TRASH

Igår, som kändes som sommarens sista dag, tog jag och mamma båten från Drottningholm till Stadshuset. Därifrån promenerade vi, via ett par små vattenhål, till Globen.
När Dolly kliver ut på scenen till publikens jubel börjar hon med att referera till den förra Sverigespelningen, för två år sen. Den var utomhus (Stadion) minns hon, och det var kallt som tusan och hon är glad att vi får vara inomhus den här kvällen.
Men den glädjen delar inte jag. Jag kan inte minnas att vi frös i stolsraderna på Stadion, men svettas, det får vi göra i Globen den här kvällen. Oavsett om man sitter utanför i bardelen eller inne på läktaren så fullkomligt rinner svetten om oss. Det är inte trevligt, men ändå nåt jag skulle kunna ha överseende med. Men när det gäller ljudet är jag inte lika förlåtande. Globen må vara en utsökt arena att spela hockey och hoppa häst i, men den är sannerligen inte byggd för musikupplevelser.

Nu har Dolly Parton en helt fantastisk röst, den är unik i sitt slag, och skulle säkert låta fullkomligt ljuvlig även om hon så sjöng i en liten plåtburk. Men det är tråkigt att få upplevelsen nersmutsad av risigt ljud.
För det är en upplevelse att höra Dolly sjunga. Det kan ingen ta ifrån henne. Hon har en ny skiva som släpps i Sverige inom kort. Jag är inte ögonblickligen stormförtjust i de spår hon sjunger från den utan tycker fortfarande bäst om de gamla grejerna. Smoky Mountain Memories. Alltid min favorit. Och det går inte att inte få chills av Little Sparrow. De coverlåtar hon gör kunde jag varit utan däremot. Beatles´ Help. Walking on Sunshine. Stairway to Heaven. Tina Turner. Hon har själv skrivit över 3000 låtar. Jag lyssnar gärna på dom.

För övrigt visksjunger hon mer än nånsin. Och pratar. Som hon pratar! Dolly är en utmärkt historieberättare men ibland hinner jag börja tänka, enough with the historielektion och sjung en sång för tusan!
Men kanske är det för att det är tredje gången jag ser henne live. Tredje gången jag hör samma historier. Hur hon tackar oss från djupet av sitt hjärta för att vi spenderar våra pengar på de här biljetterna, god knows she needs them, för det kostar ju en förmögenhet att se så billig ut. Och hur hon ibland kan titta på sin nu gamla och slitna man och önska att Jolene skulle komma tillbaka och faktiskt ta honom. Framgångshistorien. Från absolut fattigdom med hårt arbetande föräldrar och elva syskon in the Smokie's. Till där hon är idag.

Jag knyter ihop säcken. Sjunga kan hon. Musikalisk så till den milda grad. Vet inte hur många instrument hon spelade under de här dryga två timmarna. Banjo, gitarr, flöjt, saxofon. piano och tre olika andra märkliga stränginstrument. Mycket imponerande!
Dolly Parton är 66 år gammal. Kanske kommer hon att komma tillbaka till Sverige, kanske inte. Men även om det är så, att det här var sista gången jag fick se henne live så är jag helt och hållet nöjd.

Ja, förutom med ljudkvalitén då.