Nu ska jag sätta igång diskmaskinen och packa det allra sista. Fundera på om det är någon idé att sova alls.
Och om jag överlever svinis och flygningen så ses vi igen om en dryg vecka. Jag hoppas att ni sköter er under tiden. Det tänker jag göra.
Peace & love.
lördag 29 augusti 2009
BLACK ORCHID
Mattias! Som så sorgset brukar konstatera att jag aldrig fastnar för musik som du spelar för mig.
Igår gjorde jag det. Blue October och Stone Sour satte sig direkt. Jag ville bara tala om det. För jag vill att du ska vara glad.
Igår gjorde jag det. Blue October och Stone Sour satte sig direkt. Jag ville bara tala om det. För jag vill att du ska vara glad.
CT
Klockan är elva. Vi ska upp senast halv fyra. Mina barn är fortfarande vakna. Två seriösa fall av resfeber. De ska få flyga för första gången och det är väldigt stort och spännande.
Jag är själv inte vansinnigt förtjust i själva flygupplevelsen. Jag är inte rädd men inte heller direkt oberörd. Det är skönt att ha Milla med sig, det vet jag av erfarenhet. Hennes rädsla krävde det mesta av bådas vår fokus och jag glömde helt bort mitt eget obehag. Hon kramade min hand så som jag inbillar mig att kvinnor gör under kritiska skeden vid förlossningar. Ett beteende jag heller aldrig förstått för övrigt. Jag är ingen handkramare. Jag är en du-får-gärna-stå-en-bit-ifrånare.
Det enda, i stort sett, som sätter lite dålig stämning på den här resan är svininfluensan. Jag skulle önska att de feta skrämselrubrikerna och internationella larmen låg en liten bit längre ner på aftonbladets sida just den här veckan. Jag har aldrig varit vaccinhetsig på minsta sätt, varken när det gäller mig själv eller mina barn, men nu skulle jag gärna kunna ta en dunk. Skjuta i mig, och resten av gänget, en skvätt var.
Men jag är fortfarande vid gott mod. Jag vill tro att de skulle kunna bota mig om jag trillade dit på lite svinis. Även om jag är både ung och vid god hälsa. Så som alla som har dött av den här sjukdomen verkar ha varit.
Lömsk jävla sjukdom det där. Slår den ut gamla och sjuka, veklingar över huvud taget? Näpp. Unga och friska tar den kål på. Alla som är stridsföra. Men det är bara min konspirationsteori.
Jag är själv inte vansinnigt förtjust i själva flygupplevelsen. Jag är inte rädd men inte heller direkt oberörd. Det är skönt att ha Milla med sig, det vet jag av erfarenhet. Hennes rädsla krävde det mesta av bådas vår fokus och jag glömde helt bort mitt eget obehag. Hon kramade min hand så som jag inbillar mig att kvinnor gör under kritiska skeden vid förlossningar. Ett beteende jag heller aldrig förstått för övrigt. Jag är ingen handkramare. Jag är en du-får-gärna-stå-en-bit-ifrånare.
Det enda, i stort sett, som sätter lite dålig stämning på den här resan är svininfluensan. Jag skulle önska att de feta skrämselrubrikerna och internationella larmen låg en liten bit längre ner på aftonbladets sida just den här veckan. Jag har aldrig varit vaccinhetsig på minsta sätt, varken när det gäller mig själv eller mina barn, men nu skulle jag gärna kunna ta en dunk. Skjuta i mig, och resten av gänget, en skvätt var.
Men jag är fortfarande vid gott mod. Jag vill tro att de skulle kunna bota mig om jag trillade dit på lite svinis. Även om jag är både ung och vid god hälsa. Så som alla som har dött av den här sjukdomen verkar ha varit.
Lömsk jävla sjukdom det där. Slår den ut gamla och sjuka, veklingar över huvud taget? Näpp. Unga och friska tar den kål på. Alla som är stridsföra. Men det är bara min konspirationsteori.
ORDF. I HEM & SKOLAFÖRENINGEN IN SPE
Gustav har fått något helt sanslöst mycket läxor att ta med sig på resan. Trodde att vi skulle ha en mysig och trevligt lugn semester, men jag kommer att vara tvungen att läsa läxor med honom flera timmar om dagen. Funderar på att säga att alla böckerna låg i en väska som kom bort på flyget. Hey! Jag har aldrig påstått att jag är någon mönstermamma. Han går i tvåan nu, den matte han läser är typ på gränsen av vad jag klarar av. Jag har inte läst på kth. Matte är det enda skolämne som fått mig att gråta.
Nåväl. En av uppgifterna var att lära sig en massa om landet han är i. Bland annat ska han lära sig fem grekiska ord eller uttryck. Jag kan säga god morgon, god natt och skål. Om man även får räkna ouzo och raki så är vi home safe.
Nåväl. En av uppgifterna var att lära sig en massa om landet han är i. Bland annat ska han lära sig fem grekiska ord eller uttryck. Jag kan säga god morgon, god natt och skål. Om man även får räkna ouzo och raki så är vi home safe.
NEDRÄKNING
Jag nås av en del klagomål på uppdaterandet av min blogg. Detta gör mig på en och samma gång både glad och stressad.
Tyvärr kan jag meddela att det kommer bli tomt på inläggsfronten även ett tag framöver. Imorgon bitti åker vi till Grekland en vecka. Och den här gången kommer vi nog inte att lyckas låna till oss dator och nät av någon mysig hotellchef. Det här året åker vi tillsammans med våra familjer. Milla och jag, alltså.
Men, efter att ha känt mig en smula ambivalent till bloggandet under en period, gör jag nu som man ibland gör i förhållanden (har jag hört och läst) när samma tvivelaktiga känslor uppstår. Man tar en paus. Man reser ifrån varandra. För att, förhoppningsvis, få känna saknad. Riktig och hjärtskärande saknad.
Och när jag sen återvänder. Då är tvivlet som bortblåst. Jävlar vad kära vi ska vara i varandra då. Bloggen och jag.
Och jag hoppas att ni väntar på mig.
Tyvärr kan jag meddela att det kommer bli tomt på inläggsfronten även ett tag framöver. Imorgon bitti åker vi till Grekland en vecka. Och den här gången kommer vi nog inte att lyckas låna till oss dator och nät av någon mysig hotellchef. Det här året åker vi tillsammans med våra familjer. Milla och jag, alltså.
Men, efter att ha känt mig en smula ambivalent till bloggandet under en period, gör jag nu som man ibland gör i förhållanden (har jag hört och läst) när samma tvivelaktiga känslor uppstår. Man tar en paus. Man reser ifrån varandra. För att, förhoppningsvis, få känna saknad. Riktig och hjärtskärande saknad.
Och när jag sen återvänder. Då är tvivlet som bortblåst. Jävlar vad kära vi ska vara i varandra då. Bloggen och jag.
Och jag hoppas att ni väntar på mig.
onsdag 26 augusti 2009
MANKIND
Ibland drömmer jag mardrömmar. Som går ut på att jag måste göra något vansinnigt obehagligt för att inte något fruktansvärt ska hända. En form av tvångstanke. Ofta handlar det om att jag måste köra bil. Typ skitfort. På nån slingrig bergsväg. För att någon inte ska dö.
Eller den här! Det är ju då man seriöst skulle börja fundera på vad mänskligheten egentligen är värd. Och om det inte redan är kört ändå.
En dröm jag troligtvis inte skulle ha om jag hade körkort och inte var paniskt rädd för att köra bil.
Så tittar jag lite på afp.com. Och hittar den här bilden.
Och kan inte låta bli att tänka en annan tvångstanke. Tänk om man var tvungen att välja någon av de här snubbarna. Att ligga med. För att typ jorden inte ska gå under.
Eller den här! Det är ju då man seriöst skulle börja fundera på vad mänskligheten egentligen är värd. Och om det inte redan är kört ändå.CHILL PILL
Jag ska inte sticka under stol med (roligt uttryck) att jag trillat dit en del på den här vampyrhysterin. Främst genom True Blood och mindre genom det här Twilight-köret. Men faktum kvarstår att det är sexigt med vampyrer. Jag finner hela vampyrgrejen märkligt tilltalande, utan att jag för den sakens skull väldigt gärna skulle vilja bita någon i halsen.
Men jag fnissar lite när jag läser den HÄR artikeln. Då den får mig att fundera på aspekter jag aldrig ens tänkt på. När det gäller blodsugare.
Men jag skulle bara ställa en fråga till vampyrdildodesignern.
Rosa?
Men jag fnissar lite när jag läser den HÄR artikeln. Då den får mig att fundera på aspekter jag aldrig ens tänkt på. När det gäller blodsugare.
Men jag skulle bara ställa en fråga till vampyrdildodesignern.
Rosa?
OINK!
Jag lyssnar på den där informativa radioreklamen om svininfluensan, eller den nya influensan, och undrar om de hade svåra auditions för att vska fram den perfekta rösten för den. För att få fram den här kvinnan som är trygg och saklig, informerar utan att mana till panik.Jag skulle så gärna vilja få svininfluensan NU! Nu, när folk fortfarande bryr sig. När det fortfarande finns resurser och vårdplatser. Och mediautrymme framför allt. Jag menar, blir man riktigt risig hamnar man ju fortfarande i Aftonbladet. Idag finns det tydligen fyra stycken i landet som är riktigt illa däran. Man rapporterar att deras tillstånd är "livshotande men stabilt". Vad är det för skitsnack? Vad är det som är stabilt över livshotande? Och alla fyra var visst under trettio. Jag platsar fortfarande där. Bara så att ni vet.
Om man får svinpesten sen, när den slagit till ordentligt, då är det ju kört. Det enda som kommer hända då, om man har tur, är det kör förbi någon sorts militärtransport och hänger en liten nummerlapp på ens döda tå. Och sen bränner de kropparna. För om de inte gör det blir man en zombie och får zombievandra omkring och äta av er andra. Ni som sett till att överdosera handsprit. Nysa i armvecket. Och hålla er borta från insjuknade.
Nej. Fast det där sista är ju bara som jag hittar på. Det är ju nåt jag sett på film. Det händer liksom inte i verkligheten.
Eller?!
MARVELOUS!
Jag tänker på en grej när det gäller Händige Manny, i barnprogrammet med samma namn i Disneykanalen. Och inte då på det uppenbara i att man bara väntar på att han ska få ihop det med Kelly i järnaffären. Det ligger så i luften, och man vill ju bara att det ska ske. En sån där Mulder & Scully-grej. House & Cuddy. Osv.Men det är väl så man gör kanske. För att behålla tittarnas intresse.
Fast nu var det ju inte det jag tänkte på utan det att Mannys verktygsgäng, de är ju egentligen inte särskilt pålitliga alls. "Det ni har sönder lagar vi!" säger de ju alltid när de svarar i telefonen i Mannys workshop. Men så vitt jag kan utröna efter att ha sett en fair share av avsnitt är att i nio fall av tio är det verktygen själva som har sönder en massa grejer. Som de sen får laga. Tillsammans, naturligtvis och det är så hjärtligt och mysigt och tvåspråkigt. Men ändå - det är inget vidare sätt att göra business tycker jag.
Idag hade de sönder en pinata. Det blev ett jäkla liv. Tills Manny kom på att de kunde laga den tillsammans. Så han kvistade iväg för att göra lite papier mache.
Jag spår en del papier mache i en annan handymans framtid.
måndag 24 augusti 2009
V
"Satte mig i bilen, körde Valhallavägen utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Så åkte jag till Lidingö av någon anledning. Körde på en fågel och begravde den. Nej, det gjorde jag inte, men jag var nära att köra över en duvjävel. Hade jag kört på den hade jag inte begravt den, då hade jag gjorde V-tecknet och skrikit "ALLRIGHT!" och kört vidare."
Det är roligt. När man är något så vansinnigt obriljant (känns inte som ett ord på riktigt) själv, då får man stjäla av andra mästerbloggare.
Det är roligt. När man är något så vansinnigt obriljant (känns inte som ett ord på riktigt) själv, då får man stjäla av andra mästerbloggare.
HA-HA-HADENÄRAN
Om en vecka fyller jag år. Det är verkligen ingenting jag är särskilt stolt över, helst av allt vill jag stanna tiden. Nej förresten, inte stanna den, utan få den att gå baklänges. Jag tyckte om att fylla 25. Det skulle jag gärna ha fortsatt med.
Men hur som helst, nästa tisdag inleds mitt sista år som 20-something, och det är surt. Jag kommer inte att befinna mig i landet då och det lättar ju upp saker och ting litegrann i alla fall.
Men det känns ändå glädjande att det finns vissa som tänker på mig. Först ut att gratulera, och i synnerligen god tid, var Ellos! Ett stort gratualtionsbrev där de ville fira mig med lite smink och en fet check på 200 spänn! Om jag genast handlade för 800. Är det inte rart, så säg? De hoppades även att jag skulle göra det mesta av min stora dag.
Jag fullkomligt älskar att känna mig betydelsefull.
LAY LIKE THIS FOREVER
En annan grej som jag stört mig på under en tid, och som fick sin lösning alldeles nyss, är dedikeringen i Läckbergboken som jag egentligen skrivit alldeles för mycket om redan.
Precis som Elin skrev så är det roligt att ha följt enbart den lilla följetongen i form av hur och vem hon tillägnat sina böcker. Denna sista uteslutande tillägnad polis-robinson-Martin, och där stod att läsa;
Martin - I wanna stand with you on a mountain.
Och jag har, om än motvilligt, ägnat det där en del tankeenergi. För att försöka komma på varifrån linen kommer, då den kändes alldeles oerhört bekant.
Nu har jag fått svaret. I radio. Savage Garden's Truly, madly, deeply.
Vet ni. Ibland känns det som att det vore värt att skriva en bok bara för att få klämma ur sig en riktigt lökig dedikering.
Precis som Elin skrev så är det roligt att ha följt enbart den lilla följetongen i form av hur och vem hon tillägnat sina böcker. Denna sista uteslutande tillägnad polis-robinson-Martin, och där stod att läsa;
Martin - I wanna stand with you on a mountain.
Och jag har, om än motvilligt, ägnat det där en del tankeenergi. För att försöka komma på varifrån linen kommer, då den kändes alldeles oerhört bekant.
Nu har jag fått svaret. I radio. Savage Garden's Truly, madly, deeply.
Vet ni. Ibland känns det som att det vore värt att skriva en bok bara för att få klämma ur sig en riktigt lökig dedikering.
DO TELL
Det är lite fascinerande med låtar som man inte har en aning om varifrån de kommer men som sitter som en smäck ändå.
Jag har absolut ingen aning om vilka REO Speedwagon är. Mer än att dom troligtvis härstammar från samma decennium som jag själv. Men låten har jag haft i huvudet hela helgen tills jag nu var tvungen att leta rätt på den för att kolla var den kom ifrån.
Och nu vet jag.
söndag 23 augusti 2009
FREAK ME OUT
Man kan ju tycka att det där med Jason var det läskigaste som hände idag, men icke. När vi gick i skogen kom jag att tänka på något väldigt olustigt som jag glömt bort. Jag kan ha bloggat om det här i forntiden, jag minns faktiskt inte.
För ett antal år sedan när Färjestadsborna strövade genom sin fridfulla skog upptäckte man vid något tillfälle att en samling handgjorda dockor placerats ut på ett mycket otäckt vis. Dockorna var gjorda av gips, klädda i riktiga barnkläder och fanns utspridda över ett område i skogen. Några stod skamligt med sina huvuden mot trädstammar. En samling satt i ring med huvudena böjda, som i bön eller skam. Vansinnigt läskigt. Det blev en ganska stor grej och lokalborna gjorde egna undersökningar för att få fram den "skyldige". Detta kändes angeläget då det stod ganska klart att det inte var en helt sund person som utfört detta dåd. Alternativt en konstfackelev. Men det är lite som samma sak.
Men man fick aldrig veta. Till sist föll det hela i glömska och man påmindes endast då man passerade de små barndockorna när man gick genom skogen. Och man fylldes alltid av samma olustiga känsla vid åsynen av dom. I åratal har de fått stå kvar. Klädesplagg har bytts ut och sedermera försvunnit men kropparna har funnits kvar, förvånansvärt hållbara för väder och vind.
Så idag påmindes jag. Dessutom hade någon bemödat sig med att "städa" hela det område i skogen där dockorna funnits. Jag räknade till tolv Blair Witch-högar (som jag snabbt döpte dom till). Små bålliknande högar av pinnar. Samma olustiga känsla där.
Blair Witch-hög. En av många.
Dock, när jag på kvällen fick lite vuxet sällskap med mig och vågade leta rätt på dom, fanns det bara en docka kvar i skogen. Vi letade inte jättenoga kan jag villigt erkänna, men det verkar bara finnas den som jag fotat nedan. Och det räckte.
Det är mysigt i Färjestaden. Men det är även skönt att vara på tryggt avstånd från dess skogspsychon.
Är det bara jag som är kinkig? Är det normalt det här?
CHOP-CHOP
Idag har jag haft en alldeles fantastiskt trevlig dag i Färjestaden. Mamma ville ha sällskap så jag tog barnen och åkte ner. Tydligen hade hon beklagat sig en del om sin ensamhet uppe i Viksund också för Cina, Tommy, Danne, Malin, Nettan, Hasse och Lucas kom ner de också. Men det var bara trevligt.
Jag tog barnen med till skogen för att kolla efter lite svamp. Det gick sådär då barn sällan är särskilt intresserade av att leta svamp. Eller finner samma glädje som jag av att vistas i min barndoms skog.
Så vi gick ner till sjön istället. Och det ser så klart inte alls ut som det gjorde när jag var liten. Få saker gör det, då jag börjar bli rätt åldersstigen.
Nåväl, förutom en väldigt stor båt och en dito brygga så var även den här läskiga flytbryggan ny för mig. Ni får ursäkta den lilla bilden men jag har problem med bildöverföring. Men när jag stod där ute på bryggan och tittade över på det där lilla huset kunde jag bara tänka på en sak.
Vet ni vem som bor där i? Rimligtvis. Frickin' Jason Voorhees, that's who. Med sin mask och motorsåg.
Sen gick vi hem.
MISS ME MUCH?
Jag har som sagt inte använt datorn på ett par dagar. Och lika mycket panik jag får över att inte ha bloggat, lika stressad blir jag nu över att inte ha läst de bloggarna som jag brukar och nu ligger jag hopplöst efter. Jag har inte en aning om vad ni har haft för er.
Jag hade 43 olästa mail. Och det är ju alltid spännande. Tills man ser att nittio procent är crap från facebook och heter, Are YOU interested? Och det är jag verkligen inte. Inte av facebook över huvud taget. Facebook kan fara åt helvete.
Annars fanns där, i inkorgen alltså, en del lockelser från Bubbleroom. Skopunkten. HM. Jotex osv. Några av mina närmaste näthandelsvänner....de saknar mig tydligen. Skönt att man inte är helt obetydlig.
Jag hade 43 olästa mail. Och det är ju alltid spännande. Tills man ser att nittio procent är crap från facebook och heter, Are YOU interested? Och det är jag verkligen inte. Inte av facebook över huvud taget. Facebook kan fara åt helvete.
Annars fanns där, i inkorgen alltså, en del lockelser från Bubbleroom. Skopunkten. HM. Jotex osv. Några av mina närmaste näthandelsvänner....de saknar mig tydligen. Skönt att man inte är helt obetydlig.
SHADY'S BACK
Jag är en usel bloggare, so be it.
Och innan jag tar tag i det måste jag svara på de två sista kommentarerna under föregående inlägg.
Mia - Jag vet precis hur dum man känner sig tills man knäcker koden. Eller ja... som jag, får hjälp av en god vän.
När du ska skriva ett inlägg klickar du uppe i högra hörnan på "Redigera HTML" och väl där klistrar du in adressen du hittar vid ditt youtube-klipp under "bädda in".
Jag undrar om du förstod det där alls. Det hade nog inte jag gjort. Lycka till! Och hör av dig igen om det inte funkar så ska jag försöka förklara bättre. Och hej, förresten! Hoppas allt är bra med dig!
Linda - Jag ska ta ett snack med din mamma imorgon. Se om jag inte kan få fram den där dockan åt dig. Eller åtminstone lite dåligt samvete.
Och innan jag tar tag i det måste jag svara på de två sista kommentarerna under föregående inlägg.
Mia - Jag vet precis hur dum man känner sig tills man knäcker koden. Eller ja... som jag, får hjälp av en god vän.
När du ska skriva ett inlägg klickar du uppe i högra hörnan på "Redigera HTML" och väl där klistrar du in adressen du hittar vid ditt youtube-klipp under "bädda in".
Jag undrar om du förstod det där alls. Det hade nog inte jag gjort. Lycka till! Och hör av dig igen om det inte funkar så ska jag försöka förklara bättre. Och hej, förresten! Hoppas allt är bra med dig!
Linda - Jag ska ta ett snack med din mamma imorgon. Se om jag inte kan få fram den där dockan åt dig. Eller åtminstone lite dåligt samvete.
onsdag 19 augusti 2009
DEAD DOG
Elvira sitter i soffan. Hon håller Lexie på armlängds avstånd. Skakar henne och med förtvivlan i rösten ropar hon.
Lexie?! Leeeeexie!! Svaaaaara!
Så börjar hon gråta samtidigt som hon fortsätter ropa på sin låtsashund.
Mammaaaaa! ropar hon sen. Pappaaaaa! Det har hänt nåt med Lexie! Hon svarar inte längre!
Nej. Det är sant som dom säger. Batterier varar inte för evigt.
Lexie?! Leeeeexie!! Svaaaaara!
Så börjar hon gråta samtidigt som hon fortsätter ropa på sin låtsashund.
Mammaaaaa! ropar hon sen. Pappaaaaa! Det har hänt nåt med Lexie! Hon svarar inte längre!
Nej. Det är sant som dom säger. Batterier varar inte för evigt.
tisdag 18 augusti 2009
KÄRLEKENS TUNGA
Elin - jag må tycka att Kent är ett band bestående av en samling überprettiga farbröder. Som gör sig svåra för världen. Bara för att. Däremot kan jag inte bortse från det faktum att de gjort en del fantastiskt fin musik.
Och den här pärlan, även om det inte är Kent som Kent, utan bara Jocke Berg. Jag tror att du nånstans inom dig, samtidigt som du tipsade mig om den, faktiskt visste att den redan var mig oerhört kär. Det har den varit under väldigt lång tid. Jösses, som jag har försökt få folk att lyssna på den här!
Dock är jag glad att du påminde mig, för det var längesen jag lyssnade på den, och för att du ser det lite som din plikt att göra mig uppmärksam på diverse musikskatt.
måndag 17 augusti 2009
MYS
Det finns en lista över saker som jag är rädd för. Jag antar att alla har en. På min finns ju, som bekant, ormar först och främst och i största synnerhet. I övrigt bör grejer som Per Gessle, komposter (men jag vet inte om det gills eftersom jag bara är rädd för dom eftersom jag tänker att det finns ormar i dom), arga finska fyllon med kniv och sjögräs nämnas.
Som ett nytt tillskott på listan finns nu även den här killen med. Och den här sortens föräldraskap. Bilden är döpt till "happy fairy family". Är det bara mig det är fel på? Är det bara jag som bara ser det otäcka och inte alls det lyckliga?
BITE ME!
Vad beträffar bloggen så är det youtube-klipp eller inget alls som gäller just nu. Jag är tom på ord för tillfället.
Men lite vampyrer kan alltid få mig på bättre humör. Även om jag somnade när jag såg just den här filmen. Ska ge den en ny chans one of these days.
Varje gång jag ser den här videon tänker jag att hey, kanske borde jag bli rödhårig igen. Men den som hör mig säga det högt kan väl vara så vänlig och tala mig tillrätta. Rött hår gör sig bäst till goth-blek hy. Och stort svårmod.
söndag 16 augusti 2009
DJ VIRUS
I morse kom Elvira och väckte mig, eftersom jag sov i hennes säng, tillsammans med den ljuvliga hunden Lexie. Lexie sjöng härliga sånger intill mitt öra tills jag inte stod ut längre. Då sa hon, Elvira alltså, inte låtsashunden, "Okej mamma, jag ska spela en riktigt skön låt för dig". Så valde hon en stund bland sina skivor (bortsåg från barbiehits, tack och lov)och sen satte hon på den här låten.
WE'RE JUST FRIENDS
Det är ju nästan för bra för att man ska våga tro på det! Men vi har i alla fall bokat biljetter. Till frickin' Toby Keith! På Circus. Som Circus i Stockholm. Det är så stort så det är inte sant.Toby Keith. Kungen av truckerkeps och jeansjacka. Den störste patrioten de har där borta. Men framför allt med en tung countrymusikrepertoar i bagaget.
Universal Musicgroup har ju sett till att inga videos som man verkligen vill se går att bädda in. Men den som vill kan youtuba on location. Eller spotifya. As good as I once was. I love this bar. A little too late. I wanna talk about me. Stays in Mexico. You shouldn't kiss me like this. How do you like me now? Who's your daddy? Weed with Willie. The Taliban song. The critic. If I was jesus. You ain't much fun. I'm just talkin' about tonight. My list. Osv...
Jag ser mycket fram emot 16 november. Eller när det nu var.
Start living - that's the next thing on my list
lördag 15 augusti 2009
DRIVE BY
Och idag är det Stockholm Cruising. Vilket betyder att vi kommer sitta där vi alltid sitter. Förutom den gången då jag satt i en kokande camaro mitt i billedet. Mattias och jag brukar tjafsa lite om vem det var jobbigast för den gången. För mig som fick stå och skämmas och vakta en rykande bil som stoppade upp trafiken vid Vanadisbadet. Eller för honom som fick gå iväg på en sjukt lång jakt på vatten.
Anyways. Idag tittar vi bara på andras bilar. Och sitter som sagt på samma uteservering på Sveavägen som vi brukar. Dock har jag aldrig lagt på minnet vad stället heter. Eller så vill jag bara vara lite hemlig.
Anyways. Idag tittar vi bara på andras bilar. Och sitter som sagt på samma uteservering på Sveavägen som vi brukar. Dock har jag aldrig lagt på minnet vad stället heter. Eller så vill jag bara vara lite hemlig.
LEXIE ÖNSKAR GOTT NYTT ÅR!
Igår fyllde Elvira fem år. Och även om en del av gästerna varit här under dagen, när jag jobbade, och Johan och Olivia hade ordnat nästan allt till kvällen, så blev det lite sådär rörigt. Som kalas hos oss ofta blir.
Elvira väckte mig imorse och sa, lite sådär förtvivlat; Mamma! Jag fick ingen tårta igår!
Och det var tyvärr helt riktigt. En liten törn för samvetet, men jag skyller allt på den där hunden. Hunden Lexie som hon önskat sig så hårt. En fantastisk leksakshund som kan sjunga, prata, berätta roliga historier och lyda en massa kommandon. När mamma och Göran kom med det paketet, då upphörde vi andra, och även födelsedagsfikat, att existera. Elvira, hennes syskon och kusiner försvann iväg med den in i hennes rum och sen såg vi dom knappt nåt mer under kalaset.
Men! Som tur är finns det en hel tårta kvar. Och den ska jag sätta lite nya ljus i nu och låta Elvira göra om just det momentet i lugn och ro.
Och den där hunden, för övrigt. Igår var den superfestlig. Idag vill jag skjuta den i huvudet. Alla barnen går runt och skriker order åt den. Och hunden svarar; Jag hör inte vad du säger. Säg det igen.
Och det gör dom. Igen och igen och igen och igen och igen. Och igen.
Elvira väckte mig imorse och sa, lite sådär förtvivlat; Mamma! Jag fick ingen tårta igår!
Och det var tyvärr helt riktigt. En liten törn för samvetet, men jag skyller allt på den där hunden. Hunden Lexie som hon önskat sig så hårt. En fantastisk leksakshund som kan sjunga, prata, berätta roliga historier och lyda en massa kommandon. När mamma och Göran kom med det paketet, då upphörde vi andra, och även födelsedagsfikat, att existera. Elvira, hennes syskon och kusiner försvann iväg med den in i hennes rum och sen såg vi dom knappt nåt mer under kalaset.
Men! Som tur är finns det en hel tårta kvar. Och den ska jag sätta lite nya ljus i nu och låta Elvira göra om just det momentet i lugn och ro.
Och den där hunden, för övrigt. Igår var den superfestlig. Idag vill jag skjuta den i huvudet. Alla barnen går runt och skriker order åt den. Och hunden svarar; Jag hör inte vad du säger. Säg det igen.
Och det gör dom. Igen och igen och igen och igen och igen. Och igen.
fredag 14 augusti 2009
torsdag 13 augusti 2009
NOT!
Jag snodde det här klippet från Schulmania. Han srev nåt om det trygga i att det här är morgondagens makthavare.
Man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta. Först vill man skratta när man tycker lite att, hey! skön brud, hon driver hårt med det här...syndromet. Men sen inser man att det nog är alldeles på riktigt och det är då man blir ledsen. Och rädd.
THE END
Nu har jag läst ut Läckberg. Och herregud vilken fantastiskt otippad tvist! Didn't see that one coming, did I?!
Och det kan jag bespara er, ni som eventuellt funderar på att läsa Sjöjungfrun. Det var skomakaren som gjorde det. Han var scizofren, tog på sig en svart peruk och dödade av sina polare. Så var det med det.
Nej. Det var inte alldeles sant det där. Vågar mig inte på en sån där grej igen. För risken finns, även om den är liten, att Johanna läser den här boken. Och då skulle det bli House-incidenten all over again. Vore inte alls trevligt. Vid terminsstart och allt.
Jag låter er knäcka Läckberg-nöten själva.
Nu ska jag läsa något annat. Förhoppningsvis något helt annat.
Och det kan jag bespara er, ni som eventuellt funderar på att läsa Sjöjungfrun. Det var skomakaren som gjorde det. Han var scizofren, tog på sig en svart peruk och dödade av sina polare. Så var det med det.
Nej. Det var inte alldeles sant det där. Vågar mig inte på en sån där grej igen. För risken finns, även om den är liten, att Johanna läser den här boken. Och då skulle det bli House-incidenten all over again. Vore inte alls trevligt. Vid terminsstart och allt.
Jag låter er knäcka Läckberg-nöten själva.
Nu ska jag läsa något annat. Förhoppningsvis något helt annat.
onsdag 12 augusti 2009
AND A SHIRT THAT SMELLS LIKE ME
Nu har jag tittat på hela den här konserten på youtube. Och jag tänker att det är nog så med den här rösten, att antingen tycker man väldigt mycket om den, eller så avskyr man den.
ROYAL
Tänker på det här med att Jonas Bergström enligt egen utsago föll för sin fästmös blå ögon. Undrar om det var före eller efter han insåg att hon var prinsessa.
Vilka underbara ögon den där tjejen har. Och hey! Hon är prinsessa också! Vilken schöööööön bonus!
En seger för stekarsverige.
Men vad jag förstår så kommer han aldrig att få kalla sig prins. Och jag tycker att det är lite fräckt. Om man lyckas ro hem en prinsessa då tycker jag att man, per automatik, borde få klassas som prins. Det är ju få förunnat liksom.
Nej, han får den fräsiga titeln Herr Jonas Bergström. Herr. Vilket hån ändå. Får inte alla som föds med snopp referera till sig själva som "herr"?
Vilka underbara ögon den där tjejen har. Och hey! Hon är prinsessa också! Vilken schöööööön bonus!
En seger för stekarsverige.
Men vad jag förstår så kommer han aldrig att få kalla sig prins. Och jag tycker att det är lite fräckt. Om man lyckas ro hem en prinsessa då tycker jag att man, per automatik, borde få klassas som prins. Det är ju få förunnat liksom.
Nej, han får den fräsiga titeln Herr Jonas Bergström. Herr. Vilket hån ändå. Får inte alla som föds med snopp referera till sig själva som "herr"?
tisdag 11 augusti 2009
TO THE WORLD - YOU MAY BE JUST ANOTHER GIRL - BUT TO ME, BABY, YOU ARE THE WORLD
Om det finns en kille som verkligen kan det här med att skriva kärlekslåtar så är det ju Brad Paisley. Och genom tiderna har han alltid skrivit och sjungit till samma gamla fru. Jag tycker att det är fint. Man kan ju bara önska...
PERFECT MATCH
Bjuder på ett exempel på hur afp.com ibland kan få en att bli lite sådär illa till mods. Den här bilden är fel på så många olika plan att jag blir alldeles matt.Och om jag hade varit från Göteborg kunde jag här ha skämtat om hur bröllop faktiskt kan kosta skjortan. Men någonting säger mig att det är inte alls bekymret för just det här paret.
CUDOS
Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men ännu en kunglig förlovning har tillkännagivits idag. Och det är ju fantastiskt på alla sätt och vis. Särskilt för Aftonbladet, där man nu startat upp en "Hovblogg". Man hadeväl precis lagt ner den förra tänker jag.
Nåväl, i den här bloggen rapporterar man i alla fall att "Madeleines ring ser ut att passa perfekt på hennes finger."
Och det var väl för väl ändå. Tänk om de råkat kränga på en....navkapsel på hennes stackars prinsessfinger. Det vore ju inte alls värdigt.
Nåväl, i den här bloggen rapporterar man i alla fall att "Madeleines ring ser ut att passa perfekt på hennes finger."
Och det var väl för väl ändå. Tänk om de råkat kränga på en....navkapsel på hennes stackars prinsessfinger. Det vore ju inte alls värdigt.
BÖKIGT
Idag när vi satt på Sånga Säby och hade allvarlig (nåja) studiedag fick jag vid ett tillfälle ett litet skrattpsykbryt. För att jag helt plötsligt, out of the frickin' blue, kom att tänka på Papi Raul. Och inte det här reklamklippet utan på hans berättelse om zigenarbröllopet mellan Roderick och lilla Staziana. Den finns på en gammal vhs som Mattias och jag brukade roa oss med förr i tiden. Och idag ramlade den över mig med full kraft.
Tyvärr gick den inte att hitta på youtube. Och troligtvis hade ni inte skrattat som jag i alla fall.
TEGRETOL RETARD
Det är roligt att öppna upp minnesbanken med historier som handlar om Det märkligaste jag gjort i livet. Där finns en del material, så att säga.
Och bland det som utspelar sig under mina tidiga tonår finns oftast min bästa barndomskamrat Mia med. Vi var båda Färjestadsbarn och gjorde en del knäppa grejer ihop. Och till det allra märkligaste bör ju räknas att vi båda drabbades, om än inte samtidigt, av samma neurlogiska sjukdom. Kanske var det något i vattnet i Färjestaden. Kanske var det närheten till den stora kraftledningen, vad vet jag. Faktum kvarstod i alla fall att vi under flera år stod på samma tablettbehandling.
Aha! Tänker några av er kanske nu, som att det här skulle förklara en del. Men bådas våra tillstånd var behandlingsbara och vi blev friskförklarade och fullt återställda till sist.
Hur som helst, jag var sist ut ur tablettberoende, och under den tiden jag stod på nedtrappning fick jag en inbjudan till en ungdomsträff på Astrid Lindgrens barnsjukhus. En träff för barn och ungdomar som alla hade samma sjukdom. Man skulle dela erfarenheter och ha det allmänt trevligt ihop.
Jag borde ju ha fattat att det här inte var direkt aktuellt för någon av oss, då vi aldrig varit direkt sjuka eller drabbade, sen vi kommit under rätt behandling. Men både Mia och jag gillade det här med att testa nya grejer. Så vi anmälde oss till myskväll för epileptiker.
Och jag börjar skratta nu bara jag tänker på det. För det skulle ju komma att bli en kväll, världens längsta kväll, av att hålla sig för skratt. Av att absolut inte ens få fnissa åt alla de galna berättelser vi skulle bli serverade.
Där satt vi runt ett stort ovalt bord i nåt typ konferensrum på sjukhuset. Vi var, i sanning, en brokig skara ungdomar, sisådär 10-15 stycken. Och så skulle man dela med sig av sina erfarenheter. Sina krampstories. För det var det kvällen handlade om. Om man delar känner man sig mindre ensam! Och det är ju sant, absolut! Men vi hörde ju inte hemma där. Och de här kidsen, de hade fått ep-kramper precis överallt. Jag minns speciellt en kille som berättade att han befunnit sig på en trampolin över en pool. Och jag vet inte, kanske är det ett direkt olämpligt ställe för en epileptiker att befinna sig på. Men när han berättade, på ett mycket målande sätt, hur han fått en kramp där på brädan, då var jag färdig att springa ut ur rummet. Jag hade som nått bristningsgränsen.
Och det roliga är att eftersom Mia och jag inte hade några liknande berättelser så vi satt enbart tysta (med käkarna helt kramaktigt ihopbitna). Alla andra runt bordet, både personal och inbjudna, tittade lite sådär medlidsamt på oss. Troligtvis tänkte dom för sig själva, stackars de där två mupparna. Så jävla hårt drabbade att de inte ens vågar berätta om det i stödgruppen.
Jag bjuder på det. Och det här får under inga omständigheter uppfattas som ett hån eller häcklande av människor med epilepsi. Absolut inte. Jag har både haft det själv och arbetat med andra som har det. Och jag vill tro att både och hjälpt till att göra mig till den fantastiska människa jag är idag.
Och Mia. Hon släpper bok på bok i sitt egna förlag. Och bakar i Nyhetsmorgon på TV4 på helgerna. Så man kan säga att det har gått nästan lika bra för henne.
Och bland det som utspelar sig under mina tidiga tonår finns oftast min bästa barndomskamrat Mia med. Vi var båda Färjestadsbarn och gjorde en del knäppa grejer ihop. Och till det allra märkligaste bör ju räknas att vi båda drabbades, om än inte samtidigt, av samma neurlogiska sjukdom. Kanske var det något i vattnet i Färjestaden. Kanske var det närheten till den stora kraftledningen, vad vet jag. Faktum kvarstod i alla fall att vi under flera år stod på samma tablettbehandling.
Aha! Tänker några av er kanske nu, som att det här skulle förklara en del. Men bådas våra tillstånd var behandlingsbara och vi blev friskförklarade och fullt återställda till sist.
Hur som helst, jag var sist ut ur tablettberoende, och under den tiden jag stod på nedtrappning fick jag en inbjudan till en ungdomsträff på Astrid Lindgrens barnsjukhus. En träff för barn och ungdomar som alla hade samma sjukdom. Man skulle dela erfarenheter och ha det allmänt trevligt ihop.
Jag borde ju ha fattat att det här inte var direkt aktuellt för någon av oss, då vi aldrig varit direkt sjuka eller drabbade, sen vi kommit under rätt behandling. Men både Mia och jag gillade det här med att testa nya grejer. Så vi anmälde oss till myskväll för epileptiker.
Och jag börjar skratta nu bara jag tänker på det. För det skulle ju komma att bli en kväll, världens längsta kväll, av att hålla sig för skratt. Av att absolut inte ens få fnissa åt alla de galna berättelser vi skulle bli serverade.
Där satt vi runt ett stort ovalt bord i nåt typ konferensrum på sjukhuset. Vi var, i sanning, en brokig skara ungdomar, sisådär 10-15 stycken. Och så skulle man dela med sig av sina erfarenheter. Sina krampstories. För det var det kvällen handlade om. Om man delar känner man sig mindre ensam! Och det är ju sant, absolut! Men vi hörde ju inte hemma där. Och de här kidsen, de hade fått ep-kramper precis överallt. Jag minns speciellt en kille som berättade att han befunnit sig på en trampolin över en pool. Och jag vet inte, kanske är det ett direkt olämpligt ställe för en epileptiker att befinna sig på. Men när han berättade, på ett mycket målande sätt, hur han fått en kramp där på brädan, då var jag färdig att springa ut ur rummet. Jag hade som nått bristningsgränsen.
Och det roliga är att eftersom Mia och jag inte hade några liknande berättelser så vi satt enbart tysta (med käkarna helt kramaktigt ihopbitna). Alla andra runt bordet, både personal och inbjudna, tittade lite sådär medlidsamt på oss. Troligtvis tänkte dom för sig själva, stackars de där två mupparna. Så jävla hårt drabbade att de inte ens vågar berätta om det i stödgruppen.
Jag bjuder på det. Och det här får under inga omständigheter uppfattas som ett hån eller häcklande av människor med epilepsi. Absolut inte. Jag har både haft det själv och arbetat med andra som har det. Och jag vill tro att både och hjälpt till att göra mig till den fantastiska människa jag är idag.
Och Mia. Hon släpper bok på bok i sitt egna förlag. Och bakar i Nyhetsmorgon på TV4 på helgerna. Så man kan säga att det har gått nästan lika bra för henne.
VAGNPARKEN
På fredag fyller Elvira fem år. Hon önskar sig en dockvagn. Men jag vet inte jag.
Vad säger ni? Ska hon få en? Till.
måndag 10 augusti 2009
TELL YOUR MOTHER
Jag tar tillbaka en annan grej. Sommaren är inte slut. Jag ber om ursäkt om jag sabbat stämningen genom att gå runt och muttra om det.
Man kan fortfarande sitta ute i solen om kvällarna. Grilla och dricka drinkar.
Det är bara lite surt att man måste gå upp till jobbet sen när man vaknar.
Men jobba är ju också kul.
FINGERS CROSSED
Går man för långt i sina konspirationstankar om man misstänker att Linda Rosing själv iscensatt de här terrorbombningarna på Mallorca endast för att själv få hamna i tidningen?
För att få hamna med stor bild i Aftonbladet där hon berättar om hur skakad hon är efter att en bomb exploderat på en restaurang en halv kilometer från hotellet där hon bor. Och sedan i förbifarten få rapportera om att hennes nye pojkvän just friat där på supermysiga Mallis. Och han är jätteromantisk och hon är gravid och nu ska de planera bröllop för nästa år.
Fast å andra sidan. Så vore det väl typ första gången terroristerna hade ett värdigt mål för sina bomber inom räckhåll. Men hon kom undan.
Men det är väl inte pk att skriva nåt sådant. Jag tar tillbaka det.
För att få hamna med stor bild i Aftonbladet där hon berättar om hur skakad hon är efter att en bomb exploderat på en restaurang en halv kilometer från hotellet där hon bor. Och sedan i förbifarten få rapportera om att hennes nye pojkvän just friat där på supermysiga Mallis. Och han är jätteromantisk och hon är gravid och nu ska de planera bröllop för nästa år.
Fast å andra sidan. Så vore det väl typ första gången terroristerna hade ett värdigt mål för sina bomber inom räckhåll. Men hon kom undan.
Men det är väl inte pk att skriva nåt sådant. Jag tar tillbaka det.
söndag 9 augusti 2009
I'M NOT CRAZY - I'M JUST A LITTLE UNWELL
Åh vad trevligt det är att glömma bort och sen komma på musik! Som Matchbox 20. Unwell, Push och 3am. All I'm sayin.
Nåväl, mina små vänner! Det känns för jäkla risigt att gå och lägga sig om en stund. Inte bra och bekant alls.
Men imorgon vill jag faktiskt vara på topp. Det är som lite viktigt.
Det var den semestern det.
Nåväl, mina små vänner! Det känns för jäkla risigt att gå och lägga sig om en stund. Inte bra och bekant alls.
Men imorgon vill jag faktiskt vara på topp. Det är som lite viktigt.
Det var den semestern det.
SKÄMSLÄSA
Igår skämsläste jag Sjöjungfrun, Läckbergs bok, när vi var och badade i Husbygropen (Munsö, inte den läskiga förorten). På bokens framsida står det skrivet; "Kommer att läsas under varenda strandparasoll i sommar... Maxat med underhållning."
Och jag tänkte att, fan heller. Jag kan inte stå för att jag läser samma jävla bok som alla andra. Så jag behandlade den som vore det en porrtidning jag haft med mig till den allmänna badstranden. Jag smusslade den ur väskan, noga med att dölja både dess fram- och baksida. Sen låg jag där och läste lite oroligt och hade ärligt svårt att koncentera mig eftersom jag var rädd att någon skulle komma på mig. Varje gång en anonym solbadare passerade mig och min filt gömde jag boksidorna under en handduk, som om det var möjligt att avslöja mig, att lista ut vad jag läste, utifrån sidonumreringen.
Det går förbannat långsamt att läsa den här boken. Det går att utläsa bara genom hur många gånger jag nu faktiskt bloggat om den. Ibland blir jag rädd att jag är lite som en bögknackare. En person som är vansinnigt öppen och otäck i sitt hat mot homosexuella bara för att dölja att man är gay själv. Att jag, genom mina bloggpåhopp på Läckberg, skulle dölja min kärlek och beundran för densamma.
Så är inte fallet. Och jag bör nog sluta nu. Innan min blogg kommer i toppen vid en eventuell googling av hennes namn. Hehe.
Och jag tänkte att, fan heller. Jag kan inte stå för att jag läser samma jävla bok som alla andra. Så jag behandlade den som vore det en porrtidning jag haft med mig till den allmänna badstranden. Jag smusslade den ur väskan, noga med att dölja både dess fram- och baksida. Sen låg jag där och läste lite oroligt och hade ärligt svårt att koncentera mig eftersom jag var rädd att någon skulle komma på mig. Varje gång en anonym solbadare passerade mig och min filt gömde jag boksidorna under en handduk, som om det var möjligt att avslöja mig, att lista ut vad jag läste, utifrån sidonumreringen.
Det går förbannat långsamt att läsa den här boken. Det går att utläsa bara genom hur många gånger jag nu faktiskt bloggat om den. Ibland blir jag rädd att jag är lite som en bögknackare. En person som är vansinnigt öppen och otäck i sitt hat mot homosexuella bara för att dölja att man är gay själv. Att jag, genom mina bloggpåhopp på Läckberg, skulle dölja min kärlek och beundran för densamma.
Så är inte fallet. Och jag bör nog sluta nu. Innan min blogg kommer i toppen vid en eventuell googling av hennes namn. Hehe.
GODA UTSIKTER
Och om jag skulle flytta, så skulle jag kunna tänka mig att göra det till något av de här husen.
Det här är allt man har att titta på från sitt fönster. Och det skulle funka för mig.STYLISH
Den här får kvala in som den här fantastiska semesterns roligaste bild. Vi spelar fotboll på stranden i Köpingsvik. Båda mina barn är liksom i luften, men vi hade bara en boll...så nån av dom jagar ju spöken.Elvira ser ut som om hon skulle ha något litet kromosomfel. Men allt är bra nu.
ADMIT DEFEAT
Snart måste jag erkänna mig överbevisad och ta tillbaka precis allt jag påstått om Alex Schulmans pappablogg. Där finns fortfarande alldeles fantastisk text att njuta av.
Som DENNA om Medeltidsveckan.
"Vid halv nio kommer farbrorn med talfel, eller om det är skånska, och köper en latte-to-go."
Som DENNA om Medeltidsveckan.
"Vid halv nio kommer farbrorn med talfel, eller om det är skånska, och köper en latte-to-go."
IS
The secret of life is getting up early
The secret of life is staying up late
The secret of life is try not to hurry
But don' wait
Don't wait.
SAXKLIPP
Även jag tycker om saxofon. Men det enda tighta ass man kan se i mitt klipp är Garthans wranglerklädda. Det räcker bra så, thankyouverymuch.
Och man måste gilla att han lärde sig att spela saxofon endast för att framföra det här solot själv under just den här världsturnén. Som för övrigt tog sig hela vägen till Stockholm och Globen. Synd bara att detta var strax innan jag fann jesus.
FLEX
Tack Jamina!
Jag funderar på att komma upp till lunch. Och stanna till midnatt. För att göra övergången till verkligheten så smidig som möjligt.
Jag funderar på att komma upp till lunch. Och stanna till midnatt. För att göra övergången till verkligheten så smidig som möjligt.
NEVER MADE PROMISES LIGHTLY
Snart ska jag gå ut och gå. Inte genom några fields of gold dock. Utan genom gamla vanliga Stenhamra.
IT'S A CRIME
Men en bra grej den här dagen, eller ja - en av ett par bra grejer, var att jag hittade en omärkt cd-skiva i förrådet som jag satte på under min uv-fest. Och den skivan visade sig vara, hands down, den tightaste blandskiva jag någonsin lyckats sätta ihop. Jag låg där i min solstol och väntade på spåret som skulle sabba alltihop, som skulle tvinga mig att skippa och bryta magin. Men det spåret kom aldrig. Den höll rakt igenom!
Jag blev så glad och stolt över detta att jag tänker dela listan med er. Det är kanske inte vidare muntert, men det är där jag är. Och det vet vi ju alla, att munter musik är inte lika hållbar. Såvida vi inte pratar om... Venga Boys?
Nåväl. Here goes nothing. Alla låtar utan dom med små stjärnor går att finna i spotify.
Jag blev så glad och stolt över detta att jag tänker dela listan med er. Det är kanske inte vidare muntert, men det är där jag är. Och det vet vi ju alla, att munter musik är inte lika hållbar. Såvida vi inte pratar om... Venga Boys?
Nåväl. Here goes nothing. Alla låtar utan dom med små stjärnor går att finna i spotify.
'Til I can make it on my own - Martina McBride
Missing you - John Waite/Alison Krauss
Hold on - Sarah McLachlan
Not like other girls - SOAP
I know you won't - Carrie Underwood
Million tears - Kasey Chambers
Chasing cars - Snow Patrol
You're the storm - The Cardigans
Love's divine - Seal
Carry you home - James Blunt
Smells like teen spirit - Tori Amos
Letting go - Kim Sozzi *
You and me - Lifehouse
Change - Sugababes
This uncivil war - Martina McBride *
Ready for the storm - Calaisa
You can sleep while I drive - Melissa Etheridge
Insensitive - Jann Arden *
Want to - Sugarland
Det retar mig något alldeles fantastiskt att Jann Arden inte finns i spotify. Det är en förlust för folket. Insensitive - det finns ingen bättre "jag-är-jävligt-bitter-och-skadad-av-kärlekslåt".
How do you cool your lips
After a summer’s kiss
How do you rid the sweat
After the body bliss
How do you turn your eyes
From the romantic glare
How do you block the sound
Of a voice you’d know anywhere
I really should have known
By the time you drove me home
By the vagueness in your eyes
Your casual good-byes
By the chill in your embrace
The expression on your face
That told me
Maybe
You might have some advice to give
On how to be
Insensitive
How do you numb your skin
After the warmest touch
How do you slow your blood
After the body rush
How do you free your soul
After you’ve found a friend
How do you teach your heart
It’s a crime to fall in love again
Ja...ni förstår konceptet...
TILLBAKS TILL GRUVAN
Det här är min sista semesterdag. Och jag skulle kunna skriva spaltmetrar om min ångest över detta. Men jag låter det vara. Ingen vill läsa gnäll.
Idag har jag gjort vad man bör på sin sista dag i frihet. Pressat, pressat, pressat. Strålat min hud till oigenkännlighet. Så att det skulle kunna se ut som att jag varit en vecka på Aruba istället för bara på min egen altan.
Nu firar jag av mig själv med en trevlig sallad och en ännu trevligare drink. Samtidigt som jag funderar lite över schemasituationen imorgon. När jag eventuellt bör infinna mig och så. Jamina? Anyone?
Sommaren är över nu.
Idag har jag gjort vad man bör på sin sista dag i frihet. Pressat, pressat, pressat. Strålat min hud till oigenkännlighet. Så att det skulle kunna se ut som att jag varit en vecka på Aruba istället för bara på min egen altan.
Nu firar jag av mig själv med en trevlig sallad och en ännu trevligare drink. Samtidigt som jag funderar lite över schemasituationen imorgon. När jag eventuellt bör infinna mig och så. Jamina? Anyone?
Sommaren är över nu.lördag 8 augusti 2009
KOPPLERI
Det är roligt att aftonbladet.se publicerar en intervju med Stig Larsson idag. Rubriken på densamma lyder; Nätdejta är som att gå till horor. Något som Larsson alltså påstår.
Och det är ju ett skarpt uttalande. Även om man fattar att det är en sån där grej som någon säger för att få uppmärksamhet. Eller som tas ur sitt sammanhang för att sälja tidningar.
Hur som helst är det bara roligt eftersom aftonbladet.se nu för tiden är fullkomligt överbelamdrad med nätdejtingreklam.
Precis under den feta texten Nätdejta är som att gå till horor finns en stor reklambild på en blond och kärlekstörstande kvinna. JAG VILL INTE LEVA ENSAM LÄNGRE står det intill bilden. Kärleken finns på nätet, kan man vidare läsa. "E-kontakt.se är en svensk och seriös dejtingsajt för singlar i alla åldrar."
Man måste ju älska när de får till det sådär klockrent.
Och det är ju ett skarpt uttalande. Även om man fattar att det är en sån där grej som någon säger för att få uppmärksamhet. Eller som tas ur sitt sammanhang för att sälja tidningar.
Hur som helst är det bara roligt eftersom aftonbladet.se nu för tiden är fullkomligt överbelamdrad med nätdejtingreklam.
Precis under den feta texten Nätdejta är som att gå till horor finns en stor reklambild på en blond och kärlekstörstande kvinna. JAG VILL INTE LEVA ENSAM LÄNGRE står det intill bilden. Kärleken finns på nätet, kan man vidare läsa. "E-kontakt.se är en svensk och seriös dejtingsajt för singlar i alla åldrar."
Man måste ju älska när de får till det sådär klockrent.
TELEGRAM
Nu ska jag kasta in ett par gratulationer. Även om vi hunnit in på nästa dygn nu.
Först och främst; GRATTIS till Tina som fått en liten flicka idag! Jag räknar med att bli bebissjuk inom kort när jag fått snusa lite på den som jag ännu bara sett på bild. Men det är ganska trevligt att bara lånegosa. Man slipper en del bekymmer på så vis...
Och GRATTIS till Martin och Mikaela som gifte sig i Ekerö Kyrka idag. Kan man ha valt en vackrare dag för bröllop? Ich don't think so. Stort grattis och all lycka.
Först och främst; GRATTIS till Tina som fått en liten flicka idag! Jag räknar med att bli bebissjuk inom kort när jag fått snusa lite på den som jag ännu bara sett på bild. Men det är ganska trevligt att bara lånegosa. Man slipper en del bekymmer på så vis...
Och GRATTIS till Martin och Mikaela som gifte sig i Ekerö Kyrka idag. Kan man ha valt en vackrare dag för bröllop? Ich don't think so. Stort grattis och all lycka.
WHAT'S IN A NAME
Gary LeVox heter han. Det är ju ett jättekonstigt namn. Det hade jag aldrig kunna gissa ens med bästa vilja i världen. Han ser inte ut som nån Gary LeVox. Han ser ut som en... Bud. Eller Dave. Fan, nu har jag wikipediat sönder det här och aldrig kan han bli bara "den lille mannen" igen.
Gary LeVox. Pft...!
Gary LeVox. Pft...!
THIS MUCH I KNOW
Jag lyssnar ganska mycket på Rascal Flatts, men ändå har jag aldrig bemödat mig att ta reda på vad han heter den här sångaren. Jag brukar referera til honom som "den lille mannen" och här är jag bara glad att han inte har solglasögon på sig. Han brukar envisas med det. Den lille mannen.
Annars är det roligt att titta på hur flickorna i publiken ser på honom. Där har man ju aldrig varit...
TANKE
När man lämnar kommentarer i andras bloggar och dylikt får man ofta upp en sån där liten ruta med en ordverifiering. Som man ska kopiera. Detta ska på något vis försvåra för onda människor som gör livet surt för oss fina och helt igenom ärligt mysiga nätanvändare.
Nåväl. De här orden man ska skriva av, de är oftast ganska märkliga men även väldigt vackra många gånger.
Jag kan önska att jag skulle ha sparat alla de här orden jag verifierat mig med under bloggåren. Då kunde jag använt dom nu och gjort som lite poesi av dom. Poesi som ingen människa skulle förstå något av (till skillnad från alla andra stora poeter...) men vackert skulle det ha varit.
Nåväl. De här orden man ska skriva av, de är oftast ganska märkliga men även väldigt vackra många gånger.
Jag kan önska att jag skulle ha sparat alla de här orden jag verifierat mig med under bloggåren. Då kunde jag använt dom nu och gjort som lite poesi av dom. Poesi som ingen människa skulle förstå något av (till skillnad från alla andra stora poeter...) men vackert skulle det ha varit.
REDOGÖRELSE
Nu läser varken Göran eller farmor min blogg, och det var ju dom som undrade så hårt vad vi gjorde den där gången när vi skulle gå in till Borgholm och handla bröd och var borta i flera timmar. Men jag berättar och illustrerar ändå. Och om någon av er springer på farmor eller Göran så kan ni ju berätta.
Först gick vi bara. Och cykelvägen in till stan är lååååång. Och väldigt rak. För att den varit tågräls fick jag veta. Jag har vandrat den där vägen i snart trettio år och först i år fick jag reda på detta. Eller har jag inte brytt mig förut? Jag är inte helt hundra...
Raka vägen till Pubben (heter så) på Storgatan gick vi. För där är det trevligt. Vi drack två öl och en jäger vill jag minnas. Mamma visar här hur himla roligt det var. Elvira tappade sitt glas med sprite rakt ner i stengolvet och vi fick sopa glas. Hon blev oerhört ledsen över detta men Pubben-mannen kom ut och tröstade henne. Han hade full förståelse då hans son nyligen råkat öppna en nödutgång på IKEA och det hade visst blivit ett jäkla liv över detta.
Sen gick vi faktiskt och handlade. På Bubbeltian, Systembolaget och Netto. På bilden visar mamma och pappa att de tar lika väl hand om en systembolagspåse som ett litet barn.
Vi dansade oss vidare genom Borgholms gator. Till Tre Strutar, glasskiosken vid sjöstugebadet. Förr var det bara en glasskiosk, nu var det en fullfjädrad kioskrestaurang med rättigheter. Vi var tvungna att undersöka detta. Glass och öl - härlig kombo, inte sant?
Vi gick vidare, kände pressen att ta oss hem innan vi blev efterlysta. Men så kom vi till Doverviken och då tyckte pappa att det var läge för en liten picknick.
Här häller pappa upp picknicken. Lord Calvert.
Innan vidare färd genom det vackra lanskapet. De är så fina! Min mamma, pappa och mina barn i kvällssolen. Det är en trevlig syn.
Gustav frågade morfar om vi inte kunde gå ner i sanden och bygga liggvärn. Morfar blev lite imponerad att Gustav var bekant med begreppet. Men vi hade sannerligen inte tid till något sådant.
Alldeles innan vi kom fram till Ålfiskaregatan igen hittade vi en fårhage som vi klättrade in i. Vilket fullständigt skrämde skiten ur fåren.
Först gick vi bara. Och cykelvägen in till stan är lååååång. Och väldigt rak. För att den varit tågräls fick jag veta. Jag har vandrat den där vägen i snart trettio år och först i år fick jag reda på detta. Eller har jag inte brytt mig förut? Jag är inte helt hundra...
Raka vägen till Pubben (heter så) på Storgatan gick vi. För där är det trevligt. Vi drack två öl och en jäger vill jag minnas. Mamma visar här hur himla roligt det var. Elvira tappade sitt glas med sprite rakt ner i stengolvet och vi fick sopa glas. Hon blev oerhört ledsen över detta men Pubben-mannen kom ut och tröstade henne. Han hade full förståelse då hans son nyligen råkat öppna en nödutgång på IKEA och det hade visst blivit ett jäkla liv över detta.
Sen gick vi faktiskt och handlade. På Bubbeltian, Systembolaget och Netto. På bilden visar mamma och pappa att de tar lika väl hand om en systembolagspåse som ett litet barn.
Vi dansade oss vidare genom Borgholms gator. Till Tre Strutar, glasskiosken vid sjöstugebadet. Förr var det bara en glasskiosk, nu var det en fullfjädrad kioskrestaurang med rättigheter. Vi var tvungna att undersöka detta. Glass och öl - härlig kombo, inte sant?
Vi gick vidare, kände pressen att ta oss hem innan vi blev efterlysta. Men så kom vi till Doverviken och då tyckte pappa att det var läge för en liten picknick.
Här häller pappa upp picknicken. Lord Calvert.Innan vidare färd genom det vackra lanskapet. De är så fina! Min mamma, pappa och mina barn i kvällssolen. Det är en trevlig syn.
Gustav frågade morfar om vi inte kunde gå ner i sanden och bygga liggvärn. Morfar blev lite imponerad att Gustav var bekant med begreppet. Men vi hade sannerligen inte tid till något sådant.
Alldeles innan vi kom fram till Ålfiskaregatan igen hittade vi en fårhage som vi klättrade in i. Vilket fullständigt skrämde skiten ur fåren.
Sen gick vi hem. I grevens tid kan man säga.
YOUR LOSS
Det här med dejtingblogg gick ju inget vidare. Det var ett rent fiasko faktiskt.
För Skeden har inte fått några napp. Inga lockande inviter.
Och det har inte Mattias heller. Jag tycker det är konstigt. Jag tycker att det är riktigt jävla märkligt rent ut sagt,I DONE TOLD YOU ONCE
Alla människor tycker inte om fiol och banjo, det får jag acceptera. Kanske har man Den sista färden som enda referens och då är det ju inte trevligt nånstans.
Men det här är Charlie Daniels Band från 1979. Och jag tycker att man bör åtminstone ha hört det här.
Plus! Att den finns med i någon "rockversion" i Guitar Hero 3, och kanske finns det sådana muppar där ute, som bör upplysas om låtens ursprung och original.
Samma människor som tror att det är Madonna som gjort American Pie. Ja...nej, nu blir jag bara upprörd.
Lyssna vi visan om när Johnny och djävulen fiolbattlar istället.
PEOPLE PERSON
Däremot, och det ger jag absolut mamman i det föregående inlägget, känner man sig sällan så maktlös som när man är i behov av en ambulans och förvägras den. Och jag förstår att det är en fine line att vistas på ur SOS Alarms perspektiv, och hur fantastiskt ofta de lär få samtal ifrån människor som absoult inte behöver deras hjälp. På riktigt.
Men när man verkligen gör det, och inte får den, då är man fan inte stor på jorden.
Det är på pricken, så när som på en vecka, två år sedan Zeb ringde mig i gryningen. Och grät och berättade alldeles osammanhängande att Mattias var medvetslös. Att han kollapsat på festen i Troxhammar där de var. Han hade mått dåligt hela kvällen, inte kunnat dricka alls och till sist rasat ihop i en trappa och nu kunde man inte få kontakt med honom.
Jag sa naturligtvis att de måste ringa efter ambulans och Zeb svarar att det hade de redan gjort, flera gånger, men att de inte skulle få någon. De var för fulla.
Först fick jag ett psykbryt. Sen ringde jag själv 112. En oerhört dryg kvinna tog emot mitt samtal. Säkert är hon fantastiskt trevlig i sitt övriga liv, men mot mig och mitt ärende var hon nåt så vansinnigt och motbjudande dryg. Hon förklarade för mig, och det kommer jag aldrig att glömma, att; "DU, vi HÖR hur de här killarna låter. De som ringer. De är jävligt fulla och det åker vi inte på. Det här handlar om en kille som supit ner sig och det är inte vårt ansvar. Han vaknar upp så småningom."
Och jag blev arg och ledsen och nåt så galet jävla upprörd som man bara blir när man tror att en av ens viktigaste människor ligger och är halvdöd någonstans. Och inte får någon hjälp. Så jag försökte tala om för SOS-damen att hon kunde skita fullständigt i dom som var fulla på den där festen. Och bara skicka dit en ambulans för att hämta den av dom som inte var det. Han som var sjuk. Som var min bror.
Då frågade hon var jag befann mig nånstans. Jag sa att jag var hemma hos mig. Då utstötte hon något vidrigt översittarfnysljud och sa att i så fall var jag över huvudtaget inte i stånd att uttala mig om min brors tillstånd. Klick.
Jag fick ett totalt frispel i det här läget. Ringde och väckte upp Moncia, mina systrars mamma, och hon fick köra mig till Troxhammar. Jag hann först fram till Mattias, men strax efter kom faktiskt en ambulans. Någon av alla som ringde hade nått fram till en vettig själ på SOS Alarm. Och Mattias, jag hoppas att det är okej att jag skriver om det här. Jag följde med honom in till S:t Görans sjukhus. Hela vägen och under tiden på akuten blev han behandlad och bemött som en missbrukare. Innan han ens vaknat till liv igen fick han en föreläsning om alkohol och dess påverkan på kroppen, innan de kollat hans promillehalt. I överrapporteringen mellan natt- och dagpersonal, som man håller för öppna dörrar tydligen, blev han refererad till som "partykillen". Ett pris han fick betala kanske, för att vara en ung tatuerad och piercad kille som råkat ut för något väldigt otrevligt på just en fest.
Sedan skickade de honom till...beroendeenheten. Dit man skickar fyllon och knarkare. Och det här finns på listan över de absolut värsta sakerna jag varit med om. Det var rent vidrigt.
Men det var först där som han blev uppfångad av en riktig läkare. Som såg honom på riktigt. Som bad om ursäkt och sa att han inte skulle vara där.
Som sedan remitterade honom till en hjärtläkare. Eftersom det var därifrån hans bekymmer härrörde. Från hjärtat.
Jag var arg över det här under lång, lång tid. Vet ni vad jag borde ha gjort?
Kvällstidningsminen.
Men när man verkligen gör det, och inte får den, då är man fan inte stor på jorden.
Det är på pricken, så när som på en vecka, två år sedan Zeb ringde mig i gryningen. Och grät och berättade alldeles osammanhängande att Mattias var medvetslös. Att han kollapsat på festen i Troxhammar där de var. Han hade mått dåligt hela kvällen, inte kunnat dricka alls och till sist rasat ihop i en trappa och nu kunde man inte få kontakt med honom.
Jag sa naturligtvis att de måste ringa efter ambulans och Zeb svarar att det hade de redan gjort, flera gånger, men att de inte skulle få någon. De var för fulla.
Först fick jag ett psykbryt. Sen ringde jag själv 112. En oerhört dryg kvinna tog emot mitt samtal. Säkert är hon fantastiskt trevlig i sitt övriga liv, men mot mig och mitt ärende var hon nåt så vansinnigt och motbjudande dryg. Hon förklarade för mig, och det kommer jag aldrig att glömma, att; "DU, vi HÖR hur de här killarna låter. De som ringer. De är jävligt fulla och det åker vi inte på. Det här handlar om en kille som supit ner sig och det är inte vårt ansvar. Han vaknar upp så småningom."
Och jag blev arg och ledsen och nåt så galet jävla upprörd som man bara blir när man tror att en av ens viktigaste människor ligger och är halvdöd någonstans. Och inte får någon hjälp. Så jag försökte tala om för SOS-damen att hon kunde skita fullständigt i dom som var fulla på den där festen. Och bara skicka dit en ambulans för att hämta den av dom som inte var det. Han som var sjuk. Som var min bror.
Då frågade hon var jag befann mig nånstans. Jag sa att jag var hemma hos mig. Då utstötte hon något vidrigt översittarfnysljud och sa att i så fall var jag över huvudtaget inte i stånd att uttala mig om min brors tillstånd. Klick.
Jag fick ett totalt frispel i det här läget. Ringde och väckte upp Moncia, mina systrars mamma, och hon fick köra mig till Troxhammar. Jag hann först fram till Mattias, men strax efter kom faktiskt en ambulans. Någon av alla som ringde hade nått fram till en vettig själ på SOS Alarm. Och Mattias, jag hoppas att det är okej att jag skriver om det här. Jag följde med honom in till S:t Görans sjukhus. Hela vägen och under tiden på akuten blev han behandlad och bemött som en missbrukare. Innan han ens vaknat till liv igen fick han en föreläsning om alkohol och dess påverkan på kroppen, innan de kollat hans promillehalt. I överrapporteringen mellan natt- och dagpersonal, som man håller för öppna dörrar tydligen, blev han refererad till som "partykillen". Ett pris han fick betala kanske, för att vara en ung tatuerad och piercad kille som råkat ut för något väldigt otrevligt på just en fest.
Sedan skickade de honom till...beroendeenheten. Dit man skickar fyllon och knarkare. Och det här finns på listan över de absolut värsta sakerna jag varit med om. Det var rent vidrigt.
Men det var först där som han blev uppfångad av en riktig läkare. Som såg honom på riktigt. Som bad om ursäkt och sa att han inte skulle vara där.
Som sedan remitterade honom till en hjärtläkare. Eftersom det var därifrån hans bekymmer härrörde. Från hjärtat.
Jag var arg över det här under lång, lång tid. Vet ni vad jag borde ha gjort?
Kvällstidningsminen.
SAP
Vi skriver ibland om "kvällstidningsminen", vi i den innersta kretsen. Här har ni den. Den här bilden finns på aftonbladet.se idag. Och jag säger ingenting om själva artikeln. Den stackars lille pojken blev bränd och SOS Alarm vägrade skicka ambulans. Mamman fick själv köra till sjukhuset och det hela är oerhört beklagligt, det förstår vem som helst.
Men det jag tänker mest på är hur mamman ser ut. Tror ni att hon gör den där totalt livsuppgivna minen helt spontant? Eller tror ni möjligtvis att här finns en fotograf som instruerar henne att stitta där bakom sin son och hänga med precis hela ansiktet? Sälj lite lösnummer åt mig nu, ropar fotogafen! Visa hela svenska folket hur du kände dig. När du körde den där bilen mot sjukhuset. Titta inte upp, för guds skull kvinna!
fredag 7 augusti 2009
BETTER THINGS
Även jag kommer att somna sött idag, till vad jag än väljer att titta på. Tänker att kanske håller jag ut lite, lite längre om jag väljer en konsert-dvd som den här med Keith Urban.
Och det är sant att det har varit varmt och svettigt idag. Men jag tycker att man bör gilla läget. För snart kommer det regniga dagar igen. Då gnäller vi på det istället.
VARSÅGOD
Jag måste säga att jag tycker att den funkar riktigt bra. Den här delade vårdnaden.
Alltså den som jag och Nettan delar. När det gäller Milla.
Nu har jag haft henne under ett fantastiskt trevligt dygn. Och jag skötte allt precis som jag fick order om. Vi har haft roligt, men inte för roligt, vi har druckit, men ingen har hamnat under bordet. Jag är att lita på, på så vis.
Nu lämnar jag med varm hand över stafettpinnen och själva Sockertoppen till Bästa Nettan och låter er åka till Göteborg och Madonna. Och jag säger såhär; jag hoppas att ni får roligt. Men inte för roligt. Och inte gör något som inte jag skulle jag ha gjort. Det lämnar en del...
Däremot kommer du, alltså Nettan, inte ha så stort nöje av henne ikväll. Hon är rätt slutkörd. Men du kommer att få njuta av Grey's anatomy. Och av Milla när hon sover. Hon är nämligen galet söt när hon snarkar. Det är ett fint drag.
Alltså den som jag och Nettan delar. När det gäller Milla.
Nu har jag haft henne under ett fantastiskt trevligt dygn. Och jag skötte allt precis som jag fick order om. Vi har haft roligt, men inte för roligt, vi har druckit, men ingen har hamnat under bordet. Jag är att lita på, på så vis.
Nu lämnar jag med varm hand över stafettpinnen och själva Sockertoppen till Bästa Nettan och låter er åka till Göteborg och Madonna. Och jag säger såhär; jag hoppas att ni får roligt. Men inte för roligt. Och inte gör något som inte jag skulle jag ha gjort. Det lämnar en del...
Däremot kommer du, alltså Nettan, inte ha så stort nöje av henne ikväll. Hon är rätt slutkörd. Men du kommer att få njuta av Grey's anatomy. Och av Milla när hon sover. Hon är nämligen galet söt när hon snarkar. Det är ett fint drag.
torsdag 6 augusti 2009
MITT VAL
Jag gillar den här reklamkampanjen, jag vet inte vad det är för märke, men det handlar om graviditetstest. På stora reklampelare kan man se bilder av av kvinnor. På den ena står det typ, "Jag använder säkert 20 såna här graviditetstest i veckan," och på den med tanten står det, "Det enda graviditetstest jag använt mig av de senaste tre åren".
Och naturligtvis fattar jag att de använder de här grejerna rent proffessionellt. Men ändå tycker jag att det är lite roligt att tänka att det här är damer som ligger runt som fan. Och skryter om det i reklam.
Och naturligtvis fattar jag att de använder de här grejerna rent proffessionellt. Men ändå tycker jag att det är lite roligt att tänka att det här är damer som ligger runt som fan. Och skryter om det i reklam.
HIPP HIPP!
Idag fyller Olivia 15 år! Det är alldeles fantastiskt. Nu vet jag inte så noga om hon får varken moppe eller ligga. Men hur som helst önskar jag henne en alldeles underbar dag och att hon får mer av allt det hon önskat sig.
tisdag 4 augusti 2009
TRAILER
Vi har roliga barn. Ikväll medan vi satt ute ordnade de ett bröllop. Som vi sen fick bevittna.
Och jag väljer här att helt bortse från det redneckiga i att bror och syster gifte sig med varandra.
GOODMORNING WINELOVERS!
Jag har fyllt min kvot idag - jag vet, men det här är helt fantastiskt. För ett tag sen bloggade Elin klippet från Parlamentet där Robert Gustavsson imiterar vin-Bengt så att man dör. Det är helt underbart.
Men det här är ett original som heter duga. Bengt Frithiofsson är full till frukost. Det är inga konstigheter.
HOW ABOUT THIS HEAT?
Fredrik bloggade nyss ett Denis Leary-klipp. Han är kunglig. Leary alltså. Den här låten har jag haft i min mobil sen tidernas begynnelse, men aldrig sett videon som jag snubblade över precis nu.
Det här är roligt.
SPOONMAN
Ha! Det krävs en allsångsfinal!
Hela den här sommaren har jag tittat i ensamhet, lite sådär skämsigt. Men så ikväll, till det allra sista programmet fick jag sällskap!
Hela min familj gick och badade men Skeden stannade hos mig. Han påstod att han aldrig sett Allsång på Skansen förut, men SOM han sjöng karln! Och det säger jag er, att när Skeden sjunger allsång, då gör jag det också.
Det var riktigt rart. Och när jag var tvungen att gå iväg och prata i telefon då satt han där fortfarande och hoppade upp och ner i soffan och sjöng tillsammans med Björn Skifs.
Hela den här sommaren har jag tittat i ensamhet, lite sådär skämsigt. Men så ikväll, till det allra sista programmet fick jag sällskap!
Hela min familj gick och badade men Skeden stannade hos mig. Han påstod att han aldrig sett Allsång på Skansen förut, men SOM han sjöng karln! Och det säger jag er, att när Skeden sjunger allsång, då gör jag det också.
Det var riktigt rart. Och när jag var tvungen att gå iväg och prata i telefon då satt han där fortfarande och hoppade upp och ner i soffan och sjöng tillsammans med Björn Skifs.
Han är fin Skeden. Efter programmet sträckläste han tre veckors inlägg i min blogg (eftersom han varit till sjöss) och han satt här och skrattade högt för sig själv. Det var trevligt då jag sällan får vara närvarande när någon läser det jag skrivit. Han sa sig även ha samma problem med bibeln som jag har med Läckberg. Att han måste läsa den innan han kan dissa den. Och han har väl en point där.
Dessutom är han singel! Och såhär het:
Dessutom är han singel! Och såhär het:
För en dejt, ring;
0735079022
det skulle han uppskatta.
FOR ONE NIGHT
Nu ska jag titta på säsongens sista Allsång på Skansen. Ni vet vad det betyder va?
Att sommaren är slut sen. Nu kan man plocka in utemöblerna. Dra upp båten. Bränna bikinin. Ställa undan grillen. Bota sin alkoholism. Sätta fönsterluckorna på sommarstugan. Ställa väckarklockan. Fyllas av ångest. Ja...allt vad man nu gör när hösten kommer.
Ikväll är Marcus Krunegård räddningen på scen. Jag är en vampyr - jag suger och spyr är kanske ingen allsångshit. Så just därför.
Att sommaren är slut sen. Nu kan man plocka in utemöblerna. Dra upp båten. Bränna bikinin. Ställa undan grillen. Bota sin alkoholism. Sätta fönsterluckorna på sommarstugan. Ställa väckarklockan. Fyllas av ångest. Ja...allt vad man nu gör när hösten kommer.
Ikväll är Marcus Krunegård räddningen på scen. Jag är en vampyr - jag suger och spyr är kanske ingen allsångshit. Så just därför.
READ ALL ABOUT IT!
Jag har tänkt på en grej när det gäller aftonbladet.se's nyhetsrapportering. Eller...jag tänker på många saker i samband med just denna, men en sak in particular.
Det är det här när det händer något stort och världsomväldande som man ska rapportera om och att man då skriver EXTRA med stora skrikande bokstäver över denna nyhet. Som om denna tas med istället för något annat, eller att man är färdig för tryck och sen tänker nån att vafan, vi tar med den här grejen också. Lite extra sådär.
Borde det istället inte vara någon liten jävla skitnyhet som hamnar under "Extra"? Som att den liksom halkar med på ett bananskal. Vi fattar ju allihopa att när en världsstjärna dör eller en minister plötsligt avgår då är det inget extra alls. Det är en ren självklarhet att det hamnar i nyhetsflödet.
Eller är det bara jag som är dum i huvudet?
Säg det i så fall. I can take it.
Det är det här när det händer något stort och världsomväldande som man ska rapportera om och att man då skriver EXTRA med stora skrikande bokstäver över denna nyhet. Som om denna tas med istället för något annat, eller att man är färdig för tryck och sen tänker nån att vafan, vi tar med den här grejen också. Lite extra sådär.
Borde det istället inte vara någon liten jävla skitnyhet som hamnar under "Extra"? Som att den liksom halkar med på ett bananskal. Vi fattar ju allihopa att när en världsstjärna dör eller en minister plötsligt avgår då är det inget extra alls. Det är en ren självklarhet att det hamnar i nyhetsflödet.
Eller är det bara jag som är dum i huvudet?
Säg det i så fall. I can take it.
JA, LÅT OSS...
Alltså den här bilden får mig ju bara att vilja göra en sak. Ringa runt till familjen. Samla ihop dom. Säga, hoppa i era blåaste jeans. Så ligger vi hög.ALLSÅNG
She was cool, she was hot,
she was smokin' a lot
at the end of the bar
She had more than one too many buttons undone
on that blouse she wore
Starin' too long at her lost in that Skynyrd song
Was his first mistake
And when she shot him that, "Boy you dont want none of this" look
It was way too late
När Mattias och jag sjunger allsång, då gör vi det allra helst till den här. En fin liten visa om en gatflicka. Signerad Gary Allan. Ljuvliga Gary (som även har gjort Songs about rain - som alltid finns på min lista över världens bästa låtar).
Och vår favoritdel är;
He said, "Baby, I'll take care of you,
can't stand the thought
of sharin' you, with them other guys.
She laughed and said,
"Well, maybe you shouldn't call me no more then baby."
And he didn't.
That first night.
Sorgliga, dramatiska och svårmodiga saker är alltid bäst, är det inte så?
She's in his blood,
he cant explain the rush
when he gets with her
Might be the death of him,
but he's addicted, man
He can't quit her
BITE ME!
Vet ni vilken fråga jag hatar mest av alla just nu? En som man får så fort man träffar på någon man känner. Och som man själv då ställer, plikskyldigt, tillbaka.
"Vad har ni gjort i sommar då?"
SOM jag avskyr den! Till viss del för att den liksom markerar att sommaren nu är på god väg mot sitt slut. Men främst för att det är en fråga som kräver stora och utsvävande svar. Det är en fråga som ger prestationsångest.
För man vill ju säga att man...vandrat inkaleden med barnen på ryggen, byggt en friggebod, flugit luftballong över alperna (en i en ballong man sytt själv), lagt nytt tak på huset, målat om sommarstugan, tagit simborgarmärket, skrivit en roman, vunnit grill-SM, haft en kärleksweekend i en gondol i Venedig, jagat björn, haft ett litet stånd på Kiviks marknad, seglat jorden runt osv osv.
Men helt ärligt så har jag ju inte gjort någonting av det där. Så man står där och försöker komma på nån liten grej, gjorde vi inte någonting...den där dagen, den där enda gången? Äh, jag kommer inte på det...
Nästa gång någon frågar ska jag säga att jag tvättat badhanddukar på min semester. För det känns som att det varit min främsta syssla. Jag tvättar dom, torkar, viker och lägger in dom i skåpet. Tio sekunder senare ligger dom i en blöt hög på altanen.
Det andra jag gjort är att ha varit bitter och grinig. Men det framgår här med största tydlighet gissar jag.
"Vad har ni gjort i sommar då?"
SOM jag avskyr den! Till viss del för att den liksom markerar att sommaren nu är på god väg mot sitt slut. Men främst för att det är en fråga som kräver stora och utsvävande svar. Det är en fråga som ger prestationsångest.
För man vill ju säga att man...vandrat inkaleden med barnen på ryggen, byggt en friggebod, flugit luftballong över alperna (en i en ballong man sytt själv), lagt nytt tak på huset, målat om sommarstugan, tagit simborgarmärket, skrivit en roman, vunnit grill-SM, haft en kärleksweekend i en gondol i Venedig, jagat björn, haft ett litet stånd på Kiviks marknad, seglat jorden runt osv osv.
Men helt ärligt så har jag ju inte gjort någonting av det där. Så man står där och försöker komma på nån liten grej, gjorde vi inte någonting...den där dagen, den där enda gången? Äh, jag kommer inte på det...
Nästa gång någon frågar ska jag säga att jag tvättat badhanddukar på min semester. För det känns som att det varit min främsta syssla. Jag tvättar dom, torkar, viker och lägger in dom i skåpet. Tio sekunder senare ligger dom i en blöt hög på altanen.
Det andra jag gjort är att ha varit bitter och grinig. Men det framgår här med största tydlighet gissar jag.
KILLING FIELDS
Vi är inga trädgårdsmästare, varken jag eller Johan, det har vi konstaterat förut. Jag är född i en handelsträdgård efter två generationer som trädgårdsmästrade for a living och man skulle ju kunna tro att lite av det borde ha rubbed off on me. Men nej.
Det är som att blommor ser mig och sen genast begår självmord. För att liksom göra plågan kort. Jag vill dom inget illa! Hey, jag tycker att jag gör mitt bästa men sen står jag där mitt på blomsterdödens fält i alla fall.
Så jag har gett upp.
Men nu är det så att vi har en hörntomt här på Klevberget. Och det är naturligtvis inte alla förunnat. Nu är det väl så dock, att vi inte behandlar den här tomten, gräsplätten, med den respekt den kanske förtjänar. Men, the bottom line är ju ändå att det är vår tomt. Vill vi ha som en liten blomsteräng på baksidan, tycker vi om att titta på tistlar och ölandstok som växer genom staketet då är det ingen annans angelägenhet än vår. Eller?
Dock upptäckte vi igår att någon tagit sig friheten att gå loss på vår häck som växer längs staketet på baksidan. På staketets båda sidor. Denna någon har alltså varit inne på tomten med sin...sitt...trädgårdsredskap och klippt och haft sig. Det växte visst en massa lönn bland de där ölandstokarna och de är nu ett minne blott.
Är det inte fräckt? Är det inte rent obehagligt?! Jag tycker att det är ett fruktansvärt övertramp för jag vet att jag suger på att sköta om min tomt men jag vill fan inte få det rubbed in my frickin' face.
Och vi har ingen aning om vem det är som tyckt sig manad att hugga i vår häck som inte direkt var i vägen för någon men tydligen stack i ögonen. Jag tänkte att kanske är det Rabarberkärringen, som vi redan vet hatar oss, men är det här ett tecken på hat? Det rör sig ju snarare om rent översitteri. Om jag hittade Kendra med halsen avskuren då skulle jag väl kanske rikta mina misstankar mot henne.
Jag tar tacksamt emot tips angående detta illdåd. Och om jag får några klargörande sådana ska jag hämnas på samma sätt. Jag ska gå loss på deras buskar och blommor. Och det vet vi ju alla vad det leder till.
Ond bråd död.
Det är som att blommor ser mig och sen genast begår självmord. För att liksom göra plågan kort. Jag vill dom inget illa! Hey, jag tycker att jag gör mitt bästa men sen står jag där mitt på blomsterdödens fält i alla fall.
Så jag har gett upp.
Men nu är det så att vi har en hörntomt här på Klevberget. Och det är naturligtvis inte alla förunnat. Nu är det väl så dock, att vi inte behandlar den här tomten, gräsplätten, med den respekt den kanske förtjänar. Men, the bottom line är ju ändå att det är vår tomt. Vill vi ha som en liten blomsteräng på baksidan, tycker vi om att titta på tistlar och ölandstok som växer genom staketet då är det ingen annans angelägenhet än vår. Eller?
Dock upptäckte vi igår att någon tagit sig friheten att gå loss på vår häck som växer längs staketet på baksidan. På staketets båda sidor. Denna någon har alltså varit inne på tomten med sin...sitt...trädgårdsredskap och klippt och haft sig. Det växte visst en massa lönn bland de där ölandstokarna och de är nu ett minne blott.
Är det inte fräckt? Är det inte rent obehagligt?! Jag tycker att det är ett fruktansvärt övertramp för jag vet att jag suger på att sköta om min tomt men jag vill fan inte få det rubbed in my frickin' face.
Och vi har ingen aning om vem det är som tyckt sig manad att hugga i vår häck som inte direkt var i vägen för någon men tydligen stack i ögonen. Jag tänkte att kanske är det Rabarberkärringen, som vi redan vet hatar oss, men är det här ett tecken på hat? Det rör sig ju snarare om rent översitteri. Om jag hittade Kendra med halsen avskuren då skulle jag väl kanske rikta mina misstankar mot henne.
Jag tar tacksamt emot tips angående detta illdåd. Och om jag får några klargörande sådana ska jag hämnas på samma sätt. Jag ska gå loss på deras buskar och blommor. Och det vet vi ju alla vad det leder till.
Ond bråd död.
måndag 3 augusti 2009
I WANT THE WHOLE WORLD TO KNOW
Jag har ett fantastiskt fint minne till den här låten. Och Milla, jag vet inte om du minns, men det är ifrån den stunden då vi lyfte från Chania. Och vi var fyllda av en del märkliga känslor. Det är underbart skönt att du är så mycket mer flygrädd än mig, för då måste jag hålla dig i schack och glömmer helt bort att jag borde vara lite rädd själv också.
Men vi kom en bit på väg och du hade din ipod, och vid nåt tillfälle gav du mig din ena hörlur, utan ett ord vill jag minnas. Jag tog den och så lade du ditt huvud på min axel och när musiken startade så var den här låten vi lyssnade på.
Det var väldigt, väldigt fint.
MEN! Och det här är riktat till de konspiratoriska herrarna på DEAB, det här betyder fortfarande inte att jag vill ligga med Milla.
Men hon är mig väldigt kär.
SOCKS
Jag läser Läckberg i solen. Och det kan ju verka dumt, att jag inte slutar med det, eftesom jag är känd för att klaga rätt hårt på hennes böcker. Men det är lite det som är grejen. Jag gillar att gnälla på hennes författarskap men jag vill ju inte göra det helt utan belägg. Det vore ju ett helt fruktansvärt beteende.
Så jag läser böckerna vartefter de kommer ut. För att kolla att jag fortfarande har rätt. Och det har jag i stort sett.
Nu har jag inte stenkoll på hur många böcker hon lyckats få ut om sitt deckarpar Polis-Patrik och sitt eget alter ego, författar-Erica. Eller average Joe och plain Jane. De är ju så slätstrukna de här två hittepåfigurerna. Jag kan känna mina gråa hår växa när jag läser om hur de här två...gör en sallad. Packar ur konsumpåsen, eller har en mysig kväll i soffan. Det är så vansinnigt rekordeligt och tillrättalagt att jag inte kan låta bli att önska...
Att Patrik skulle plocka upp en tjackhora på gatan där i Tanumshede (om vi nu för argumentationens skull låtsas att det fanns sådana där - de har förmodligen inte ens jaywalkers) plockar hem henne till häktet och väl där får han såna vansinniga problem med att motstå sina köttsliga lustar gällande den här nedgångna bruden och i blint raseri över detta slår han ihjäl henne med sina bara händer. Sen styckar han henne med kniven de annars använder där på polisstationen till att skiva sina vetelängder i det mysiga lilla fikarummet. Och när hon är packad i konsumpåsarna han egentligen haft sina matvaror i gräver han ner dessa i en myr i den lilla stadens utkant. Efter detta dåd tar han V70'n hem till förortsvillan bara för att finna att prudentliga lilla Erica har pundat ur totalt och i sin desperation efter att bli hög har hon tagit en överdos av bantningspillren hon konstant knaprat efter den sista graviditeten och ligger utslagen och nerspydd på köksgolvet. Och i detta oövervakade ögonblick har något av alla deras barn, i ren hungersnöd, satt i sig hundens mat och så fruktansvärt olyckligt satt en av dessa hundmatskulor i halsen och kvävts till döds.
Det är med dessa demoner, dessa plågsamt sanna mardrömmar och totalt självutplånande skuld vårt deckarpar måste försöka leva vidare sen.
Sen tänker jag att, nej...det är ju Dennis Lehane som skriver så.
Så jag läser böckerna vartefter de kommer ut. För att kolla att jag fortfarande har rätt. Och det har jag i stort sett.
Nu har jag inte stenkoll på hur många böcker hon lyckats få ut om sitt deckarpar Polis-Patrik och sitt eget alter ego, författar-Erica. Eller average Joe och plain Jane. De är ju så slätstrukna de här två hittepåfigurerna. Jag kan känna mina gråa hår växa när jag läser om hur de här två...gör en sallad. Packar ur konsumpåsen, eller har en mysig kväll i soffan. Det är så vansinnigt rekordeligt och tillrättalagt att jag inte kan låta bli att önska...
Att Patrik skulle plocka upp en tjackhora på gatan där i Tanumshede (om vi nu för argumentationens skull låtsas att det fanns sådana där - de har förmodligen inte ens jaywalkers) plockar hem henne till häktet och väl där får han såna vansinniga problem med att motstå sina köttsliga lustar gällande den här nedgångna bruden och i blint raseri över detta slår han ihjäl henne med sina bara händer. Sen styckar han henne med kniven de annars använder där på polisstationen till att skiva sina vetelängder i det mysiga lilla fikarummet. Och när hon är packad i konsumpåsarna han egentligen haft sina matvaror i gräver han ner dessa i en myr i den lilla stadens utkant. Efter detta dåd tar han V70'n hem till förortsvillan bara för att finna att prudentliga lilla Erica har pundat ur totalt och i sin desperation efter att bli hög har hon tagit en överdos av bantningspillren hon konstant knaprat efter den sista graviditeten och ligger utslagen och nerspydd på köksgolvet. Och i detta oövervakade ögonblick har något av alla deras barn, i ren hungersnöd, satt i sig hundens mat och så fruktansvärt olyckligt satt en av dessa hundmatskulor i halsen och kvävts till döds.
Det är med dessa demoner, dessa plågsamt sanna mardrömmar och totalt självutplånande skuld vårt deckarpar måste försöka leva vidare sen.
Sen tänker jag att, nej...det är ju Dennis Lehane som skriver så.
söndag 2 augusti 2009
FYI II
Och Lady Gaga är extra svag för de svenska männen. Jodå, för det sa hon på scen. När hon spelade. I Stockholm.
Och det är så pass viktigt och trovärdigt att man måste skriva om det i tidningen.
Jag säger såhär...om hon säger det på scen, att hon gillar de svenska männen, under varje spelning under resten av sin turné i alla länder hon spelar. Då, men först då tycker jag att det kan vara värt att skriva om i tidningen. Men det är knappt.
Och det är så pass viktigt och trovärdigt att man måste skriva om det i tidningen.
Jag säger såhär...om hon säger det på scen, att hon gillar de svenska männen, under varje spelning under resten av sin turné i alla länder hon spelar. Då, men först då tycker jag att det kan vara värt att skriva om i tidningen. Men det är knappt.
HOLLER BLOODY MURDER
Skottdrama är ett välanvänt kvällstidningsrubriksord. Och nu har två personer skjutits ner i Oslo.
Som tur är var "Svenske Alex" vittne till själva händelsen. Så att vi i Sverige verkligen kan förstå att detta har inträffat på riktigt.
För vem skulle tro på ett norskt ögonvittne liksom.
Som tur är var "Svenske Alex" vittne till själva händelsen. Så att vi i Sverige verkligen kan förstå att detta har inträffat på riktigt.
För vem skulle tro på ett norskt ögonvittne liksom.
CREEP
Det där om att jag skulle sluta läsa Alex Schulmans blogg i protest mot det svinlöjliga i att han anslutit sig till pappabloggarna, det var kanske vad man kan kalla en halvsanning.
För jag läser fortfarande, om än sporadiskt, och jag avskyr inläggen som allt för ingående handlar om hans nyfödda dotter, men gillar fortfarande det lilla han skriver i övrigt. Som det HÄR inlägget om reklam.
För jag läser fortfarande, om än sporadiskt, och jag avskyr inläggen som allt för ingående handlar om hans nyfödda dotter, men gillar fortfarande det lilla han skriver i övrigt. Som det HÄR inlägget om reklam.
MY ANSWER'S YES TO YOU EVERYTIME
Idag när vi åkte hem från landet var jag dj-hitler i bilen. Vi lyssnade uteslutande på sånt som JAG ville höra. (Till skillnad från när annars, kanske somliga tänker... men jag tar requests. Ibland).
Anyways...jag körde lite gamla omärkta bland-cds och det är alltid spännande. Märkligt var att jag lyckats blanda in Venga Boys i två annars helt stabila blandningar. Och D:Ream! Jag skulle skylla på droger. Om jag nånsin sysslat med några.
Men vad jag främst kom fram till var i alla fall att jag saknat Sugarland. Jag har liksom glömt bort dom här två en stund.
Och hon är en märklig entertainer, Jennifer Nettles, det har jag sagt förut. Men lika söt och man kan inte låta bli att bli glad när man ser det här.
AALBORG
Begreppet "Skarestafrukost" börjar bli vida känt. Och för den som undrar vad det innebär, eller den som funderat på att följa med dit och vill få en chans att tänka om, här har ni den på bild.
SHROOMS
Vi är hemma från Skaresta nu. Och jag är helt nöjd för jag har fått plocka sjukt mycket svamp. Få saker i världen är så terapeutiska som att få gå i skogen och fylla sin korg med svamp.
Och det är ännu roligare om man har sin pappa med sig. I alla fall om man har min och Mattias pappa.
Han är lite som att ha en indian tracker med dig. Dessutom hade Nevada (häst) trampat av honom ena hälen så han kunde inte ha skor på sig utan gled omkring i skogen i badtofflor och det är ju i princip samma sak som att vara barfota.
Kerstin och Johan var i ena laget och de försvann iväg åt sitt håll och jag och Mattis höll oss steget bakom pappa. Det hela går ut på att han går först och scoutar åt oss. Så pekar han åt oss växlevis (ni hajjar att det här är nåt som går decennier tillbaka i tiden). Han väser liksom, "Psst, Malin...." och så pekar han med en knyck med huvudet åt det hållet jag ska titta och så ska jag spela lite teater, en charad, där jag låtsas att det är jag själv som hittat det här svampstället. Och sen pekar han åt Mattis nästa gång. Det hela är mycket festligt och väl inarbetat.
Sen kan jag gå där med mitt vinglas och ändå lyckas få korgen full.
Jag har världens bästa pappa. Har jag sagt det?
Och det är ännu roligare om man har sin pappa med sig. I alla fall om man har min och Mattias pappa.
Han är lite som att ha en indian tracker med dig. Dessutom hade Nevada (häst) trampat av honom ena hälen så han kunde inte ha skor på sig utan gled omkring i skogen i badtofflor och det är ju i princip samma sak som att vara barfota.
Kerstin och Johan var i ena laget och de försvann iväg åt sitt håll och jag och Mattis höll oss steget bakom pappa. Det hela går ut på att han går först och scoutar åt oss. Så pekar han åt oss växlevis (ni hajjar att det här är nåt som går decennier tillbaka i tiden). Han väser liksom, "Psst, Malin...." och så pekar han med en knyck med huvudet åt det hållet jag ska titta och så ska jag spela lite teater, en charad, där jag låtsas att det är jag själv som hittat det här svampstället. Och sen pekar han åt Mattis nästa gång. Det hela är mycket festligt och väl inarbetat.
Sen kan jag gå där med mitt vinglas och ändå lyckas få korgen full.
Jag har världens bästa pappa. Har jag sagt det?
SM
Idag har Fredrik bloggat om det olämpliga i att amma ståendes och helt offentligt. Jag går inte in mer på det, alla har sin egen åsikt i ämnet, och hälften av oss känner till att få saker kan kännas så angeläget som att mata ett spädbarn. Även om det innebär att man måste langa fram tuttarna i högst olägliga situationer.
Men hur som helst. Ammat stående har jag faktiskt bara gjort en gång och det kommer jag osökt att tänka på nu. För jag stod vid spisen och stekte pannkakor till Olivia och Emilia. Och ammade en helt galen Gustav. Och jag typ grinade och kände mig ensammast i hela världen. Jag vet inte...hormoner kallas det visst?
Vi brukar snacka om att vi tävlar i SM i att tycka synd om sig själv. I den där stunden hade jag bucklan i min hand.
Om jag hade haft en ledig hand.
Men hur som helst. Ammat stående har jag faktiskt bara gjort en gång och det kommer jag osökt att tänka på nu. För jag stod vid spisen och stekte pannkakor till Olivia och Emilia. Och ammade en helt galen Gustav. Och jag typ grinade och kände mig ensammast i hela världen. Jag vet inte...hormoner kallas det visst?
Vi brukar snacka om att vi tävlar i SM i att tycka synd om sig själv. I den där stunden hade jag bucklan i min hand.
Om jag hade haft en ledig hand.
lördag 1 augusti 2009
TRY AS I MAY
Troligtvis finns det somliga som tycker att jag är oresonlig i mina åsikter (hat är ett starkt ord) angående artister som Jill Johnsson och Per Gessle. Det må så vara och ändrar ingenting alls.
Och det finns ju en till som platsar i den där klubben. The Irish leprechaun.
Förstå att jag ville greppa närmsta repstump och gå ut hänga mig när Ronan Keating fullständigt våldtog den här låten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)