Jag ringde till dagis för att berätta något viktigt, vad som helst, jag har glömt det nu. Jo, att Emilia skulle hämta Elvira.
Jag ber om att bli kopplad till Ekorren. Den här pojken säger, javisst! Sen hör hur jag han trycker lite hej vilt på knapparna och sen hör jag inget mer för jag är naturligtvis uttryckt i tomma intet.
Jag ringer igen. Tycker att jag har lite tur när det är en tekniksäker och helt vettig människa som svarar. Jaha! Säger Pernilla förklarande till den lilla söta nöten som kopplat bort mig, och alla andra intresserade. Det var BARA Malin! Det är vad jag är reducerad till. "Bara Malin". Men det är helt okej. You know why? Det betyder att jag inte är någon farlig förälder som man behöver vara rädd för. Det betyder att jag inte kastar skit. Det är okej att negligera mina samtal. Koppla bort mig, gör det. Jag kommer inte röra upp himmel och jord för det.
När jag svarar i telefonen på mitt eget jobb drar jag alltid ett djupt andetag först och ber en liten bön. Att det ska vara någon "Bara" som ringer. Få personalkategorier har fått så mycket skit som vi på sistone. Man kan säga att vi är knappt vatten värda. Riktigt jävla usla, är vad man får till sig.
Och vad är det, om inte fantastiskt fin motivation för att gå dit varendaste dag och ta hand om de små barnen. I feel blessed. Truly blessed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar