MITT LILLA HJÄRTA

Det är mysigt med barn. Hur man aldrig upphör att förundras och ständigt lära sig nya saker. Elvira är ju ett helt fantastiskt litet barn. Hon har sina sidor, det är jag den första att medge, men hon är ju inte osmart. Och Inger säger att hon är normal, vilket känns betryggande i de stunder man tvivlar.
Men den Elvira jag känner skulle inte stoppa upp en pärla i näsan. Därför tog det en stund innan jag trodde på henne. När hon berättade att hon gjort just det. Och att pärlan inte ville komma ut igen. För så var det ju naturligtvis. Hon skämdes rätt ordentligt, för hon vet ju så klart bättre, och därför hade hon inte vågat säga nåt till sina egna fröknar.
Hon hade stoppat in en pärla, ett rött litet hjärta, och den satt där den satt, helt utom räckhåll långt däruppe. Så vi fick gå till doktorn. Ett litet äventyr som hon uppskattade väldigt. Det hade jag kanske också gjort i normala fall eftersom vi för en gångs skulle hamnade hos Dr. Igelsias (vi fick komma in efter Pernilla...) men det var ett meckigt besök. Det var svårt att bara få syn på den där lilla pärlan, än mindre att få tag i den med diverse olika verktyg. Hon var tapper, min klåfingriga unge, men hon ruttnade lätt efter en stund. Och McDreamy blev allt mer frustrerad och darrhänt. Jag såg för mig ett fredagskvällsbesök på öron-näsa-hals på KS när syrran bad Elvira fräsa för typ tusende gången. Och då flög det lilla röda hjärtat genom rummet.
Rolig grej; Adolfo visste inte vad "fräsa" betydde. I väntrummet satt det två gamla gubbar och snackade.
- Vem ska du till?
- Ehh... (letar länge efter lapp, fiskar upp lapp och glasögon, kisar, läser långsamt).. A-adolf.
- Hehe, grattis. Han är precis klar med grundskolan.

Men okej. Det var min tidiga fredagseftermiddag. En och en halv timme på vårdcentralen. Vem jag skyller på? Astrid Lindgren. Elvira ville göra som Madickens lillasyster. Hon hade bara ingen ärta.