Jag har aldrig förut lagat blodpudding for one. Så nu kan jag stryka det från listan.
Minns när vi var små och Mattias alltid önskade blodpudding på sin födelsedag. Vi är inte lika på så vis, jag och min bror.
Jag lagar middag för en och sjunger finstämd Sugarland om standing back up och jag tänker att det är en sorglig syn, men att det är okej för ibland är det ett sorgligt liv. Det är fult och trasigt ibland med mammor som dränker sina barn, barn som dödas av andra barn på lekplats och ibland är det barn som inte fick födas alls. Och det är orättvist och meningslöst, men jag tänker att lite mening får det kanske om någon är lite ledsen och tänker på det en stund åtminstone. I den här stunden är det jag men när den är över är det någon annans tur att ta över. Man får nämligen inte tänka på det för mycket eller för länge för då tappar alltihopet mening och till slut finner man inte ens syfte att kliva ur sängen och sen är det väl bara nån sorts rutschkana utför och det blir ingen glad av.
Den som är glad att bloggen återuppstått kan tacka Blogger-appen för det (skriver hon på sin dator). Vilken fantastisk sak! Den kan vara livlinan för den här bloggen. Jag tror verkligen det.
Och tänk vad kul sen när jag börjar blogga om mina vanliga saker igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar