Läskiga dagmamman. Jamina - jag tror inte att du vet vem hon är. Väljer att inte skriva ut hela namnet. Ni vet - det finns psychon som sitter och googlar sina namn, och var det nånting jag lärde mig vid fem års ålder så var det att inte orsaka denna kvinnas vrede.
Men det finns en fortsättning.
Efter att jag fått Gustav och han blivit nåt år och fått sin dagisplats var det dags för mig att skaffa mig ett riktigt jobb. Jag sökte ett jobb och fick det.
Glamouren inom äldrevården på Nockeby Hem är inget jag kan nog beskriva. Men det var ett jobb, okej? Kvinnan som anställde mig och som oxå var vår arbetsledare och mottagningssköterska var i princip lika ny på jobbet som jag. Hon var lagom gammal och lagom lätt att arbeta för. Inga konstigheter. Och det tog väl ett tag, men jag minns så väl första gången jag såg hennes namn i en journalanteckning. Läskiga dagammans. En notering som var undertecknad Marie S. sjuksköterska.
Jag blev kall och frågade närmaste kollega med ett finger på namnet, finns den här människan kvar i huset?
Det gjorde hon inte. Men fram till bara veckorna innan jag började hade det varit hon som var arbetsledare och mottagningssköterska. Det framgick tydligt att hon varit nästan lika dålig på att ta hand om gamla som barn. Kanske kunde hon inte låsa in vårdtagarna i små rum, men ett risigt bemötande, det var fortfarande hennes kännetecken.
Jag har inte slösat en minut på att tänka tänk om. Tänk om jag hade fått ett jobb under henne. För säkert som amen i kyrkan är att det jobbet hade jag aldrig i mitt liv tagit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar