BOKNING

Kvinnan som jobbade i lobbyn på Greens var en snustorr liten sak med brillor. Och folkdräkt naturligtvis. Det som bröt av det hela var ett playboyhalsband. Men Milla, jag tror inte att hon visste att det var vad hon bar. Jag tror att hon helt enkelt hittat det här halsbandet, tänkt för sig själv (på dalmål of course); "Men guuud vilken söt liten kanin och va fiiiiint den skulle passa till min folkdräkt när jag står där i receptionen på Greens och är helt svår och omöjlig emot gästerna som gjort det omöjliga och hittat dit." Typ så.
Hon gillade inte riktigt oss. För att vi skulle till Dalhalla. Men vi ville inte ha Dalhalla-paketet. En Greensk specialitet som innebär att man äter deras märkliga trerättersmeny på vit linneduk och sen åker man deras arrangerade buss till Dalhalla. Och hem. Stött blev hon när vi tackade nej. Vi skulle åka in till Rättvik sa vi. Jaha, sa hon. Så ni kör? Det gjorde vi ju naturligtvis inte. Det som följde sen var en helt absurd ordväxling. Om man inte vill åka den här bussen, frågade vi, vad finns det för alternativ då?
Då fick vi ta tåget, svarar hon. Stationen låg tio minuters rask promenad åt nåt håll som hon lite vagt viftade åt. Johan var den enda som fick fram nåt i det här läget och han frågade om det här tåget gick ofta.
Ja, svarar hon, varannan timme. Vilket är som att svara både ja och nej. För att få slut på det här vansinniga nonsenssnacket hävde Camilla ur sig att det helt enkelt var en taxi vi var ute efter. Folkdräktskvinnan såg uppriktigt förvånad ut. Nej, inte förvånad. Det är ett milt uttryck. Hon såg ut som om vi just bett henne chartra ett rymdskepp åt oss. "T-t-taxi?" Hon liksom stammade fram dettta främmande begrepp. "Jaha, men det skulle ni ha förbeställt från Hedemora. De körs in därifrån."
Det hade funnits taxi i Rättvik. För några år sen. De hade gått i konkurs. Hon kunde dra sig till minnes att hon fått ett prisförslag en gång på taxiresa från Tällberg till Dalhalla, det är knappt tre mil, på 1200 spänn.
Våra planer krossades. De föll ner för våra ögon och krossades mot det gamla trägolvet som Siljansknäcke. Det var bara att ge sig, erkänna sitt nederlag och tacka ja till den där bussen i alla fall.
Ja! sa hon och sken upp som en liten dalasol. "Vill ni att jag bokar på er härifrån eller åker ni in till Rättvik och bokar på Siljan turist?"

Men nån Dalhallameny ville vi inte ha. Vi knallade ner för berget för att äta på hotellet som hade en trevlig veranda vid vägen och som det verkade, lite mer lättsam stämning. Solen sken och utsikten över sjön var, som utlovat, magnifik. Vi ville beställa från Verandamenyn men nu var det en finsk hovmästartant som stod på tur med käppar till vårt planeringshjul. "Verandamenyn serverar vi inte längre. Det enda vi har nu är vår Dalhallameny." Det började kännas lite som en dålig fars. Vi frågade försynt om det fanns nåt annat ställe att äta på. "Ni kan gå ner till Åkerblads," sa hon. "Men det är ingen idé för det är fullt. Det skulle ni ha bokat för längesen." Så vi gav upp, igen. Tog Dalhallamenyn, där Janne fick lov att byta bort de komponenter han är "allergisk" emot, gorgonzola och champinjoner, och fick sitta vid linnedukade bord trots allt, men elva glas och fjorton olika bestick. Rock n roll.