Anledningen till att jag kom att tänka på det där gamla datarummet var som ett steg i den förortsmentalitet jag funderat lite över på sista tiden.
Det handlade om den gången vi fann oss under belägring i vår högstadieskola. Kanske är det här vardagsmat på lite mer... hårt ansatta orter, men på Färingsö - njaaaa, not so much. Det hela var tack vare, eller på grund av, att en elev på vår skola, låt oss för enkelhetens skull kalla honom Johan, hade tagit sig till en av de mer ruffigare förorterna, låt oss kalla den Rinkeby för enkelhetens skull, och ja...muckat. Han hade, som en enda ensam person, bråkat med någon annan ensam person på den här orten utan att vara medveten om att han, i och med detta, bråkade med ett helt samhälle. För Johan åkte tillbaka hem till fridens öar och tyckte att allt var fine and dandy, utan att vara medveten om att på den ort han just lämnat, där sammankallades trupperna. Där krävdes hämnd. Orätt hade gjorts emot en av deras, man skulle betala tillbaka tusenfallt.
Så en resa gjordes, inte i tusental men i ett fantastiskt stort antal i relation till den händelse man sökte upprättelse för. Man fyllde bussar med arga upprörda förtortsbor med siktet inställt på Johans skola. För där skulle vi få betala. Allihop. That's the way it's done.
Men, precis som... ja, jag vet inte... Agneta Fälthskog, Anders Bagge och Rickard Sjöberg fått erfara, så fick även Rinkebykidsen; det är svårt att röra sig på öarna utan att...word gets around. Så den här mobben kom ju fram till vår skola i stort sett samtidigt som Västerorts alla poliskonstaplar. Vilket i och för sig inte hindrade alla dessa arga unga människor att skandera där utanför, kräva vårt blod, kasta föremål och vi där inne tvingades huka oss, sitta gömda under fönstren.
Och det var då jag fann mig sittandes på golvet i just datasalen, och med skräckblandad förtjusning lyssnade till larmet där ute. Det är ju en ganska skyddad bubbla vi lever i här ute, naturligtvis ännu mer så då för femton år sen (!!) än idag, och det här var ju inget vi lantisbarn var rustade för. Det arga förortshotet. På vår tröskel.
Jag vet inte hur situation löstes. Har vaga minnen av att bussar fixades fram med vilka de förortättade ungdomarna tvingades hem. Men man var kanske lite rädd att fribrytare skulle ligga kvar och trycka i buskarna och jag minns att vi som bodde så pass nära skolan som Söderström fick springa hem, eskorterade av ett par av lagens finaste.
Och det var den skoldagen. Som vi naturligtvis skulle komma att tala om i många efterföljande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar