"KLART VI RESER OSS. VI HÄMTAR BARA ANDAN PÅ BOTTEN"

Eftersom jag låtit den här bloggen täckas av damm och spindelväv och inte ägnat den många tankar alls den sista tiden hann jag aldrig skriva här att jag var gravid.
Nu spelar det visserligen inte så stor roll eftersom den ändå hann bli allmänt känt i alla våra andra forum. Vi hann tala om för världen att vi väntade barn. Det finns alltid en risk att det ska kunna hända tråkigheter under en graviditet, men när man når vecka 12, då kan släppa litegrann på garden. Så tänkte vi.

För våra allra närmaste blev det dock känt ännu tidigare, redan under Kretaresan. Vi talade om för barnen, samtidigt som det blev alldeles uppenbart för våra andra medresenärer.
Men jag var helt uppriktig mot mina barn. Det kan hända att "ärtan trillar ut" sa jag. Det är sånt som kan hända. De förstod.

Och så hände det.

Det är märkligt vilka tankar som far genom ens huvud när klockan är halv två på natten och man ligger i en gynstol på akuten med sina ljusblå Hello Kitty-strumpor i vädret och får höra att fostret som man trodde var 12 veckor gammalt i själva verket slutade växa för flera veckor sen. Och där finns inte längre något hjärta som slår.
Jag tänkte på barnvagnen vi blev påsålda på loppis. Den som vi skulle ställa nere hos pappa i Skaresta så vi skulle slippa åka till och från med vagn.
Jag tänkte på barnen. Alla våra barn som redan visste. Som redan var så glada och vad vi nu skulle ta ifrån dem.
Jag tänkte på den lilla glipan mellan fönsterkarmen och persiennen framför mig. Hur jag kunde se tvärs över innergården och in i ett annat lysande fönster. Undrar om de kan se mig, tänkte mig. Undrar om de kan förstå vad som händer i det här lilla skitrummet där datorn kraschat och den stressade läkaren var tvungen att skriva ner mina uppgifter med sin kråkiga handstil på trasigt kollegieblockspapper.
Jag tänkte på en av mina favoritbloggare, Malin Wollin. Hur hon förlorade sitt barn i den tjugonde graviditetsveckan. Hur sorgetyngd hennes blogg varit sen dess. Det här är bättre Malin, tänkte jag. Du har tur att det inte gick så långt.

Och jag tänkte på Fredrik där utanför i väntrummet. Hur vi glatt oss åt det här. Hur vi planerat och fantiserat. Att jag nu skulle behöva gå ut och tala om det här för honom. Att det blir ingen bebis. Gode tid, tänkte jag, om jag bara kunde få det här ogjort skulle jag till och med gått med på hans knasiga namnförslag. Vore det bara möjligt skulle jag byta det knasiga namnet mot fullgången graviditet och ett friskt barn.

Men det fungerar inte så.

Så läkaren frågade om jag ville se själv på ultraljudsskärmen. Om jag vågade. Det ville jag. Jag ville se med egna ögon, det som inte fanns längre. Så hon förstorade och pekade på den mörka skuggan som var en fostersäck och resterna där i som hade varit men inte längre var början på vårt gemensamma barn.
Och hon såg mig så stint i ögonen när hon talade. Hon väntar på att jag ska gråta, tänkte jag. Hon vill att jag ska gråta. Lika noga studerade hon mig när jag kommit upp på fötter och fick informationen om de tabletter jag skulle ta när jag kommit hem. De tabletter som ska få min livmoder att krampa tillräckligt mycket för att stöta ut det som ligger där. Det som inte längre fyller något syfte.

Hon tyckte nog att jag borde gråta. Inte kunde hon veta att jag redan gråtit mig torr. Hemma på badrumsgolvet där insikten om att det var ett liv som rann ur mig sköt mig som en kanonkula i magen. Jag grät i tvättstugan där jag ringde sjukvårdsupplysningen och så naivt hoppades att de skulle säga att det här var ingen fara, sånt här kan hända, men de istället manade mig att genast åka till akuten och var vänliga nog att meddela dom om att jag var på väg.
Jag grät när jag ringde mamma och talade om varför hon behövde komma och ta hand om barnen.

Så när jag väl fick beskedet, då visste jag egentligen redan. Och tårarna var tillfälligt slut.

Vi åkte hem. Klockan var tre på morgonen och jag pussade på de barnen jag redan har. Som sov så sött i sina sängar. Och jag har väl i stort sett legat i min egen sen dess.
Och de tabletterna. Abortpillren, de ska jag börja med nu. Eftersom man inte får vara ensam under själva processen. Jag ser inte fram emot det, men jag vill få det gjort. Sen, när jag är tom, då ska jag dricka ett glas rödvin, landa på fötterna.


Sen tänker jag på Malin Wollin igen. Nu när jag vänt ut och in på själen i bloggen. Hur glad jag är att min blogg är min och inte stor som hennes. För vet ni vad som hänt då, när man delat med sig av en sån här sak? Då hade jag fått höra att vad det här handlar om är inget annat än en sen mens, och vad fan är det att sörja? Och har man redan barn ska man väl vara glad för det istället för att grina över att man inte fick ett till. Och att jag tänker dricka ett glas vin så småningom, det skulle förvrängas till fullblommad alkoholism och då ska man väl för i helvete inte få ha några barn alls. Självupptagen och otacksam, det skulle jag få höra av mina läsare att jag var. Sådan är atmosfären i kommentarsfälten. Människan är svinig på så vis.

Men sådan är inte atmosfären bland mina vänner och vi är tacksamma för allt stöd och kärlek och alla virtuella kramar på facebook. Det kommer ju att läka det här, och kanske går det bättre en annan gång.

Kanske.