Det är en fin dag. Calle Schulman bloggar igen, efter en tids uppehåll då det till och med florerat protestlistor. Som folk skrivit på för att få honom att komma tillbaka.
Calle Schulman är en lite rarare, lite töntigare och lite ärligare version av sin äldre bror. Vilket då gör honom till landets bloggtvåa.
Idag gillar jag hårt att han lägger ut telefonnumren till en massa fyllegragg han fått. En hel lista med namn.
"Vilka är ni? Jag minns inte er. Hör av er, så reder vi ut det här. Annars raderar jag er."
Humor, I tell ya.
Annars är det lite bitterljuvt det här med Virtanens blogg. Han är kul att läsa, men ger också upphov till en viss del presationsångest. Eller creddångest kanske. Han droppar så vansinnigt mycket musik. Och namn. Och youtube-klipp. Och jag måste kolla upp allt. Jag måste. För att han är så jävla insatt. Och för att han är snubben som gav mig The Magic Numbers.
Men det säger jag, att han har fan inte alla rätt. Och när jag blir helt trött på att googla namn och följa obskyra länkar till små brittiska poptyckare då måste jag tänka lite realistiskt.
Fredrik Virtanen är en medelålders blekfet musikjournalist som tycker att pizzakitet är tidernas bäsa uppfinning och som dyrkar Bob Dylan för mycket för att någonsin kunna ha ett vettigt förhållande.
Bob Dylan. Där snackar vi riktig överskattad tragedi. Jag har aldrig fattat grejen, han ger mig absolut ingenting. Annat än leda och depression. Och jag är inte främmande att falla för snubbar med gitarr annars. Men han är grå. Han är ingenting.
När vi åkte hem från Dalarna med Janssons skulle vi åka via Camillas hemby. Någonstans i ingenstans norr om Uppsala. Camilla berättade om hur öde det var, det fanns en rondell och en grillkisok. Typ.
Men strax innan den där rondellen, på en åker, satt en skylt som pekade rätt ut i skogen. Rätt ut i inget. BOB DYLAN-FESTIVAL stod det. På Pilen. Vilket jävla mörker.
Nu måste jag kolla om Virtanen tipsat om nåt nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar