Under bussresan börjar det regna. Hällregna. Vi kommer fram och sitter kvar och softar lite i Tonys buss. Dricker upp vår färdkost. Johan blir bjuden på whiskey av en glad farbror som vi plockat upp längs vägen. Man kan gå ner till själva Dalhalla, ca en halv kilometer eller ta arenabussen för en tia. Tio spänn är billigt för att slippa bli dyngsur så vi byter buss igen.
Det är en fantastisk plats, detta Dalhalla, även i ösregn är det en plats som man måste se med egna ögon för att kunna ta in.
Vi tjackar i följande ordning; regnkläder, öl, jäger och hittar ett hyfsat torrt öltält.
Och regnet lättar, det gör det faktiskt. När vi har intagit våra platser på rad 2, precis i mitten, och den första Calaisan kliver ut på scenen med sin fiol, då har det faktiskt slutat och man kan se solen högt däruppe på bergväggen ovanför oss.
Att vara förband är kanske inget tacksamt jobb. Spela för människor som allihop köpt biljetter för någan annans skull. Och min skepsis gentemot svenska självutnämnda countryakter är inget jag stuckit under stol med. Men Calaisa är bra, jag skulle ljuga om jag skrev nåt annat. Och vem är jag att inte credit where credit's due. De är grymma musiker och mellan sig behärskar de en mängd olika instrument. Och de harmonsierar som änglar. Det trista är att eftersom de sjunger allihop nästan hela tiden så låter de flesta av deras egna låtar nästan precis likadant. Det bilr lite monotont. Men när de gör bluegrass och ett par gamla låtar, då är det riktigt bra. I surrender.
Några saker är roliga. De har två killar med sig. En på trummor och en på gitarr. Gitarristen verkar ha gått nån dramakurs utöver sin musikaliska skolning. Han är för mycket, han är speedad och bara skrattretande när han förgäves försöker få igång publiken med sitt yviga handklappande.
Och det är en svår publik, med en medelålder nånstans runt 60-strecket. Detta förbryllar mig lite. Att alla är så gamla. Och stillsamma.
Men vi är ett kul gäng. Janne sippar jäger under regnponchon och Johan vill mest gå och kissa hela tiden. Det är också hans ursäkt när han i pausen smiter iväg, för att som det senare visar sig, köa för att få kläm-känna lite på Caisa, Lisa, Anna och Malin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar