Min pappa är rolig, för övrigt. Han nämnde i det supersnabba samtalet om vargen, bara som en liten parentes, att han kört Kerstin till akuten. För att hon hade nån sorts infektion som gått upp i hjärnas håligheter. Inga konstigheter. Sen hörde han vargen där ute igen och var tvungen att lägga på och kuta iväg med ficklampan.
Och när jag nu sitter i min egen form av eftertanke finner jag mig mer bekymrad för Kerstin än för rävungarna. Kalla mig djur-o-vän, om ni vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar