Vi var fyra riktiga blåbär, när det gäller landskapet Dalarna, som åkte iväg på den här roadtrippen. Men jag tyckte att det var lite av charmen. Att vi inte visste vad vi hade att vänta, var vi skulle, hur långt tid det skulle ta och hur man liksom tog sig dit. Och det var kul ett bra tag, tills det började se ut som om vi aldrig skulle komma fram. Det var som en konspiration. Någon hade sopat bort Rättvik från kartan. Fast vi hade ingen karta och det kan ha varit en bidragande faktor till förvirringen.
Men! Till sist spottade vi den lilla lilla skylten. Det stod Tällberg turistväg. Vi var så glada att se ortsnamnet Tällberg, det var ju där vi skulle bo, att vi tänkte mindre på det där med "turistväg". Turistväg, visar det sig, är vår svenska motsvarighet till amerikanska "Scenic route". En annan översättning är lång jävla omväg längs slingringa skogsvägar in the middle of frickin nowhere.
Johan och jag gillar b-skräckfilmer och bilder från sådana började dyka upp för bådas våra inre syner. Där man vänt skyltar åt fel håll och lurat ut oskyldiga semesterfirare i ödemarken och när bilen gått sönder/man stannat på en övergiven rastplats eller dylikt då kommer dom. Lokalborna. Inavlade missfoster som vill äta våra ögon, dricka vårt blod, choppa upp resten i småbitar lägga dom i glasburkar och ta hem för att visa mamma. Det kändes som att detta scenariot inte alls var otänkbart där vi befann oss. Inte alls.
Men, vi överlevde allihopa, och till slut kom vi oskadda fram till Green Hotell. I Tällberg. Vackert? Ja, mycket. Livat? Nej, inte ett dugg.
Blåbär var vi som sagt. Vi åkte med en vision. En plan kan vi kalla det. Vi skulle bo på Green, ett par mil från Rättvik. Och från Rättvik var det sen ett par kilometer till själva Dalhalla och konserten. Det enda vi absolut inte ville var att åka turistbussen, masstransporten ut i skogen. Planen var att checka in, ta en taxi till Rättvik, äta middag och sen taxi till Dalhalla.
Våra planer skulle komma att grusas. Big time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar