Jag tänker lite på bröllopsmiddagen igår. Eftersom det inte var någon bordsplacering satt Carro, jag och Mia naturligtvis tillsammans. Mittemot oss fick vi två norrlänningar, oberoende av varandra dock, killen var gammal kompis till Mattias, brudgummen, och tjejen var ny kompis till själva bruden. Fast vi tyckte ju att de pratade ungefär likadant, den ena var från "Lule" (tror jag) och den andra från... Kiruna?
"Jaha," sa nån av oss, Sverigegeografiska blåbär, "då är ni nästan grannar."
"Nä," sa han, den torre Kirunabon, "det är väl ungefär 60 mil emellan."
Jahaja. Därserman.
Men sen kommer ju det här klassiska momentet. När han ställer frågan... "Jaha, men vad gör ni annars då?" Annars, det är man inte sitter på bröllopsmiddag och för krystad konversation.
Och jag hamnar sist i ledet. Mia börjar. Jag är konditor. Men nu skriver jag mest böcker. Som jag ger ut på mitt egna förlag. Och jag håller en del kurser. Jobbar hemifrån. (Hon sa inte allt det där men jag vet det). Sen Carro. Jag är sjuksköterska. Jobbar på akuten. På Södersjukhuset.
Och sen. Jag. Och då vill jag liksom inte ens prata om mitt jobb. Det är synd. För faktum är att jag tycker mycket om mitt jobb. Och det är väl själva fan att jag ska ha så svårt att stå för det bland de här karriäristerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar