VILA

I torsdags, innan allt midsommarfirande tog vid, var vi på begravning. Det var en väldigt vacker och stämningsfull ceremoni. Och lika sorglig förstås. Det första man såg när man kom in i kapellet var det stora hjärtat från mamma och hennes systrar, och det var ju allt som behövdes. Prästen var behaglig och talade så fint om vår morfar. Min mamma, den driftiga storasystern, hade ordnat allting så fantastiskt bra. Jag vill inte ens tänka på att i min familj är det jag som har den rollen.





På buketten från Mattias och och mig stod det, Vi ses i Nangijala, och det betyder väl kanske att vi tror mer på Astrid Lindgren än på gud. Men budskapet tror jag gick fram ändå.

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand, och strödde mellan orden
för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod som harens unge, när han kom
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå
Döden tänkte jag mig så