Vi sparkar igång vårt gamla 90-tals-Nintendo (eller härstammar det till och med från gamla härliga 80-talet?). Jag spelar Super Mario 3 för Gustav. Och det här är nåt jag kan. Med förbundna ögon. Det här är barnsliga Ölandssomrar och sedermera sena fyllekvällar med Carro för mig. Super Mario och jag - we go way back.
Och lilla Gustav, han häpnar. Han är grym på tv-spel själv och han dyrkar sin tv-spelande far, men att jag spelar, det är ändå lite coolare. Han sitter helt nära och studsar upp och ner bredvid mig. Han tjuter och skrattar och är så lycklig över att jag är så sjukt jäkla klockren.
- Du äger, mamma! hojtar han. Du ÄGER! Och Elvira kommer springande.
- Vadå? Säger hon. Är mamma fett bra, eller?
Och jag spelar vidare. Jag plockar trollflöjter och spelar sand-, vatten- och luftbanor som vore det ingenting.
- Vem äger? ropar Gustav. Vem äger?! Och så highfivar han mig.
Det är skönt att bonda med sin grabb. Med Elvira är det så lätt. Jag behöver bara öppna garderoben eller sminka mig eller nåt, men med en kille krävs det att man är verkligt bra på nån sån där riktigt hjärndöd aktivitet. Som tv-spel.
Och jag, jag ÄGER.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar