JARL

I somras (som om det var evigheter sedan) när vi var i Skaresta ringde det en dam angående en liten igelkottsbebis. Pappa och Kerstin har ju, som bekant, sin idéella viltvårdarverksamhet på gården. Den här tanten hade i alla fall hittat en liten övergiven igelkott på sin tomt. På dödens rand befann han sig, men damen bestämde sig ändå för att stoppa kotten i sin lilla röda sportbil och köra honom femton mil till Skaresta. För att ge honom en chans.
Han var inte pigg, den lilla rackaren. Full av ohyra, till och med ur nosen kröp det loppor och han orkade knappt röra sig. Pappa och Kerstin dömde ut honom direkt, men jag är ju den blödiga sorten, så jag satt där på golvet i sadelkammaren och matade honom med först kattmjölk, och sedan råmjölk frånn granngården. Små, små droppar slickade han i sig innan han kurade ihop sig för att sova. Han var så söt och rofylld i den där fleecevanten att jag bara drog ur handen och lät honom ha den som en bädd i lådan.

På morgonen efter låg han kvar där. Hopkurad i vanten och Kerstin fick inleda dagen med en begravning.

That's nature for ya. Och tanten med sportbilen störde naturen genom att plocka upp och trycka i kattmat i den igelkott som dess mamma och syskon övergett för att den helt enkelt var för svag för att klara livet.

Och livet är tufft.