Jag har lyssnat på Britneys nya (efterlängtde?!) låt. Skulle kunna skriva nåt om den också. Men trots att det kan verka som om jag har en glassig glidartillvaro så är även min tid värdefull och någonstans måste jag dra en gräns.
Jag drar till jobbet nu hörrni. Mia, Eva, Malin Rolf. Det är bra jäkla crew ikväll också. De små barnen är i trygga händer.
Hemma till 21. Då kan vi ta ett glas vin tillsammans.
fredag 31 augusti 2007
NÖTTER
Aldrig är jag så elak som när jag läser arbetsansökningar på jobbet. Vår lilla chef printar ut alla ansökningar, lägger dem i en plastficka och sen kan vem som helst sätta sig och läsa dessa. Jag tror att meningen är att vi ska göra det för att liksom lämna vår åsikt, men jag är inte säker. Läser gör vi alla fall. Och får oss ett gott, om än rått, skratt.
Igår satt Bodil och jag och hade högläsning för varandra. Cynismen var frätande och den lilla ödmjukhet vi när någonstans inom oss var som bortblåst när vi läste vad alla de här nötterna skrev för att få sig själva att framstå i bättre dager.
Och det roliga är att alla skriver precis samma sak. Det är som om det fanns en mall för jobbsökning och den hade samtliga kalkerat av och mailat iväg. Eller är landet fullt av såna här vansinnigt fina människor? Som alla har "fötterna på jorden", "skinn på näsan", "ser inga svårigheter bara möjligheter", "älskar utmaningar", "älskar att arbeta med människor", "ser människan utifrån dess möjligheter inte begränsingar". Alla är de glada och drivande och samarbetsvilliga och väldigt mogna 19-åringar och lättsamma och strukturerade och gud vet allt.
Roligast är det att läsa i bunten med ansökningar som sorterats bort redan i första gallringen. De som till exempel börjar såhår; "Jag är egentligen skådespelare men..." eller "Jag har kört taxi i 15 år men jag ÄLSKAR handikappade barn." Freak.
Min favorit igår var en brud som försökte dra en fint. Ett långt fint personligt brev där hon skrev; "Jag är högskoleutbildad, arbetat som assistent, är engagerad, drivande, gravid, framåt, samarbetsvillig och väldigt intresserad av att arbeta hos Er." Ha! Slänga in ett "gravid" sådär i förbifarten och tänka att det ska gå igenom obemärkt. Den missen gör vi nog inte om igen.
Igår satt Bodil och jag och hade högläsning för varandra. Cynismen var frätande och den lilla ödmjukhet vi när någonstans inom oss var som bortblåst när vi läste vad alla de här nötterna skrev för att få sig själva att framstå i bättre dager.
Och det roliga är att alla skriver precis samma sak. Det är som om det fanns en mall för jobbsökning och den hade samtliga kalkerat av och mailat iväg. Eller är landet fullt av såna här vansinnigt fina människor? Som alla har "fötterna på jorden", "skinn på näsan", "ser inga svårigheter bara möjligheter", "älskar utmaningar", "älskar att arbeta med människor", "ser människan utifrån dess möjligheter inte begränsingar". Alla är de glada och drivande och samarbetsvilliga och väldigt mogna 19-åringar och lättsamma och strukturerade och gud vet allt.
Roligast är det att läsa i bunten med ansökningar som sorterats bort redan i första gallringen. De som till exempel börjar såhår; "Jag är egentligen skådespelare men..." eller "Jag har kört taxi i 15 år men jag ÄLSKAR handikappade barn." Freak.
Min favorit igår var en brud som försökte dra en fint. Ett långt fint personligt brev där hon skrev; "Jag är högskoleutbildad, arbetat som assistent, är engagerad, drivande, gravid, framåt, samarbetsvillig och väldigt intresserad av att arbeta hos Er." Ha! Slänga in ett "gravid" sådär i förbifarten och tänka att det ska gå igenom obemärkt. Den missen gör vi nog inte om igen.
EN KVARETT STÄLLD MOT EN ANNAN
Jag fick hem skivan med nya tjejcountrykvaretetten Abalone Dots igår. Samtidigt fick jag också Calaisas skiva. En skiva i handen är en skiva i handen och ändå inte riktigt samma sak som hemladdade mp3-filer.
Och det är skillnad mellan dessa grupper. Inte jättestor, men påtaglig. Det framgick redan utifrån helsidan i DN's kulturdel. Deras skitnödiga prettorecensenter, man blir ju helt trött, men de underströk att man inte skulle blanda ihop Abalone Dots med countrygruppen Calaisa. Så...let's not.
Calaisa är country, de är lite gladare, lite snabbare och ljusare. Det är lite glättigt när man utan problem kommer över nån gammal kärlek, man håller ihop med sina "systrar" och man har det ganska bra, in a country kind of way.
Abalone Dots gör, vad jag antar är det som kallas, folkmusik och är ganska svårt att sätta fingret på. Jag gissar att de lyssnat på Gillian Welch, Lucinda Williams, Linda Ronstadt och Emmylou Harris. För så låter det. Det är lite kärvare, lite kallare och med en del mörkare undertoner. Det låter inte så jävla kul beskrivet så men det är ändå stor musik, det är det. Det sjungs om långa ensamma vägar, korpar som cirklar, om att vara född på tundran (skriven av Marit Bergman fö), om ondska och att önska sig någon annanstans. Saker man hört alla ovanstående damer sjunga om förut. Det är mycket cello och ståbas, nyckelharpa och naturligtvis en massa fiol, banjo och mandolin. Givna inslag. I folken.
Om jag tvingades välja sida mellan AD och Calaisa... Vem hade kunnat tro att dagen skulle komma då jag tog Calaisa i försvar. Men det har den gjort. De funkar. Och det är inte ofta jag har fel (ähum...) men när jag har det då är jag inte sämre än att jag kan erkänna det.
Dessutom! En grej som jag inte hajjat när det gäller Skåne-Calaisorna, utan först inser när jag läser på skivan, är att den är ju inspelad med asigt stora Nashvillemusiker. Steve Nathan, Biff Watson, Brent Mason, Marcus Hummon, dessa är inga skinkmackor direkt. Samtliga spelar på samtliga av Reba's 90- och 2000-tals skivor. Blir det större än så? I think not.
Och hey! Mia bakade tårtor i P4 i morse. Det är också stort.
Och det är skillnad mellan dessa grupper. Inte jättestor, men påtaglig. Det framgick redan utifrån helsidan i DN's kulturdel. Deras skitnödiga prettorecensenter, man blir ju helt trött, men de underströk att man inte skulle blanda ihop Abalone Dots med countrygruppen Calaisa. Så...let's not.
Calaisa är country, de är lite gladare, lite snabbare och ljusare. Det är lite glättigt när man utan problem kommer över nån gammal kärlek, man håller ihop med sina "systrar" och man har det ganska bra, in a country kind of way.
Abalone Dots gör, vad jag antar är det som kallas, folkmusik och är ganska svårt att sätta fingret på. Jag gissar att de lyssnat på Gillian Welch, Lucinda Williams, Linda Ronstadt och Emmylou Harris. För så låter det. Det är lite kärvare, lite kallare och med en del mörkare undertoner. Det låter inte så jävla kul beskrivet så men det är ändå stor musik, det är det. Det sjungs om långa ensamma vägar, korpar som cirklar, om att vara född på tundran (skriven av Marit Bergman fö), om ondska och att önska sig någon annanstans. Saker man hört alla ovanstående damer sjunga om förut. Det är mycket cello och ståbas, nyckelharpa och naturligtvis en massa fiol, banjo och mandolin. Givna inslag. I folken.
Om jag tvingades välja sida mellan AD och Calaisa... Vem hade kunnat tro att dagen skulle komma då jag tog Calaisa i försvar. Men det har den gjort. De funkar. Och det är inte ofta jag har fel (ähum...) men när jag har det då är jag inte sämre än att jag kan erkänna det.
Dessutom! En grej som jag inte hajjat när det gäller Skåne-Calaisorna, utan först inser när jag läser på skivan, är att den är ju inspelad med asigt stora Nashvillemusiker. Steve Nathan, Biff Watson, Brent Mason, Marcus Hummon, dessa är inga skinkmackor direkt. Samtliga spelar på samtliga av Reba's 90- och 2000-tals skivor. Blir det större än så? I think not.
Och hey! Mia bakade tårtor i P4 i morse. Det är också stort.
torsdag 30 augusti 2007
YOU BE THE JUDGE
Jag är inte mycket för att kasta mig in i kvällstidningsdebatter. Stå på barrikaderna och gasta. Det händer inte ofta. Aldrig faktiskt.
Men jag måste slänga in mina 2 cents när det gäller den så kallade "Stureplansprofilen" (tydligen är han inte alls någon sådan, om de ens existerar, men det räcker naturligtvis att man nån gång vistats i området för att vara en "profil" - the kvällstidningsway).
Han blev släppt. För andra gången. För att det liksom inte gick att avgöra om det verkligen handlade om våldtäkt eller inte. Och det fattar man ju. Att det är supersvårt. Jag behöver ju till exempel bara se till mig själv och mina tjejkompisar. Hur vi alltid resonerar när vi pratar om sex. Då finns det ju vissa grejer man verkligen drömmer om. Nummer ett, brukar vi alltid enas om, är att bli drogade out of our minds. Att helt tappa koncepten och tid och rum. Och när man ligger och våldsspyr i nån främmande snubbes badrum då vill man så jävla gärna bli påsatt. Helst av nån polare till den här asschyssta killen som tagit med en hem också. Ju fler desto bättre. Och gärna att de liksom är sådär skönt våldsamma och klöser och liksom har sönder en.
Det är drömmen. Och så länge alla tjejer verkligen vill ställa upp på det här kommer det ju så klart fortsätta vara såhär svårt att avgöra. Vad som är våldtäkt. Och vad som är en lite härligt full tjej som bara vill ha kul. Med en hjälpsam kille. Och hans kompisar.
Undrar om man, vid en tredje anmälan, kommer börja ana ett mönster runt just den här killen. Något man inte kommer få veta. För det är klart att det aldrig kommer någon tredje (eller fjärde, femte) anmälan. Varför skulle någon mer tjej känna det lönt att gå igenom hela den karusellen när man vet redan innan hur det slutar.
Men jag måste slänga in mina 2 cents när det gäller den så kallade "Stureplansprofilen" (tydligen är han inte alls någon sådan, om de ens existerar, men det räcker naturligtvis att man nån gång vistats i området för att vara en "profil" - the kvällstidningsway).
Han blev släppt. För andra gången. För att det liksom inte gick att avgöra om det verkligen handlade om våldtäkt eller inte. Och det fattar man ju. Att det är supersvårt. Jag behöver ju till exempel bara se till mig själv och mina tjejkompisar. Hur vi alltid resonerar när vi pratar om sex. Då finns det ju vissa grejer man verkligen drömmer om. Nummer ett, brukar vi alltid enas om, är att bli drogade out of our minds. Att helt tappa koncepten och tid och rum. Och när man ligger och våldsspyr i nån främmande snubbes badrum då vill man så jävla gärna bli påsatt. Helst av nån polare till den här asschyssta killen som tagit med en hem också. Ju fler desto bättre. Och gärna att de liksom är sådär skönt våldsamma och klöser och liksom har sönder en.
Det är drömmen. Och så länge alla tjejer verkligen vill ställa upp på det här kommer det ju så klart fortsätta vara såhär svårt att avgöra. Vad som är våldtäkt. Och vad som är en lite härligt full tjej som bara vill ha kul. Med en hjälpsam kille. Och hans kompisar.
Undrar om man, vid en tredje anmälan, kommer börja ana ett mönster runt just den här killen. Något man inte kommer få veta. För det är klart att det aldrig kommer någon tredje (eller fjärde, femte) anmälan. Varför skulle någon mer tjej känna det lönt att gå igenom hela den karusellen när man vet redan innan hur det slutar.
LITEN COCTAIL
Dagens suck av vällust är hur som helst Mornings eleven med, och jag vet att jag är tjatig, The Magic Numbers. Skönt hela vägen.
Om jag fick välja fritt ur påsen med personal på korttidshemmet så skulle jag välja på pricken den skaran jag jobbar med ikväll. Det är så klockrent. Jag är pepp över att åka och jobba! Den känslan suger jag gärna lite extra på.
Mamma ringer från en dagskryssning med nån gammal Vikingbåt. Hur despo på Östersjöfylla får man bli? "Det är vi," säger hon om sig och syrran, "vi och en jävla massa kryckor och rollatorer. Och ett och annat dagcenter." Sen drar de några skämt om hur de kanske inte riktigt är i fas sen för att klara av att byta båt i tid osv. "Jag ringer från Åbo sen," fnittrar hon (gin på soldäck). Fast den som känner till morsan och Mia och deras kryssningar vet att det är inget skämt. Det är fullkomligt troligt.
Jag hade för övrigt en plan om att kryssa fredag till lördag för att fira min obetydliga 27a. Men eftersom jag inte fick barnvakt, hundvakt och ledigt från jobbet så blev det som det blev med de planerna.
Vi kör en coctail på lördag kväll istället. Ni är alla (båda) välkomna.
Om jag fick välja fritt ur påsen med personal på korttidshemmet så skulle jag välja på pricken den skaran jag jobbar med ikväll. Det är så klockrent. Jag är pepp över att åka och jobba! Den känslan suger jag gärna lite extra på.
Mamma ringer från en dagskryssning med nån gammal Vikingbåt. Hur despo på Östersjöfylla får man bli? "Det är vi," säger hon om sig och syrran, "vi och en jävla massa kryckor och rollatorer. Och ett och annat dagcenter." Sen drar de några skämt om hur de kanske inte riktigt är i fas sen för att klara av att byta båt i tid osv. "Jag ringer från Åbo sen," fnittrar hon (gin på soldäck). Fast den som känner till morsan och Mia och deras kryssningar vet att det är inget skämt. Det är fullkomligt troligt.
Jag hade för övrigt en plan om att kryssa fredag till lördag för att fira min obetydliga 27a. Men eftersom jag inte fick barnvakt, hundvakt och ledigt från jobbet så blev det som det blev med de planerna.
Vi kör en coctail på lördag kväll istället. Ni är alla (båda) välkomna.
VILKEN JÄVLA LÖGN ATT DET SKA VA ENS BÄSTA TID
Igår ikväll var jag ute och gick med Säkert! i lurarna. Jag är sen där, men fan vad bra hon är. Jag tänker att Annika Norlin som Säkert!, inte Hello Saferide, är lite som en kvinnlg motsvarighet till Håkan Hellström. Minus Håkans kramiga attityd. Hon skriver rättslätt enkelt, barnsligt och lite dåligt rentav, och sjunger hellre än bra. Och ändå blir summan av detta helbra musik. Fast jag gillar inte våldtäktslåten, Allt som är ditt, den är lite over the top för mig.
Men Det kommer bara leda till nåt ont, Sanningsdan, Ditt kvarter, Och jag grät mig till sömns efter alla dar och Vi kommer att dö samtidigt är alla asigt poppigt bra låtar.
Jag blir glad av Säkert!, hur deppigt det än låter.
Men Det kommer bara leda till nåt ont, Sanningsdan, Ditt kvarter, Och jag grät mig till sömns efter alla dar och Vi kommer att dö samtidigt är alla asigt poppigt bra låtar.
Jag blir glad av Säkert!, hur deppigt det än låter.
onsdag 29 augusti 2007
NIGHTIE
I kylen finns det vin. Som är helt kallt och liksom ropar mitt namn. Jag använder mig av all min GI-karaktär här för att inte hälla upp ett glas.
Vi tittar på So You Think You Can Dance. Gissa vem som ska sjunga sin nya låt snart. Enrique Iglesias! Och allt jag kommer tänka på är hans lilla lilla kön.
Vi tittar på So You Think You Can Dance. Gissa vem som ska sjunga sin nya låt snart. Enrique Iglesias! Och allt jag kommer tänka på är hans lilla lilla kön.
OKEJ?
Jag hade också kunnat googla Chesney Hawkes.
Buzz - music quiz, you and me, anytime.
Jag känner för att kicka lite ASS!
Buzz - music quiz, you and me, anytime.
Jag känner för att kicka lite ASS!
VÄLSIGNAD
Jag ringde till dagis för att berätta något viktigt, vad som helst, jag har glömt det nu. Jo, att Emilia skulle hämta Elvira.
Jag ber om att bli kopplad till Ekorren. Den här pojken säger, javisst! Sen hör hur jag han trycker lite hej vilt på knapparna och sen hör jag inget mer för jag är naturligtvis uttryckt i tomma intet.
Jag ringer igen. Tycker att jag har lite tur när det är en tekniksäker och helt vettig människa som svarar. Jaha! Säger Pernilla förklarande till den lilla söta nöten som kopplat bort mig, och alla andra intresserade. Det var BARA Malin! Det är vad jag är reducerad till. "Bara Malin". Men det är helt okej. You know why? Det betyder att jag inte är någon farlig förälder som man behöver vara rädd för. Det betyder att jag inte kastar skit. Det är okej att negligera mina samtal. Koppla bort mig, gör det. Jag kommer inte röra upp himmel och jord för det.
När jag svarar i telefonen på mitt eget jobb drar jag alltid ett djupt andetag först och ber en liten bön. Att det ska vara någon "Bara" som ringer. Få personalkategorier har fått så mycket skit som vi på sistone. Man kan säga att vi är knappt vatten värda. Riktigt jävla usla, är vad man får till sig.
Och vad är det, om inte fantastiskt fin motivation för att gå dit varendaste dag och ta hand om de små barnen. I feel blessed. Truly blessed.
Jag ber om att bli kopplad till Ekorren. Den här pojken säger, javisst! Sen hör hur jag han trycker lite hej vilt på knapparna och sen hör jag inget mer för jag är naturligtvis uttryckt i tomma intet.
Jag ringer igen. Tycker att jag har lite tur när det är en tekniksäker och helt vettig människa som svarar. Jaha! Säger Pernilla förklarande till den lilla söta nöten som kopplat bort mig, och alla andra intresserade. Det var BARA Malin! Det är vad jag är reducerad till. "Bara Malin". Men det är helt okej. You know why? Det betyder att jag inte är någon farlig förälder som man behöver vara rädd för. Det betyder att jag inte kastar skit. Det är okej att negligera mina samtal. Koppla bort mig, gör det. Jag kommer inte röra upp himmel och jord för det.
När jag svarar i telefonen på mitt eget jobb drar jag alltid ett djupt andetag först och ber en liten bön. Att det ska vara någon "Bara" som ringer. Få personalkategorier har fått så mycket skit som vi på sistone. Man kan säga att vi är knappt vatten värda. Riktigt jävla usla, är vad man får till sig.
Och vad är det, om inte fantastiskt fin motivation för att gå dit varendaste dag och ta hand om de små barnen. I feel blessed. Truly blessed.
LILLA ENRIQUE
Nån gång i slutet av mellan- eller början av högstadiet, det här är en luddig period i mitt liv, gillade Jessica Olsén i min klass Chesney Hawkes jättemycket. Jag tror att han bara fick en hit, jag minns inte vad den hette, men jag minns att Chesney hade pagefrilla och ett jättestort födelsemärke i ansiktet. Vi retade Jessica för det här. Hon blev vansinnig när vi snackade skit om Chesney och hans stora bruna blobba i fejjan.
Enrique Iglesias började också sin karriär med ett födelsemärke i ansiktet. Inte alls särskilt klädsamt det heller. Enrique måste ha insett detta, i takt med att hans kändisstatus steg, och opererade bort sin ansiktsvårta. Bra drag kan man tycka. Det ryktades om att han sålde den lilla delen av sin kropp på e-bay. Men det är rykten, som sagt.
Nu är Enrique Iglesias på tapeten igen. Inte med ny musik eller så, utan med en ny liten kroppsdel. Han har blivit erbjuden en massa miljoner kronor för att göra reklam, ja rent av vara ansiktet utåt för små små kondomer. För små små män. Enligt egen utsago är det så ställt med Enriques egen storlek.
Det kan inte vara kul det, att vara en passionerad latinsk man. Hängd som en my little pony.
Men jag tänker att Enrique, han får nog ligga ändå.
Enrique Iglesias började också sin karriär med ett födelsemärke i ansiktet. Inte alls särskilt klädsamt det heller. Enrique måste ha insett detta, i takt med att hans kändisstatus steg, och opererade bort sin ansiktsvårta. Bra drag kan man tycka. Det ryktades om att han sålde den lilla delen av sin kropp på e-bay. Men det är rykten, som sagt.
Nu är Enrique Iglesias på tapeten igen. Inte med ny musik eller så, utan med en ny liten kroppsdel. Han har blivit erbjuden en massa miljoner kronor för att göra reklam, ja rent av vara ansiktet utåt för små små kondomer. För små små män. Enligt egen utsago är det så ställt med Enriques egen storlek.
Det kan inte vara kul det, att vara en passionerad latinsk man. Hängd som en my little pony.
Men jag tänker att Enrique, han får nog ligga ändå.
RÄDDAD
Okej. Jag är hemmamamma idag så jag tränar lite på morgonen. Drog ihop en spellista och det var väl ingen större fara med den. Den funkade. Med bara ett par undantag.
Jennifer Lopez - Let's get loud. Hur tänkte jag där? Jag vet inte vad det är med den här Miami-musiken. Men jag tror att jag blev skadad när jag såg Idol-Kishti försöka sig på Gloria Estefans Conga i Sommarkrysset. Det var helt traumatiskt och oerhört skrämmande. Och befäster teorin om att Those who can't do, judge other.
Kenny Chesney's You save me var heller inget toppenval. Det är fantastiskt bra låt men den säger inte Bränn Malin, BRÄNN!
Men. Man kan inte ha alla rätt jämt. Jag tänker lite på Calle Schulman och ABBA. Blir glad och tänker att fan vad rart det är.
when I’m a bullet shot out of a gun
when I’m a firecracker comin’ undone
When I’m a fugitive ready to run
All wild-eyed and crazy
No matter where my reckless soul takes me
Baby you save me
Och sen ett smäktande gitarrsolo på det. Good stuff.
Jennifer Lopez - Let's get loud. Hur tänkte jag där? Jag vet inte vad det är med den här Miami-musiken. Men jag tror att jag blev skadad när jag såg Idol-Kishti försöka sig på Gloria Estefans Conga i Sommarkrysset. Det var helt traumatiskt och oerhört skrämmande. Och befäster teorin om att Those who can't do, judge other.
Kenny Chesney's You save me var heller inget toppenval. Det är fantastiskt bra låt men den säger inte Bränn Malin, BRÄNN!
Men. Man kan inte ha alla rätt jämt. Jag tänker lite på Calle Schulman och ABBA. Blir glad och tänker att fan vad rart det är.
when I’m a bullet shot out of a gun
when I’m a firecracker comin’ undone
When I’m a fugitive ready to run
All wild-eyed and crazy
No matter where my reckless soul takes me
Baby you save me
Och sen ett smäktande gitarrsolo på det. Good stuff.
tisdag 28 augusti 2007
KOMMENTARER
Jag är glad att jag har dig hardie. Faktum är att så vitt jag vet och vad jag utgår ifrån så är du min enda läsare av den här bloggen. Och det är väl inte fy skam, naturligtvis, men kanske ska vi börja brevväxla istället?
CYNISM
Jag tänker lite på det här med Owen Wilsons självmordsförsök. Och hur komiker, riktigt framgångsrika komiker, ofta är de som är mest trasiga inuti. Och varför det är så. Blir det som för mycket tvångsskojande så de blir helt förstörda när de ska vara bara sig själva? Jag tänker Jim Carrey. Och i svensk motsvarighet ligger väl Robert Gustavsson nära till hands. Jag säger inte att han är självmordsbenägen men han är ingen rolig prick i sig själv.
När jag gick på gymnasiet hade jag en kompis. Hon hävdade med bestämdhet att hennes mammas polare hade ett förhållande med Robert Gustavsson. Han var inte ett dugg rolig men det gick visst bra att snuska ändå. I största hemlighet för så vitt jag vet har han sin gamla fru kvar. Och hon är inte särskilt snygg. Men in all fairness, det är inte Robert Gustavsson heller. Men han kan vara rolig. Det är så det är i livet, man måste vara antingen eller. Snygg eller rolig, för att få nån sorts framgång.
Sen kan man titta lite på oss andra som fick varken looks eller humor. Hur vi hankar oss fram och liksom skramlar runt i tillvaron.
Men det är ett liv det också.
När jag gick på gymnasiet hade jag en kompis. Hon hävdade med bestämdhet att hennes mammas polare hade ett förhållande med Robert Gustavsson. Han var inte ett dugg rolig men det gick visst bra att snuska ändå. I största hemlighet för så vitt jag vet har han sin gamla fru kvar. Och hon är inte särskilt snygg. Men in all fairness, det är inte Robert Gustavsson heller. Men han kan vara rolig. Det är så det är i livet, man måste vara antingen eller. Snygg eller rolig, för att få nån sorts framgång.
Sen kan man titta lite på oss andra som fick varken looks eller humor. Hur vi hankar oss fram och liksom skramlar runt i tillvaron.
Men det är ett liv det också.
APT
Gustav har plötsligt 39.8 i temp och ligger i soffan, hur ynklig som helst. Jag har förvisso veckans enda lediga dag i morgon men det var ju liksom ett väldigt viktigt APT just då.
Janne kommer bli upprörd. "Var fan är Dubois?!" kommer han säga. Fast utan att svära. Han gör inte det, Janne. Han är mycket rekordelig på det viset. Och jag skulle få träffa vår store skuggchef K. Holm för första gången. Jag har hört så mycket om denna man.
"Nu får ju inte Dubois träffa K. Holm," kommer Janne fortsätta. Och min mor kommer replikera precis såhär; "Den jävla bocken. Hon ska vara glad att hon slipper!" Mamma gillar inte K. Holm. Och det kan man ju hajja. Så in i helvete många gånger han har försökt göra henne arbetslös.
Jag är hemma med min sjuka son i morgon. Och litar på att fackmannen för vår talan vad gäller den här konkurrensutsättningen. Och när det gäller K. Holm så är jag inte överdrivet intresserad.
Janne kommer bli upprörd. "Var fan är Dubois?!" kommer han säga. Fast utan att svära. Han gör inte det, Janne. Han är mycket rekordelig på det viset. Och jag skulle få träffa vår store skuggchef K. Holm för första gången. Jag har hört så mycket om denna man.
"Nu får ju inte Dubois träffa K. Holm," kommer Janne fortsätta. Och min mor kommer replikera precis såhär; "Den jävla bocken. Hon ska vara glad att hon slipper!" Mamma gillar inte K. Holm. Och det kan man ju hajja. Så in i helvete många gånger han har försökt göra henne arbetslös.
Jag är hemma med min sjuka son i morgon. Och litar på att fackmannen för vår talan vad gäller den här konkurrensutsättningen. Och när det gäller K. Holm så är jag inte överdrivet intresserad.
KULTURKVARTEN
Jag har varit borta lite från P3 och därför missat en del. Men nu tar jag mig upp på banan igen. Och det ska sägas, att Winnerbäck+Miss Li-duetten "Om du lämnade mig nu" är fantastiskt bra. Det är den. Fast jag har förstått att den fått rysliga recensioner. Vilket bara gör den ännu bättre naturligtvis.
Men den här Lasse Lindh. Jag vet inte. Pajaspop. "Vet du inte vem jag är?" hade han sagt till en viss frubloggare på ett uteställe. "Jag är den mest spelade låten i P3". Där dog han.
Men det här med kultur-Malin stannar inte vid P3. Idag läste jag mycket noga hela kulturdelen i DN. Och en bok och en skiva som recenserades där har jag just beställt från cdon. Det här med svensk tjejcountry verkar vara i ropet så nu ska jag kolla upp brudarna från Värmdö som går under det käcka namnet Abalone Dots. Flip eller flopp? I will soon be the judge of that.
Gokväll kamrater.
Men den här Lasse Lindh. Jag vet inte. Pajaspop. "Vet du inte vem jag är?" hade han sagt till en viss frubloggare på ett uteställe. "Jag är den mest spelade låten i P3". Där dog han.
Men det här med kultur-Malin stannar inte vid P3. Idag läste jag mycket noga hela kulturdelen i DN. Och en bok och en skiva som recenserades där har jag just beställt från cdon. Det här med svensk tjejcountry verkar vara i ropet så nu ska jag kolla upp brudarna från Värmdö som går under det käcka namnet Abalone Dots. Flip eller flopp? I will soon be the judge of that.
Gokväll kamrater.
SMÅGRISAR
Gustav och hans två kompisar spelar tv-spel i hans rum. De rör inte en min när jag kommer in med dammsugaren. Ingen av dom lyfter ens blicken. Men fötterna lyfter dom. Så att jag kommer åt under soffan.
Det kommer gå bra för de här killarna.
Det kommer gå bra för de här killarna.
måndag 27 augusti 2007
THE END
Det var en jäkla dag, det här. Den går inte till historien som någon höjdare. Och jag tror att jag har fyllt upp svordomskvoten här i bloggen för att tag framöver.
Men där fanns en del ljuspunkter, även under denna dag. Eller ljuspunkt, kanske. Det behövdes.
Den fick ett passande slut. När jag rullade hem över Nockebybron. I regn. Och ipoden shufflar fram Jann Arden. Hangin' by a thread. Kunde inte gjort det bättre själv.
Snart är den slut. I morgon är allt bättre. En dag som börjar klockan fem kan inte gå fel. Liksom.
På lördag fyller jag 27. Det kunde varit värre. Jag har önskat mig en stekpanna. Bara en sån sak.
Men där fanns en del ljuspunkter, även under denna dag. Eller ljuspunkt, kanske. Det behövdes.
Den fick ett passande slut. När jag rullade hem över Nockebybron. I regn. Och ipoden shufflar fram Jann Arden. Hangin' by a thread. Kunde inte gjort det bättre själv.
Snart är den slut. I morgon är allt bättre. En dag som börjar klockan fem kan inte gå fel. Liksom.
På lördag fyller jag 27. Det kunde varit värre. Jag har önskat mig en stekpanna. Bara en sån sak.
HELVETES JÄVLAR
Jag säger ju att det är en jävla skitdag. Har just insett att jag tappat bort (eller ännu mer troligt blivit bestulen på) mitt busskort. Detta gör ju inte direkt sitt för att hjälpa upp humöret.
Och förutom att det är en jävla skitdag är det också Bodils födelsedag. Bodil fyller 33. Hon är en av mina vuxenkompisar.
På lördag fyller jag 27. Snart är jag också över. På dödens sida.
Och förutom att det är en jävla skitdag är det också Bodils födelsedag. Bodil fyller 33. Hon är en av mina vuxenkompisar.
På lördag fyller jag 27. Snart är jag också över. På dödens sida.
RIKTLINJER
Jag fick ett gäng papper med nogranna instruktioner hur det här med sex-årsverksamheten funkar. Vad som liksom gäller i föreskoleklassen. Det var tre papper. Med tydliga riktlinjer och en massa kom-ihåg. Till Er föräldrar.
Jag ger exempel;
Torsdag - 08:00 fotografering.
Förskoletid måndag-fredag: 08:30 - 13:00
(föräldrar får vara med under skoltid, meddela detta i god tid!!)
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag: Medtag frukt
Måndagar: Medtag frukt, dricka, smörgås, sittunderlag
Torsdagar: Medtag gympakläder och handduk!
Det var tider för föräldramöten och alla de här viktiga dagarna
då skolan stänger tidigt för egna möten och hämta era barn i tid! osv
Jag har god lust att skicka ett papper tillbaka. Med egna instruktioner. Det är mycket enkelt och skulle få plats på en enda sida. Det är också, kan man tycka, grundläggande principer när det gäller barnomsorg.
På mitt viktigpapper skulle gå att läsa följande;
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag morgon: Någon av Er personal möter upp, inte bara min son utan, alla barn när de kommer genom dörren på morgonen. Detta gör man enkelt genom att använda orden "Hej" och sedan fylla i med närvarande barns namn. Poängen med detta är att få nämnda unge att känna sig både sedd och välkommen på ett ställe som fortfarande är ganska stort och inte helt tryggt .
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag eftermiddag: När mamman eller pappan kommer för att hämta sitt barn är ett enkelt tips för att få dom att tro att ni över huvud taget har sett till deras barn under dagen att göra följande: Gå fram till given förälder. Hälsa. Berätta något om [barnets] dag. Det räcker alldeles utmärkt med att säga att; [Barnet] har haft det jättebra idag. Vi har gjort [det och det]. Det får en mamma att känna sig aningen bättre till mods än att bara bli stirrad på uppifrån och ner samtidigt som ni stryker över mitt barns namn med röd penna = han har gått hem.
Den sista punkten är riktad bara till en i personalen. Kanske är det taskigt och utlämnande att ta med den. Jag ska fundera på saken. Men den lyder;
För guds jävla skull! Sluta prata om dig själv i tredje person! Det skrämmer skiten ur både mig och min unge. Sjuka, sjuka människor pratar om sig själva så. Det läskigt och opassande och får mig att vilja ta Gustav i handen och springa fort som fan därifrån.
Det är måndag och jag är på ett jävla humör. Det kommer bli kul för dom på jobbet ikväll.
Jag ger exempel;
Torsdag - 08:00 fotografering.
Förskoletid måndag-fredag: 08:30 - 13:00
(föräldrar får vara med under skoltid, meddela detta i god tid!!)
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag: Medtag frukt
Måndagar: Medtag frukt, dricka, smörgås, sittunderlag
Torsdagar: Medtag gympakläder och handduk!
Det var tider för föräldramöten och alla de här viktiga dagarna
då skolan stänger tidigt för egna möten och hämta era barn i tid! osv
Jag har god lust att skicka ett papper tillbaka. Med egna instruktioner. Det är mycket enkelt och skulle få plats på en enda sida. Det är också, kan man tycka, grundläggande principer när det gäller barnomsorg.
På mitt viktigpapper skulle gå att läsa följande;
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag morgon: Någon av Er personal möter upp, inte bara min son utan, alla barn när de kommer genom dörren på morgonen. Detta gör man enkelt genom att använda orden "Hej" och sedan fylla i med närvarande barns namn. Poängen med detta är att få nämnda unge att känna sig både sedd och välkommen på ett ställe som fortfarande är ganska stort och inte helt tryggt .
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag eftermiddag: När mamman eller pappan kommer för att hämta sitt barn är ett enkelt tips för att få dom att tro att ni över huvud taget har sett till deras barn under dagen att göra följande: Gå fram till given förälder. Hälsa. Berätta något om [barnets] dag. Det räcker alldeles utmärkt med att säga att; [Barnet] har haft det jättebra idag. Vi har gjort [det och det]. Det får en mamma att känna sig aningen bättre till mods än att bara bli stirrad på uppifrån och ner samtidigt som ni stryker över mitt barns namn med röd penna = han har gått hem.
Den sista punkten är riktad bara till en i personalen. Kanske är det taskigt och utlämnande att ta med den. Jag ska fundera på saken. Men den lyder;
För guds jävla skull! Sluta prata om dig själv i tredje person! Det skrämmer skiten ur både mig och min unge. Sjuka, sjuka människor pratar om sig själva så. Det läskigt och opassande och får mig att vilja ta Gustav i handen och springa fort som fan därifrån.
Det är måndag och jag är på ett jävla humör. Det kommer bli kul för dom på jobbet ikväll.
söndag 26 augusti 2007
HEM
Vi ska åka hem snart. Pappa och Kerstin har dragit iväg på hopptävling. Och motsatt vad Kerstin förutspått så tror jag att det kommer gå riktigt bra. Trots att hon är spiktnykter. Vi har ju kollat in showerna här nere på ridbanan. Nevada flyger ju genom luften som ingenting.
Det är soligt, men det blåser rätt hårt. Det är höst i luften och det känns helt okej faktiskt. Pappa gjorde ett blodspår till hundarna i skogen igår. Quilas första. Hon fixade det, helt klockrent. Vår hund är inte dum i huvudet.
Vi har plockat mer svamp. Handlat av lokalfarmarna. Ätit lantfrukost med den klassiska (?) nubben till. Grillat sjukt stark älgkorv. Kört en massa fyrhjuling, både stor och liten. Det har snickrats, suttits på jaktpass och gjorts renoveringsplaner. Vi har börjat tidigt och somnat dito. Det är hela kärnan av livet på landet.
Vi ska åka hem snart. Hästen som står kvar i stallet ska få lite mat och sen ska vi åka hem. Fast ingen riktigt vill.
Barnen säger hela tiden att de vill bo här. "Kan inte vi också bo här?" säger de. Och Johan och jag frågar oss litegrann, Kan vi det?
Det är soligt, men det blåser rätt hårt. Det är höst i luften och det känns helt okej faktiskt. Pappa gjorde ett blodspår till hundarna i skogen igår. Quilas första. Hon fixade det, helt klockrent. Vår hund är inte dum i huvudet.
Vi har plockat mer svamp. Handlat av lokalfarmarna. Ätit lantfrukost med den klassiska (?) nubben till. Grillat sjukt stark älgkorv. Kört en massa fyrhjuling, både stor och liten. Det har snickrats, suttits på jaktpass och gjorts renoveringsplaner. Vi har börjat tidigt och somnat dito. Det är hela kärnan av livet på landet.
Vi ska åka hem snart. Hästen som står kvar i stallet ska få lite mat och sen ska vi åka hem. Fast ingen riktigt vill.
Barnen säger hela tiden att de vill bo här. "Kan inte vi också bo här?" säger de. Och Johan och jag frågar oss litegrann, Kan vi det?
fredag 24 augusti 2007
KATTAN
Idag ska jag få uppleva Katrineholm. Carro -jag hoppas att byn lever upp till förväntningarna. Sällan har en så liten stad omtalats så hårt. Men det ska bli skoj att trampa runt lite på dina gamla jaktmarker. Kanske skulle jag passa på att ta någon av oss till akuten. Det är ju där det händer, vad jag förstår. Patienten blir nog i så fall Kerstin. Någon smittade visst henne med en 7helvetes förkylning förra helgen. Vilket sätt...
torsdag 23 augusti 2007
SISTA RESAN
Hit åker vi ikväll. Och det går ju inte att känna annat än att det är sommarens sista resa. Tur då att den går till precis rätt plats. Till den vackraste lilla biten av Sörmland.
Jag skriver i rubriken och kommer osökt att tänka lite på Niklas Strömstedt. Sista morgonen. Och fågeln som han, enligt utsago, körde på och begravde.
Det är ingen Virtanen-låt, det där. Det är en låt för gamla tanter. Gamla ensamma tanter. Om ens det.
BLOGGERS UNITED
Det är en fin dag. Calle Schulman bloggar igen, efter en tids uppehåll då det till och med florerat protestlistor. Som folk skrivit på för att få honom att komma tillbaka.
Calle Schulman är en lite rarare, lite töntigare och lite ärligare version av sin äldre bror. Vilket då gör honom till landets bloggtvåa.
Idag gillar jag hårt att han lägger ut telefonnumren till en massa fyllegragg han fått. En hel lista med namn.
"Vilka är ni? Jag minns inte er. Hör av er, så reder vi ut det här. Annars raderar jag er."
Humor, I tell ya.
Annars är det lite bitterljuvt det här med Virtanens blogg. Han är kul att läsa, men ger också upphov till en viss del presationsångest. Eller creddångest kanske. Han droppar så vansinnigt mycket musik. Och namn. Och youtube-klipp. Och jag måste kolla upp allt. Jag måste. För att han är så jävla insatt. Och för att han är snubben som gav mig The Magic Numbers.
Men det säger jag, att han har fan inte alla rätt. Och när jag blir helt trött på att googla namn och följa obskyra länkar till små brittiska poptyckare då måste jag tänka lite realistiskt.
Fredrik Virtanen är en medelålders blekfet musikjournalist som tycker att pizzakitet är tidernas bäsa uppfinning och som dyrkar Bob Dylan för mycket för att någonsin kunna ha ett vettigt förhållande.
Bob Dylan. Där snackar vi riktig överskattad tragedi. Jag har aldrig fattat grejen, han ger mig absolut ingenting. Annat än leda och depression. Och jag är inte främmande att falla för snubbar med gitarr annars. Men han är grå. Han är ingenting.
När vi åkte hem från Dalarna med Janssons skulle vi åka via Camillas hemby. Någonstans i ingenstans norr om Uppsala. Camilla berättade om hur öde det var, det fanns en rondell och en grillkisok. Typ.
Men strax innan den där rondellen, på en åker, satt en skylt som pekade rätt ut i skogen. Rätt ut i inget. BOB DYLAN-FESTIVAL stod det. På Pilen. Vilket jävla mörker.
Nu måste jag kolla om Virtanen tipsat om nåt nytt.
Calle Schulman är en lite rarare, lite töntigare och lite ärligare version av sin äldre bror. Vilket då gör honom till landets bloggtvåa.
Idag gillar jag hårt att han lägger ut telefonnumren till en massa fyllegragg han fått. En hel lista med namn.
"Vilka är ni? Jag minns inte er. Hör av er, så reder vi ut det här. Annars raderar jag er."
Humor, I tell ya.
Annars är det lite bitterljuvt det här med Virtanens blogg. Han är kul att läsa, men ger också upphov till en viss del presationsångest. Eller creddångest kanske. Han droppar så vansinnigt mycket musik. Och namn. Och youtube-klipp. Och jag måste kolla upp allt. Jag måste. För att han är så jävla insatt. Och för att han är snubben som gav mig The Magic Numbers.
Men det säger jag, att han har fan inte alla rätt. Och när jag blir helt trött på att googla namn och följa obskyra länkar till små brittiska poptyckare då måste jag tänka lite realistiskt.
Fredrik Virtanen är en medelålders blekfet musikjournalist som tycker att pizzakitet är tidernas bäsa uppfinning och som dyrkar Bob Dylan för mycket för att någonsin kunna ha ett vettigt förhållande.
Bob Dylan. Där snackar vi riktig överskattad tragedi. Jag har aldrig fattat grejen, han ger mig absolut ingenting. Annat än leda och depression. Och jag är inte främmande att falla för snubbar med gitarr annars. Men han är grå. Han är ingenting.
När vi åkte hem från Dalarna med Janssons skulle vi åka via Camillas hemby. Någonstans i ingenstans norr om Uppsala. Camilla berättade om hur öde det var, det fanns en rondell och en grillkisok. Typ.
Men strax innan den där rondellen, på en åker, satt en skylt som pekade rätt ut i skogen. Rätt ut i inget. BOB DYLAN-FESTIVAL stod det. På Pilen. Vilket jävla mörker.
Nu måste jag kolla om Virtanen tipsat om nåt nytt.
onsdag 22 augusti 2007
AUBERGINESPYA
Jag kan i alla fall säga att när jag gör aubergineröra ser det inte ett dugg ut som när de gör aubergineröra på, exempelvis BBC Food. Nej, istället ser det ut som om någon har kräkts i min lilla skål. En sån där frodig och fyllig spya som man kan stöta på längs en trottoar om man är på hemväg efter en sen kväll.
Och det känns inte det minsta aptitretande ska jag säga er.
Och det känns inte det minsta aptitretande ska jag säga er.
FÖRkyld
Det här är förkylningen från helvetet. Den bara ger sig inte. Jag är svag och kallsvettig, jag har inget lukt- eller smaksinne men jag vet att jag har förkylningsandedräkt. Jag hostar och rosslar som en lungsjuk och det är fantastiskt synd om mig.
I natt låg Gustav och Elvira på varsin sida om mig och snorade de också. Det känns som en långdragen historia, det här. Jag vill ju bara att vi ska vara friska så vi kan åka till Skaresta på fredag.
I natt låg Gustav och Elvira på varsin sida om mig och snorade de också. Det känns som en långdragen historia, det här. Jag vill ju bara att vi ska vara friska så vi kan åka till Skaresta på fredag.
måndag 20 augusti 2007
GI
Jahaja. Det är den tjugonde augusti. Camilla, kommer du ihåg när vi pratade om den tjugonde augusti typ way back i juni? Hur vansinnigt långt borta det kändes. Ungefär som när man började nämna millennieskiftet i början av 90-talet. Helt avlägset och totalt oaktuellt.
Men så är man där.
Joel och jag ska leka lite med GI. Inte för att den där pajasförfattaren Läckberg får löp med sina GI-trix. Nej, det här är helt och hållet Janne Janssons förtjänst. Det ska bli intressant det här. Mest så för att se vad som händer med Johan utan ostbågar. Jag skulle kunna starta någon sorts betting om hur länge han står ut. Men det känns inte ens som det är värt mödan.
Men så är man där.
Joel och jag ska leka lite med GI. Inte för att den där pajasförfattaren Läckberg får löp med sina GI-trix. Nej, det här är helt och hållet Janne Janssons förtjänst. Det ska bli intressant det här. Mest så för att se vad som händer med Johan utan ostbågar. Jag skulle kunna starta någon sorts betting om hur länge han står ut. Men det känns inte ens som det är värt mödan.
COUNTRY STYLE
Jag har en mängd olika i-landsbekymmer idag. Som snuva. Feber. Och mina bästa skor är helt leriga. De skrattade åt mig, Skaresta-infödingarna, när jag hoppade över en plöjd åker i ballerinaskor (jag förklarade att jag glömt mina på-landet-skor hemma, men jag vet inte om de trodde på mig) för att kolla in en bock som Jan-E skjutit.
Pappa hade också skjutit säsongens första bock på fredagen så när den skulle slaktas på lördagen fick alla barnen vara med. Precis som jag och mina syskon fick när vi var små. Helt odramatiskt och inget konstigt. Pappa var väldigt pedagogisk och förklarade noggrant hela förloppet ned till minsta anatomiska beståndsdel. Så nu vet alla barnen hur man avlägnsar urinblåsan utan att den går sönder, och var det bästa köttet sitter. Jag tycker att det är bra.
Vi har jobbat en massa, Kerstin och jag har burit ett par ton spån- och höbalar. Vi har plockat svamp och lagat fantastiskt god mat. På söndagmorgonen åkte Kerstin, jag och Elvira till en hönsfarmare och köpte jättefina frukostägg. Ett sånt ställe där man väljer sin platta ägg och lägger pengarna i en burk. Det är landet.
Men jag är förkyld. Jag har försökt med diverse alkoholhaltiga botemedel, men inget har hjälpt. Jag ska kurera mig i veckan. För på torsdag åker vi tillbaka igen.
Pappa hade också skjutit säsongens första bock på fredagen så när den skulle slaktas på lördagen fick alla barnen vara med. Precis som jag och mina syskon fick när vi var små. Helt odramatiskt och inget konstigt. Pappa var väldigt pedagogisk och förklarade noggrant hela förloppet ned till minsta anatomiska beståndsdel. Så nu vet alla barnen hur man avlägnsar urinblåsan utan att den går sönder, och var det bästa köttet sitter. Jag tycker att det är bra.
Vi har jobbat en massa, Kerstin och jag har burit ett par ton spån- och höbalar. Vi har plockat svamp och lagat fantastiskt god mat. På söndagmorgonen åkte Kerstin, jag och Elvira till en hönsfarmare och köpte jättefina frukostägg. Ett sånt ställe där man väljer sin platta ägg och lägger pengarna i en burk. Det är landet.
Men jag är förkyld. Jag har försökt med diverse alkoholhaltiga botemedel, men inget har hjälpt. Jag ska kurera mig i veckan. För på torsdag åker vi tillbaka igen.
lördag 18 augusti 2007
VI ÄR PÅ LANDET
Det finns en hel del hö i min bh. Det är inga konstigheter med det.
Nu kör vi kräftor. Och jag misstänker någon sorts nubbe.
Nu kör vi kräftor. Och jag misstänker någon sorts nubbe.
torsdag 16 augusti 2007
GAMMAL MAN
Det var roligt när min mormor inte riktigt hittade hem till oss i tisdags när Elvira fyllde år. Hon irrade runt här i området och frågade folk till höger och vänster om de visste var Johan och Malin Dubois bodde. Vilket de flesta inte gjorde förstås. Men så fick hon napp hos nån snubbe.
"Johan Dubois", sa han "Det måste vara han, den där äldre mannen."
"Äldre?!" utbrast mormor "Han är väl runt 35".
"Ja, just det". Ridå. Vilket självmord. Är min man känd som "den äldre mannen"? Det låter som ett sånt där alias brottslingar får i kvällspressen.
Men det är klart att han är äldre. Jämfört med någon som är mycket yngre. Allt är relativt, som de säger.
För övrigt har Virtanen börjat blogga igen. Allt är i sin ordning.
"Johan Dubois", sa han "Det måste vara han, den där äldre mannen."
"Äldre?!" utbrast mormor "Han är väl runt 35".
"Ja, just det". Ridå. Vilket självmord. Är min man känd som "den äldre mannen"? Det låter som ett sånt där alias brottslingar får i kvällspressen.
Men det är klart att han är äldre. Jämfört med någon som är mycket yngre. Allt är relativt, som de säger.
För övrigt har Virtanen börjat blogga igen. Allt är i sin ordning.
onsdag 15 augusti 2007
FÖRDOMARNA RUNT RUNDA BORDET
Det är ett faktum. Att runt vårt matsalsbord på jobbet yppas de smalaste av smala åsikter. Trångsyntheten som frodas där är av sällan skådat slag. Den liksom gror i de gamla lokalerna. Och bland dessa gamla människor. De är, tror jag, i synnerhet 50-talister och kanske är just de värst.
Till frukosten i morse avhandlades homosexuella och homosexualitet på ett sätt som fick mina öron att blöda lite och ägget att fastna på vägen ner i halsen.
Jag är inte särskilt pk på nåt vis och god knows att jag inte är nån människorättskämpe. Men jag ser absolut inget märkvärdigt i bögar och flator. Inte ett jäkla dugg. Men för de här runt-50-människorna är det så stort och läbbigt. Kanske är det för deras skull Pridefestivalen existerar. Själv hajjar jag inte riktigt. För så länge det behövs en festivalvecka och en parad för att visa att en sexualitet är helt normal, då är den ju inte det. Jag är hetero. När får jag spöka ut mig som ett helvete och ställa mig på ett lastbilsflak för att tala om det för världen?
Men då är väl Pride ett sätt för 50-talisterna och andra trångsynta att köpa konceptet. De betraktar det där jippot och tänker att "De där bögarna är väl för tokroliga i sina helcrazy outfits och härliga discofrenesi!" och liksom glömmer bort att det handlar om killar som pillar på...killar.
Men det var väl den sanningen som hade slagit damerna runt bordet i morse såhär i tystnaden efter yran. Jag älskar inlägg i "debatten" (kan inte kalla den sådan då den var så pass ensidig) som börjar såhär; "Alltså jag har inga fördomar eller så, men...." Punkt, punkt, punkt... sen kan man fylla i sin egen fortsättning. Det handlade mest om hur fullkomligt förkrossad man skulle bli om ens egen son kom hem och var bög helt plötsligt. Eller det här dilemmat; "Alltså killar blir ju bögar för att de gillar killar, men hur kommer det sig då att alla bögar beter sig som kvinnor?" Eller varför finns det alltid en manlig och en kvinnlig roll i lesbiska förhållanden. Och varför har butchflatan alltid stora jeans med en kedja hängandes på sidan.
"Allt" och "alla". Det görs inga undantag på korttidshemmet.
"Era fördomar," sa jag. "De är helt osannolika." Då skrattade de. De trodde att jag skojade. Att jag är med på det där tåget, där uppfattningen är "allt" och "alla".
Sen blev jag erbjuden en fast tjänst. Det är något jag måste fundera på.
Till frukosten i morse avhandlades homosexuella och homosexualitet på ett sätt som fick mina öron att blöda lite och ägget att fastna på vägen ner i halsen.
Jag är inte särskilt pk på nåt vis och god knows att jag inte är nån människorättskämpe. Men jag ser absolut inget märkvärdigt i bögar och flator. Inte ett jäkla dugg. Men för de här runt-50-människorna är det så stort och läbbigt. Kanske är det för deras skull Pridefestivalen existerar. Själv hajjar jag inte riktigt. För så länge det behövs en festivalvecka och en parad för att visa att en sexualitet är helt normal, då är den ju inte det. Jag är hetero. När får jag spöka ut mig som ett helvete och ställa mig på ett lastbilsflak för att tala om det för världen?
Men då är väl Pride ett sätt för 50-talisterna och andra trångsynta att köpa konceptet. De betraktar det där jippot och tänker att "De där bögarna är väl för tokroliga i sina helcrazy outfits och härliga discofrenesi!" och liksom glömmer bort att det handlar om killar som pillar på...killar.
Men det var väl den sanningen som hade slagit damerna runt bordet i morse såhär i tystnaden efter yran. Jag älskar inlägg i "debatten" (kan inte kalla den sådan då den var så pass ensidig) som börjar såhär; "Alltså jag har inga fördomar eller så, men...." Punkt, punkt, punkt... sen kan man fylla i sin egen fortsättning. Det handlade mest om hur fullkomligt förkrossad man skulle bli om ens egen son kom hem och var bög helt plötsligt. Eller det här dilemmat; "Alltså killar blir ju bögar för att de gillar killar, men hur kommer det sig då att alla bögar beter sig som kvinnor?" Eller varför finns det alltid en manlig och en kvinnlig roll i lesbiska förhållanden. Och varför har butchflatan alltid stora jeans med en kedja hängandes på sidan.
"Allt" och "alla". Det görs inga undantag på korttidshemmet.
"Era fördomar," sa jag. "De är helt osannolika." Då skrattade de. De trodde att jag skojade. Att jag är med på det där tåget, där uppfattningen är "allt" och "alla".
Sen blev jag erbjuden en fast tjänst. Det är något jag måste fundera på.
tisdag 14 augusti 2007
DAGENS I-LANDSPROBLEM
Jag skar mig lite på kniven när jag skulle skära upp glassen på Elviras kalas. Nu gör det ganska ont i fingertoppen. Det liksom bultar och svider.
Det sätter det här med trampminor i rätt perspektiv.
Det sätter det här med trampminor i rätt perspektiv.
3 ÅR
Det är en alldeles strålande dag. Elvira fyller 3 år och som en liten prinsessa såg hon ut när vi gick till dagis. Hon fick sin första födelsedagsbricka i morse. Med blommor och ljus och frukost och paket förstås. Fast det var inte tillräckligt med presenter fick vi höra.
Jag ska städa nu. Och baka. Tur att det inte är så varmt. Precis som det var den här dagen för tre år sen. Då var man inte så kaxig. Föda barn är ett jävla skit. Tur att belöningen är så pass bra som den är.
Nu - bulldeg.
Jag ska städa nu. Och baka. Tur att det inte är så varmt. Precis som det var den här dagen för tre år sen. Då var man inte så kaxig. Föda barn är ett jävla skit. Tur att belöningen är så pass bra som den är.
Nu - bulldeg.
fredag 10 augusti 2007
ENSAM HEMMA
Min man och min bror låg hela eftermiddagen under den där bilen. Det sägs att den har bromsar nu i alla fall. Och vi har fått barnvakt till i morgon. Det kommer att raggarbilåkas på stan, I tell ya.
Det är nu fredagkväll och jag är lämnad ensam. Eller fri, det är en tolkningsfråga. Johan och Mattias drog till Dao. Yellow Mike Band spelar där. Jag älskar Yellow Mike, såg dom på Strand Hotel när vi var på Öland, de är bland Sveriges bästa cover band. Men det spelar ingen roll. Jag ska ändå åka till jobbet kvart i sju i morgon bitti. Inget Dao Beach för mig. Ingen liten Yellow Mike.
Nu vill barnen ha glass.
Det är nu fredagkväll och jag är lämnad ensam. Eller fri, det är en tolkningsfråga. Johan och Mattias drog till Dao. Yellow Mike Band spelar där. Jag älskar Yellow Mike, såg dom på Strand Hotel när vi var på Öland, de är bland Sveriges bästa cover band. Men det spelar ingen roll. Jag ska ändå åka till jobbet kvart i sju i morgon bitti. Inget Dao Beach för mig. Ingen liten Yellow Mike.
Nu vill barnen ha glass.
JAG ÄR KÄRLEK NUMMER 2
Det här med Johans Camaro. Hans beloved raggarbil, det håller ju absolut på att ruinera oss. Jag är naturligtvis en blåögd fru som tänkte att man köper en (väldigt gammal) bil för en ansenlig summa pengar och så är det bra med det sen. Så är det förstås inte. Den här bilen, hur asigt cool den än är och vilka kåtljud den än kan åstadkomma, så fullkomligt slukar den pengar. Somliga tycker att jag är dyr i drift, men jag är som vårvind i jämförelse. Det går inte en dag utan att Johan vid nåt tillfälle listar upp en mängd olika saker som behöver köpas/fixas/bytas/konstrueras. Och allt kostar fantastiskt mycket pengar. Och allt annat som vi eventuellt haft på vår prioriteringslista har hamnat väldigt långt under den här bilen.
Men det är okej. Vem är jag att gnälla om saken. Jag lyssnar, och nu för tiden blinkar jag knappt för varje tiotusenkronorsnivå vi passerar. För jag ville ju det här. Min raggarsjäl drömde ju om att få åka i det långa ledet av amerikanare på Sveavägen när det är cruisingnight.
Och det, mina vänner, inträffar i morgon. Med ett par förbehåll. Johan måste byta nån bromscylinder (jag har lärt mig nya ord). Och fixa nåt som heter... hijackers?
Och sen får det inte regna heller. Den tål tydligen inte vatten, biljäveln.
Men det är okej. Vem är jag att gnälla om saken. Jag lyssnar, och nu för tiden blinkar jag knappt för varje tiotusenkronorsnivå vi passerar. För jag ville ju det här. Min raggarsjäl drömde ju om att få åka i det långa ledet av amerikanare på Sveavägen när det är cruisingnight.
Och det, mina vänner, inträffar i morgon. Med ett par förbehåll. Johan måste byta nån bromscylinder (jag har lärt mig nya ord). Och fixa nåt som heter... hijackers?
Och sen får det inte regna heller. Den tål tydligen inte vatten, biljäveln.
torsdag 9 augusti 2007
NU DÖDAR VI DEN HÄR
I feel a little bloated
I think I'm fixin to start
That movie was good except for the violent parts
Brad Pitt is sexy
why did he change his hair
I knew him and Jenni never had a prayer
These curtains clash with the carpet
The color scheme is a crime
Things that never cross a man's mind
Kellie Pickler. Enda gången jag fått chills av en American Idol audition. För att hon sjunger bra, ja, men också för att hennes story är så äkta country. Föräldralös, från Albemerle, North Carolina. Och det är om man vet det som man kan grina lite när hon sjunger I wonder. Things that never... är rolig, I wonder är äkta. Till en mamma som valde att dra för många år sen.
I hear the weather's nice in California
And just in case you're wondering about me
From now on I won't be in Carolina
Your little girl is off...
... to Tennessee
Nog med sappy lyrics för en stund. Nu ska jag gå ut med en vän.
I think I'm fixin to start
That movie was good except for the violent parts
Brad Pitt is sexy
why did he change his hair
I knew him and Jenni never had a prayer
These curtains clash with the carpet
The color scheme is a crime
Things that never cross a man's mind
Kellie Pickler. Enda gången jag fått chills av en American Idol audition. För att hon sjunger bra, ja, men också för att hennes story är så äkta country. Föräldralös, från Albemerle, North Carolina. Och det är om man vet det som man kan grina lite när hon sjunger I wonder. Things that never... är rolig, I wonder är äkta. Till en mamma som valde att dra för många år sen.
I hear the weather's nice in California
And just in case you're wondering about me
From now on I won't be in Carolina
Your little girl is off...
... to Tennessee
Nog med sappy lyrics för en stund. Nu ska jag gå ut med en vän.
THINGS PT 4
Her lips are too red
her skirt is too tight
Her legs are too long
and her heels are too high
Boy, she looks like the marrying kind
Things that never cross a man's mind
her skirt is too tight
Her legs are too long
and her heels are too high
Boy, she looks like the marrying kind
Things that never cross a man's mind
EVERYBODY DIES FAMOUS IN A SMALL TOWN
Den här skivan låg i brevlådan när jag kom hem idag. Miranda Lambert - Crazy ex-girlfriend. Jag gillar när det kommer grejer med posten som jag hunnit glömma att jag beställt.
Lambert är 20 och lite till och det här är hennes andra skiva. Jag hade titelspåret från förra, Kerosene, som ringsignal på min mobil hur länge som helst (till slut bortpetad av The Magic Number's Undecided). Jag vet att det här är bra grejer, även om jag inte kan lyssna så noga just nu. Barnen vill kolla på tecknat.
Hon skriver själv, jag tycker alltid lite bättre om de artisterna som vid sidan av själva sjungandet faktiskt kan skriva också. Det genererar mer cred. Hon skriver själv, men sista spåret på den här skivan är Easy from now on. Carlene Carter berättade om den låten innan hon sjöng den i Dalhalla. Hur hon skrev den när hon var 16, och att Emmylou Harris pitchade den, spelade in den och var den första att skörda framgång med just den låten. Carter kunde köpa mycket mat till sina ungar för pengarna som den låten tjänade henne, fick vi veta.
Och mer än trettio år senare gör den detsamma för Miranda Lambert. Cirkeln, ni vet. Den sluter sig själv.
onsdag 8 augusti 2007
MIN MAN HOS BJÖRNE
Johan klippte sig idag. Hos Björn Axén. Inte själva mannen, han är död (väl?), utan salongen. Han var där och jobbade med nåt fastighetstekniskt när det visade sig att de behövde en kille för nån frisörstudent att öva på. Själva studenten var manlig och han instruerades av två brudar.
Jag föreställer mig Johan där i stolen. I sina arbetskläder, hur svettig han måste varit. Och den här lilla prydliga wannabefrisören, han är lite nervös han ska trimma där bak i nacken. Allt under överseende av- och med glada tillrop från två Björn Axén-tjejer. Och jag kan inte låta bli att bli lite lite upphetsad.
Men det är väl fel.
Jag föreställer mig Johan där i stolen. I sina arbetskläder, hur svettig han måste varit. Och den här lilla prydliga wannabefrisören, han är lite nervös han ska trimma där bak i nacken. Allt under överseende av- och med glada tillrop från två Björn Axén-tjejer. Och jag kan inte låta bli att bli lite lite upphetsad.
Men det är väl fel.
OTÄNKT 3
That joke is too dirty
That steak is too thick
ain't no way in the world I'll ever finish it
That car is too fast
This beer is too cold
and watchin' all this football sure is getting old
Wish I was working this weekend
not on the lake wetting my line
Things that never coss a man's mind
That steak is too thick
ain't no way in the world I'll ever finish it
That car is too fast
This beer is too cold
and watchin' all this football sure is getting old
Wish I was working this weekend
not on the lake wetting my line
Things that never coss a man's mind
THINGS... PT II
Lets turn off the TV
Now, can't we just talk
Lets lay here and cuddle
'til we both drift off
If we don't make love, that'll be just fine
Things that never cross a man's mind
Now, can't we just talk
Lets lay here and cuddle
'til we both drift off
If we don't make love, that'll be just fine
Things that never cross a man's mind
THINGS THAT NEVER CROSS A MAN'S MIND
I need to go shopping
these shoes are all wrong
Just look in my closet
not a thing to put on
I wonder how these jeans make me look from behind
Things that never cross a man's mind
these shoes are all wrong
Just look in my closet
not a thing to put on
I wonder how these jeans make me look from behind
Things that never cross a man's mind
MYSPACE IM
MySpace har en egen sorts Instant messaging som jag laddat hem. MySpace IM, jag vet inte riktigt varför, men det verkade som en bra idé at the time.
Nån random amerikansk man skickar nu meddelanden till mig så fort jag loggar in. Jag vet inte riktigt vad han vill. Han skriver om sina barn, han har egna och styvvarianten, precis som jag, och att han "will be married in a year". Att han bor en timme ifrån Tennessee. Hur han träffat Tim & Faith. Och Reba. In person.
Jag svarar artigt. Han har ett märkligt namn och är ganska på. Jag tänker att jag borde blockera honom. Men jag är liksom för nyfiken på vad som ska komma härnäst.
Jag får de bästa träffarna på MySpace IM. Den förre mannen som plötsligt dök upp på min lista var nigerian. Han var 46 år och på intensiv jakt efter en fru och jag vet inte vad som fick mig att, så att säga, fit the profile. Jag förklarade vänligt att jag tvärr var upptagen. Han beklagade detta och bad mig höra av mig om jag snubblade över någon annan lämplig kvinna. Jag lovade att göra så. Innan jag blockerade den nigerianske mannen.
Inget gott har kommit ur MySpace IM. Jag borde radera hela skiten.
Nån random amerikansk man skickar nu meddelanden till mig så fort jag loggar in. Jag vet inte riktigt vad han vill. Han skriver om sina barn, han har egna och styvvarianten, precis som jag, och att han "will be married in a year". Att han bor en timme ifrån Tennessee. Hur han träffat Tim & Faith. Och Reba. In person.
Jag svarar artigt. Han har ett märkligt namn och är ganska på. Jag tänker att jag borde blockera honom. Men jag är liksom för nyfiken på vad som ska komma härnäst.
Jag får de bästa träffarna på MySpace IM. Den förre mannen som plötsligt dök upp på min lista var nigerian. Han var 46 år och på intensiv jakt efter en fru och jag vet inte vad som fick mig att, så att säga, fit the profile. Jag förklarade vänligt att jag tvärr var upptagen. Han beklagade detta och bad mig höra av mig om jag snubblade över någon annan lämplig kvinna. Jag lovade att göra så. Innan jag blockerade den nigerianske mannen.
Inget gott har kommit ur MySpace IM. Jag borde radera hela skiten.
KÄNSLOKALL
Det är läskigt med gamla människor, hur de liksom tappar känseln. Många gånger har jag sett prov på detta inom min föregående karriär inom äldreomsorgsbranschen, men sällan blir det så tydligt som idag på bussen.
Det var ungefär 67 grader varmt idag och att kliva ombord på ett av Swebus fordon är detsamma som att tredubbla det gradantalet. Lite snabb huvudräkning och vi har svaret; riktigt helvetiskt sjukt varmt.
Jag hade en lagom jobbfuktig och genomarbetad korttidshemsuniform, idag bestående av linne och kjol, på mig. Och höll ändå på att dö. Alltså på riktigt avlida. Dödsorsaken skulle troligtvis komma att listas som överhettning i samband med akut syrebrist och i alarmerande kombination med drunkning i egen perspiration. Kanske inget man ser så ofta på CSI men jag säger att det kan hända och jag var nära idag.
Men så... på den här bussen bland alla dessa helt normala, snart värmeslagsdöda, människor sitter en tant helt nära mig. Hon har långbyxor och kängor. Hon har polotröja och små bomullsvantar. Hon har nån sorts hatt och hon har jacka. En jacka och med jämna mellanrum drar hon lite i slagen för att liksom dra det här vindtyget tätare om sin fryskalla kropp.
Jag betraktar detta skådespel, denna freak show, med misstro, häpnad och lite lite rädsla.
Det var ungefär 67 grader varmt idag och att kliva ombord på ett av Swebus fordon är detsamma som att tredubbla det gradantalet. Lite snabb huvudräkning och vi har svaret; riktigt helvetiskt sjukt varmt.
Jag hade en lagom jobbfuktig och genomarbetad korttidshemsuniform, idag bestående av linne och kjol, på mig. Och höll ändå på att dö. Alltså på riktigt avlida. Dödsorsaken skulle troligtvis komma att listas som överhettning i samband med akut syrebrist och i alarmerande kombination med drunkning i egen perspiration. Kanske inget man ser så ofta på CSI men jag säger att det kan hända och jag var nära idag.
Men så... på den här bussen bland alla dessa helt normala, snart värmeslagsdöda, människor sitter en tant helt nära mig. Hon har långbyxor och kängor. Hon har polotröja och små bomullsvantar. Hon har nån sorts hatt och hon har jacka. En jacka och med jämna mellanrum drar hon lite i slagen för att liksom dra det här vindtyget tätare om sin fryskalla kropp.
Jag betraktar detta skådespel, denna freak show, med misstro, häpnad och lite lite rädsla.
tisdag 7 augusti 2007
MIN MAN OCH JAG
Varje kväll, i den mån det funkar, promenerar jag och Johan en timme tillsammans. Det är som en ny rutin. I rask takt knallar vi runt den här byn som går under det käcka namnet Stenhamra. Och så pratar vi om världsläget och andra angelägna saker som bara angår oss. Alldeles för oss själva.
Det är fint. Vi har det bra, jag och Johan. Det har vi.
Sen tittar vi på So You Think You Can Dance tillsammans. Hand upp alla äkta män som gör det med sina fruar. Fast jag försöker göra det så bra jag kan för honom genom att typ säga saker som, "Snygga tuttar hon har," eller kanske "Jag lovar att de där två shaggar the living daylight out of varandra". Kolla på tjej-tv på ett killigt sätt kan man säga. Det gör jag.
Det är fint. Vi har det bra, jag och Johan. Det har vi.
Sen tittar vi på So You Think You Can Dance tillsammans. Hand upp alla äkta män som gör det med sina fruar. Fast jag försöker göra det så bra jag kan för honom genom att typ säga saker som, "Snygga tuttar hon har," eller kanske "Jag lovar att de där två shaggar the living daylight out of varandra". Kolla på tjej-tv på ett killigt sätt kan man säga. Det gör jag.
FISK
Det blir fisk idag, in the Duboijan household. Fisk är bra grejer. Och för första gången vågar jag mig på att göra en kall sås... eller kanske röra snarare, som min farmor har gjort till fisk sedan tidernas begynnelse.
Och det går bra. Inte helt hundra, men den funkar. När jag smakar av den så är det ändå som att vara tillbaka i Borgholm. Tallgatan, hemma i farmors kök, när alla i familjen var samlade och farmor stekte fisk för fulla muggar.
Fast skillnaden är väl den. Att farmor hon tog med sig hunden och knallade ner till hamnen, tidigt tidigt innan dimman helt lättat över sundet. Så väntade hon där på att de första fiskebåtarna skulle komma in och lasta upp sin fångst på kajen. Där i trälådorna kunde hon välja ut de finaste flundrorna eller spättor eller vad det nu var som skulle slängas i pannan. Färskare än så blir det inte.
Och jag - jag tjackar min plastade filé på Konsum. Det står att den lilla rackaren har simmat i Atlanten.
Fan vet.
Och det går bra. Inte helt hundra, men den funkar. När jag smakar av den så är det ändå som att vara tillbaka i Borgholm. Tallgatan, hemma i farmors kök, när alla i familjen var samlade och farmor stekte fisk för fulla muggar.
Fast skillnaden är väl den. Att farmor hon tog med sig hunden och knallade ner till hamnen, tidigt tidigt innan dimman helt lättat över sundet. Så väntade hon där på att de första fiskebåtarna skulle komma in och lasta upp sin fångst på kajen. Där i trälådorna kunde hon välja ut de finaste flundrorna eller spättor eller vad det nu var som skulle slängas i pannan. Färskare än så blir det inte.
Och jag - jag tjackar min plastade filé på Konsum. Det står att den lilla rackaren har simmat i Atlanten.
Fan vet.
SKOLAN
I dag var Gustavs första dag i skolan. Min son är helt och officiellt stor. Han gick bredvid mig och höll min hand med nya skolväskan på ryggen. "Jag är pirrig i magen," sa han och jag erkände att det var jag också.
I mitt gamla klassrum ska han gå, även om allt är mycket finare nu. Och där finns ingen galen magister så långt ögat når. Ett gäng tanter är det som ska ansvara för den stora 01-gruppen.
Och Gun Hedfors kom förbi och kände sig liksom både gråtmild och väldigt gammal när en av hennes gamla elever "plötsligt" (snarare 15 år senare) är där och skolar in sitt eget barn.
Jag följde med honom på lunchen i matsalen. Där de små sexåringarna får stå på led och servera sig själva. Gustav tyckte att allt detta var mycket spännande naturligtvis. Sen när man har ätit ska man så klart gå med sina grejer till disken, det minns jag. Men ett par moment som jag inte minns var att gå till "torkvagnen" och hämta trasor som man torkar av sitt bord med. Innan man lyfter upp stolarna på bordet. Eftersom sexåringarna äter sist. Exakt vilken funktion fyller mattanterna nu för tiden? Mer än att värma köttbullarna/fiskpanetterna/potatisbullarna?
Sen har det hänt nåt märkligt med själva matsalen. Den har krymt nåt enormt sen jag gick där.
I mitt gamla klassrum ska han gå, även om allt är mycket finare nu. Och där finns ingen galen magister så långt ögat når. Ett gäng tanter är det som ska ansvara för den stora 01-gruppen.
Och Gun Hedfors kom förbi och kände sig liksom både gråtmild och väldigt gammal när en av hennes gamla elever "plötsligt" (snarare 15 år senare) är där och skolar in sitt eget barn.
Jag följde med honom på lunchen i matsalen. Där de små sexåringarna får stå på led och servera sig själva. Gustav tyckte att allt detta var mycket spännande naturligtvis. Sen när man har ätit ska man så klart gå med sina grejer till disken, det minns jag. Men ett par moment som jag inte minns var att gå till "torkvagnen" och hämta trasor som man torkar av sitt bord med. Innan man lyfter upp stolarna på bordet. Eftersom sexåringarna äter sist. Exakt vilken funktion fyller mattanterna nu för tiden? Mer än att värma köttbullarna/fiskpanetterna/potatisbullarna?
Sen har det hänt nåt märkligt med själva matsalen. Den har krymt nåt enormt sen jag gick där.
måndag 6 augusti 2007
TEENIE
Vi har just fått vår första tonåring i huset. Olivia fyller 13 idag. Fast hon har väl trott att hon varit tonåring ganska länge...
Har stekt 50 pannkakor, enligt önskemål, och äh... det var inte så varmt.
Har stekt 50 pannkakor, enligt önskemål, och äh... det var inte så varmt.
söndag 5 augusti 2007
JO, TACK BRA
Jag tänker lite på bröllopsmiddagen igår. Eftersom det inte var någon bordsplacering satt Carro, jag och Mia naturligtvis tillsammans. Mittemot oss fick vi två norrlänningar, oberoende av varandra dock, killen var gammal kompis till Mattias, brudgummen, och tjejen var ny kompis till själva bruden. Fast vi tyckte ju att de pratade ungefär likadant, den ena var från "Lule" (tror jag) och den andra från... Kiruna?
"Jaha," sa nån av oss, Sverigegeografiska blåbär, "då är ni nästan grannar."
"Nä," sa han, den torre Kirunabon, "det är väl ungefär 60 mil emellan."
Jahaja. Därserman.
Men sen kommer ju det här klassiska momentet. När han ställer frågan... "Jaha, men vad gör ni annars då?" Annars, det är man inte sitter på bröllopsmiddag och för krystad konversation.
Och jag hamnar sist i ledet. Mia börjar. Jag är konditor. Men nu skriver jag mest böcker. Som jag ger ut på mitt egna förlag. Och jag håller en del kurser. Jobbar hemifrån. (Hon sa inte allt det där men jag vet det). Sen Carro. Jag är sjuksköterska. Jobbar på akuten. På Södersjukhuset.
Och sen. Jag. Och då vill jag liksom inte ens prata om mitt jobb. Det är synd. För faktum är att jag tycker mycket om mitt jobb. Och det är väl själva fan att jag ska ha så svårt att stå för det bland de här karriäristerna.
"Jaha," sa nån av oss, Sverigegeografiska blåbär, "då är ni nästan grannar."
"Nä," sa han, den torre Kirunabon, "det är väl ungefär 60 mil emellan."
Jahaja. Därserman.
Men sen kommer ju det här klassiska momentet. När han ställer frågan... "Jaha, men vad gör ni annars då?" Annars, det är man inte sitter på bröllopsmiddag och för krystad konversation.
Och jag hamnar sist i ledet. Mia börjar. Jag är konditor. Men nu skriver jag mest böcker. Som jag ger ut på mitt egna förlag. Och jag håller en del kurser. Jobbar hemifrån. (Hon sa inte allt det där men jag vet det). Sen Carro. Jag är sjuksköterska. Jobbar på akuten. På Södersjukhuset.
Och sen. Jag. Och då vill jag liksom inte ens prata om mitt jobb. Det är synd. För faktum är att jag tycker mycket om mitt jobb. Och det är väl själva fan att jag ska ha så svårt att stå för det bland de här karriäristerna.
DET VAR DET
Men fatta att sommaren är slut. Den har kommit och gått och är snart ett minne blott.
I morgon är det tillbaks till gruvan. Min semester är slut. Hade jag nånsin semester?
Jag känner mig inte alls färdig med begreppet.
Gå upp klockan fem känns ju jävligt fräscht.
Och ni som fortfarande är lediga, er vill jag över huvud taget inte prata med.
I morgon är det tillbaks till gruvan. Min semester är slut. Hade jag nånsin semester?
Jag känner mig inte alls färdig med begreppet.
Gå upp klockan fem känns ju jävligt fräscht.
Och ni som fortfarande är lediga, er vill jag över huvud taget inte prata med.
MAKE UP
Det finns tusen miljoner olika anledningar till att bli osams med sin partner. Men det finns ett universellt sätt att bli sams igen. Och det är ju liksom tur kan man tycka.
lördag 4 augusti 2007
EN AV MÅNGA KYSSAR
Äh, va tusan. Why wait. Såhär fint var det. Kärlek kan man kalla det.
Ett problem för bröllopsfotograferna (och vi var många!) var det där med att Lion aldrig ville sluta peta i näsan. Men det har ju sin egen lilla charm det.
LJUNGBLOMSK VIGSEL
Idag har jag varit på bröllop. Vackert var det. Som en saga. När man tänker på hur ett oskyldigt möte på tunnelbanan i Blackeberg för typ tio år sen har resulterat i två finfina ungar och en vigsel i Sånga kyrka denna strålande sommardag.
Jag gick tillsammans med min livskamrat. Caroline Åsell. Vilket naturligtvis kändes bra. Men man vill ju ha sin man med sig. En av de största anledningarna till att ha en är ju för att visa upp dom i såna här sammanhang. Jag gillar inte att se ut som en sån där brud som blivit över. Jag är faktiskt tagen. Jättetagen. Men istället har jag idag varit en sån som man lite medlidsamt tittat på. "Jag undrar jag..." tänker dom "om hon ska hinna hitta någon. Gammal har hon blivit också."
Men skit i det. Kimbratt var vacker naturligtvis. Som en alvdrottning där hon skred omkring i sina klänningar. Slänger in en bild eller två i morgon.
First Hotel Reisen i Gamla Stan är dom nu, de lyckliga tu. Och jag är ju inte synsk eller så. Men jag gissar att det är hett. Där fanns visst bastu...
Jag gick tillsammans med min livskamrat. Caroline Åsell. Vilket naturligtvis kändes bra. Men man vill ju ha sin man med sig. En av de största anledningarna till att ha en är ju för att visa upp dom i såna här sammanhang. Jag gillar inte att se ut som en sån där brud som blivit över. Jag är faktiskt tagen. Jättetagen. Men istället har jag idag varit en sån som man lite medlidsamt tittat på. "Jag undrar jag..." tänker dom "om hon ska hinna hitta någon. Gammal har hon blivit också."
Men skit i det. Kimbratt var vacker naturligtvis. Som en alvdrottning där hon skred omkring i sina klänningar. Slänger in en bild eller två i morgon.
First Hotel Reisen i Gamla Stan är dom nu, de lyckliga tu. Och jag är ju inte synsk eller så. Men jag gissar att det är hett. Där fanns visst bastu...
onsdag 1 augusti 2007
DALABILDER
Green Hotell
Men med finfin utsikt.
Vi såg, givetvis, mängder med dalahästar under resan. Till och med rumsnyckeln hängde fast i en trähäst. Men ingen fick sån royal treatment som den här kusen.
Dalhalla. Coolt ställe. Vi satt där nere till höger om landgången, bakom en snubbe som filmade alltihop. Till en live-dvd visar det sig.
Allt det här bekymrandet över vad vi skulle
Carlene and her "sweet man", Joe something-something.
Location: obygden
Men med finfin utsikt.
Notera den galne mannen nere i hörnet.
Vi såg, givetvis, mängder med dalahästar under resan. Till och med rumsnyckeln hängde fast i en trähäst. Men ingen fick sån royal treatment som den här kusen.
Dalhalla. Coolt ställe. Vi satt där nere till höger om landgången, bakom en snubbe som filmade alltihop. Till en live-dvd visar det sig.
Allt det här bekymrandet över vad vi skulle
ha på oss, det var ju helt i onödan.
Johan på en av sina kisspauser. Calaisas rökmaskin var lite bananas.
Carlene and her "sweet man", Joe something-something. CARLENE
Jag var kanske lite svår under Calaisas del av showen. Men jag lyssnade verkligen, gav dom en chans och är ju nu faktiskt inget annat än positiv.
Carlene Carter, visste jag ju redan, skulle inte behöva göra nånting extravagant för att vinna mig. Där var jag redan såld. Jag fylls alltid av en mycket behaglig känsla när jag får se och höra någon live som betyder något på riktigt för mig. Det är en häftig upplevelse.
Hon ramlar på väg runt hörnet ut på scenen, I fell flat on my face, som hon säger sen, och det enda man ser är en massa rött hår på golvet.
Hon är inte längre blond, hon är inte längre särskilt välproportionerlig i kroppen, hon är inte längre särskilt ung (med fyra barnbarn, som hon berättar, får vi inte längre förvänta oss att hon ska hjula på scen, "grandmas don't do that nomore"). Men inget av detta spelar någon roll alls med en röst som bara bär och bär och en energi som är så skön och lättsam. Allt annat saknar betydelse. Det är tryck i hennes röst, på riktigt. Det talas om Dalhalla-akustik och hur fantastisk den är, men jag tvivlar på att hon rider på den. Hon behöver inga genvägar. Inte heller behöver hon luta sig mot hits. Hon slänger in I love you 'cause I want to och Every little thing lite i mitten som ingenting. För det spelar som ingen roll vad hon sjunger. Man lyssnar ändå.
(Men, ni minns vad jag skrev om Every little thing. Där finns två gubbar i hatt. Mellan sig håller de en gigantisk banderoll där det står "SING EVERY LITTLE THING". Vad fan tror de liksom, att hon ska komma till Sverige utan att sjunga den enda låten som slagit i Europa?)
Fast okej, man (eller jag, det här är jag) lyssnar lite olika på gammalt och nytt. Hon spelar ett gäng låtar från den kommande skivan (som Johan köar för att få signerad efter showen men Carlene är fashionably late och vår buss har pensionärsmässigt bråttom så det blir skiva utan autograf) och det är inga dåliga grejer. Men allra allra bäst är det som är allra äldst. Det som är Cash.
"I'm from a long line of songwriters. And my favourite songwriter is my mom. Her name was June."
Och så börjar hon sjunga, hjärtskärande lågt och långsamt. Mellow.
Love
Is a burning thing
Hon sjunger Ring Of Fire, som hennes mamma skrev och The Man In Black sjöng. Och jag får rysningar och jag vet att jag sitter där och ler som ett fån. Som om det skulle spela nån roll.
Det är också showigt och grymt bra när hon gör Jackson tillsammans med sin nya man. Han gör Johnnys part med mörkmörk röst och sjunger helt rätt Cash-långa Nnnnn i titeln. Och de är kära och laidback och asigt bra. Och coolt är det när hon vågar sig över landgången och ut i publiken för allsång (som gick sådär). Hon står alldeles bakom ryggen på oss och det är så tragikomiskt när alla är helt svenska och inte blir glada över detta utan snarare rädda och sitter blickstilla i sina stolar och stirrar rakt fram.
Och det är inga häskskitmusiker hon har med sig heller. Det är frickin Chris Costello på ena guran, och snacka om att känna in sin musik. Han är som i en annan värld när han spelar och gör helt galna miner och rörelser, men det är storslaget och helt ljuvligt att bevittna. Även när han mellan låtarna sliter upp sin kam ur bakfickan och fixar rockabilly-frillan. Det är rock.
Det enda jag saknade var Unbreakable heart, men det har jag lärt mig att man kan inte få allt.
Jag skulle kunna skriva om den tryckta bussresan hem, om de tragiska poolerna, om hur bra hotellsex är, om hur vi shoppade i Gävle igår, om när Janne snurrade på kaptensstolen och en mängd andra saker. Men nog är nog. Jag slänger upp lite bilder istället.
Carlene Carter, visste jag ju redan, skulle inte behöva göra nånting extravagant för att vinna mig. Där var jag redan såld. Jag fylls alltid av en mycket behaglig känsla när jag får se och höra någon live som betyder något på riktigt för mig. Det är en häftig upplevelse.
Hon ramlar på väg runt hörnet ut på scenen, I fell flat on my face, som hon säger sen, och det enda man ser är en massa rött hår på golvet.
Hon är inte längre blond, hon är inte längre särskilt välproportionerlig i kroppen, hon är inte längre särskilt ung (med fyra barnbarn, som hon berättar, får vi inte längre förvänta oss att hon ska hjula på scen, "grandmas don't do that nomore"). Men inget av detta spelar någon roll alls med en röst som bara bär och bär och en energi som är så skön och lättsam. Allt annat saknar betydelse. Det är tryck i hennes röst, på riktigt. Det talas om Dalhalla-akustik och hur fantastisk den är, men jag tvivlar på att hon rider på den. Hon behöver inga genvägar. Inte heller behöver hon luta sig mot hits. Hon slänger in I love you 'cause I want to och Every little thing lite i mitten som ingenting. För det spelar som ingen roll vad hon sjunger. Man lyssnar ändå.
(Men, ni minns vad jag skrev om Every little thing. Där finns två gubbar i hatt. Mellan sig håller de en gigantisk banderoll där det står "SING EVERY LITTLE THING". Vad fan tror de liksom, att hon ska komma till Sverige utan att sjunga den enda låten som slagit i Europa?)
Fast okej, man (eller jag, det här är jag) lyssnar lite olika på gammalt och nytt. Hon spelar ett gäng låtar från den kommande skivan (som Johan köar för att få signerad efter showen men Carlene är fashionably late och vår buss har pensionärsmässigt bråttom så det blir skiva utan autograf) och det är inga dåliga grejer. Men allra allra bäst är det som är allra äldst. Det som är Cash.
"I'm from a long line of songwriters. And my favourite songwriter is my mom. Her name was June."
Och så börjar hon sjunga, hjärtskärande lågt och långsamt. Mellow.
Love
Is a burning thing
Hon sjunger Ring Of Fire, som hennes mamma skrev och The Man In Black sjöng. Och jag får rysningar och jag vet att jag sitter där och ler som ett fån. Som om det skulle spela nån roll.
Det är också showigt och grymt bra när hon gör Jackson tillsammans med sin nya man. Han gör Johnnys part med mörkmörk röst och sjunger helt rätt Cash-långa Nnnnn i titeln. Och de är kära och laidback och asigt bra. Och coolt är det när hon vågar sig över landgången och ut i publiken för allsång (som gick sådär). Hon står alldeles bakom ryggen på oss och det är så tragikomiskt när alla är helt svenska och inte blir glada över detta utan snarare rädda och sitter blickstilla i sina stolar och stirrar rakt fram.
Och det är inga häskskitmusiker hon har med sig heller. Det är frickin Chris Costello på ena guran, och snacka om att känna in sin musik. Han är som i en annan värld när han spelar och gör helt galna miner och rörelser, men det är storslaget och helt ljuvligt att bevittna. Även när han mellan låtarna sliter upp sin kam ur bakfickan och fixar rockabilly-frillan. Det är rock.
Det enda jag saknade var Unbreakable heart, men det har jag lärt mig att man kan inte få allt.
Jag skulle kunna skriva om den tryckta bussresan hem, om de tragiska poolerna, om hur bra hotellsex är, om hur vi shoppade i Gävle igår, om när Janne snurrade på kaptensstolen och en mängd andra saker. Men nog är nog. Jag slänger upp lite bilder istället.
CALAISA
Under bussresan börjar det regna. Hällregna. Vi kommer fram och sitter kvar och softar lite i Tonys buss. Dricker upp vår färdkost. Johan blir bjuden på whiskey av en glad farbror som vi plockat upp längs vägen. Man kan gå ner till själva Dalhalla, ca en halv kilometer eller ta arenabussen för en tia. Tio spänn är billigt för att slippa bli dyngsur så vi byter buss igen.
Det är en fantastisk plats, detta Dalhalla, även i ösregn är det en plats som man måste se med egna ögon för att kunna ta in.
Vi tjackar i följande ordning; regnkläder, öl, jäger och hittar ett hyfsat torrt öltält.
Och regnet lättar, det gör det faktiskt. När vi har intagit våra platser på rad 2, precis i mitten, och den första Calaisan kliver ut på scenen med sin fiol, då har det faktiskt slutat och man kan se solen högt däruppe på bergväggen ovanför oss.
Att vara förband är kanske inget tacksamt jobb. Spela för människor som allihop köpt biljetter för någan annans skull. Och min skepsis gentemot svenska självutnämnda countryakter är inget jag stuckit under stol med. Men Calaisa är bra, jag skulle ljuga om jag skrev nåt annat. Och vem är jag att inte credit where credit's due. De är grymma musiker och mellan sig behärskar de en mängd olika instrument. Och de harmonsierar som änglar. Det trista är att eftersom de sjunger allihop nästan hela tiden så låter de flesta av deras egna låtar nästan precis likadant. Det bilr lite monotont. Men när de gör bluegrass och ett par gamla låtar, då är det riktigt bra. I surrender.
Några saker är roliga. De har två killar med sig. En på trummor och en på gitarr. Gitarristen verkar ha gått nån dramakurs utöver sin musikaliska skolning. Han är för mycket, han är speedad och bara skrattretande när han förgäves försöker få igång publiken med sitt yviga handklappande.
Och det är en svår publik, med en medelålder nånstans runt 60-strecket. Detta förbryllar mig lite. Att alla är så gamla. Och stillsamma.
Men vi är ett kul gäng. Janne sippar jäger under regnponchon och Johan vill mest gå och kissa hela tiden. Det är också hans ursäkt när han i pausen smiter iväg, för att som det senare visar sig, köa för att få kläm-känna lite på Caisa, Lisa, Anna och Malin.
Det är en fantastisk plats, detta Dalhalla, även i ösregn är det en plats som man måste se med egna ögon för att kunna ta in.
Vi tjackar i följande ordning; regnkläder, öl, jäger och hittar ett hyfsat torrt öltält.
Och regnet lättar, det gör det faktiskt. När vi har intagit våra platser på rad 2, precis i mitten, och den första Calaisan kliver ut på scenen med sin fiol, då har det faktiskt slutat och man kan se solen högt däruppe på bergväggen ovanför oss.
Att vara förband är kanske inget tacksamt jobb. Spela för människor som allihop köpt biljetter för någan annans skull. Och min skepsis gentemot svenska självutnämnda countryakter är inget jag stuckit under stol med. Men Calaisa är bra, jag skulle ljuga om jag skrev nåt annat. Och vem är jag att inte credit where credit's due. De är grymma musiker och mellan sig behärskar de en mängd olika instrument. Och de harmonsierar som änglar. Det trista är att eftersom de sjunger allihop nästan hela tiden så låter de flesta av deras egna låtar nästan precis likadant. Det bilr lite monotont. Men när de gör bluegrass och ett par gamla låtar, då är det riktigt bra. I surrender.
Några saker är roliga. De har två killar med sig. En på trummor och en på gitarr. Gitarristen verkar ha gått nån dramakurs utöver sin musikaliska skolning. Han är för mycket, han är speedad och bara skrattretande när han förgäves försöker få igång publiken med sitt yviga handklappande.
Och det är en svår publik, med en medelålder nånstans runt 60-strecket. Detta förbryllar mig lite. Att alla är så gamla. Och stillsamma.
Men vi är ett kul gäng. Janne sippar jäger under regnponchon och Johan vill mest gå och kissa hela tiden. Det är också hans ursäkt när han i pausen smiter iväg, för att som det senare visar sig, köa för att få kläm-känna lite på Caisa, Lisa, Anna och Malin.
CHARTER
Jag bryter av det här i mindre stycken. Det är en vansinnigt lång historia, som det verkar.
Trivia: I Tällberg bor 214 personer. Och där finns 8 hotell. Bara en sån sak.
Vi väntade på vår buss på angiven plats. Det var vi som var "Jansson 4 pers, Greens". Vi väntade på en riktig buss och blev liksom lite förvånade när en typ färdtjänstbuss kommer farandes och tvärnitar framför oss så gruset dammar. En brud hoppar ut och drar upp sidodörren. Där inne sitter tre storögda pensionärer. Milla och jag tittar på varandra och vi vet inte var vi ska ta vägen. Och vi skrattar. Det går inte att låta bli. I bilen är det knäpptyst när vi bränner nerför berget, bortsett från vårt skratt. Det är som ett oslagbart ögonblick när Janne fick klättra in längst bak och sitta med två gamla främlingar. "Vi trodde vi skulle åka med... en stor buss," säger Johan som fick sitta fram. "Jo," säger vår chaufför, "jag ska bara köra er ner till nästa buss." Ja, ja säger vi. Glasklart.
Utanför Åkerblads blir vi avsläppta och vi kutar över vägen till den väntande riktiga bussen. Den är nästan full med folk som väntar på oss, och precis som alla andra coola kids sätter vi oss längst bak.
Som det visar sig så skulle vi från Greens ha åkt med Back-Hans. Men Back-Hans buss har gått sönder och därför får vi åka med Tonys. "Och det är alltså jag som är Tony", förklarar chauffören i sin mikrofon. Sen ropar han upp oss allihop. Vi är på charter. I Dalarna. Han ropar exempelvis "Tärnström, Dalcarlia?" och om man då är Tärnström så ropar man ja. "Jansson, fyra personer från Greens?" Och vi viftar med armarna där bak. Alla är med. Utom Berglunds från Åkerblads. Vet inte hur många gånger han efterlyser dessa människor och ingen gång svarar de. Till sist är det nån driftig nisse som helt enkelt kutar in i baren på Åkerblads och hämtar herr och fru Berglund. Och alla på bussen aplåderar när de kommer ombord, stämningen är på topp! Berglundarna tyckte inte att de hade bråttom, för Carlene Carter och hennes man satt ju där inne och käkade och de skulle inte åka förrän klockan åtta.
Trivia: I Tällberg bor 214 personer. Och där finns 8 hotell. Bara en sån sak.
Vi väntade på vår buss på angiven plats. Det var vi som var "Jansson 4 pers, Greens". Vi väntade på en riktig buss och blev liksom lite förvånade när en typ färdtjänstbuss kommer farandes och tvärnitar framför oss så gruset dammar. En brud hoppar ut och drar upp sidodörren. Där inne sitter tre storögda pensionärer. Milla och jag tittar på varandra och vi vet inte var vi ska ta vägen. Och vi skrattar. Det går inte att låta bli. I bilen är det knäpptyst när vi bränner nerför berget, bortsett från vårt skratt. Det är som ett oslagbart ögonblick när Janne fick klättra in längst bak och sitta med två gamla främlingar. "Vi trodde vi skulle åka med... en stor buss," säger Johan som fick sitta fram. "Jo," säger vår chaufför, "jag ska bara köra er ner till nästa buss." Ja, ja säger vi. Glasklart.
Utanför Åkerblads blir vi avsläppta och vi kutar över vägen till den väntande riktiga bussen. Den är nästan full med folk som väntar på oss, och precis som alla andra coola kids sätter vi oss längst bak.
Som det visar sig så skulle vi från Greens ha åkt med Back-Hans. Men Back-Hans buss har gått sönder och därför får vi åka med Tonys. "Och det är alltså jag som är Tony", förklarar chauffören i sin mikrofon. Sen ropar han upp oss allihop. Vi är på charter. I Dalarna. Han ropar exempelvis "Tärnström, Dalcarlia?" och om man då är Tärnström så ropar man ja. "Jansson, fyra personer från Greens?" Och vi viftar med armarna där bak. Alla är med. Utom Berglunds från Åkerblads. Vet inte hur många gånger han efterlyser dessa människor och ingen gång svarar de. Till sist är det nån driftig nisse som helt enkelt kutar in i baren på Åkerblads och hämtar herr och fru Berglund. Och alla på bussen aplåderar när de kommer ombord, stämningen är på topp! Berglundarna tyckte inte att de hade bråttom, för Carlene Carter och hennes man satt ju där inne och käkade och de skulle inte åka förrän klockan åtta.
BOKNING
Kvinnan som jobbade i lobbyn på Greens var en snustorr liten sak med brillor. Och folkdräkt naturligtvis. Det som bröt av det hela var ett playboyhalsband. Men Milla, jag tror inte att hon visste att det var vad hon bar. Jag tror att hon helt enkelt hittat det här halsbandet, tänkt för sig själv (på dalmål of course); "Men guuud vilken söt liten kanin och va fiiiiint den skulle passa till min folkdräkt när jag står där i receptionen på Greens och är helt svår och omöjlig emot gästerna som gjort det omöjliga och hittat dit." Typ så.
Hon gillade inte riktigt oss. För att vi skulle till Dalhalla. Men vi ville inte ha Dalhalla-paketet. En Greensk specialitet som innebär att man äter deras märkliga trerättersmeny på vit linneduk och sen åker man deras arrangerade buss till Dalhalla. Och hem. Stött blev hon när vi tackade nej. Vi skulle åka in till Rättvik sa vi. Jaha, sa hon. Så ni kör? Det gjorde vi ju naturligtvis inte. Det som följde sen var en helt absurd ordväxling. Om man inte vill åka den här bussen, frågade vi, vad finns det för alternativ då?
Då fick vi ta tåget, svarar hon. Stationen låg tio minuters rask promenad åt nåt håll som hon lite vagt viftade åt. Johan var den enda som fick fram nåt i det här läget och han frågade om det här tåget gick ofta.
Ja, svarar hon, varannan timme. Vilket är som att svara både ja och nej. För att få slut på det här vansinniga nonsenssnacket hävde Camilla ur sig att det helt enkelt var en taxi vi var ute efter. Folkdräktskvinnan såg uppriktigt förvånad ut. Nej, inte förvånad. Det är ett milt uttryck. Hon såg ut som om vi just bett henne chartra ett rymdskepp åt oss. "T-t-taxi?" Hon liksom stammade fram dettta främmande begrepp. "Jaha, men det skulle ni ha förbeställt från Hedemora. De körs in därifrån."
Det hade funnits taxi i Rättvik. För några år sen. De hade gått i konkurs. Hon kunde dra sig till minnes att hon fått ett prisförslag en gång på taxiresa från Tällberg till Dalhalla, det är knappt tre mil, på 1200 spänn.
Våra planer krossades. De föll ner för våra ögon och krossades mot det gamla trägolvet som Siljansknäcke. Det var bara att ge sig, erkänna sitt nederlag och tacka ja till den där bussen i alla fall.
Ja! sa hon och sken upp som en liten dalasol. "Vill ni att jag bokar på er härifrån eller åker ni in till Rättvik och bokar på Siljan turist?"
Men nån Dalhallameny ville vi inte ha. Vi knallade ner för berget för att äta på hotellet som hade en trevlig veranda vid vägen och som det verkade, lite mer lättsam stämning. Solen sken och utsikten över sjön var, som utlovat, magnifik. Vi ville beställa från Verandamenyn men nu var det en finsk hovmästartant som stod på tur med käppar till vårt planeringshjul. "Verandamenyn serverar vi inte längre. Det enda vi har nu är vår Dalhallameny." Det började kännas lite som en dålig fars. Vi frågade försynt om det fanns nåt annat ställe att äta på. "Ni kan gå ner till Åkerblads," sa hon. "Men det är ingen idé för det är fullt. Det skulle ni ha bokat för längesen." Så vi gav upp, igen. Tog Dalhallamenyn, där Janne fick lov att byta bort de komponenter han är "allergisk" emot, gorgonzola och champinjoner, och fick sitta vid linnedukade bord trots allt, men elva glas och fjorton olika bestick. Rock n roll.
Hon gillade inte riktigt oss. För att vi skulle till Dalhalla. Men vi ville inte ha Dalhalla-paketet. En Greensk specialitet som innebär att man äter deras märkliga trerättersmeny på vit linneduk och sen åker man deras arrangerade buss till Dalhalla. Och hem. Stött blev hon när vi tackade nej. Vi skulle åka in till Rättvik sa vi. Jaha, sa hon. Så ni kör? Det gjorde vi ju naturligtvis inte. Det som följde sen var en helt absurd ordväxling. Om man inte vill åka den här bussen, frågade vi, vad finns det för alternativ då?
Då fick vi ta tåget, svarar hon. Stationen låg tio minuters rask promenad åt nåt håll som hon lite vagt viftade åt. Johan var den enda som fick fram nåt i det här läget och han frågade om det här tåget gick ofta.
Ja, svarar hon, varannan timme. Vilket är som att svara både ja och nej. För att få slut på det här vansinniga nonsenssnacket hävde Camilla ur sig att det helt enkelt var en taxi vi var ute efter. Folkdräktskvinnan såg uppriktigt förvånad ut. Nej, inte förvånad. Det är ett milt uttryck. Hon såg ut som om vi just bett henne chartra ett rymdskepp åt oss. "T-t-taxi?" Hon liksom stammade fram dettta främmande begrepp. "Jaha, men det skulle ni ha förbeställt från Hedemora. De körs in därifrån."
Det hade funnits taxi i Rättvik. För några år sen. De hade gått i konkurs. Hon kunde dra sig till minnes att hon fått ett prisförslag en gång på taxiresa från Tällberg till Dalhalla, det är knappt tre mil, på 1200 spänn.
Våra planer krossades. De föll ner för våra ögon och krossades mot det gamla trägolvet som Siljansknäcke. Det var bara att ge sig, erkänna sitt nederlag och tacka ja till den där bussen i alla fall.
Ja! sa hon och sken upp som en liten dalasol. "Vill ni att jag bokar på er härifrån eller åker ni in till Rättvik och bokar på Siljan turist?"
Men nån Dalhallameny ville vi inte ha. Vi knallade ner för berget för att äta på hotellet som hade en trevlig veranda vid vägen och som det verkade, lite mer lättsam stämning. Solen sken och utsikten över sjön var, som utlovat, magnifik. Vi ville beställa från Verandamenyn men nu var det en finsk hovmästartant som stod på tur med käppar till vårt planeringshjul. "Verandamenyn serverar vi inte längre. Det enda vi har nu är vår Dalhallameny." Det började kännas lite som en dålig fars. Vi frågade försynt om det fanns nåt annat ställe att äta på. "Ni kan gå ner till Åkerblads," sa hon. "Men det är ingen idé för det är fullt. Det skulle ni ha bokat för längesen." Så vi gav upp, igen. Tog Dalhallamenyn, där Janne fick lov att byta bort de komponenter han är "allergisk" emot, gorgonzola och champinjoner, och fick sitta vid linnedukade bord trots allt, men elva glas och fjorton olika bestick. Rock n roll.
WAY UP
Vi var fyra riktiga blåbär, när det gäller landskapet Dalarna, som åkte iväg på den här roadtrippen. Men jag tyckte att det var lite av charmen. Att vi inte visste vad vi hade att vänta, var vi skulle, hur långt tid det skulle ta och hur man liksom tog sig dit. Och det var kul ett bra tag, tills det började se ut som om vi aldrig skulle komma fram. Det var som en konspiration. Någon hade sopat bort Rättvik från kartan. Fast vi hade ingen karta och det kan ha varit en bidragande faktor till förvirringen.
Men! Till sist spottade vi den lilla lilla skylten. Det stod Tällberg turistväg. Vi var så glada att se ortsnamnet Tällberg, det var ju där vi skulle bo, att vi tänkte mindre på det där med "turistväg". Turistväg, visar det sig, är vår svenska motsvarighet till amerikanska "Scenic route". En annan översättning är lång jävla omväg längs slingringa skogsvägar in the middle of frickin nowhere.
Johan och jag gillar b-skräckfilmer och bilder från sådana började dyka upp för bådas våra inre syner. Där man vänt skyltar åt fel håll och lurat ut oskyldiga semesterfirare i ödemarken och när bilen gått sönder/man stannat på en övergiven rastplats eller dylikt då kommer dom. Lokalborna. Inavlade missfoster som vill äta våra ögon, dricka vårt blod, choppa upp resten i småbitar lägga dom i glasburkar och ta hem för att visa mamma. Det kändes som att detta scenariot inte alls var otänkbart där vi befann oss. Inte alls.
Men, vi överlevde allihopa, och till slut kom vi oskadda fram till Green Hotell. I Tällberg. Vackert? Ja, mycket. Livat? Nej, inte ett dugg.
Blåbär var vi som sagt. Vi åkte med en vision. En plan kan vi kalla det. Vi skulle bo på Green, ett par mil från Rättvik. Och från Rättvik var det sen ett par kilometer till själva Dalhalla och konserten. Det enda vi absolut inte ville var att åka turistbussen, masstransporten ut i skogen. Planen var att checka in, ta en taxi till Rättvik, äta middag och sen taxi till Dalhalla.
Våra planer skulle komma att grusas. Big time.
Men! Till sist spottade vi den lilla lilla skylten. Det stod Tällberg turistväg. Vi var så glada att se ortsnamnet Tällberg, det var ju där vi skulle bo, att vi tänkte mindre på det där med "turistväg". Turistväg, visar det sig, är vår svenska motsvarighet till amerikanska "Scenic route". En annan översättning är lång jävla omväg längs slingringa skogsvägar in the middle of frickin nowhere.
Johan och jag gillar b-skräckfilmer och bilder från sådana började dyka upp för bådas våra inre syner. Där man vänt skyltar åt fel håll och lurat ut oskyldiga semesterfirare i ödemarken och när bilen gått sönder/man stannat på en övergiven rastplats eller dylikt då kommer dom. Lokalborna. Inavlade missfoster som vill äta våra ögon, dricka vårt blod, choppa upp resten i småbitar lägga dom i glasburkar och ta hem för att visa mamma. Det kändes som att detta scenariot inte alls var otänkbart där vi befann oss. Inte alls.
Men, vi överlevde allihopa, och till slut kom vi oskadda fram till Green Hotell. I Tällberg. Vackert? Ja, mycket. Livat? Nej, inte ett dugg.
Blåbär var vi som sagt. Vi åkte med en vision. En plan kan vi kalla det. Vi skulle bo på Green, ett par mil från Rättvik. Och från Rättvik var det sen ett par kilometer till själva Dalhalla och konserten. Det enda vi absolut inte ville var att åka turistbussen, masstransporten ut i skogen. Planen var att checka in, ta en taxi till Rättvik, äta middag och sen taxi till Dalhalla.
Våra planer skulle komma att grusas. Big time.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)