THE SHIELD

Fast här hittade jag nåt att skratta åt en stund i alla fall. Det ska tydligen tas fram en vapensköld till Daniel Westling. En av Calle Schulmans läsare hade hjälpt till att fila lite på saken.

Klockrent. Eller som Håkan [Hauken] säger; Watchclean!

TORKA

Elvira är tokhängig. Ligger i sitt soffhörn och feberyrar och jag får inte vara någon annanstans än i soffan och hålla henne sällskap. Framför Barnkanalen. Jag har så tråkigt! Jag har så tråkigt så jag läser Linda Rosings blogg! Skjut mig någon!

Eller tipsa mig om en blogg som är bra på riktigt.

DAY AFTER

Här ligger mitt lilla skrot och kramar hinken. Vi har varit vakna en del i natt. Kan man säga.
Idag planerar jag inte mer än att vi stannar i soffan. Det känns lagom. Och ju längre tid som går utan att någon av oss andra tre börjar kräkas, desto gladare är jag.

PILEN

Och hon gråter, mitt minsta lilla barn. Som hon gråter! Men inte för att magen gör så ont att hon inte kan ligga still. Och inte för att hon spyr så hon storknar och får "svid i halsen".
Nej, det enda hon gråter över är att hon inte får gå till dagis imorgon.

Det är ett bra dagis.

PUKE

Min dotter, som ser hyfsat pigg och glad ut på bilden här under, sitter nu med huvudet i en hink samtidigt som hon sprutbajsar och gråter över sina magsmärtor. En mängd symptom, med andra ord, som gör att hon inte är välkommen på förskolan imorgon.
Detta samtidigt som vi redan saknar folk där och jag har en alldeles färsk inskolning.

Det är vid sådana här tillfällen som jag börjar önska att vi kommit lite längre när det gäller det här med kloning av människor.

LÅNA

Jag är barnvakt. Eller ja, Elvira är barnvakt. Jag går mest bara efter dom och städar och hindrar diverse prydnadssaker och andra ömtåliga föremål från att förolyckas.

Påminns om varför jag kan vänta ganska länge med att bli småbarnsförälder igen. Jag har stora barn. Stora barn är skönt. Stora barn kan gå hem till kompisar under flera timmar. Spela Super Mario svinlänge utan att man behöver passa dom.

Men det är rart med små. Jag lånar gärna.

Ibland.

UP FRONT

Solen skiner, det ser ut att kunna bli en fin dag.

Om man skulle ta och gå ut på baksidan och tjäna femhundra spänn.

TRIAGE

Större delen av den här dagen har jag spenderat på Astrid Lindgrens barnakut. Elvira fick en rejäl smäll över bröstkorgen igår och efter en natt av bröstsmärta, ont i magen och ont vid inandning tyckte jag att det var värt att få henne kollad av en läkare.

Det är intressant med akutmottagningar. Här får man verkligen se föräldrars sämsta sidor. Av självklara anledningar naturligtvis, men tunnelseende är ju aldrig så uppenbart. Man ser bara sig själv, sin egen framfart i kön och, givetvis, sitt eget barn. Inget annat barn är så illa däran, ingen annan har fått vänta så länge, ingen annan blir förbisedd och försmådd av sjukhuspersonalen.
Jag hade talat om för Elvira att det skulle ta lång tid. Att andra barn kommer att vara sjukare och gå förbi oss i kön, att det inte finns något man kan göra för att snabba på det hela. Det är bara att vänta. Kanske borde jag haft samma samtal med de andra föräldrarna också. Men det hade nog inte hjälpt. De rusar in med härjad uppsyn, direkt fram till luckan. Kanske tänker de alla att om jag låtsas att jag inte ser den här "ta-en-nummerlapp-grejen" utan går direkt på luckan, då kanske jag slipper vänta!

Man slipper inte vänta. Man måste vänta. Man måste vänta länge. I flera olika väntrum. Först i intaget, där man får vänta på bedömning av sjuksköterska. Därifrån lotsas man vidare åt olika håll. Vi fick gå vidare till närakuten. Ny nummerlapp. Vi fick 39. Den stod på 36 när vi kom dit. De tre numren tog 2.5 timme. När det piper till och ett nytt nummer ropas ut ser man hoppet tändas i ögonen på vederbörande familj. Sedan stöter man på samma familj i nästa väntrum, dit man kommer efter nästa bedömning av sjuksköterska, då har hoppets låga slocknat och uppgivenheten har istället satt klorna i deras vänttrötta kroppar igen. Man hänger, suckar, vankar, stirrar demonstrativt på sina klockor, förbannar systemet, ja jävlar vad man förbannar systemet. För man måste vänta. Igen!
Det jobbigaste i väntrum nummer tre var att tvingas lyssna på en otäck kvinna som förbjud sin typ 12-åriga son att äta något under alla de här timmarna. Hon upprepade som ett mantra; "Men Viktor du måste förstå! Om dit ben är brutet är det direkt till operation och då får man inte äta innan!" allt medan hon själv satt bredvid och åt oavbrutet. Pojken i fråga hade plåster på ena knät och knallade obehindrat omkring i väntrummet. Nånting säger mig att han tvångsfastade i onödan.

Elvira däremot var en väntrumsdröm. Hon älskar allt vad sjukhus heter (precis som jag) och såg nog det hela som ett fascinerande studiebesök mer än nånting annat. Hon tyckte precis allting var jättespännande och var nästan lite besviken när vi till sist fick åka hem. Eventuell spricka i något av revbenen på höger sida, men det är inget man åtgärdar med mer än vila och smärtstillande. Det tackar vi för.

Och kanske kommer hon att ta det lite lugnare i framtiden när hon kör sin dockvagn.

CHECK

Ett extrajobb skulle jag vilja ha. Eller vilja och vilja. Jag skulle behöva ett. Ett jobb som betalar bra. Betalar bra utan att man behöver vara där särskilt ofta. Eller jobba särskilt hårt.

Sådana jobb finns det gott om tänker jag.

LOAD OFF

Artiklar och forskning som den HÄR lättar mitt dåliga skilsmässosamvete en smula. Kanske kommer det att bli människor av mina barn ändå alltså.

Phew!

RISHÖG

Glad valborg kamrater!

Elda med försiktighet och drick med måtta. Och om ni nödvändigtvis måste överdriva något av det så kör på det senare. Det är aningen lättare att återhämta sig från.

Kanske ses vi i röken.

BERNIE

Så noterar jag att Fredrik har gett våra basilikaplantor första hjälpen här innan han gick till jobbet. Det är sånt han gör. Han hastar hem efter ipren när man drabbas av kramper på jobbet. Och han räddar krukväxter på dödens rand.

Världens finaste är han. Och mig så kär. Så kär.

TOP OF THE MORNING

Det är såhär i den ljuva morgonstunden som de djupaste funderingarna kommer över mig. Jag äter frukost i min ensamhet och tänker lite på det här med skalbitar i apelsinmarmeladen. På hur vidrigt och fantastiskt märkligt det är. Varför lämnar man kvar avfall i själva slutprodukten?

Det är ju som att servera mjölk med små remsor av kossa i.

FOR THE THRILL OF IT

Just när ni tänkte för er själva att det var sannerligen allt för längesen jag bloggade en video kommer det här en som på beställning!
En somrig dänga från Empire of the sun.
Lyssna, njut, ät en nöt.

FIGURES

Jaha. Just när man trodde att allt var frid och fröjd så varnar nyhetsportalen, källan till allt viktigt vetande, aftonbladet.se för nytt kaos och katastrof: Det kan komma att regna på kronprinsessan Victorias bröllopsdag den 19 juni.

Typiskt.

STRYKFRITT

Det regnar ute, efter en helt fantastiskt varm dag. Fredrik spelar Super Mario. Det är en festival av nya och gamla svordomar borta i soffan.

Själv ägnar jag tid åt min nya hobby; tvättstugan. Jag finner denna syssla synnerligen rogivande. Såvida man inte stöter på svineri i denna allmänna tvättinrättning.

Den som bokat tiden före mig hade lämnat tumlaren full med sin tvätt. Oerhört irriterande att vänta av tid därnere. Tid fram till det att det var, i min mening, okej att öppna luckan och slita ut vederbörandes grejer. Denna tid är i min bok tre minuter. Exakt så länge väntade jag.

Jag öppnade maskinen och möttes av en fasansfull syn. Ett luddlager så tjockt att det måste ha pressat själva luckan utåt. Någon hade haft stortvätt av skurmoppar och gamla äckliga trasor. Jag rengjorde filter och trumma och allt annat jag kunde komma åt efter bästa förmåga men det kändes ändå ganska äckligt att lägga in min rena tvätt i tumlaren.

Sedan funderade jag starkt på att lämna en syrlig lapp efter mig. Jag har hört att det är sånt man gör i tvättstugor. Att det är ett brukligt beteende, så att säga, i hyresinrättningar. Jag tänkte göra det. Men jag lät bli. Tänkte att det är inte allt för längesen jag sprang ut, arg som ett jävla bi, och skällde ut ungar efter noter i lekparken. Barn som varit sviniga mot våra tjejer. Tänker att jag ska låta bilden av psychomorsan blekna lite till. Innan jag blir tvättstugehitler. Också.

Inte okej.

Men i övrigt är jag en ganska trevlig tjej.

PRÖJSA

Idag kommer mamma och Göran hit. Vi ska grilla och umgås lite, men framför allt ska jag hjälpa mamma att betala räkningar. Hon är fortfarande vettskrämd för datorn.

Vem hade kunnat tro det för ett år sen? Att jag skulle hjälpa någon annan betala räkningar! Allt jag visste om räkningar var att man stoppade dom i en låda och hoppades på det bästa.

MULTITASKING

Jag lyssnade lite i smyg idag när femåringarna lekte i lekstugan på jobbet. Elvira är en ganska högljudd och bestämd ung dam (nu underdriver jag) och deklarerade högt och tydligt att;
- Jag ska vara mamma OCH städerska! Varpå hennes kompis Viktor svarade att;
- Man kan faktiskt inte vara både och!

Jag log lite för mig själv samtidigt som jag önskade att unge Viktor hade haft rätt i sitt uttalande.

BOSS

Jag har spelat så mycket Super Mario nu så att jag har begynnelsen till en stor öm blåsa på ena tummen. De visste inte mycket om greppvänliga kontrollen på den tiden.

Jag skriker en del när jag spelar. Skrämmer de andra en del tror jag. Min Mario-galna sida är en helt ny sådan för Fredrik.

GTX

Tokfin bild på Mattias och Skedens gamla bil. Tagen i Svartsjöallén av Thomas Klockseth. De har ju inte bilen kvar men Mattias fick hem den här tavlan nyligen. Jag frågade om han hade satt upp den.
- Nej, sa han.
- Den kommer stå på golvet va?
- Ja. Ett par månader i alla fall.

Han gör sig inga falska illusioner i alla fall, lillebror.