BETRAKTELSER PART II

Vi bodde i våra vanliga stugor, högst upp på campingen med utsikt över husvagnsträsket. Vi är bättre än dom. Mycket bättre. Vi bor i campingens Beverly Hills och från min stugveranda betraktar jag olika scenarion som utspelas framför mig. Jag både roas och förfäras. Allt är precis som vanligt. Det här är mina lösryckta betraktelser.

Här vistas samma människor som i fjol. Och året innan det. Det handlar, i de flesta fall, om stora människor och mycket små hundar. Dessa råttliknande små djur. Vad är meningen? Och hur många omkommer i trampolyckor varje år?
Japp. Det är exakt samma människor. Campingen utgör tillfälligt hem för de grövsta dialekterna och de värsta tatueringarna. Det där vidriga bandet runt överarmen är en tatueringsfavorit som var och varannan campare stoltserar med.
Jag lyssnar på en mamma på strandrestaurangen. Hennes barn heter Viktor och Arvid. Fast det kan hon inte säga. Ur hennes mun låter det [Viktoååå] och [Aoååvid]. Tänk att döpa sina ungar till något man över huvud taget inte kan uttala. Märkligt.

En äkta husvagnspappa, han sköter grillen (engångs i gräset) samtidigt som han dricker öl, röker, pratar i mobilen och passar två skrikande och nakna småbarn. Allt detta gör han, utan att röra en besvärad min. Mamman, hon pratar också ständigt i mobilen (kanske med någon som valde ett mer lyckat semesteralternativ?) men hon skriker desto mer. Den klassiska husvagnsmamman skriker nåt enormt på sina ungar. Utan att skämmas det minsta.

Minns ni hur vi hade problem att få in packningen när vi skulle åka ner? Vi har bara varit på campingen ett par timmar och Tommy har redan köpt två gigantiska uppblåsbara vattendjur till mina barn. De tycker mycket om Tommy.

På fullaste allvar här jag någon i min campingnärhet spela Balsam Boys - Här kommer sommaren. De skojar inte ens. Här kommer sommaren.
Hilmen är mörkgrå. Det är uppskattningsvis 15 grader. Regnet hänger i luften. Halvstorm. Här kommer sommaren.

På vår egen veranda eller grannens (mamma och Göran) dricker jag ett par vitt vin och russchian under veckan och betraktar förödelsen omkring mig. Jag studerar dessa människor kan man säga. Mitt lilla block och jag, vi campar i studiesyfte.
Framför oss bor en familj i husvagn. De kom ett par dagar efter oss. De provocerar mig. Framför allt mamman.
Jag tänker att de är frireligiösa. Jag är övertygad. Mamman har långa jeanskjolar. Knäppta strax under bysten. Instoppat däri har hon tröjor med hög knäppt krage (utan att se ut ett dugg som Chloé Sevigny i Big Love). Glasögon. Galet hår av obestämbar brun nyans.
Pappan har vita skjortor, stort skägg och ännu större mage. De har en son, han är uppskattningsvis 9-10 år och även han ständigt klädd i skjorta, höga byxor och ett skärp på mitten som ett hårt åtdraget presentsnöre. Förutom de långa stunder de låter honom stå naken vid bordet utanför husvagnen, anno 1970.
De stör mig, även om det troligtvis är så att det är vi som stör dem. Hon stirrar med sin döda blick på oss. Hon sitter vid sitt campingbord i sin jävla krage och blänger rakt in i vår stuga när jag kommer från duschen och ska byta om. Jag bara måste provocera tillbaka och jag gör det på det enda sätt jag kommer på just där och då. Genom att klä av mig. Det är oerhört barnsligt naturligtvis men lite kul är det att sporta sina (bh-förseglade, of course) tuttar framför kristus-tanten. Ögonen åker upp litegrann. Jag tror att hon vill titta bort. Men hon gör det inte.
Sen står jag i dörren och har en orgie i produkter hon aldrig kommit i närheten av. Hårspray, krämer. Och smink.
Jag känner mig så mycket bättre med mig själv efter detta.

(När vi vaknar nästa dag har frikyrkofamiljen försvunnit med sin husvagn. Jag kan inte låta bli att ta åt mig lite av äran. Tillsammans med de 20 unga göteborgskillarna som festat dygnet runt i sina stugor bakom oss sen de kom.)

I nästa avsnitt av "Familjen Dubois på Öland" ska vi snacka kungligheter. Det blir grejer det!