Såhär såg vi ut i ett av de fina ögonblicken. Vi sjöng ju och dansade som inga andra där inne. Jävligt stiff crowd. Typ 50% musikkritiker. Och de röda kinderna har ingenting att göra med...
...att vårt bord såg ut såhär nån gång på mitten.
Världens lyckligaste lillebror med Abalone-flickorna. De tog inte kort i skivsigneringen så det lär ju ha varit en rätt skön syn när jag kutade Regeringsgatan ner till närmsta bankomat och tillbaka medans brorsan kallpratade med chixen. På min skiva står det; "Tack för att ni skrek högst!" Och såhär i efterhand kan man ju fråga sig om det är bra eller dåligt...
Guldkväll. Som alltså ledde fram till den här morgonen när klockan ringde vid sex. Tänkte att jag skulle döda den dödande huvudvärken och svalde två alvedon. Vilket troligtvis var ett stort misstag för jag fick ha dom i magen i ca 48 sekunder. När jag hängde över toan och skakade och typ kräktes ur näsan och tårarna rann då tänkte jag att om jag klarar mig igenom den här arbetsdagen, om jag bara klarar mig till klockan tre utan att dö, då finns det inga gränser för mina övernaturliga superkrafter. Så det var bara att samla ihop sitt trasiga jag and try to look alive. Jag är inte stolt över den här dagen, det är jag inte, men jag gjorde det.
2 kommentarer:
Jag är iallafall stolt!!
"Inga konstigheter"
glöm inte att det är håkan som sa det först ;P
Ja det var en fin konsert.
Skicka en kommentar