JAG ÄR INTE RÄDD

Jag ska nu öppna mitt hjärta och tala om att en viss flygrädsla börjar utkristallisera sig i min annars så sansade person. Den allmänna uppfattningen verkar vara att jag aldrig har flugit förut, men det är alltså inte korrekt. Det har jag gjort. Faktiskt även helikopter vid tre olika tillfällen. (Jag minns väl den sista gången - jag och Mattias tjatade och tjatade och nötte till sist ner mammas försvar. Så vi fick vår rundtur. Detta var på Öland och när piloten drog ut över Östersjön tänkte jag mest bara på Hajen. Filmen alltså, där den ohyggligt stora låtsasfisken käkar upp hela helikoptern när de nödställda ungdomarna äntligen tror att räddningen är nära. Att välja helikopterrundflyg på en kringresande marknad känns för övrigt litegrann som att testa skottsäkerhet i Afghanistan, jag vet inte riktigt hur vi tänkte där...)
Men nu är det väl sisådär femton år sen jag senast var luftburen. Och vi ska inte flyga långt, det ska vi i sanning inte. Men människor har förolyckats på mycket kortare sträckor. Och jag tänker att vi kanske borde flyga sådär som kungligheter gör. Att man delar upp sig på olika plan för att inte sopa ut hela tronföljden på ett bräde. Vi borde då ta varsin flight för att våra barn inte ska bli helt föräldralösa. Men om jag skriver i bloggen att jag tror att vi ska störta och dö... då vore det ju ett lustigt sammanträffande om vi verkligen skulle göra det. Men OM det händer, kan vi en gång för alla konstatera att jag är synsk då?

Jag vet inte varifrån jag fått det här dramatiska tänket. Det borde inte höra ihop med min mamma och hur hon gav mig och Mattias nytagna kort på sig själv innan hon flög till London med jobbet för ett antal år sen. För att vi skulle minnas hur hon såg ut innan hon störtade till sin död.

Finns det inte de som säger att det är farligare att åka bil än att flyga? Då borde detta inte vara nånting för mig. Som är van att åka med Johan.