Det är roligt att öppna upp minnesbanken med historier som handlar om Det märkligaste jag gjort i livet. Där finns en del material, så att säga.
Och bland det som utspelar sig under mina tidiga tonår finns oftast min bästa barndomskamrat Mia med. Vi var båda Färjestadsbarn och gjorde en del knäppa grejer ihop. Och till det allra märkligaste bör ju räknas att vi båda drabbades, om än inte samtidigt, av samma neurlogiska sjukdom. Kanske var det något i vattnet i Färjestaden. Kanske var det närheten till den stora kraftledningen, vad vet jag. Faktum kvarstod i alla fall att vi under flera år stod på samma tablettbehandling.
Aha! Tänker några av er kanske nu, som att det här skulle förklara en del. Men bådas våra tillstånd var behandlingsbara och vi blev friskförklarade och fullt återställda till sist.
Hur som helst, jag var sist ut ur tablettberoende, och under den tiden jag stod på nedtrappning fick jag en inbjudan till en ungdomsträff på Astrid Lindgrens barnsjukhus. En träff för barn och ungdomar som alla hade samma sjukdom. Man skulle dela erfarenheter och ha det allmänt trevligt ihop.
Jag borde ju ha fattat att det här inte var direkt aktuellt för någon av oss, då vi aldrig varit direkt sjuka eller drabbade, sen vi kommit under rätt behandling. Men både Mia och jag gillade det här med att testa nya grejer. Så vi anmälde oss till myskväll för epileptiker.
Och jag börjar skratta nu bara jag tänker på det. För det skulle ju komma att bli en kväll, världens längsta kväll, av att hålla sig för skratt. Av att absolut inte ens få fnissa åt alla de galna berättelser vi skulle bli serverade.
Där satt vi runt ett stort ovalt bord i nåt typ konferensrum på sjukhuset. Vi var, i sanning, en brokig skara ungdomar, sisådär 10-15 stycken. Och så skulle man dela med sig av sina erfarenheter. Sina krampstories. För det var det kvällen handlade om. Om man delar känner man sig mindre ensam! Och det är ju sant, absolut! Men vi hörde ju inte hemma där. Och de här kidsen, de hade fått ep-kramper precis överallt. Jag minns speciellt en kille som berättade att han befunnit sig på en trampolin över en pool. Och jag vet inte, kanske är det ett direkt olämpligt ställe för en epileptiker att befinna sig på. Men när han berättade, på ett mycket målande sätt, hur han fått en kramp där på brädan, då var jag färdig att springa ut ur rummet. Jag hade som nått bristningsgränsen.
Och det roliga är att eftersom Mia och jag inte hade några liknande berättelser så vi satt enbart tysta (med käkarna helt kramaktigt ihopbitna). Alla andra runt bordet, både personal och inbjudna, tittade lite sådär medlidsamt på oss. Troligtvis tänkte dom för sig själva, stackars de där två mupparna. Så jävla hårt drabbade att de inte ens vågar berätta om det i stödgruppen.
Jag bjuder på det. Och det här får under inga omständigheter uppfattas som ett hån eller häcklande av människor med epilepsi. Absolut inte. Jag har både haft det själv och arbetat med andra som har det. Och jag vill tro att både och hjälpt till att göra mig till den fantastiska människa jag är idag.
Och Mia. Hon släpper bok på bok i sitt egna förlag. Och bakar i Nyhetsmorgon på TV4 på helgerna. Så man kan säga att det har gått nästan lika bra för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar