* FÖRSTA GÅNGEN

Jag måste ju börja såhär. För att jag gillar tanken på att den här rubriken klickas upp av läsare som tror att de ska få läsa om hur jag förlorade oskulden.
Så är inte fallet.
Det här är ju jag; Male! Det ska naturligtvis handla om första fyllan!

Vi snackar högstadiet. Åttan antar jag (vilket slår ner som en fruktansvärt smärtsam insikt i mig, då vi har en lika gammal liten flicka boende under this very tak. Note to self: inga mer kompisövernattningar för Olivia).
Och vi skulle ju så klart genomföra den här, allra första close encountern med den mytomspunna alkoholen hemma hos mig. Eftersom jag, i stort sett, uppfostrades föräldralös. (Hej pappa! skojar bara!) Nej, jag hade ju världens bästa uppväxt med världens coolaste pappa. Men kom ihåg att det här skulle ju bli den allra första fyllan. Han hade inte lärt sig att man skulle hålla oss under uppsikt än. Även under så kallade tjejmiddagar.
Så pappa drog iväg, minns inte var, men inte särskilt långt som det ska komma att visa sig så småningom, och lämnade tvåan på Söderström till en samling förvänatnsfulla flickor. Hur många var vi? Jag. Mia. Carro. Kimbratt. Zulma. Var vi fler? Mitt goda minne, återigen.
Hur som helst. Alla hade väl, så vitt jag minns, snott med sig något drickbart hemifrån. Det rörde sig inte om några stora mängder alls. Men ändå fullt tillräckligt. Vi blev liksom, på helt naturliga vägar, uppdelade i två lag. Ett som söp sig redlösa och ett som tog hand om det andra laget.

Och jag vet vad ni tror. Att jag var en av dom som låg på badrumsgolvet och spydde. Och det gläder mig så till den milda grad att tala om att det är fel förutsatt.
Jag var en av dem som fick sitta med sked och gräva spya ur munnen på den som var medvetslös. Ett i raden av mina not-so-proud moments. Plus att det var ganska läskigt.

Så jag gjorde ju vad varje ansvarsfull 14-åring borde gjort i en sådan situation. Jag ringde till pappa. Som kom hem som ett skott. Och jag hoppas vid gud, även om det kanske är oundvikligt, att jag aldrig ska behöva komma hem till mitt eget hem och mötas av en sån syn som han gjorde. Även om han så klart var coolheten själv. Sån är han ju, min pappa. Och under många år efterföljande detta skulle det komma att skämtas om detta, honom och min bästa vän emellan. Om hur kan klev in i badrummet där den som inte var avsvimmad utan hängde med huvudet i toaletten, iklädd sin syslöjdstillverkade flanellpyjamas, tittade upp och stolt förklarade att;

"Blomman! Jag har kräkts. Jag har ris i näsan!"

Det är min Carro det. Hoppas att du inte tar illa upp. Det är en ljuvlig historia. Den finaste bilden jag bär med mig är när vi städat och torkat och fixat och lugnat oss och Kimbratt ligger bredvid Carro i pappas stora säng. Klappar henne på huvudet och läser Jackie Collins' Hollywoodfruar högt för henne. För att hon ska sluta prata och bara somna nån jäkla gång.

Och jag tänker att kanske var det där Carro, som det började. Det där med att du alltid vill att nån ska ligga bredvid och mysprata om allt och inget tills du somnar när du är full?

Min egen första riktiga fylla, det låter som en lögn, men jag vet faktiskt inte när jag slutligen genomförde den. Det var troligtvis päroncider jag drack dock. Det gjorde jag under en lång period i tonåren. När jag liksom genomgick den där träningsperioden med alkohol. Och därför tål jag det absolut inte idag.