Det ska jag säga, att jag har inte gjort så många knop under den här helgen. Mitt hus är min borg och här vilar jag med mina tusen värmeljus och kramar från dom som är mig allra mest kära.
Igår tog vi oss så längt som ner till Färjestaden för mysig söndagsmiddag med mamma och Göran. Plöstligt är det okej med vin och chark igen. Men vilken klen tröst det är. Så oerhört klen.
Idag är det meningen att jag ska samla ihop mig för imorgon går jag tillbaka till jobbet. Det är inte utan ångest i bröstet. Samtidigt vill jag få det gjort, hoppa tillbaka igen och släppa på det här. Med en samling nya stygn i hjärtat.
Elvira frågar hur lång tid det kommer att ta innan det börjar växa en ny bebis. Lilla fina Elvira, som under den här gångna veckan när vi hade sorg i det här huset faktiskt blev storasyster ändå. Hos pappa och Petra föddes en ljuvlig liten flicka. Alla mår bra och alla är glada och jag fick lånemysa lite igår. Det är märkligt med den ödesironiska tajmingen, men på så sätt och vis, och framför allt för barnens skull, tycker jag att den är briljant.
Livet liksom. Man kan vara naiv och tro att det stannar upp bara för dig, om så bara för ett ögonblick. Men så är det ju inte. Det går vidare, i varje stund, vare sig du är på toppen eller på botten. Så, at the end of the day, den enda valmöjligheten man har, är att hänga med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar