800!

Elin skriver om tatueringar i sin blogg. Om hur hon snart är ensam kvar om att inte ha någon, och hur synen på tatuerade människor har kommit att förändras. Ingen som direkt höjer på ögonbrynen längre.
Men det finns några levande exemplar kvar i denna tid och dag och eftersom jag idag har en massa time on my hands ska jag berätta om den andra gången jag blev anställd på Nockeby Hem, av stiftelsen SVPH.
Jag arbetade där mellan mina barn. Jobbade drygt ett och ett halvt år innan jag gick på mammaledighet. Vi var tre styckern som lyckades pricka in våra gravididteter samtidigt och vi var väl inte direkt jättepoppis när vi försvann en efter en. Mycket lite brydde jag mig om det. Sen kom jag i alla fall att säga upp mig under min föräldraledighet för att istället börja på Korttidshemmet.
Dock inte glömd av min forna chef, kommandoran på äldreboendet, hon behöll sin kontakt med mig och när det blev lite svajigt med anställningen på korttidshemmet inför sommaren 2006 gav hon mig ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. En vikarierande nattjänst på ett par månader.
Jag kom upp på Nockeby Hem i juni för att skriva mina papper tillsammans med chefen och ännu en ny mottagningssköterska, sen jag slutade sist. Eva, föreståndaren var oerhört glad och översvallande över att jag var tillbaka. Syrran däremot, var sval och ganska obehaglig. När mötet var över följde hon mig nerför trapporna till mottagningen.
- Jag måste vara ärlig, sa hon. Det är tur att Eva känner dig och faktiskt verkar tycka om dig. För jag hade aldrig anställt dig. Med de där tatueringarna (mina två på överarmarna) och svarta håret känner jag att du är alldeles för hård för att passa in här hos oss.

Ja. Vad säger man. Kanske är det den gängse uppfattningen om mig. I så fall gillar jag det.

Jag blev, tatueringarna till trots, återigen erbjuden en tjänst efter den där sommaren. Men som tur var blev jag det även av Korttidshemmet och jag valde det bättre av de två.

Nu har jag skrivit Nockeby Hem och SVPH flera gånger. Väntar på att direktör Björn Karlsson ska ringa inom kort och fråga om den mediaträning (eller munkavle som man oxå kan kalla det) han gav oss var helt bortkastad på mig.
Svaret är ja.