FINAL NOTE

Nu ska jag sätta igång diskmaskinen och packa det allra sista. Fundera på om det är någon idé att sova alls.
Och om jag överlever svinis och flygningen så ses vi igen om en dryg vecka. Jag hoppas att ni sköter er under tiden. Det tänker jag göra.

Peace & love.

BLACK ORCHID

Mattias! Som så sorgset brukar konstatera att jag aldrig fastnar för musik som du spelar för mig.
Igår gjorde jag det. Blue October och Stone Sour satte sig direkt. Jag ville bara tala om det. För jag vill att du ska vara glad.

CT

Klockan är elva. Vi ska upp senast halv fyra. Mina barn är fortfarande vakna. Två seriösa fall av resfeber. De ska få flyga för första gången och det är väldigt stort och spännande.
Jag är själv inte vansinnigt förtjust i själva flygupplevelsen. Jag är inte rädd men inte heller direkt oberörd. Det är skönt att ha Milla med sig, det vet jag av erfarenhet. Hennes rädsla krävde det mesta av bådas vår fokus och jag glömde helt bort mitt eget obehag. Hon kramade min hand så som jag inbillar mig att kvinnor gör under kritiska skeden vid förlossningar. Ett beteende jag heller aldrig förstått för övrigt. Jag är ingen handkramare. Jag är en du-får-gärna-stå-en-bit-ifrånare.

Det enda, i stort sett, som sätter lite dålig stämning på den här resan är svininfluensan. Jag skulle önska att de feta skrämselrubrikerna och internationella larmen låg en liten bit längre ner på aftonbladets sida just den här veckan. Jag har aldrig varit vaccinhetsig på minsta sätt, varken när det gäller mig själv eller mina barn, men nu skulle jag gärna kunna ta en dunk. Skjuta i mig, och resten av gänget, en skvätt var.
Men jag är fortfarande vid gott mod. Jag vill tro att de skulle kunna bota mig om jag trillade dit på lite svinis. Även om jag är både ung och vid god hälsa. Så som alla som har dött av den här sjukdomen verkar ha varit.
Lömsk jävla sjukdom det där. Slår den ut gamla och sjuka, veklingar över huvud taget? Näpp. Unga och friska tar den kål på. Alla som är stridsföra. Men det är bara min konspirationsteori.

ORDF. I HEM & SKOLAFÖRENINGEN IN SPE

Gustav har fått något helt sanslöst mycket läxor att ta med sig på resan. Trodde att vi skulle ha en mysig och trevligt lugn semester, men jag kommer att vara tvungen att läsa läxor med honom flera timmar om dagen. Funderar på att säga att alla böckerna låg i en väska som kom bort på flyget. Hey! Jag har aldrig påstått att jag är någon mönstermamma. Han går i tvåan nu, den matte han läser är typ på gränsen av vad jag klarar av. Jag har inte läst på kth. Matte är det enda skolämne som fått mig att gråta.

Nåväl. En av uppgifterna var att lära sig en massa om landet han är i. Bland annat ska han lära sig fem grekiska ord eller uttryck. Jag kan säga god morgon, god natt och skål. Om man även får räkna ouzo och raki så är vi home safe.

JUST MIGHT

NEDRÄKNING

Jag nås av en del klagomål på uppdaterandet av min blogg. Detta gör mig på en och samma gång både glad och stressad.
Tyvärr kan jag meddela att det kommer bli tomt på inläggsfronten även ett tag framöver. Imorgon bitti åker vi till Grekland en vecka. Och den här gången kommer vi nog inte att lyckas låna till oss dator och nät av någon mysig hotellchef. Det här året åker vi tillsammans med våra familjer. Milla och jag, alltså.

Men, efter att ha känt mig en smula ambivalent till bloggandet under en period, gör jag nu som man ibland gör i förhållanden (har jag hört och läst) när samma tvivelaktiga känslor uppstår. Man tar en paus. Man reser ifrån varandra. För att, förhoppningsvis, få känna saknad. Riktig och hjärtskärande saknad.
Och när jag sen återvänder. Då är tvivlet som bortblåst. Jävlar vad kära vi ska vara i varandra då. Bloggen och jag.

Och jag hoppas att ni väntar på mig.

MANKIND

Ibland drömmer jag mardrömmar. Som går ut på att jag måste göra något vansinnigt obehagligt för att inte något fruktansvärt ska hända. En form av tvångstanke. Ofta handlar det om att jag måste köra bil. Typ skitfort. På nån slingrig bergsväg. För att någon inte ska dö.

En dröm jag troligtvis inte skulle ha om jag hade körkort och inte var paniskt rädd för att köra bil.

Så tittar jag lite på afp.com. Och hittar den här bilden.

Och kan inte låta bli att tänka en annan tvångstanke. Tänk om man var tvungen att välja någon av de här snubbarna. Att ligga med. För att typ jorden inte ska gå under.

Eller den här! Det är ju då man seriöst skulle börja fundera på vad mänskligheten egentligen är värd. Och om det inte redan är kört ändå.

CHILL PILL

Jag ska inte sticka under stol med (roligt uttryck) att jag trillat dit en del på den här vampyrhysterin. Främst genom True Blood och mindre genom det här Twilight-köret. Men faktum kvarstår att det är sexigt med vampyrer. Jag finner hela vampyrgrejen märkligt tilltalande, utan att jag för den sakens skull väldigt gärna skulle vilja bita någon i halsen.

Men jag fnissar lite när jag läser den HÄR artikeln. Då den får mig att fundera på aspekter jag aldrig ens tänkt på. När det gäller blodsugare.
Men jag skulle bara ställa en fråga till vampyrdildodesignern.

Rosa?

OINK!

Jag lyssnar på den där informativa radioreklamen om svininfluensan, eller den nya influensan, och undrar om de hade svåra auditions för att vska fram den perfekta rösten för den. För att få fram den här kvinnan som är trygg och saklig, informerar utan att mana till panik.
Jag skulle så gärna vilja få svininfluensan NU! Nu, när folk fortfarande bryr sig. När det fortfarande finns resurser och vårdplatser. Och mediautrymme framför allt. Jag menar, blir man riktigt risig hamnar man ju fortfarande i Aftonbladet. Idag finns det tydligen fyra stycken i landet som är riktigt illa däran. Man rapporterar att deras tillstånd är "livshotande men stabilt". Vad är det för skitsnack? Vad är det som är stabilt över livshotande? Och alla fyra var visst under trettio. Jag platsar fortfarande där. Bara så att ni vet.

Om man får svinpesten sen, när den slagit till ordentligt, då är det ju kört. Det enda som kommer hända då, om man har tur, är det kör förbi någon sorts militärtransport och hänger en liten nummerlapp på ens döda tå. Och sen bränner de kropparna. För om de inte gör det blir man en zombie och får zombievandra omkring och äta av er andra. Ni som sett till att överdosera handsprit. Nysa i armvecket. Och hålla er borta från insjuknade.

Nej. Fast det där sista är ju bara som jag hittar på. Det är ju nåt jag sett på film. Det händer liksom inte i verkligheten.

Eller?!

MARVELOUS!

Jag tänker på en grej när det gäller Händige Manny, i barnprogrammet med samma namn i Disneykanalen. Och inte då på det uppenbara i att man bara väntar på att han ska få ihop det med Kelly i järnaffären. Det ligger så i luften, och man vill ju bara att det ska ske. En sån där Mulder & Scully-grej. House & Cuddy. Osv.

Men det är väl så man gör kanske. För att behålla tittarnas intresse.

Fast nu var det ju inte det jag tänkte på utan det att Mannys verktygsgäng, de är ju egentligen inte särskilt pålitliga alls. "Det ni har sönder lagar vi!" säger de ju alltid när de svarar i telefonen i Mannys workshop. Men så vitt jag kan utröna efter att ha sett en fair share av avsnitt är att i nio fall av tio är det verktygen själva som har sönder en massa grejer. Som de sen får laga. Tillsammans, naturligtvis och det är så hjärtligt och mysigt och tvåspråkigt. Men ändå - det är inget vidare sätt att göra business tycker jag.

Idag hade de sönder en pinata. Det blev ett jäkla liv. Tills Manny kom på att de kunde laga den tillsammans. Så han kvistade iväg för att göra lite papier mache.

Jag spår en del papier mache i en annan handymans framtid.

V

"Satte mig i bilen, körde Valhallavägen utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Så åkte jag till Lidingö av någon anledning. Körde på en fågel och begravde den. Nej, det gjorde jag inte, men jag var nära att köra över en duvjävel. Hade jag kört på den hade jag inte begravt den, då hade jag gjorde V-tecknet och skrikit "ALLRIGHT!" och kört vidare."

Det är roligt. När man är något så vansinnigt obriljant (känns inte som ett ord på riktigt) själv, då får man stjäla av andra mästerbloggare.

HA-HA-HADENÄRAN

Om en vecka fyller jag år. Det är verkligen ingenting jag är särskilt stolt över, helst av allt vill jag stanna tiden. Nej förresten, inte stanna den, utan få den att gå baklänges. Jag tyckte om att fylla 25. Det skulle jag gärna ha fortsatt med.

Men hur som helst, nästa tisdag inleds mitt sista år som 20-something, och det är surt. Jag kommer inte att befinna mig i landet då och det lättar ju upp saker och ting litegrann i alla fall.

Men det känns ändå glädjande att det finns vissa som tänker på mig. Först ut att gratulera, och i synnerligen god tid, var Ellos! Ett stort gratualtionsbrev där de ville fira mig med lite smink och en fet check på 200 spänn! Om jag genast handlade för 800. Är det inte rart, så säg? De hoppades även att jag skulle göra det mesta av min stora dag.

Jag fullkomligt älskar att känna mig betydelsefull.

LAY LIKE THIS FOREVER

En annan grej som jag stört mig på under en tid, och som fick sin lösning alldeles nyss, är dedikeringen i Läckbergboken som jag egentligen skrivit alldeles för mycket om redan.
Precis som Elin skrev så är det roligt att ha följt enbart den lilla följetongen i form av hur och vem hon tillägnat sina böcker. Denna sista uteslutande tillägnad polis-robinson-Martin, och där stod att läsa;
Martin - I wanna stand with you on a mountain.

Och jag har, om än motvilligt, ägnat det där en del tankeenergi. För att försöka komma på varifrån linen kommer, då den kändes alldeles oerhört bekant.
Nu har jag fått svaret. I radio. Savage Garden's Truly, madly, deeply.

Vet ni. Ibland känns det som att det vore värt att skriva en bok bara för att få klämma ur sig en riktigt lökig dedikering.

DO TELL

Det är lite fascinerande med låtar som man inte har en aning om varifrån de kommer men som sitter som en smäck ändå.
Jag har absolut ingen aning om vilka REO Speedwagon är. Mer än att dom troligtvis härstammar från samma decennium som jag själv. Men låten har jag haft i huvudet hela helgen tills jag nu var tvungen att leta rätt på den för att kolla var den kom ifrån.

Och nu vet jag.

FREAK ME OUT

Man kan ju tycka att det där med Jason var det läskigaste som hände idag, men icke. När vi gick i skogen kom jag att tänka på något väldigt olustigt som jag glömt bort. Jag kan ha bloggat om det här i forntiden, jag minns faktiskt inte.

För ett antal år sedan när Färjestadsborna strövade genom sin fridfulla skog upptäckte man vid något tillfälle att en samling handgjorda dockor placerats ut på ett mycket otäckt vis. Dockorna var gjorda av gips, klädda i riktiga barnkläder och fanns utspridda över ett område i skogen. Några stod skamligt med sina huvuden mot trädstammar. En samling satt i ring med huvudena böjda, som i bön eller skam. Vansinnigt läskigt. Det blev en ganska stor grej och lokalborna gjorde egna undersökningar för att få fram den "skyldige". Detta kändes angeläget då det stod ganska klart att det inte var en helt sund person som utfört detta dåd. Alternativt en konstfackelev. Men det är lite som samma sak.

Men man fick aldrig veta. Till sist föll det hela i glömska och man påmindes endast då man passerade de små barndockorna när man gick genom skogen. Och man fylldes alltid av samma olustiga känsla vid åsynen av dom. I åratal har de fått stå kvar. Klädesplagg har bytts ut och sedermera försvunnit men kropparna har funnits kvar, förvånansvärt hållbara för väder och vind.

Så idag påmindes jag. Dessutom hade någon bemödat sig med att "städa" hela det område i skogen där dockorna funnits. Jag räknade till tolv Blair Witch-högar (som jag snabbt döpte dom till). Små bålliknande högar av pinnar. Samma olustiga känsla där.

Blair Witch-hög. En av många.

Dock, när jag på kvällen fick lite vuxet sällskap med mig och vågade leta rätt på dom, fanns det bara en docka kvar i skogen. Vi letade inte jättenoga kan jag villigt erkänna, men det verkar bara finnas den som jag fotat nedan. Och det räckte.

Det är mysigt i Färjestaden. Men det är även skönt att vara på tryggt avstånd från dess skogspsychon.

Är det bara jag som är kinkig? Är det normalt det här?

CHOP-CHOP

Idag har jag haft en alldeles fantastiskt trevlig dag i Färjestaden. Mamma ville ha sällskap så jag tog barnen och åkte ner. Tydligen hade hon beklagat sig en del om sin ensamhet uppe i Viksund också för Cina, Tommy, Danne, Malin, Nettan, Hasse och Lucas kom ner de också. Men det var bara trevligt.

Jag tog barnen med till skogen för att kolla efter lite svamp. Det gick sådär då barn sällan är särskilt intresserade av att leta svamp. Eller finner samma glädje som jag av att vistas i min barndoms skog.

Så vi gick ner till sjön istället. Och det ser så klart inte alls ut som det gjorde när jag var liten. Få saker gör det, då jag börjar bli rätt åldersstigen.

Nåväl, förutom en väldigt stor båt och en dito brygga så var även den här läskiga flytbryggan ny för mig. Ni får ursäkta den lilla bilden men jag har problem med bildöverföring. Men när jag stod där ute på bryggan och tittade över på det där lilla huset kunde jag bara tänka på en sak.

Vet ni vem som bor där i? Rimligtvis. Frickin' Jason Voorhees, that's who. Med sin mask och motorsåg.

Sen gick vi hem.

MISS ME MUCH?

Jag har som sagt inte använt datorn på ett par dagar. Och lika mycket panik jag får över att inte ha bloggat, lika stressad blir jag nu över att inte ha läst de bloggarna som jag brukar och nu ligger jag hopplöst efter. Jag har inte en aning om vad ni har haft för er.

Jag hade 43 olästa mail. Och det är ju alltid spännande. Tills man ser att nittio procent är crap från facebook och heter, Are YOU interested? Och det är jag verkligen inte. Inte av facebook över huvud taget. Facebook kan fara åt helvete.
Annars fanns där, i inkorgen alltså, en del lockelser från Bubbleroom. Skopunkten. HM. Jotex osv. Några av mina närmaste näthandelsvänner....de saknar mig tydligen. Skönt att man inte är helt obetydlig.

SHADY'S BACK

Jag är en usel bloggare, so be it.
Och innan jag tar tag i det måste jag svara på de två sista kommentarerna under föregående inlägg.

Mia - Jag vet precis hur dum man känner sig tills man knäcker koden. Eller ja... som jag, får hjälp av en god vän.
När du ska skriva ett inlägg klickar du uppe i högra hörnan på "Redigera HTML" och väl där klistrar du in adressen du hittar vid ditt youtube-klipp under "bädda in".
Jag undrar om du förstod det där alls. Det hade nog inte jag gjort. Lycka till! Och hör av dig igen om det inte funkar så ska jag försöka förklara bättre. Och hej, förresten! Hoppas allt är bra med dig!

Linda - Jag ska ta ett snack med din mamma imorgon. Se om jag inte kan få fram den där dockan åt dig. Eller åtminstone lite dåligt samvete.

DEAD DOG

Elvira sitter i soffan. Hon håller Lexie på armlängds avstånd. Skakar henne och med förtvivlan i rösten ropar hon.
Lexie?! Leeeeexie!! Svaaaaara!
Så börjar hon gråta samtidigt som hon fortsätter ropa på sin låtsashund.
Mammaaaaa! ropar hon sen. Pappaaaaa! Det har hänt nåt med Lexie! Hon svarar inte längre!

Nej. Det är sant som dom säger. Batterier varar inte för evigt.

KÄRLEKENS TUNGA

Elin - jag må tycka att Kent är ett band bestående av en samling überprettiga farbröder. Som gör sig svåra för världen. Bara för att. Däremot kan jag inte bortse från det faktum att de gjort en del fantastiskt fin musik.
Och den här pärlan, även om det inte är Kent som Kent, utan bara Jocke Berg. Jag tror att du nånstans inom dig, samtidigt som du tipsade mig om den, faktiskt visste att den redan var mig oerhört kär. Det har den varit under väldigt lång tid. Jösses, som jag har försökt få folk att lyssna på den här!
Dock är jag glad att du påminde mig, för det var längesen jag lyssnade på den, och för att du ser det lite som din plikt att göra mig uppmärksam på diverse musikskatt.