Ni vet hur man kan se ibland i filmer, komedier då kanske främst, slapstick-varianten, anyways. Du har två människor bredvid varandra, allt är fine & dandy tills den ene blir skrämd av whatever reason och liksom flyger upp i famnen på den andre. Den trygge.
Och jag kan ha fel, men jag tror att Camilla skulle göra så på mig om det bara var möjligt. Jag älskar Milla, och kanske ännu mer älskar jag hur hon ser mig som en trygg och bergfast person att hålla i när det blåser. Nu funkar ju inte riktigt det där med att hoppa upp i famnen men hennes omedelbara reflex när nåt läskigt händer (konstiga ljud, möte med människor, möte med hundar, möte med bländande ljus) är att tokgreppa min hand, min arm och liksom krypa ihop bakom mig. En syn för gudar måste vi vara när vi står och håller varandras händer i bussens strålkastarljus intill Stenhamravägen.
Men jag gillar det. Får mig att känna mig stark. Och fast i tron om att i vårt förhållande, mitt och Millas, är det jag som går upp mitt i natten. Med basebollträt. När vi vaknat av nåt konstigt ljud. Det gör mig lite varm och stolt. Även om det naturligtvis i längden innebär att vad som än må hända. Så är det jag som går åt först.
1 kommentar:
Ja jag vet är jag är hopplös så fort mörkret lagt sig där ute...jag blir som en helt annan person, ser och hör saker som ingen annan gör osv...:) Men jag känner mig trygg med dig det gör jag och jag kan som vanligt se senariot framför mig när jag lite lätt hoppar upp i famnen på dig och blir räddad. Men du kan fråga Nettan och även Eva dom brukar också var min stora trygghet när vi är ute och går i mörkret. Jag känner på mig att dom vet precis hur du känner dig...:)
Skicka en kommentar