SKILJELINJEN

Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att min fria kommentarsfunktion inte längre är i bruk. Jag höll ut i det längsta. I likhet med JK valde jag att vända andra kinden till, men fick slut på kinder att vända till sist. Detta är oerhört tråkigt och tragisk på alla sätt och vis men jag vägrar blotta min hals för anonymt kommentarssvineri. Detta fega och låga sätt visst mänskligt avfall väljer att förmedla sig.

Men egentligen finns det ju ingenting som en "anonym" kommentar. Tip-toe, right back to your door.

Tyvärr. Så får det bli. Men helt ärligt. Den här bloggen var ju aldrig känd för sina kommentarer. Den är, och ska förbli, känd för det som var min intention från första början. Att vara min ventil, min. Där jag skriver för mig och för dom av mina nära som finner något nöje i att läsa mina tankar och mina åskådningar. Det är inte svårare än så.

Så nu ser jag fram emot att aldrig behöva rensa mina vita, fina, rena rader från offensive crap. Att försöka hålla rent här för dom som jag vill ska läsa mig.



Samtidigt som jag korrläser sjunger jag en liten sång av Dixie Chicks för mig själv. Som för att fira...

You don't like the sound of the truth

Coming from my mouth

You say that I lack the proof

Well baby that might be so

I might get to the end of my life

Find out everyone was lying

I don't think that I’m afraid anymore

Say that I would rather die trying

Och till sist. Till ER, mina riktiga människor, er som jag tycker om. Bortse från detta. Allt är som det ska. Vill ni mig något så vet ni ju alla bättre vägar att nå mig.

Peace & Love