Min mormor ligger på den avdelning på S:t Görans sjukhus där jag i två olika perioder i min utbildning gjort praktik. Den sista omgången var i trean, på gymnasiet.
Jag hade en fantastiskt festlig handledare, en rivig kvinna som var förtjust i att använda ansenliga (och för att vara sjukhusanställd uppseendeväckande) mängder smink och gift med en av Nacka Skoglunds söner. Jag utelämnar hennes namn av google-synpunkt, men rolig var hon. Hon rökte en hel del och när hon frågade mig så gjorde jag det också. Rökare på sjukhus är (var?) nämligen berättigade fler pauser än icke-diton, och denna handledare såg gärna till att ta sina rökpauser när det var dags att bädda nya sängar. Mycket klokt.
Minns när APU-ansvarig lärare från skolan kom på besök för att se att jag levde, skötte mig och inte var utnyttjad på olämpligt vis. En lärare jag aldrig träffat och som gjorde sitt bästa för att få en bild av mig vid detta möte mellan oss två och min färgglada handledare.
Vi pratade om mitt arbete, konstaterade att jag uppfyllde målen och så vidare. Hon var grå och kort och en smula otäck, den här lärarkvinnan. Mot slutet av mötet, som för att summera det hela, tittade hon på mig och konstaterade; "Hörru du Malin, du pratar inte så mycket, är du alltid såhär tyst?" Jag minns det här så oerhört väl, fastän det är över tio år sen. Min handledare var blixtsnabb att svara. "Malin pratar inte i onödan," sa hon. "Hon pratar bara när hon har något vettigt att säga och det är en egenskap som är jävligt ovanlig."
Sen gick vi ut och rökte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar