ÄR VI FRAMME SNART?!

Idag har vi gjort en supermysig och jättehärlig utflykt till Kaknästornet. Det hela var Gustavs önskemål, han ville kolla hur högt det var. Men jag vet inte vad han hade trott, att det låg typ på Ekerö eller nåt. Det visade sig i alla fall ligga alldeles för långt borta för honom i då han började klaga redan innan vi lämnade Svartsjölandet. Det var för långt att åka bil, för långt att åka tunnelbana, för långt att gå och över huvud taget ett helt omöjligt resmål. Det var en sådan dag.
Mina barn är omöjliga i stan för att de ör ovana att vara där. Och de är ovana att vara där för att de är omöjliga de få gånger vi väl är där. Ett litet moment 22 där med vill jag tro.

Men vi fikade i Kaknästornets topp. Vi köpte skor, gick Hötorgshallen runt och matade dom på McDonalds. Allt detta under missnöjt gnäll, klagan och protester.

Så nu är det ganska skönt att sitta hemma i köket och blogga. Sippa på en öl och inte göra annat än se på när maten lagas.

AMY DIAMOND TÄVLAR I POSTKODMILJONÄREN MED SIN MAMMA

"Kan hon ingenting?! Hon är ju helt jävla dum i huvudet! Hon måste vara pingstvän!"

Min mamma - inte alltid helt pk. På ett skönt sätt.

OM ATT SLÅ MYNT AV SIN SITUATION

Barnet: Mamma, jag vill inte att ni skulle skilja er.

Mamman: Nej, jag vet det.

Barnet: Jag saknar dig när jag är hos pappa.

Mamman: Men vi träffas ju ofta, jag är aldrig långt borta.

Barnet: Kan jag få vara uppe lite till?

DOOBIDOO

Ikväll tittar jag inte på Idol. Heller. Den här gången är det mer självvalt och mindre att jag liksom...slocknar.
Jag väljer trevligt sällskap över Jihde och hans lallande muppar.

Så... ni som tittar kan ju tala om hur det går.

RUNNING & SCREAMING

Kan lätt vara den ondaste påskhare jag nånsin sett. Skulle nog hålla mina ungar ifrån dess ulliga gulliga knä.
Är det en förskärare du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?

THE APPLE OF

Om att önska sig olika saker på sin bröllopsdag.

LET THE AXIS TWIRL

Jag är oerhört väl omhändertagen.

Att påstå något annat vore lögn.

RELIGHT MY FIRE

Jag har en del googleannonser i min blogg. Jag kan inte minnas att de alltid funnits där, men nu gör dom det i alla fall. Jag lägger knappt märke till dom, men idag var det en i raden som fångade min uppmärksamhet.

Brist på sexuell lust?
En sexuell affär kan rädda ditt förhållande.
Anmäl dig idag!

Och sen en adress på det.
Jag kommer inte kolla upp det. Men jag kan bara inte låta bli att tycka att det låter oerhört märkligt.

PEEKABOO!

Jag tittar en del på Discovery: Travel & Living. Särskilt såna här dagar när jag är hemma och inte har mycket bättre för mig. Det är matlagning, bröllopsklänningar, uppfostran, inredning och dvärgar i verkliga livet. I stort sett allt man kan begära i underhållningsväg.
I kanalen pushar man nu också för en serie som jag än så länge missat. I didn't know I was pregnant. Trailern utlovar "helt vanliga kvinnor" som en dag får sitt livs överraskning när de plötsligt måste föda barn. Det är dramatiserade historier och de här brudarna har verkligen ingen aaaaaning.
Jag har så svårt att köpa det här. Jag har tyckt att det varit högst påtagligt de gånger jag varit gravid. Jag minns en gång på gymnasiet då en tjej i klassen inte kom tillbaka till skolan efter jullovet. Vi fick veta att hon fött barn under lovet. Det som hade börjat som lite ont i magen hade slutat i förlossning. Som en stor överrasking. För hela familjen.

Men jag håller mig oerhört skeptisk. Det går ju strängt taget inte att vara en smula förstoppad utan att veta om det,

WELCOME TO OUR HOUSE

Säga vad man vill om de restriktiva vapenlagar vi har här i Sverige, de fyller en ganska viktig funktion. Men det här ser ut att vara en riktigt lycklig familj. Inga man bråkar med. Så att säga.

PILLPOPPIN'

Igår fick jag penicillin utskrivet efter ett läkarbesök som inte gick att skjuta upp längre. I Brommaplan skulle jag hämta ut mina tabletter på apoteket och råkade ut för något som händer allt oftare vid uthämtning av receptbelagda preparat. Tanten bakom disken säger, "Jaha, du har fått blablablabla utskrivet. Du kan få blablablabla istället. Det verkar på samma sätt och priset är nio kronor bättre."
Jag vill säga nej med hela kroppen. Jag vill ju ha det penicillinet som min doktor skrivit ut, hon har ju liksom redan valt något lämpligt för mitt sjukdomstillstånd. Men så är den här tanten redan på väg för att hämta det andra preparatet, det som hon tycker att jag ska ha, det som hon säkert får pröjs av läkemedlesbolaget för att kränga. Så jag säger, Javisst, det blir bra. Och tjänar nio jävla spänn.

Så nu är jag besatt av tanken att jag käkar tabletter som inte hjälper mig ett jävla dugg. Kärringen kan ha sålt mig frickin' placebo. Och jag kommer dö njurdöden.

BEER FOR MY HORSES

Gårdagkvällen var inte en av mina bästa, rent hälsomässigt. Jag mådde rätt risigt men det går ju inte att ställa in den första, och troligtvis sista, gången man har chans att se Toby Keith i det här landet.

Ingen av oss hade varit på Cirkus förut. Det var en trevlig och intim arena, bra på alla sätt och vis förutom vissa bristfälligheter vad gällde ljudet. Det var stundom svårt att höra vad han sjöng. Men oavsett - det var Toby och han var på riktigt - det är stort.

Med sig hade han ett skönt tiomannaband. De såg alla ut att komma direkt från inspelningen av Grottbjörnens Folk. Man fick känslan av att han handplockat det här gänget någonstans i bergen i North Carolina. De hade kunnat jaga collegeflickor genom skogarna i Wrong Turn-filmerna. Ja, ni förstår. Men det är när en artist omges av just sådana musiker som man inser att de är förbannat duktiga på vad de gör. Och inte anställda for looks. Om man så säger.

DE BLEV I ALLA FALL KORTARE

"Fålla gardiner" by the way. Det låter oerhört rart och husligt. Housewifey.
Men det gick ärligt talat helt åt helvete. Jag är många saker. Sömmerska ain't one of them.
Tur att det finns viktigare saker i livet att bry sig om än att milimetermäta.

POINT OF VIEW

Något som är trevligt och värmande är att stå på övervåningen i sitt sovrumsfönster och fålla gardiner. Inte det i sig, utan att titta ner på Elvira och Göran som krattar löv där ute i höstrusket. Och det går inte att avgöra vem som har roligast. Detta efter att barnen just kommit hem efter en helg hos morfar och Kerstin i Skaresta. Gustav berättar lite besviket att tiden har gått alldeles för fort. Han ville stanna. Men nu är han i Globen med morfar och Mattias och kollar Monstertrucks och är nog ganska nöjd med tillvaron ändå.

Vad jag vill komma till är att oavsett hur det är med det här med skilsmässa , min egen och mina föräldrars, så finns det en sak som mina barn aldrig kommer lida brist av, och det är människor som bryr sig och tycker om dom. Och det är, i sanning, en rikedom i sig.

CARTOONKOMA

Pizzabudet. Dagens hjälte i Higglystan. Ifall ni nu bara satt och undrade.

KANSKE BORDE JAG JULPYSSLAT

Jag redan blivit så fäst vid det här kollektivlivet att jag blir lite vilsen när jag är lämnad ensam. Vad ska man göra när disken är undanplockad, tvättmaskinen går och jag inte kan flytta mer på sakerna där uppe i sviten?

Ni kan komma hem nu.

5 SANNINGAR OM IKEA

Igår besökte jag det stora möbelvaruhuset med min mamma. Det var trevligt. Och jag påmindes om följande;


Små barn avskyr att bäras/köras runt på IKEA och skriker mest. Små barn borde inte tvingas dit alls. Mitt tålamod är stort och oömt när det gäller barn i vanliga fall, det hör som till jobbet men i såna här situationer tycker jag att det är plågsamt. Och jag har aldrig utsatt mina egna för det. Folk som åker tíll IKEA hela familjen som en mysig grej platsar på min lista över saker som kan fara...



Man får inte sina utlämningsvaror fortare om man står skitnära utlämningsdisken. Inte ens om man så sitter på disken och desperat söker ögonkontakt med personalen varje gång de kommer ut från lagret. Roligast är de här dumma jävlarna som, när given IKEAmedarbetare ropar upp "Sultan Sandfjord!" tittar på sitt kvitto, viftar med det i luften och ropar tillbaka, "Nej, jag har Sultan Sunnanäng! Är det inte den? Står det fel?!" Det finns liksom inte på deras karta att någon av de femtio pers som står skymda bakom Herr och Fru Längstframvidisken faktiskt kan vänta på just Sandfjord. Eller vad fan den här madrassen nu kan kallas.



Man handlar mycket mer än man tänkt. Man kan inte ha för mycket stearinljus. Men går in för att köpa bestick och kommer ut med två fulla vagnar. Jag har aldrig köpt bara en sak på IKEA. Det skulle som förstöra hela syftet med att åka dit.



All sorts dröjsmål i kassan orsakar surblickar och stora irritationssucken från samtliga köande i det långa ledet bakom. Man kunde läsa att IKEA's kassörer och kassörskor hade som mål att aldrig ha fler än tre köande i varje kassa. Vilket skämt! "Och inte fler än nio bilar utanför på parkeringen." När min kassörska gjorde fel och var tvungen att slå in alla mina saker en gång till såg jag människor i kön som såg ut att faktiskt vilja döda mig. Sådan är mentaliteten. Jag tyckte det var fantastiskt kul - det var ju inte mitt fel, jag hade bara extra gott om tid att packa alla mina saker.

Det sista faktum, som inte går att undgå, är att IKEA och dess produkter är i det närmaste oumbärligt när det gäller att skapa sig ett nytt hem. Även om jag bara köpte gardiner, kuddar, blommor, ljus och en del annat jox och krimskrams så känns det ju plötsligt som att man bor på riktigt. Det gör vi nu. Och jag är sammanfattningsvis pro IKEA.

A WHOLE LOT OF LOVE

Men när vi byter till en dvd med Shania Twain då är Göran inte så irriterad på ljudnivån längre. Han sitter med nåt sorts fånleende. Jag tycker mig se lite saliv i hans mungipa. Han är tillbaka i Globen 2004.
Men hon är vansinnigt vacker, Shania. Det är imponerande med människor som inte ändrar utseende på tjugo år.

Formaldehyd. Heter det inte så?

NYA ÄVENTYR

Milla. Det är jag också.

KRAM.

BIG BIRD

Det är fredag. Barnen har åkt till morfar i Skaresta med sina mostrar. Mattias får en finfin tuppkam av mamma. Han ska på fest hos Zeb. Vi dricker öl och Göran sänker volymen när vi andra vill rocka till Garth Brooks på Irland.
Vi har kompletterat med fler Toby Keith-biljetter. Det ser ut att bli en alldeles fantastiskt trevlig kväll det också.

Och som det verkar, men det får vi inte tala om för Göran, så ska vi äta struts till middag.

HEAVEN MUST HAVE SENT YOU

Jag minns att vi skolkade från gymnasiet för att åka till stan och se den här filmen. Har inte sett den sen dess och känner att jag skulle vilja. Jag köpte soundtracket allra mest för den här låten. Kanske är det pinsamt, jag vet inte. Men i skivskattkistan poppade den upp som ett kärt minne i alla fall.

Och nu har jag disco på tredje våningen.

TURNING OF A PAGE

On a more serious note. Angående det här med att bli Årets Mamma så är det naturligtvis inget pris som är aktuellt för någon förälder, varken mamma eller pappa, det året, eller kanske till och med inte under de nästkommande heller, då man valt att separera. Och på så vis fuckat upp life as they know it för sina barn. Det är inte hedersvärt på något vis. Vi har rubbat hela deras värlsbild, deras trygghet och jag vet ju att de är oerhört besvikna på oss. Och önskar det ogjort.
Därför handlar allt, från och med det där beslutsögonblicket, om att göra allt så bra som möjligt för sina barn. Att dom, i allt det jobbiga, ska må så bra som möjligt och vi göra livet så smidigt som det bara går för dom. Och för oss andra inblandade.
Mina barn är tappra små soldater och det känns som att vi lyckats hyfsat bra med att få det att funka för Gustav och Elvira.
Så jag siktar på 2011. Det ska bli mitt mammaår. Då ska jag göra allting rätt.

Ett pris som däremot gått mig helt ur händera är det som Årets Hundägare. Vilket jag inte längre alls är. Den absolut svåraste stunden den här hösten hade jag för ett par veckor sedan då jag stod i slottsparken intill Hundstallet i Åkeshov och fullkomligt grinade my frickin' eyes out. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på det. Jag kunde inte ens följa med in och överlämna dom. Men det fanns helt enkelt ingen annan lösning. Jag kan bara hoppas att dom får komma till hem som kan erbjuda ett bättre liv än vad vi längre kunde.
Men satan vad ont det gör. Och det är inget annat än meningen.

HÄGRING

Vet ni vad som nyss hände?! Jag är fortfarande upphetsad och lite i chock. Det gick förbi en människa utanför mitt fönster! En livs levande varelse. Ett spår av världen utanför. Man lever lite som han snubben som vaknar upp i 28 Veckor Senare här. Det är rätt dött, så att säga.

Just den här tanten såg ut att ha varit ute och gått i sin lila träningsdress sen den tidigare delen av 80-talet. Så kanske var hon en zombie på riktigt.

WHO'S YOUR DADDY?

På måndag kliver den här lille rare patrioten upp på scen på Cirkus. Jag är på en och samma gång både glad och förundrad över att han tar sig ända hit. Och nyfiken på publiken. Vis av erfarenhet vet jag att vi kommer träffa på idel svenskar utklädda till cowboys. Det är tydligen vanligt när man countrykonsert. Idioter.

OH BROTHER

Vackert vatten. Vacker sång. Från dito film.

TVÅGLAS

Jag har alltid - eller ja, alltid är ju ett stort ord, men länge då, jag har länge drömt om att få sitta och skriva vid ett fönster där man kan se vatten. För att vatten är vackert och rogivande och, in my mind, inspirerande.

Det här är utsikten från mitt sovrumsfönster där jag har min dator nu. Vi har från det här huset, vad man på mäklarspråk kallar, sjöglimt. Men den här årstiden när träden är nakna tycker jag att det är mer utsikt än glimt. Jag har en ganska tydlig bild av Mälaren och undersköna Hässelby på dess andra sida.

Och även om jag sitter jävligt crappigt vid det här skrivbordet som inte alls är ett skrivbord utan en antik bokhylla, på en stol för stelopererade, så känner jag mig faktiskt en smula inspirerad. Inte på så vis, kanske, att jag kan spilla ur mig en roman, eller ens, en diktsamling.

Men det känns nästan som att jag kan blogga igen.

Men låt oss inte ropa hej än. Två inläggsdagar i rad gör ingen proffsbloggare.

Som det gamla ordspråket lyder.

CRAIGHEAD COUNTY SKY

I desperat på jakt på en speciell skiva har jag mycket noga letat igenom mina cd-kartonger. Bara för att, till min fasa, inse att den inte finns här.

Så jag efterlyser Abalone Dots' senaste. Traveler. Den ser ut som bilden visar. Men min är signerad.

Det var en fantastisk kväll för. jag gissar fritt nu, typ ett år sedan. När jag och Mattias såg dom spela på Nalen. Det var aningen mindre fantastiskt att behöva se Nalens drinkutbud komma i retur dagen efter.

Men allvarligt talat. Vem har min skiva?

BILLY & MANDY

Hur vabbade man förr i tiden? Alltså in the days before Playhouse Disney och Cartoon Network. Seriöst. Hur fan gjorde man?
Jag försöker föreställa mig hemmasjukdagar med barnen utan tecknat på tv. Men nej. I don't even want to go there.

Malin Dubois - inte nominerad till Årets Mamma i år. Heller.

LEADING THE BLIND

Min datorovana är påtaglig. Jag putsar på skärmen. Försöker hitta någon sorts inställning. För att få text och tecken att inte vara så oskarpa. Suddiga rent av.
Men det finns ingen sådan inställning. Det är mina brännande pensionärsögon som helt enkelt inte fixar det här.

EN SEKUND ÄR JAG EVIG SEN VET JAG INGET MER

En god sak som kommer ur det här med att packa ihop hela sitt liv och flytta är att man får tillfälle att inventera sin skivsamling. För även om jag inte köpt skivor på ganska länge, tills jag nyligen köpte nedan omtalade Melissa Horn och Elin Ruth, så har jag en ansenlig mängd i min ägo.
Min musikskatt. Den är mig så kär. Och när man packar, först ner, och sedan upp den, då gör man en del fynd. Travvis med skivor som jag glömt att jag har. Som bär minnen som jag knappast längre minns. Men mellan första och sista ton trillar de över mig. Det som är jag från förr. Ur en skivsamling som letar sig tillbaka till nittiotalets början. Där jag någonstans började konsumera musik. Det som skulle komma att bli något av det allra bästa jag vet.

Så nu har jag en spelkö. Jag känner att jag knappt har tid att lämna rummet. Bara i yttersta nödfall. Men då spelar jag så högt att det hörs i hela huset. En av många fördelar med det ljuvliga livet på landet.

Och tänk att just i denna stund lyssnar jag på Helén Sjöholm. Du som har mitt hela hjärta.
Bara en sån sak.

LIKSOM FLADDRANDE LÅGOR

Jag går uppenbarligen miste om sådant som annonseras i bloggar. På grund av att jag, som det är nu, inte läser några. Inte någon alls. Och jag skriver inte direkt heller i min egen. Något jag kan sakna ibland.

Men jag läser ingen. Jag facebookar aldrig. Med jämna mellanrum känner jag mig tvungen att tömma inkorgen på mail. Jag raderar 79 mail som jag inte orkar deala med. Mer än genom att skicka en ursäkt till skolan om något jag meddelar alldeles försent.

Jag är vansinnigt ouppdaterad. Jag hänger inte med alls.

Och det var längesen jag kände mig så fri.

OCH DET ÄR FÖRST NÄR MAN SER ATT DET BLÖDER SOM DET GÖR ONT

Jag minns när Arja ville tacka livet. Som hade gett henne så mycket. Själv vill jag just nu mest tacka Elin för Melissa Horn. Jag köpte skivan (alltså den verkliga cd-skivan, i handen, från en affär - det var fan inte igår) och den är alldeles fantastisk bra. Från första till sista spår.
Pröva gärna själva. Melissa Horn, Säg Ingenting Till Mig heter den.

MANNY

Gustav fick ett litet Star warsskepp i födelsedagspresent. Det tog ett antal timmar att bygga ihop det. Och jag är så glad och tacksam att jag slapp göra det. Då hade det aldrig blivit nåt skepp för honom att leka med. Utan mer som en stor kartong med en massa rasslande legobitar i.

Och det är ju inte alls lika kul.

TRICK OR TREAT?

Vi tar barnkalas på allvar här i Färjestaden.

Och nu är det söndag. Ordningen är äntligen återställd.

PEACHY

UNTIL I FIND SOMETHING DARKER

Igår fyllde Gustav, som jag önskar alla goda ting i livet, åtta år. Idag riggar vi för spökfest. Mina fingrar luktar lime och jag letar efter en spökig outfit. Jag är inte helt säker men jag funderar på att klä mig i svart. Dagen till ära.

011106

I hope the days come easy

and the moments pass slow,

and each road leads you

where you want to go,

and if you're faced with a choice,

and you have to choose,

I hope you choose the one

that means the most to you.

And if one door opens to another door closed,

I hope you keep on walkin'

'til you find the window,

if it's cold outside,

show the world the warmth of your smile,

more than anything, more than anything,

My wish, for you,

is that this life becomes

all that you want it to,

your dreams stay big,

your worries stay small,

You never need to carry more than you can hold,

and while you're out there getting

where you're getting to,

I hope you know somebody loves you,

and wants the same things too,

Yeah, this, is my wish.

I hope you never look back,

but you never forget,

all the ones who love you,

in the place you left,

I hope you always forgive,

and you never regret,

and you help somebody every chance you get,

But more than anything,

and more than anything,

My wish, for you,

is that this life becomes

all that you want it to,

your dreams stay big,

and your worries stay small,

You never need to carry more than you can hold,

and while you're out there getting

where you're getting to,

I hope you know somebody loves you,

and wants the same things too,

Yeah, this, is my wish.

DEER HUNTER

Imorse fick jag se hur man sågade huvudet av en nyfälld fantastiskt stor kronhjort. Före frukost. Gissa var jag är någonstans.

Ser det inte ut lite som om det är Rudolf de skjutit? Kanske blir det ingen jul i år.

1.293

Det är fredag. Igen. Jag är sjuk. På riktigt. Jag ska gå till jobbet och lämna Elvira. Sen ta tag i min packning. Åka hem. Till mamma. Idag satsar jag på att bli omhändertagen, som sig bör, när man är risig. Det är fint.
Jag vill ju så vansinnigt gärna vara bättre imorgon. Imorgon är det Lars Vegas. Hur skulle jag kunna missa?

DAGENS SISTA TANKE

När Shakira ger utlopp för sitt Beyoncekomplex blir det bara vulgo.
Eller är det bara jag? Som blivit gammal. Och straight.

I natt sover jag i ett hus som inte längre är mitt. Varken i guds eller bankens ögon.

Amen. Och godnatt.

GRYMT

Seriöst.

Den här svinsjukan är ju ingen lek.

Det här vill man ju inte ens smitta sin värsta fiende med.

OLD NEWS

Jag har läst ikapp mig på lite nyheter. Verkar inte ha missat allt för mycket av värde, men jag fastnar för två saker.
Först och främst det äckliga detaljknarkandet i David Lettermans otrohetsaffär som verkar ha tagit världen med fullkomlig storm och oerhörd häpnad. Det är inte detaljerna i sig som är motbjudande utan moralisternas frossande i dom. Vi har en känd man med makt som har haft en väldigt mycket yngre flickvän. Tydligen har han även tyckt om att klä ut henne till cheerleader.
När ska jag bli chockad? Exakt när ska jag börja rasa?
Jag hade blivit mer förvånad om han inte haft en yngre älskarinna med pompoms. Call the cops. Call me a cynic.

Den andra grejen som absolut fångar mig är det allra senaste om Linda Rosing. Linda Rosing är alltid oerhört intressant att läsa om. Ni har kanske alla redan noterat det här, och jag kommer dragande med gamla nyheter, men Linda Rosing ska förminska brösten
– Jag vill inte stå för det idealet längre. Jag har mognat och känner att självförtroendet sitter inte i brösten. Utan jag vill bli bemött och sedd för den tjej jag är. Så hälsar hon via aftonbladet.
All publicitet är bra publicitet, inte sant? Jag ler och tänker tillbaka på mitt favvo-Linda Rosing-löp: Linda Rosing: Nu vill jag göra porr! Hon hade funnit sitt kall och skulle flytta till typ Thailand och börja spela in vuxenfilm.
Det var tider det. Typ förra året.

Undrar om Linda Rosing kommer till det här inlägget om hon googlar sig själv.
Väl mött!

GRAND OLD

Reba - Out of a dream 1979

Reba - Keep loving you 2009

Precis såhär vill jag också åldras. Med en smula värdighet. Och massor av klädsam plastikkirurgi.

HANDY ANDY

Det kan vara så att jag nyss nådde absolut personlig rock bottom. Matlagningswise. Då jag först brände fast spaghettin i kastrullen och sen brände mig på själva pastan. Jag har aldrig påstått att jag är en wizard i köket, långt ifrån, men det här var fan inget att vara stolt över.

Tätt följt av ännu ett not-so-proud-moment. Jag är ju alldeles splitterny som ensamstående och det innebär att jag måste börja bry mig om en massa saker som jag aldrig behövt bry mig om förut. Som till exempel vad man gör när strömmen går. I bara det här huset. Och jag vet att det har något med en jordfelsbrytare att göra, för det låter bekant, men jag vet inte hur en jordfelsbrytare ser ut. Eller vad jag skulle göra med den om jag hittade den.
Men rent initialt vill jag ju att barnen ska tro att jag vet vad jag gör. Så jag hämtar en ficklampa och ställer mig och lyser på proppskåpen och all annan märklig strömsupplyapparatur på väggen. Hummar och fingrar lite. Och de tittar storögt och lite bekymrat på mig. - Kan du fixa det, mamma? frågar dom. Kan du laga strömmen? Jag säger jodå, det här ska nog lösa sig och studerar ett proppschema utan att ha en aning om vad det betyder.

Sen kapitulerar jag totalt och gör det som var min tanke i samma ögonblick som huset blev mörkt. Jag ringer Johan. Tre gånger. Han svarar ingen av dom. Då ringer jag Janne. Och SOM jag uppskattar att han, efter att han skrattat åt mig, förklarar på en treårings nivå hur jag ska göra. Jag är oerhört mogen och tacksam och förklarar för honom att om jag dör när jag drar i den där lilla spaken så är det hans fel. Jag är rädd för ström. Men det jag egentligen ville säga var tack.
Nästa gång vet jag.

COVER YOUR

Vem åkte ut i Idol igår? Nån som vet? Jag slutade titta när det inte längre räckte med skämskudde händerna för öronen. Det var helt bedrövligt. Hur ingen kunde vara bra. De har ju ändå letat en smula, menar jag, efter folk som ska kunna sjunga.
Det här var lite som typ cabarét på högstadiet. Där man skämdes över mupparna som klädde ut sig och sjöng jävligt illa i nån risig mikrofon i aulan.
Fast i retrospekt så var då den där högstadieföreställningen jävligt bra.

DEFYING GRAVITY

Det är en dag för genomlyssning av nya skivor. Och idag uteslutande country. Jag har hunnit med Rascal Flatts som gick ganska obemärkt förbi. Kanske för att jag gjorde för mycket annat under tiden. Sen körde jag Keith Urban. Den satte en del djupa spår redan på första lyssningen. Det är trevligt.
Nu är jag inne på Reba's nya. Det bådar gott. Även om det är lite tråkigt att jag har det bästa ljudet utomhus. Tråkigt för grannarna. Och för mig då det inte riktigt är sommar längre. Men jag har satt på infravärmen och börjar så smått få tillbaka känseln i fingrarna.

Q&A

Låt oss blanda friskt bland lättsamt och dagsaktuellt. Det vore ju bara löjligt att låtsas som det regnar. Särskilt en sån här dag.
Vi har märkt att det här med att separera, eller att skiljas, det är att göra sig lite till en samhällets utstötte. Jag beklagar mig inte på något vis, det har känts lämpligt att bli lämnad ifred, men det är intressant att konstatera faktum. Att man är aktsam om oss på samma nervösa vis som är om någon som förlorat en anhörig. Då man låter bli att fråga hur man mår, även om man verkligen skulle vilja, av rädsla för den reaktion man eventuellt ska få. Man vill veta svaret men man vill ju inte få något känsloutbrott på halsen. Deala med gråt och grejer.
Därför frågar ingen. Utom de allra, allra modigaste. Och det är fine by me.

Men om någon skulle undra kan vi dra det den trygga bloggvägen. Sanningen är den att skilsmässa är crappigt. Det är ett jävla skit att göra mot sina barn och jag kommer leva lyckligt för resten av mitt liv om jag aldrig, aldrig behöver ta ett sånt samtal igen. Men det kan vara något klokt att göra mot två vuxna. Som förtjänar något bättre av sin tid.
Och jag mår bra,

THE CHASE

Jag hörde den gamle målbrottshjälten Basshunter i P3 för ett tag sedan. Jonas "jag-sprider-mina-egna-sexbilder-på-nätet-för-det-är-coolt" Altberg. Han har visst ett splitternytt album ute. Waddayaknow.
Och när han sjöng sin lilla repeatsång kunde jag inte låta bli att tänka på att det påminde mig om något. Det var en gnagande tanke som förföljde mig så som sådana tankar ofta gör. Tills jag kom på vad det var.
Det lät exakt som när Gustav läser sin engelskaläxa.

ON THAT NOTE

Nej, men vad säger ni. Är det inte dags att gå vidare nu. Är det, i sanning, inte dags att vi går vidare och trycker ner det där ödesmättade inlägget en bit.

Vilket väder vi har!

THIS JUST IN

Det är sällan nödvändigt att vara övertydlig, och den så kallade nyheten är redan ute och spridd för vinden. Men jag vill ändå göra klart, kanske finns det någon det undgått, att Johan och jag inte längre är gifta med varandra. Sedan i fredags bor vi inte längre tillsammans, även om vi fortfarande filar en del på detaljerna.
Och inte för att det angår någon annan än just mig och Johan, men detta är ett ömsesidigt beslut som vi båda är nöjda med.

Frågor på det?
Nej, bra.

STILL TOO TIRED TO CARE AND I GOTTA GO

Tack Mattis.

JUST

Det säger jag, Att det kliar i mina tangentbordsfingrar. Jag är kanske inte mycket för att göra public statements. För vissa saker rör bara vissa människor. Men när övriga, så kallade oberörda ändå känner behov av sprida skit för vinden, då känner den skrivande djävulen i mig att det är dags att kasta upp korten på bordet. De sanna, rätta och riktiga korten.
Och det är bara hänsyn, i det här fallet för dom det verkligen berör, som hindrar mig i denna stund. För jag visar fortfarande någon sorts respekt.

Så jag väntar en stund till. Bidar min tid, som man säger. Biter mig i tungan. Men jag har aldrig, aldrig varit typen som vänder andra kinden till.

Jag vänder ryggen.

SIGN HERE

Det är fler som har varit på bokmässan. Jag undrar om Alex Schulman har gjort en grej av att det inte skulle vara några alls som kommer på hans boksigneringar. Eller om det verkligen är så.

LISTEN UP

Det är 16 grader och stormar en del. Men solen lyser blek och lyckas med nöd och näppe värma min nacke. Jag har druckit uppskattningsvis två och en halv liter te men har ändå ingen vidare känsel i fingrarna.
Jag skulle kunna gå in. Men jag gör det inte. För det är fan inte länge till man kan sitta såhär. Utan att avlida.

Jag trivs förbannat bra här. Även om det är som att resa en smula bakåt i tiden. Rent standardmässigt. Men det gör mig inget. Det är såhär jag är van.
Men nu har jag ett problem med diskmaskinen. I torsdags var jag nere en sväng för att få en lektion i hur man bor i mammas hus. Hur man tar hand om de osynliga kattern osv. Hon berättade om kattsand. Om alla olika fjärrkontroller. Om hur man sparar vatten (som om jag inte visste) och en mängd andra saker. En lång stund ägnades åt just diskmaskinen. Om dubbla knapptryckningar. Om hur man ska vänta på det speciella pipet, och "ibland gör den bara så, det är inget att bry sig om".
Sen har jag ett svagt minne att hon sa något om att om man stängde av den för tidigt så skulle den inte gå att starta igen. Jag hummade och nickade mest hela tiden. Hon lär ju även ha förklarat vad man skulle göra för att åtgärda just det. Och det hade varit jättebra om jag lyssnat. För exakt där är jag nu.

LIGHTS! CAMERA!

Nästa grej jag läser är ett uttalande från Per Morberg ifrån bokmässan där han kränger sin nya bok. Morberg: scenen, livet och konsten att laga mat. Tänker att det låter lite som ett kinderägg i bokform. Jag har lite obestämda känslor för hans matlagningsprogram. Han är svettig och passionerad. Men på ett lite utvecklingsstört vis. Och det är fantastiskt roligt när han jagar! Det är komedi på riktigt.
Anyways, nu vill han sälja sin bok och det verkar gå alldeles utmärkt. Han passar även på att slänga ett fläskben till de svenska deckarförfattarna. Och det är nu jag börjar gilla honom på riktigt. Han hakar på den av, Göran Hägglund isade banan. Hägglund uttalade sig om hur befängt det är att biblioteken slänger en massa gammal fin litteratur till förmån för "Liza Marklund-litteratur" (och gissa vem jag raskt lägger till i den kategorin). Morberg fyller i och kallar dom "förbaskade halvtaskiga deckare" som vi matas med och tror är bra för att pressen says so.
Han stoppar handen i ett getingbo. Och naturligtvis bara för att skapa debatt och få uppmärksamhet kring sin egen blygsamma person. Men som jag gillar det!

HEROES

Även denna dag äter jag min frukost på altanen. Det är jag mot hösten och jag är en seg motståndare.
Idag läser jag nyheter för första gången på länge. Jag har varit lite off.
Eller ja, nyheter och nyheter. Aftonbladet.se. Och jag konstaterar att det inte kan ha hänt något av större värde i världen. Högst upp efterlyser man Sveriges hjältar. Man ska nominera "vardagshjältar" som prisas av tidningen. Man presenterar två av de nominerade. En busschaufför som alltid är glad. Och det är väl stort och ovanligt i sig. Det kan jag kanske köpa. Den andra "hjälten" är en brud som varit mobbare i hela sitt medvetna liv. Sen kom hon på att det var dåligt, skämdes och slutade mobba. Hon har blivit ett så kallat föredöme.
Och jag vet inte jag. Jag skulle hellre nominerat någon som aldrig har mobbat. Jag tittar på bilden av den här självgoda bruden och tänker att många av dom som hon har gett sig på under åren också tittar på den. Läser den här hyllande artikeln. Och för dom lär hon ju inte vara någon jävla hjälte direkt.

Jag undrar just vem jag själv skulle ha nominerat.

BITE ME!

"Det här kan bli en månad då jag faktiskt slår dig i antal inlägg".

UH-OH

Någon som jag däremot inte tänker börjar gilla är Pixie Lott. Mama do heter låten. Inte ens i akustisk version.
Jag ser för mig Duffy-grejen all over again. Hur hon verkade spännande och originell i början. Tills man fick hennes jävla låtar och hennes svårmod så långt nerkörda i halsen att man fick andnöd vid blotta omnämnandet.

MALIN HJÄRTA P3

Kim Wilde lever, visste ni det? Och hon sjunger med Fibes, Oh Fibes! Run to you är inte alls en dålig låt.
Det är inte heller Relator med Pete Yorn & Scarlett Johansson. Stone cold sober med Paloma Faith. Don't bring flowers after I'm dead med Erik Hassle eller Song away med Hockey heller.

LIVET BLIR BÄTTRE

För övrigt sitter jag fortfarande ute. Jag har fått hit mina muppiga stora vita högtalare. Spelar Ken Ring för hela Färjestaden. Ifrån ett hus där det annars inte kommer ett ljud.
Det är mitt största nöje just nu. Förutom att skåla med mig själv. I cola.

GO FISH

Man är en smula avskärmad från den yttre världen när man befinner sig här. Utan chaufför. Men vi roar oss bäst vi kan.

Barnen ville hemskt gärna gå ner och fiska. Det är inte helt lätt när man är en mamma som absolut inte tar i mask och heller inte gärna i fisk. Men de använde alla trick i boken, rådjursögon, darrande underläpp, tårar - the works, så hur skulle jag kunna ha sagt nej.

Så jag packade bröd. Eftersom jag inte har några större problem med att ta i limpa. En fantastiskt stor kniv om jag, mot förmodan, skulle bli tvungen att döda något, och mängder med hushållspapper. För att slippa vidröra det jag eventuellt skulle döda. Hade det funnits plasthandskar hade jag tagit det också.

Naturligtvis fick vi ingen fisk. Jag har aldrig fått fisk på bröd (sa jag inte till barnen) och inte särskilt ofta med mask heller här nere. De gånger jag haft assistent med mig som agnat och dödat osv. Jag är helt okej med att hålla i själva spöt och stirra på flötet.

Men det var oerhört rofyllt att ligga på mage på bryggan, blicka ner i fiskfritt vatten och mysprata med sina barn. Hela den stunden de stod ut. Tålamod är en fiskares bästa vän, sa Gustav så klokt flera gånger. Men som det visar sig, är vi ingen vidare fiskare någon av oss.

Elvira fiskarmyser. Framför psychosjöboden.

KITTY

Kattvakt, förresten. Det är ett jävligt soft jobb just när det gäller de här två. Jag har liksom inte sett röken av dom, bortsett från ett blixtsnabbt svart streck som for ut genom dörren när vi kom. Jag kunde, inte helt utan svårighet, identifiera detta streck till att vara Buffy. Elsa, den förnäma gamla tanten, trycker väl under nån säng. Eller så är hon ute i skogen och ligger med vildkatter.
Mammas katter fullkomligt avskyr barn. Jag vet inte om detta kan komma att bli ett problem.

TÄNK OM JAG ÅNGRAR MIG OCH SEN ÅNGRAR MIG IGEN

Jag har, i sanning, världens mysigaste utekontor just nu. Satan vad trevligt det är att sitta i löjligt varm nästan-oktober-sol med löjligt stor tekopp och uppdatera sig med världen.
Jag ska nu lyssna in Winnerbäcks nya skiva. Det kan gå lite hur som helst det.

INTRESSEANMÄLAN

Jag är katt- och husvakt i helgen. Mammas katter, mammas hus, så jag befinner mig alltså i Färjestaden och mitt barndomshem. Jag har barnen med mig och vi har ganska trevligt och supermysigt på alla sätt och vis. Även om jag skulle kunna tänka mig något sorts vuxensällskap. Försökte med min bror men han hade bekymmer med huvudvärk och trasig växellåda, Det ena framkallat av det andra.

Men det är sol på min altan och jag lyssnar på David Gray. Tänker att jag absolut skulle kunna ha det sämre.

MAC

Ja, det är ju ingen som har dött eller så. Jag bloggar bara väldigt dåligt.

cast me gently into morning
for the night has been unkind

IN THE PARK

Jag väljer och vrakar lite bland alternativen nedan. Just nu sitter jag i lekparken. Med datorn. Vilket betyder att det syns lång väg att jag är en ganska, hur ska jag säga... oengagerad mamma. Men jag är lugn och fin och får inga direkta psykbryt på mina ungar. Jag är lite fräck nu och jämför mig med föräldragänget som sitter bänkade här intill. De har packning och matsäckskorgar med sig nog för att överleva en vecka här. Men de snappar friskt ändå. Det hotas hej vilt med att slänga godis, packa ihop (även om det lär ta ett bra tag) och åka hem osv. Lyssnar just nu på en riktig stjärna som beskyller sin dotter för att "Bli lika jävla dum varje gång du får godis."
Men jag dömer ingen. Gode tid. Sten i glashus.

Är det såhär det är? frågade Johanna imorse när vi satt och tittade på Firma Fantasiflytt Och Det Stora Pumpaproblemet. Och jag svarade ja. Det är sant till viss del. I det här med att vara förälder ingår det att behöva se en hel massa risiga barnprogram.
Men det är annat också. Det innebär så många andra saker också. Och de bra sakerna överväger de svåra. By far.

Jamina frågade om vi skulle ha barn efter att jag nämnt min sistfödde som att det var något som tillhörde framtiden. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag inte är klar med det här med barn. Det är jag inte. Elvira blev på dagis omtalad som "ett av de här barnen som aldrig kommer att få något småsyskon" härom dagen. Det var inte alls roligt att höra. Det kändes tungt.

Men just nu ska jag inte ha något barn.

YOUR CALL

Undrar om jag ska leka med mamma idag. Om jag ska välja färg till ett sovrum. Om vi ska luncha någonstans. Om jag ska hänga i borgenparken. Om jag ska städa badrummen. Om jag ska baka nåt. Om jag ska knyta upp lite lösa trådar. Om jag ska kolla vad lillebror gör. Om jag ska åka till stan. Om jag ska tacka livet. Om jag ska gå en långpromenad eller två. Om jag ska sortera. Om jag bara ska vänta. Om jag ska handla lite. Om jag ska göra nånting annan än sitta här i stolen i solen och smeka tangenterna.

Jag har alla möjligheter.

VART TOG DEN VÄGEN?

Men förortsrappare i all ära. Min Krunegård-crush växer sig allt starkare. Han sjunger om hur han saknar kicken. Det är lite roligt att låtsas att han sjunger om Kicken. Ni vet, han i The Poodles. Han som ligger med Carola.
Men även bortsett från det är det en bra låt. Och jag tänker lite såhär...när jag dör - begrav mig i P3's musikarkiv.

NÄR MAN VET VAR MAN SKA

Minns ni Ken Ring? The pride & joy of Hässelby. Ni är ursäktade om ni inte gör det.
Men nu är han good enough for P3. Och hey. Det svänger ju.

BLOW YOUR MIND

Det här med tjejkväll blev ju totalt havererat när Ricky dök upp som gubben i lådan igår kväll. Men det funkade det också. Han har en del kvinnliga sidor och vi kunde samtala fint och redigt om en del av de stora sakerna ändå. Även om han envisas med att göra det med en stor jävla kamera framför ansiktet hela tiden. Men det blev en del fina bilder. Särskilt på Johanna Miss Photogenique Sohlberg.

Och han sa snälla saker. Ricky. Att jag var världens mest stabila människa. Att jag, i varje given stund och situation, alltid är glad, trevlig och positiv. Levelheaded.
Det var snällt. Sen fortsatte han med att jag, genom detta, är mest trolig att snappa en vacker dag och meja ner 30-40 pers med en AK5a. Göra en Falling Down, som vi säger.

Och det var ju mindre snällt.

Så levelheaded är jag inte. Det handlar väl mer om vem man väljer att visa sina svagheter för.

AA

Youtube tipsar mig om ett klipp. 5.13 minuter med Best of Anna Anka.
Jag har inte sett, inte hört nåt. Har hållit mig utanför det här som varenda människa prata om. Som möter mig på varenda "nyhetssida". Denna svenska Hollywoodfru och hennes uttalanden.

Så nu överlägger jag med mig själv. Vill jag titta? Vill jag veta?
Bryr jag mig över huvud taget?

LOCK & LOAD

Jag hade två mail i inkorgen. Bortsett från all jävla crap från facebook. Det ena var från rektorn på Gustavs skola och det andra från dagis. Men de handlade om samma sak. Om att vi ska vara aktsamma då en kort och kraftig man av sydamerikansk härkomst smyger omkring i byn och försöker locka med sig barn från våra skolor och förskolor.

Det skjuts för lite nu för tiden.

YOU SEE I

Jag har putsat altanen. För ikväll är den min. Min och Johannas. Jag saknar en mängd olika saker. Och det här är en av dom. Lite brudigt häng.

Och Barry Manilow.

BRING IT!

Jag lyssnar på

Zzyzx Rd. - Stone Sour

Bother - Stone Sour

Black orchid - Blue October

I'm not afraid - Calaisa

Halleluja! - [ingenting]

Där elden falnar (men fortfarande glöder) - Winnerbäck & Hovet

Ego - Beyoncé

Shotgun down the avalanche - Shawn Colvin

1000 oceans - Tori Amos

Everybody needs someone sometime - Jewel

Uninvited - Alanis Morissette

That I would be good - Alanis Morissette

My wild frontier - Faith Hill

Like the way I do - Melissa Etheridge

Bring me some water - Melissa Etheridge

istället för att sova.

Och allt finns i en spotify nära dig.

WHY ART THOU

Jag (vill tro att jag) har lockat en del av mina vänner att börja blogga. Och då just på blogspot. Jag själv inspirerades till att börja skriva här av Fredrik Virtanen. Jag hade läst hans (aftonbladet-blogg-becomes-)bok Olyckligt kär i ingen speciell och blivit just lite kär. Som jag har läst den där boken. Den är så full av över- och understrykningar, jag skulle aldrig kunna låna ut den.
Och jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Han är ingen vidare sympatisk människa. Troligtvis sådär tillkämpat och för-sakens-skull-komplex. Jag läser inte längre hans dryga krönikor. Men den där boken, eller ja, hans samlade bloggtexter, satte sina spår. Troligtvis för att det var en utsökt blandning av helt fantastisk musik, söderromantiserande, känslosam man och synnerligen tilltalande språkhantering. Det är en fin bok.

Och när Virtanen flyttade sin blogg till blogspot, då gjorde jag det också. En annan grej jag minns från den tiden är någon intervju jag läste med honom. Där han fick frågan om hur man hanterade det här med att blogga utlämnande och pinsamma grejer. Om han raderade många inlägg i efterhand. Han svarade då att det var fusk och osportsligt att radera. Även saker man dragit iväg på fyllan. Tricket var att blogga som fan efter det där pinsamma. Att mata på inlägg på inlägg.
För som bloggare är man aldrig sämre, eller bättre, än sitt senaste inlägg. Man är sin senaste uppdatering. Och det är på en och samma gång både en lättnad och ett ok.

CONSTANT REMINDER

Ibland är det som den vita, blanka och absolut på ord och bokstäver tomma inläggssidan hånar mig. Den stirrar tillbaka på mig, i all sin oskrivna enkelhet, och skrattar mig rakt i ansiktet.
Ha! hånar den mig, du kan inte skriva längre! Den vita sidan pekar och drygar sig. Du. Kan. Inte. Skriva. Längre.

Och det är sant. Att mitt huvud under en period har varit fullt av annat. Att all min tankekraft för stunden riktas åt annat håll. Det må vara hänt och sådana perioder kommer och går i livet. Detta kan även komma att fortgå under ytterligare viss tid.
Samtidigt funderar jag på om det här över huvud taget är övergående. Eller om life - as I know it, faktiskt är på väg att bli ett minne blott.

Men när jag kommer ut på andra sidan, för det gör jag ju naturligtvis, så oavsett om jag bloggar eller inte, så kommer jag att vara densamma.

GOT MILK?

Jag har världens bästa pappa! Som hämtade mjölk på granngården i Skaresta och körde den hem till mig nu ikväll. Bara för att barnen på jobbet ska få smaka helt naturell mjölk, direkt från själva kossan, imorgon som en del i vårt temaarbete.
Han passade också på att informera oss om att bonden (och kossorna) tjänar 2:60 kronor per liter mjölk. Resten går till Arla. Rena mjölkrånet.

BLOG AWARDS

Det kan ha börjat med run.

WAKE ME UP WHEN SEPTEMBER ENDS

Jag lyssnade på radionyheter i P3 idag. Det var ett "alarmerande" inslag om att det blir allt vanligare att studenter i USA använder sig av amfetaminpreparat så som exempelvis adhd-medicin, för att orka plugga hela dygn i sträck utan att krokna. Precis som att detta vore något nytt.
Som referens hade man intervjuat en svensk högskolestudent. Han var oerhört präktig och korrekt. Han tyckte att det verkade "otäckt" och sa att det vara bättre om man "Började plugga i god tid istället".
Och det är så svenskt på något vis, att rapportera om en sån där grej men att samtidigt slå den stenhårt ifrån sig. I USA tar studenterna droger för att orka med men i supermysiga Sverige där börjar alla plugga i god tid istället.

Jag säger inte att den här killen är en tönt bara för att han var emot en regelbunden dos amfetamin för att palla trycket. Han har naturligtvis helt rätt i det. Jag menar att man kanske skulle ha låtit en pundarstudent uttala sig i frågan också. I rättvisans namn.

Men kanske är just pundarstudenterna svåra att få till tals i radio.

CAT'S OUT

Och jag ber att få påpeka att man även i denna video springer med väskor.

STAY THE NIGHT

Jag har som vanligt upprättat mitt lilla sängkontor. Så som jag gör nu för tiden om kvällarna. Det har blivit rutin.
Med den skillnaden att jag ikväll även har gått till sängs med två grabbar.
Ben. & Jerry.

Och det är verkligen en motsägelsefull duo, det där. För samtidigt som dom är ensamma kvinnors tröst. Är dom deras största fiende.

Men jag låter dom inte stanna över natten.

HIKING

Jag tittar igenom reklambladet från den formidabla varuhuskedjan Lidl. De har ett minst sagt intressant och omväxlande sortiment.

I veckans blad ägnar man en hel sida åt campingutrustning. Ge dig ut på äventyr! beordrar man.

Bland annat kan man köpa trekkingboots "för både honom och henne". För 149 spänn. Tänker att det vore roligt om om någon sorts trekkare köpte sina vandringskängor på Lidl. Och begav sig upp i fjällen eller dylikt. Undrar vilket som skulle falla isär först. Kängan. Eller foten.

Fast allra roligast har jag åt Trekkingponchon man annonserar om. Trekkingponchon unisex för skamliga 119 svenska kronor! En fantastisk produkt som passar både honom och henne. Den kan dessutom vikas ihop till en praktisk väska och användas som tält! Om man bara öppnar kardborreförslutningarna i sidorna och öljetterna i midjan. Tyvärr fanns inte den roliga tältbilden på hemsidan. Men ni kan tänka er.

Tänk så fantastiskt roligt. När den här Lidl-ekiperade vandraren sitter där och gråter över sina vanställda fötter. Men, tänker han, jag har ju i alla fall mitt ponco-unisex-tält. Och börjar pilla med kardborreförslutningar och öljetter. Man får ju sannerligen hoppas att det inte blåser på fjället just den här natten.

HINDSIGHT 20/20

Idag har jag läst det finstilta i Toby Keith-bokningsmailet. Och lärt mig att bokningsnummer och hämtningskod är två vitt skilda saker.
Detta kan vara en viktig läxa att ta med sig i livet. Så att man inte behöver göra långa utflykter helt i onödan.

Jag skulle aldrig göra en lång utflykt helt i onödan.

MICKEY & MINNIE

Samtidigt som jag ligger lågt med FF så har jag lite planer på att utlysa en helt annan bloggtävling. The mother of all bloggtävlingar, skulle man kunna säga.
Men jag suger lite på den karamellen en stund till. Filar på detaljerna. Och återkommer när ni minst anar.

Just nu funderar jag till exempel på om vinnaren ska få ett dagspass på Skara Sommarland. Eller få bli gudförälder till vår sistfödda. Det är lite såna grejer att besluta om. Sen kör vi.

TGIF

Minns ni förr i tiden när jag hade en liten tävling som hette Fredagsfinast? Det var trevligt på alla sätt och vis.
Då och då får jag frågan om vad som hänt med tävlingen. Om den kommer att återuppstå. Jag reagerar på den frågan på samma sätt som jag gör på den om varför jag bloggar så risigt nu för tiden. Jag blir glad för att det över huvud taget finns ett intresse, men lite stressad för att jag har en smula svårt att hålla fokus just nu.

Men vad gäller Fredagsfinast så kommer tävlingen att återkomma i en eller annan form. I sinom tid. Mina trådar hänger lite i luften just nu. Så att säga.
Men utlysta vinnare kommer att belönas. Nya ska koras.

I framtiden.

FOR MINE

Bah! Sömn är ju bara för människor med någon sorts framförhållning och tanke på morgondagen. Och således inte för mig denna natt.
Tänker på hur det är när jag ger mig ut och vandrar i musikvärlden. Den som är youtube. Hur jag flirtar med nya bekantskaper som Stone Sour ikväll. Hälsar på gamla vänner som Winnerbäck. Nostalgilyssnar på det sena 90-talets Martina McBride och Faith Hill. Snurrar in på raspiga konsertvideos med Kenny Chesney, Kelly Clarkson. Och Reba.

Men jag slutar alltid hos samma duo. Allt som oftast hamnar jag där. När jag bestämt att, bara en till. Jag ska verkligen bara lyssna på en låt till. Sugarland.
Och jag är glad att det blev Stay. Apropå att tro på vad man sjunger.

IF I COULD ASK GOD JUST ONE QUESTION

Det här är en Bästa Carro-låt. Och jag saknar henne något alldeles oerhört.
Det är också en alldeles fantastisk låt i sig.

Och jag är fortfarande vaken. How about that.
Men nu är min plan att först borsta tänderna och sen lägga mig med Harry Hole. Och jag vet inte om det är så spännande som det låter. Läsa om samma sida som jag somnat till de senaste kvällarna.

Over n' out.

INDEED

Lite roligt med bilden på Lars Winnerbäck i inlägget här under. Den mediaskygge saten, står han inte där och gör kvällstidningsminen?!
Det-låg-en-bit-av-ett-finger-i-barnmatsburks-minen. Jag-köpte-en-bil-som-visade-sig-vara-stulen-minen. Jag-fick-jordnötter-som-hade-gått-ut-i-datum-på-flyget-minen. Kirurgen-glömde-en-peang-i-min-mage-minen. Försäkringskassan-är-för-sen-med-min-a-kasseutbetalning-så-nu-måste-jag-sälja-min-x-box-minen.

Med andra ord, den där minen man visar upp i aftonbladet när man har en nyhet av värde att dela med sig av.

KUNGEN AV SVÅRMOD

Vad säger ni? Klockan närmar sig halv två. Sova på det?

Jag har härjat krig i huset,
jag har härjat krig i mig,
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig,
snart drömmer jag om dig.





Och det är aldrig fel att sova med Lasse. Heller inte muntert. Men absolut inte fel.

RAIN CHECK

Jag tog mig an den här dagen. Det gjorde jag. Även om dess själva syfte gick mig om intet.
Men ändå inte.
Biljetterna finns nog kvar till en annan dag. Så tänker jag.

Jag gör gärna Djurgården igen.

THE BOMB!

Vi handlade i Brommaplan på vägen hem idag. Lilla mamma och jag. Och jag fnissade lite åt den här skylten. För jag vet ju att det handlar om själva drycken. Te, té, eller the, hur man nu väljer att stava det.
Men jag tänkte lite på hur roligt det skulle varit om det i själva verket varit så att någon på ICA gått helt bananas och skrivit sådär, lite internationellt, på alla skyltar. The flingor. The äppelmos. The ansjovis. The nybakad baguette. Osv.

Festligt.

WHEN YOU'RE YOUNG AND YOU WANT SOME

Denna dag är, i sanning, också en dag. Frågan är bara vad man ska göra med den. Hur jag ska ta mig an den.
För solen skiner, fortfarande varm, och det är september. Det är hösten när. Det är det verkligen.
Jag har fortfarande mitt bedhead när jag sitter ute med min största tekopp. Citron. Och himlen är blå. Ljust blå, så som den bara är om våren och hösten och aldrig om sommaren, och det är trevligare att kisa upp mot den än ner på sin dataskärm.

I denna stund shufflar spotify fram Mika av alla upptänkliga alternativ. We are golden.
Och så rätt han har. Så vansinnigt rätt han har.

NO USE BEING A DAMN FOOL

When all else fails. Videoblogga.

WANT TO

we could sit on the shore, we could just be friends, or we could jump in

KOMEDI

Jag har inte läst Stieg Larssons böcker. Tycka vad man vill om det. Jag försökte mig på Män som hatar... en gång, men kom inte så långt innan jag störde mig på något och la ner det hela.
Nu går det ju inte en dag utan att man hör någon tala om att de sett filmatiseringen av just samma bok. Män som hatar kvinnor.
Jag har inte varit särskilt intresserad av den heller. Jag har som regel att inte bli det av saker som svensk media hypat. Så som man gjort till den milda grad med den här mannens verk.

Men nu ser jag på aftonbladet att man kan få se exklusiva klipp från film nummer två i serien. Flickan som lekte med elden.
Mitt intresse är måttligt. Tills jag ser att Paolo Roberto är med i filmen. Och skådespelar.

Ett stort steg för Paolo. Ett platt fall för trovärdigheten. Vilket skämt.

FINN 55 FEL

Den här bilden är otäck på så många olika sätt. Och nivåer. De är inget Brady bunch, den här familjen. Så att säga.

090909

Idag är det ett sånt där datum. Då man borde göra något minnesvärt.

Nollnio. Nollnio. Nollnio.

Ja. Det borde man verkligen.

Men dagen är inte över än.

TODAY'S MY BIRTHDAY

Jag fyllde år en av greklandsdagarna. Och det var många som kom ihåg trots att jag var långt borta, tack för det!
Hela den dagen hade jag den här låten i huvudet. Tack vare den givna inledningen, naturligtvis, men jag tänkte att om jag haft en dator hade jag bloggat den.

Nu har jag en dator.

HOMECOMING QUEEN

Och jodå. Vi har varit i Grekland och vi har haft det bra. Jag överlevde med hjärtat i halsgropen. Och då menar jag inte flygningen, den gick som en dans, utan bussturerna.
Fy satan i helvete för att åka mellan flygplatsen i Chania och hotellet i Agia Marina med grekiska busschaufförer. Så vansinnigt matt man blir av att se livet passera i revy så många gånger under 45 minuter! Det är slingriga smala jävla bergsvägar, en stor turistbuss och no-brakes-no-english-no-understand-no-fear-of-dying-Papadopoulos bakom ratten. Det är bara att hålla i sig, be en liten bön och hoppas på det bästa. Vilket försvåras en del av alla de här små minnesurnorna man hela tiden passerar vid vägkanten.
På hemvägen var det helt hysteriskt när vi råkade hamna med bussen bakom The Little Fun Train. Ett sånt där turistfälletåg som körde folk mellan staden och vattenlandet. Med en toppfart på 25 km i timmen. Vår sönderstressade chaufför låg på tutan och skulle köra om, kosta vad det kosta ville. Det vill säga hundratalet nordiska turisters liv i det här fallet. Och på nåt jäkla sätt lyckades han göra den knappt tvåfiliga vägen trefilig.

Att flyga är en baggis i jämförelse.

Vad kan jag annars rapportera... Jag dansade inte zorba. Det var jag och Janne som vägrade, alla andra följde med det stora glada zorbatåget. Milla och jag kände igen den ena zorbakillen från vår zorbakväll hos vår favoritkrögare Andreas förra året. kanske finns det bara tre autentiska zorbadansare på Kreta...
Det var fantastiskt varmt. Men jag brände mig bara en gång i solen och det avskräckte mig inte ett dugg.

Och det vara bara tur att jag hittade en ödla i mitt badrum den sista kvällen och inte den första. För då hade jag fått boka om mitt flyg. Jag vet inte hur jag har lyckats leva i nån sorts villfarelse under två greklandsvistelser, om att det inte finns några djur där. Bortsett från your average get. Och nu är min rädsla för reptiler av helt gigantiska proportioner, men jag höll faktiskt på att dö. Elvira hade somnat och Johan hade gått hem till sig när jag fick syn på en beige ödlejävel som kutade omkring i mitt badkar. Jag mår illa bara jag tänker på det. Kanske borde jag skämmas istället för att tala om att jag började grina och fick ringa efter Johan. Och han är ju ingen Jonas Wahlström direkt... men han tog på sig plastpåsar på händerna och jagade den där vidriga kloakvarelsen ner i en annan påse. Sen slängde han den långt åt helvete, över staketet in till nästa hotell. På min order. Allt medan jag stód och skakade som ett löv i min soffa. Sen lekte jag inte-nudda-golv under resten av tiden. Och kunde inte gå in i badrummet om ingen gjort en ytterst noggrann safety check först.

Det kan även komma att vara denna ödla som gör att jag aldrig någonsin kommer att åka tillbaka till Grekland igen. Men det kan man inte så noga veta. Man ska aldrig säga aldrig har jag lärt mig.

SHADY'S BACK

Alla som har saknat räcker upp en hand!

Äsch då. Jag har varit borta en stund. Lite längre än nödvändigt. Begreppet "bloggpaus" är något som slagit mig. Jag har funderat.

Men allvarligt talat. Det här med att annonsera "Bloggpaus". Är det inte bara löjligt? Är det, egentligen, inte bara något man gör för att vara lite sådär märkvärdig. Skapa efterfrågan.

Och i ärlighetens namn är jag lite rädd att min eventuella bloggpaus skulle gå obemärkt förbi. Så i ren rädsla att falla i glömska fortsätter jag som förut. Sporadiskt och, allt som oftast, substansfattigt. Men det är jag.