STRAY

Men en sak från igår som jag däremot kan dela med mig av inträffade på morgonen. När jag och barnen var på väg till skola och dagis.
Strax innan skolan mötte vi en kvinna som var väldigt upprörd. Hon sprang och pratade i telefon och i handen höll hon ett koppel. Det här är en liten by, jag kände inte kvinnan i fråga men jag vet var hon bor och att kopplet brukar sitta fast i en ung stilig labradorpojke. Jag gissade att hunden av någon anledning sprungit bort och skänkte henne en medlidsam tanke innan vi skyndade vidare mot skolan.
När jag lämnat Gustav i skolan och fortsätter mot jobbet får jag syn på hunden. Han springer längs bilvägen bakom Konsum, blir skrämd av trafiken och försvinner in bland husen vid Fårhagsplan. Jag visste ju att hans matte var långt därifrån, på väg hem, och funderade på vad jag kunde göra. Om jag kunde göra nåt.
När Elvira och jag nästan kommit fram till Uppgårdskolan så står han plötsligt där på gångvägen. Med svansen under magen, galna ögon och tuggandes fradga som en tok. Han var oerhört förvirrad och rädd och helt klart sjuk. Han morrade och skällde mot allt som rörde sig runt omkring, vilket var mycket på en plats där många föräldrar släpper av sina barn till skolan.
Jag funderade en sekund. Jag kunde gå förbi och tänka, fy tusan vilken läbbig hund, rädda sig den som kan. Vilket många redan verkade ha gjort eftersom det gick förbi folk från dagis som redan hört ryktesvägen om den "galna hunden".
Men det gjorde jag inte. Jag tyckte synd om hunden och hans ledsna matte. Och jag tänkte naturligtvis på den skada han kunde åsamka sig själv och eventuella människor i närheten eftersom han helt klart inte var vid sina sinnens fulla bruk.
Så jag skickade iväg Elvira en bit på sin cykel och satte mig ner och försökte locka på hunden. Det funkade inte. Han studsade upp och ner, skällde åt mig och sprang sen i en cirkel runt mig ut på parkeringen på konsums baksida. Jag fick sällskap av en mamma från dagis men hon hade en egen hund med sig och fick hålla sig på lite avstånd. Tillsammans dirigerade vi om en del barn och bilar då hunden var fortsatt galen av att folk närmade sig. Vi tippade på att han drabbats av ett epileptiskt anfall eller möjligtvis en hjärnblödning. Hur som helst var det hemskt att se.
Nåväl. Till sist lyckades mitt förvirrade huvud komma fram till att jag faktiskt hade den här hundens hemadress i minnet. Eftersom jag varit på visning i huset där familjen nu bodde. Så via 118118 blev jag kopplad dit. Ett gråtande barn svarade och ville veta om hunden var skadad innan hon la på för att ringa upp sin mamma som förtfarande var ute och letade.
Samtidigt kom en pundig lärare från Uppgårdskolan ut och frågade om vi inte förstod att den här situationen kändes jätteobehaglig för honom och hans elever i skolan. Vi förklarade att det förstod vi visst och att det a) inte var vår hund och att vi b) gjorde vad vi kunde för att reda upp den obehagliga situationen.
Till sist kom hon så springande. Labbens matte. Hon grät och ropade att vi skulle akta oss och allt vad det var för att han var sjuk. Vi hade noterat detta, sa vi.
Han blev först inte lugn ens av detta bekanta ansikte. Han skällde och skällde och skällde och verkade alls inte känna igen sin egen matte. Hon gjorde vad hon kunde men han fortsatte bara backa ifrån henne. Det började pratas om att ringa efter hjälp från någon instans och Elvira och jag drog oss så sakta mot dagis. Men till sist la hon sig ner på marken, hundens matte, och då nästan kröp han fram mot henne. Sakta sakta tills hon till slut kunde slå armarna om honom och de låg där tillsammans och människo-hund-kramades. Först då var det som om något klickade till i hans huvud och han kunde slappna av. Det var väldigt rart att se och som djurvän av rang hade jag helt svårt att hålla tårarna tillbaka när jag fortsatte mot jobbet. Lätt försenad.

Nu undrar jag hur han mår. Kasper. Om han mår.