PLANTAD

Linda - tack för tipsen. Jag skulle kanske behöva, och för all del vilja, vara hemma även imorgon men så blir det inte. 23 små barn ska äta lunch i skogen och det känns väl som nåt man borde vara fyra man på. And this is why gud uppfann alvedon.

Men jag blir oerhört smickrad av att du tar mig för en helt sund och på-riktigt-vuxen människa och förutsätter att jag kan det där med blommor. Kanske har du inte tänkt på att i mitt hus finns inte en enda en. Av den enkla anledningen att... jag dödar dom. En efter en.
Fast det är ett lustigt faktum att jag just idag planterade om en liten stackare som Gustav hade med sig hem i en plastmugg. Två långa pinnar med varsitt blad på stack upp ur den snustorra jorden. "Den här har jag planterat till dig, mamma," säger han stolt och jag börjar genast våndas. För jag vet att den lilla plantan inte har långt kvar. Även om jag sätter över den i ny frisk jord. De hittar nya sätt att dö för mig. För lite vatten - för mycket vatten. För mörkt - för ljust. För lite kärlek - hundmun osv.
Försiktigt satte jag över den lilla grönsaken i en kruka och skottade på jättefin jord. "Det är inte det att jag inte gillar er," tänkte jag till stjälkarna. "Men välkomna till slutet. This is where plants go. To die."