CARLENE

Jag var kanske lite svår under Calaisas del av showen. Men jag lyssnade verkligen, gav dom en chans och är ju nu faktiskt inget annat än positiv.
Carlene Carter, visste jag ju redan, skulle inte behöva göra nånting extravagant för att vinna mig. Där var jag redan såld. Jag fylls alltid av en mycket behaglig känsla när jag får se och höra någon live som betyder något på riktigt för mig. Det är en häftig upplevelse.
Hon ramlar på väg runt hörnet ut på scenen, I fell flat on my face, som hon säger sen, och det enda man ser är en massa rött hår på golvet.
Hon är inte längre blond, hon är inte längre särskilt välproportionerlig i kroppen, hon är inte längre särskilt ung (med fyra barnbarn, som hon berättar, får vi inte längre förvänta oss att hon ska hjula på scen, "grandmas don't do that nomore"). Men inget av detta spelar någon roll alls med en röst som bara bär och bär och en energi som är så skön och lättsam. Allt annat saknar betydelse. Det är tryck i hennes röst, på riktigt. Det talas om Dalhalla-akustik och hur fantastisk den är, men jag tvivlar på att hon rider på den. Hon behöver inga genvägar. Inte heller behöver hon luta sig mot hits. Hon slänger in I love you 'cause I want to och Every little thing lite i mitten som ingenting. För det spelar som ingen roll vad hon sjunger. Man lyssnar ändå.
(Men, ni minns vad jag skrev om Every little thing. Där finns två gubbar i hatt. Mellan sig håller de en gigantisk banderoll där det står "SING EVERY LITTLE THING". Vad fan tror de liksom, att hon ska komma till Sverige utan att sjunga den enda låten som slagit i Europa?)

Fast okej, man (eller jag, det här är jag) lyssnar lite olika på gammalt och nytt. Hon spelar ett gäng låtar från den kommande skivan (som Johan köar för att få signerad efter showen men Carlene är fashionably late och vår buss har pensionärsmässigt bråttom så det blir skiva utan autograf) och det är inga dåliga grejer. Men allra allra bäst är det som är allra äldst. Det som är Cash.
"I'm from a long line of songwriters. And my favourite songwriter is my mom. Her name was June."
Och så börjar hon sjunga, hjärtskärande lågt och långsamt. Mellow.
Love
Is a burning thing

Hon sjunger Ring Of Fire, som hennes mamma skrev och The Man In Black sjöng. Och jag får rysningar och jag vet att jag sitter där och ler som ett fån. Som om det skulle spela nån roll.
Det är också showigt och grymt bra när hon gör Jackson tillsammans med sin nya man. Han gör Johnnys part med mörkmörk röst och sjunger helt rätt Cash-långa Nnnnn i titeln. Och de är kära och laidback och asigt bra. Och coolt är det när hon vågar sig över landgången och ut i publiken för allsång (som gick sådär). Hon står alldeles bakom ryggen på oss och det är så tragikomiskt när alla är helt svenska och inte blir glada över detta utan snarare rädda och sitter blickstilla i sina stolar och stirrar rakt fram.
Och det är inga häskskitmusiker hon har med sig heller. Det är frickin Chris Costello på ena guran, och snacka om att känna in sin musik. Han är som i en annan värld när han spelar och gör helt galna miner och rörelser, men det är storslaget och helt ljuvligt att bevittna. Även när han mellan låtarna sliter upp sin kam ur bakfickan och fixar rockabilly-frillan. Det är rock.

Det enda jag saknade var Unbreakable heart, men det har jag lärt mig att man kan inte få allt.

Jag skulle kunna skriva om den tryckta bussresan hem, om de tragiska poolerna, om hur bra hotellsex är, om hur vi shoppade i Gävle igår, om när Janne snurrade på kaptensstolen och en mängd andra saker. Men nog är nog. Jag slänger upp lite bilder istället.