LJUD

Camilla och jag, vi är ju gifta med två ljudnördar utan dess like. Hennes kanske lite värre drabbad än min. Vi behöver aldrig lida brist av hörselrelaterade upplevelser kan man säga i alla fall. Och ett begrepp som Johan och Janne gillar att slänga sig med är "runt ljud". Typ såhär, (när de kommit hem med nåt nytt gäng speakers och vill vinna över oss på sin sida, "Men höööööör ni inte hur ruuuuunt ljudet är??"
Runt ljud. Vi har levt med den där luddiga beskrivningen omkring oss i ett antal år. Och jag tror att vi båda, även om jag bara kan tala för mig själv och Milla kan inte kommentera om sig själv, skyll inte på mig, har hummat lite sådär. Sagt ja, javisst, ljudet är jätterunt, verkligen fint, gått till ett annat rum och aldrig riktigt brytt oss om vad "runt ljud" är för att vi helt enkelt fatttat vad fan de snackat om.

Förrän inatt. När vi hoppade in i en taxi i gamla stan. En merca, rattad av en helt trevlig grekisk farbror. Och vi gjorde misstaget i att låta Janne sitta fram och han gick loss som ett litet adhd-drabbat barn på den här taxichaufförens knappar och rattar tills den här bilen fylldes av det ljuvligaste ljud vi nånsin upplevt. Det var Pavarotti som fyllde bilen med sin röst och ljudet som strömmade ur de här högtalarna var helt fantastiskt. Det var en uppenbarelse, en upplevelse och en insikt som kom över oss. Vi hade funnit det runda ljudet. Eller det runda ljudet hade slutligen funnit oss. På en så otippad plats.

Det här klippet gör inte upplevelsen rättvisa på nåt sätt. Det är helt värdelöst. Men också det enda jag fick ut ur min helt sugiga telefon. Kanske dags att byta till den nya som ligger och skräpar i botten på handväskan i alla fall.