Mitt samhällsengagemang är måttligt, för att inte säga obefintligt. Åtminstone i bloggen. Men ibland känner jag bara för att påpeka saker. Orättvisor i synnerhet.
Över 200.000 svenskar har skrivit på för en frigivning av den i Eritrera fängslade journalisten Dawit Isaak, en man som levt i Sverige som politisk flykting. Manifestationen är skapad av fem av Sveriges största tidningsredaktörer. Detta skiter Eritreas president/dikator naturligtvis fullständigt i. Vi kan starta facebook-grupper i ämnet tills vi blir blå, personligen tror jag bara att han myser åt det. D. Isaak, om han fortfarande lever, (han har varit fänglsad sedan 2001 för högförräderi efter att ha publicerat ett upprop för mänskliga rättigheter, men ingen har sett honom sedan dess) blir kvar i sin cell i Eritreas hårdaste fängelse. Samtidigt som listan med namnpåskrifter för hans frigivning växer sig allt längre. Till ingen nytta, då ingen av de riktiga makthavarna verkar vilja ta i frågan. Man försöker få kungen att engagera sig. Fråga mig inte vad han skulle kunna åstadkomma. Vifta med sin magiska spira?
Annat tycktes gälla för den nyss hemkomna livstidsfången Annika Östberg som avtjänade sitt straff för dubbelmord, bland annat på en polisman, i Kalifornien. Som folk har kämpat för att få ett tidsbestämt straff för denna kvinna, alternativt att få henne förflyttad till ett svenskt fängelse, och jag frågar mig själv varför. För att hon är blond och har ett svenskt namn och vi vill hålla alla med det signalementet inom vårt lands gränser? Eller för att mediarapporteringen om Annika Östberg har varit väldigt ensidig? Det har, sedan hennes fängslande i början av 80-talet, lagts ett skimmer av att det är oerhört synd om Östberg över den här historien. Ett tragiskt människoöde, absolut, där hon varit prostituerad och heroinmissbrukare sedan unga år. Men även avtjänat en mängd olika straff för bland annat dråp, stöld, narkotikabrott och langning innan hon slutligen åkte dit för dubbelmordet 1981.
Begäran på benådning har avslagits av Terminatorn himself då man ansett att hon handlat kallblodigt och utan ånger.
Men så... glider Reinfeldt över med sin lena tunga och låter den spela lite i Arnolds öra. Och i nästa stund sitter Annika Östberg på ett privatplan "hem" till Sverige och ett fortsatt avtjänat straff på kvinnofängelset Hinseberg.
Kollegan till den polisman som sköts ihjäl har skrivit en bok om Östberg och hennes fall. Han är lite ledsen när han beskriver sin rädsla för hur vi blivit lurade i det här landet när det gäller fången i fråga. Vi har blivit matade med en bild av att hon har blivit en ny människa, mirkaulöst förvandlad till det bättre. Men hon har under hela den här tiden suttit i fängelse, förklarar han. Möjligheterna till att missbruka droger och över huvud taget leva det liv hon förut gjorde är minimala. Istället får hon komma hem som en sorts hjältinna, eller "Sorgfågel" som hon valt att kalla sig själv i sin bok.
Dawit Isaak skulle nog välja ett Kalifornsikt fängelse in a heartbeat.
Men vad säger ni? Dags att skriva om nåt lättsamt nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar