Man brukar ibland tala om the end of an era. När som en hel tidsepok går i graven. När något som under en lång tid har varit inte längre är.
Detta inträffade i mitt liv igår. Egentligen hände det en längre tid tillbaka, men igår blev det så konkret. Igår fick det sitt slutgilitga avslut. Min tid på kortis. När jag hade ett samtal med Bodil och valde att stryka mig från vikarielistan. Inte utan att jag kände en liten tagg i hjärtat.
Vi har varit lite som ett par som gör slut, jag och kortis. Som gör slut men ändå liksom håller lite kontakt. Ringer varandra när man inte har nåt bättre för sig. Nödligger nån gång ibland för gamla goda tiders skull och för att ingen annan finns till hands.
Men nu är det slut med det.
Jag slutade ju faktiskt i november 2007 men alltsedan dess har jag valt att finnas kvar på vikarielistan. Och varit fortsatt underrättad om lediga pass även om de gånger jag faktiskt kunnat ställa upp varit få och sällan förekommande. Men jag har tyckt om de små livstecken från andra sidan. Bron alltså.
Korttidshemmet ligger, och har så alltid gjort, mig varmt om hjärtat. Jag tyckte mycket om att arbeta där, om de arbetskamrater jag hade och själva jobbet passade mig väldigt bra. Det var tråkigt att sluta på så vis som jag gjorde och det kan hända ibland att jag längtar tillbaka.
Däremot är jag ju naturligtvis glad att förskolan stod och viftade med ett offer I couldn't refuse, när jag valde att hoppa från skeppet. Sällan har väl timing varit så god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar