BETRAKTELSER

Javisst. Vi är ju hemma igen. Och jag kan ärligt säga, och det här är inget jag skulle ljuga om, att vi var inte osams en enda gång under Ölandsveckan. Inte ett ögonblick av äktenskaplig irritation uppstod.
Detta kan vara något sorts rekord.
Men jag ska ta det här i rätt ordning. Jag kunde ju inte blogga under semestern men däremot hade jag mitt lilla block med mig. Däri har skrivits en del från och till. Detta kommer ni nu att få ta del av.

Betraktelser från resan

14 juli någonstans i Smålands skogar
Road kill count: grävling: 3, oidentifierbart: mängder

När vi stannade på Ekerö för att vänta på färjan frågade Elvira om vi var framme. På den vägen är det. Det är en lång resa.
Johan vill mest lyssna på Winnerbäck och gapa och skrika på folk med husvagn eller släp som inte kör ut i vägrenen. Eller snigelförare (läs laglydiga) i fel fil. Mycket arg blir han på dem.
Och än en gång har vi glömt att Gustav blir åksjuk. Men det finns apotek i Borgholm. Kanske slipper han det på hemvägen. (Det gjorde han inte - senare anteckning).
Vi kör förbi en skylt som pekar till ett "Tegelbruksmuseum". Jag undrar varför. Varför, frågar jag mig. Och vem? Vem i helvete svänger av från motorvägen för att åka dit? Vad kan de ha där att visa upp, mer än det uppenbara? Tegel. Och bruk. Jag kan på rak arm räkna upp minst tusen saker jag hellre skulle göra än att åka dit, vissa av dem innebärande fysisk smärta.

På en annan skylt står det "Bergtäkt". Är det en plats eller en sak? Ett begrepp? Mycket märkliga saker står det på skyltarna längs vägen.
För övrigt. Heter det "vägren" eller "väggren"? Det är något jag plötsligt undrar över. Hjärnsläpp. Jag skulle kunna fråga Johan. Han sitter bredvid. Men jag orkar inte. Båda orden är lika dumma i vilket fall.
Ha! Samma sak varje gång vi kommer till skylten och svängen mot Vimmerby.
- Jag ska väl inte svänga?
- Nej, du ska rakt fram.
- Rakt fram?
- Rakt fram.
Jag kan inte köra. Men vägen kan jag. I sömnen.

Finns vissa killar som ser så förbannat töntiga ut när de kör. När de gasar på motorvägen har de liksom båda amarna helt sträckta med händerna korrekt på ratten och pressar sin käppraka kropp bak mot ryggstödet. I sina V70. Löjligt.
Johan ser jävligt cool ut när han kör. Relaxed och mjuk i kroppen. Fast med en helt hård blick och aldrig med avsaknad av arga kommentarer till tröga bilister.
Jag somnade till lite och när jag vaknade hade han dragit upp Winnerbäckvolymen och ena foten uppe på instrumentbrädan. Det är lite för relaxed.

Jag tycker om att köra upp på Ölandsbron. Det är en skön känsla. Det betyder att man är nära målet och det är djupt rotat i mig från när jag var liten. Ölandsborn betyder att den livstidslånga resan snart är slut.
Elvira frågar för femhundrade gången om vi är framme snart och nu kan vi ärligt svara att ja, snart är vi framme.

Äventyret fortsätter.
Men nu ska vi visst kolla på film.