Är rätt säker på. Att där jag är som minst är till min fördel, arbetsmässigt, är under kvällar som denna. På personalmöten. Och jag vet inte, jag får väl kanske inte ens skriva om det, men man vet liksom inte ibland om man ska skratta eller bli lite lite rädd.
För helt ärligt. Vi är ju inga kärnfysiker direkt. Inga hjärnkiruger. Med det inte sagt att vi inte gör ett jättebra och dito viktigt jobb, men det känns ibland bara så pajigt när små saker diskuteras som om de vore väldigt stora. Jag har svårt at fokusera på...bär? Pannkakor? Cykelkörkort? Jag säger inte att det är för tråkigt eller att jag är för rolig men jag har lätt för att tänka på annat.
Ikväll tänkte jag mest på mina fingrar. Jag har chippat nagellack och jag hatar att ha chippat nagellack, aldrig känner jag mig så trashig, så jag tänkte mycket på det.
Förutom vid ett tillfälle när Ekorren pratade om nån lek de gjort i skogen, jag vet inte riktigt vad den gick ut på men det verkade alla andra veta så jag frågade så klart inte. Men barnen skulle sitta själva och vara tysta i alla fall (bra lek...!) och det klarade de av mer eller mindre bra, beroende på typ av barn. Då kom jag att tänka på en gång när våra ungar här hemma lekte kurragömma och Elvira gömde sig i sopskåpet. Hon kröp in där själv och stängde dörren. Tyst som en mus satt hon där, ingen hittade henne och leken tog liksom slut. Men hon väntade i sopskåpet. Väntade och väntade. När jag öppnade där senare, inte för att leta efter henne utan troligtvis för att slänga sopor, minns jag att jag blev både förvånad och imponerad.
Det tänkte jag på under mötet. Och kunde inte sluta skratta.
1 kommentar:
"Chippat" nagellack!? Vilket roligt uttryck :) Men jag håller med, det är bland det värsta som finns... Roligt det där med lilla sötnosen också. Ser henne framför mig där i sopskået och det är ju faktiskt omöjligt att inte skratta då.
Skicka en kommentar