ALL I WANT FOR X-MAS

En bra grej att tänka på till nästa jul, och alla jular efter det fram till det att jag avlider, är att kanske inte köpa hem svinmycket möbler som ska monteras. Dagen före julafton. Man kan säga att det är lite ansträngande för själva äktenskapet.

Men jag älskar Johan högt och lågt. Han har åkt iväg för att handla nu. Kanske ses vi till tolvslaget. Och då har han lillebror med sig! Gillar att han kommer vakna upp här med oss på julaftons morgon, innan vi far iväg åt olika håll. Funderar vad han ska få för paket i fotändan på sängen... som om jag skulle tumma på traditionerna liksom.

'TIS THE SEASON TO BE JOLLY

Ett ord, flickor och pojkar. Ett ord för att beskriva läget. Stress. STRESS. S. T. R. E. S. S.

Jag fattar ju att den här fladdrande känslan i bröstet, hjärtats dubbelslag och det allmänna skaket i kroppen nånstans kommer att bli min död.

Det kan fan inte ha varit så här Jesus menade. Det kan det väl ändå inte?

Malin - en spillra av sitt forna jag, nyss hemkommen från IKEA.

HE'S MAKING A LIST - CHECKIN IT TWICE

Grejer jag behöver fixa innan den här så kallade mysjulen kan infinna sig:

• Göra julkappslista
• Köpa nämnda julklappar
• Göra fina paket av dessa
• Oroa mig för att det jag beställt på nätet inte ska hinna komma
• Köpa reservpaket om de inte gör det
• Slå in allt som ligger i förrådet och i garderoben som faktiskt HAR kommit
• Fixa julkläder till ungarna
• Dito till ett par vuxna
• Jobba tre dagar till
• Köpa födelsedagspresent till min syster
• Fira systers födelsedag på söndag
• Färga håret
• Kolla ungarnas skolfoton, köpa ramar till dessa
• Ehhh... systembolaget?
• Knyta ihop trådarna till julfesten som det kommer vara dags för när vi kommer hem från Skaresta
• Som typ barnvakt?
• Baka och göra godis och sånt där som jag är en sån fena på
• Och den där jäkla sillen som det är tradiotion att vi gör. Precis som det är tradition att vi slänger den sen till nyår

Listan kan bli lika lång som min ångest över att inte hinna med nånting av det är stor. Men hey, manana, right? There's always tomorrow. Fast inte JUST i morgon, för då ska Johan på julfest. Och jag tar kidsen hem till mamma. Vi ska kolla på film och äta mysmiddag. Chilla lite. Man vill ju inte stressa ihjäl sig. Såhär i juletid.

DO YOU HEAR WHAT I HEAR

Men hörrni, allvarligt talat. "Det lackar mot jul." Man säger det som världens självklaraste sak, men vad fan betyder det? Att det lackar mot jul? Det enda jag tänker på är lackstång. Har uttrycket över huvud taget nånting med lackstång att göra? När man har lackat ihop tillräckligt många paket då är det julafton? You tell me.
Lacksorter jag kan utesluta har nånting med saken att göra:
Nagellack
Klarlack
såväl som mattlack faktiskt
Billack
Osv, jag kan hålla på hela natten. Blanda in grejer som bara har -lack i sig. Plack, skoklack, polack. Jag är trött. Märks det.

Oavsett vad det betyder, låt oss tala om själva dagen. För i år ska vi göra en helt ny variant på julafton. Nämligen fira den med Johans föräldrar. Något vi aldrig gjort under de snart tio år vi varit tillsammans. Och jag är inte dum i huvudet, jag fattar att det här har varit en nagel i ögat på mina svärisar. De tycker förmodligen i de flesta andra avseenden att jag är en helt okej brud. Men en självisk biiiiiiii-atch när det gäller julen. Men jag tar det. För jag vet att det är sant. Jag är sviiiiinsjälvisk med min julafton. Men jag kan alltid hävda min tycka-synd-om-rätt som gammalt skilsmässobarn och då kan ingen säga nåt annat. Försök bråka med mig då, liksom, när jag blir sådär blank i ögonen och säger att på julafton då vill jag faktiskt träffa min mamma och pappa. Och de senaste åren har jag haft sånt jävla flyt att just de två, med respektive och annat, faktiskt varit på samma ställe och firat. Och det är ju höjden. Vi är en sån stor och lycklig och skitmysig familj. Och jag är verkligen glad över att vi får ihop det såhär. Att det funkar. Det är rätt mycket Tomten är far till alla barnen, bara det att alla liksom är glada och gillar varandra. Vilket aldrig hade funkat om inte Kerstin och Göran, mina styvföräldrar, varit såna sjukt bra människor. Som ställer upp på det här, utan att direkt verka lida.
Fatta om det hade varit jag. Och Johan hade sagt, "kom nu så åker vi hem till Sirpa och firar lite mysjul. Snackar lite om gamla tider." Inte ens om jag får mogna i 30-40 år till skulle det funka.

Var var jag nånstans? Julafton! Just det. Den kör vi i Johans gamla familjehem med hans mormor och syskon och barn och grejer. För att sen, på juldagens morgon åka raka spåret till Skaresta för mysjul. Med mammor och pappor och systrar och brorsor och ungar och hela skiten. Jag längtar nåt sjukt mycket efter det här.

Det lackar hörrni. Känner ni?

AND A PARTRIDGE IN A PEARTREE

Halvtung dag idag med massor av huvudvärk utöver den vanliga tillbaka-till-jobbet-chocken. Man kan kanske, som oinvigd, tycka att vafan finns där att missa på ett par-tre dagar i min bransch. Yet again, det är ju inte rocketscience eller hjärnkirurgi. Men jag svär, det finns prylar att missa och det går fort att hamna bakom. Och man vill ju liksom... hänga med i matchen.
Så det var lite uppförsbacke. Fram till det att jag fick go Lulu Carter på en gammal lampskärm. Det var jag, ståltråd, limpistol och gyllene band som fick mig att göra små utrop av förtjusning. Det här låter asgay och ljusår från min pysselanalfabeta person, men det är sant. Om jag får ihop skiten imorrn så kan här eventuellt visas bilder på eleändet. På lampan alltså, inte nån sorts Lulu-imitation av mig där jag vänder ut och in på läpparna och förklarar att de här "UUUUUUUUVVVVVVRLÄCKRA banden har jag klippt ut från ett par av mina gamla sssssccccchhhhhinnbyxor." Nånstans får man ju dra en jäkla gräns.

CAUSE THE SNOW KEEPS ON FALLIN

Jag är lite sådär autistisk när det gäller julmusiken. Måste lyssna på samma låtar som förra julen och många jular innan det. Så infinner sig samma fina känsla.
Men lite roligt är det oxå att plocka in nya grejer i repertoaren. Och hur kan man inte gilla A Christmas Duel som The Hives gör med (hepp!) Cyndi Lauper. Det är så skönt otippat och texten är som ett enda utdrag ur ett Jerry Springer-avsnitt. Där Pelle Almqvist börjar med att konstatera;

I bought no gifts this year
and I slept with your sister

och så rullar det på. Det är rått och så långt ifrån jingle bells man kan komma, men ändå finns där bland brända skivsamlingar och oralsex ett vackert budskap om julen. Me likey.

YOU WILL GET THIS SENTIMENTAL FEELING

Sex ungar äter middag här bakom ryggen på mig nu. Brukar göra så när jag är borta från jobbet och saknar stämningen. Ragga ihop lite kvällsdagis på hemmaplan. Det är mysigt. Särskilt när man har fått allihop att somna.

Mia - så är det, och jag lovar att hälsa!

DRIVING HOME FOR CHRISTMAS

Det var roligt att lyssna på radio i morse, om det så kallade jordskalvet i Skåne. Personligen tycker jag att om ett jordskalv, per definition ska få klassas som ett sådant så bör väl ett par tusen stryka med, broar ska rasa och marken ska spricka upp i stora canyons som skulle kunna svälja typ... Landskrona. Det här var väl mer som ett...skak. "Julgranskulorna rörde sig lite i granen." Ja, visst skryt om det till Californienborna när Californien inte finns mer.
Hur som helst, man fick höra en gubbe som ringt in till nåt direktsänt radioprogram efter "skalvet" och stolt deklarerat att han känt på sig det här under en längre tid nu. Det här var bara början. På Kristus återfödelse, och det väl klart som fan att han ska komma i juletid.
Men jag undrar jag. När de säger att "skalvet" hade sitt epicentrum i Sjöbo. Sveriges överklass-rasist-kommun numero uno. Jag tvekar på att det skulle vara just den platsen Jesus skulle välja för sina stora comeback.
Men hey. Det vore för jävla roligt OM han gjorde det. Röra om lite i grytan så att säga.

COME ALL YE FAITHFUL

Imorse drömde jag att min chef skällde på mig. "Hur i helvete kan DU vara hemma och sjuk?? När jag jobbar från morgon till kväll med 43 jävla graders feber!!"
Chatta skulle aldrig säga så. Har aldrig över huvud taget hört henne svära. Men jag var tvungen att berätta om drömmen när hon ringde på eftermiddagen. Inte för att skälla. Utan för att erbjuda en till semesterdag i jul. Och förbjuda mig att, med kräks i gårdagsbagaget, komma till jobbet i morgon. Kan bara hänvisa till gårdagens inlägg om takhöjd vad gäller jobbfrånvaro...

MEN DET BLIR LJUSARE IGEN

JAAAAA!!!! Åh vilken lycka på en grådassig sjuktisdag! Proften kommer till stan! Synd att det är i Stockholm bara, aldrig har han varit så bra som i lilla Karlstad, men oh well, det här är ingen stund för petighet. Vi ska SÅ se karln.

OH HOLY NIGHT, WHEN CHRIST(S) WAS BORN

Här har man gått och väntat på att två små bebisar ska komma i december. Och imorse fick jag två sms efter varandra.
Mikaela och Kastro fick sin pojke igår kväll, en lite dryg vecka över tiden. På så vis blev jag moster, om än styvvarianten, på min egen mosters födelsedag.
Den andra lilla decemberpojken är Helenas och hennes Johans. Helena och jag som under gymnasiet seglade under Nobody's wife-flagg. Nu sitter vi båda officiellt i skiten. Men det är ljuvlig skit, Helena. Mestadels är det ljuvlig skit.
Stora, stora GRATTIS till båda nya familjerna i alla fall. Och jag är nu sjukt sugen på att snosa på bebishuvud. Ingen säger nånting om det till Pernilla bara. Hon har mig under ständigt titta/lukta-på-bebis-förbud. Tror att det ska hjälpa. Pft. Johan gick runt här i går och snackade om fler ungar. Som om han inte hade nog med problem redan...
Jag ska bara fixa lite grejer först...

VARJE HJÄRTA ARMT OCH MÖRKT

Man, eller i alla fall jag, har alltid dåligt samvete när jag vabbar eller är sjuk själv. Och är borta från jobbet, för att man, om än inte uppsåtligen men lik förbannat, sätter några eller någon annan i klistret. Det är ingen skön känsla till att börja med.
Därför var det så befriande när jag nyss ringde till jobbet med den där klumpen i magen för att tala om att jag kommer inte i morgon heller, att mötas av någon som istället blivit stött om jag sagt att skulle komma. För att det hade funkat idag och det fanns en plan för i morgon. Sådant fyller mig med trygghet och förtröstan. Och lättar lite, lite på det dåliga samvetet.

Jag är färgad av dåliga erfarenheter. Och risiga ungar. På kortis var man inte särskilt poppis som vabbare. Det var inte jättehögt i tak, på så vis kan man säga. Minns paniken jag kände när Elvira fick vattkoppor i januari för två år sen, för jag visste att det inte skulle falla i god jord, om man så säger. Men jag trixade med tider, bytte alla dagar mot kvällar och använde mamma till hjälp, För att kunna jobba. När jag var i min rätt att vara hemma.

Men värst av alla, alla kategorier, kommer Nockebyhem, SVPH (här fingerar jag inte ens några namn, det ids jag inte - de kan skämmas) alltid vara. Jag jobbade nätter en sommar och blev mitt i det inlagd med Elvira. I karantän på infektionsavdelning för att hon inte kunde sluta kräkas. Ringde chefssyrran på SVPH för att tala om mitt läge och att jag behövde vabba. Hon svarade på sitt vidriga vis; Du, det är fredag, jag ska gå hem nu, vad tycker du att jag ska göra? Det här är upp till dig att lösa. Eller vara på plats. Klick.
Jag tittade på min sovande droppförsedda unge och grinade en smula. Inte för att jag på nåt sätt sörjde för de stackars själarna på Nockebyhem. Utan för att jag var svinförbannad. Och ibland när ilska inte vet bättre kommer den ut i små salta tårar.

Jag har ett bra jobb nu.

GÅR JULENS GLADA BUD

Jag vet inte vad de håller på med på MySpace, jag loggar aldrig in där längre, men typ varannnan dag får jag ett mail därifrån. Jag öppnar aldrig upp dom men på ämnesraden står det; Malin Dubois - Have you been good this year?

Och det vill man ju tro att man har varit. Det är ju på nåt vis det man strävar efter här i livet, med varierat resultat. Samtidigt som den där lilla frågan manar till en viss eftertanke. Jag har väl varit snäll i år, visst har jag? Visst?
Med detta i åtanke tänkte jag slänga upp lite av vad jag önskar mig av tomten. Och här finns inte utrymme för saker som "fred på jorden" och "en vit jul". Vi snackar endast sådant som har betydelse. Materiella ting.

En ny dator. Skulle glädja mig något oerhört. Den här laptopen och jag har delat många fina stunder, men den har varit inne på sista versen under alldeles för lång tid nu. Det här med att det kan gå lång tid mellan uppdateringarna av bloggen hänger starkt ihop med detta. Den är så trög att få igång så ibland skulle jag spara tid genom att helt enkelt, iställer för att blogga om det, ringa runt till de tre som (vågar erkänna att de) läser bloggen och berätta om det.

Jag önskar mig att kunna spela gitarr. För att det är så coolt. Och nej, jag vill inte ha några lökiga lektioner jag vill helt enkelt bara vakna upp med en gura i handen och kunna spela. Lite på samma sätt som jag önskar mig ett körkort faktiskt. Vilket betyder att jag aldrig kommer kunna varken spela eller köra bil.

Till sist, en sovrums-tv. DVD-boxen Kritkernas val II och samtliga säsonger av Reba.

Man får ju drömma. Vill jag ha något av ovanstående får jag ju köpa det själv. I julklapp kommer jag att få fina teckningar av mina barn och en pastakastrull av min mamma. Och det är så bra så.

VI KOMMA HAND I HAND

Idag har jag en kombo av lungödemshosta och kräksjuka. Kan vara den värsta kombon. Eftersom varje gång man hostar får man en förnimmelse av kräkning och tror att, ja... ni hajjar utan att jag behöver bli allt för detaljerad.
Johan började spy när han var ute med hundarna och var tvungen att gå ett Stenhamravarv kräkandes i vägkanterna. Skön syn det ska ha varit. Sen åkte han till jobbet. Eftersom han är en macho machoman. Fast han ringde och sa att han inte ens orkade lyfta en skruvmejsel...
Men jag är hemma. Och vågar knappt (fast jag kan ändå inte låta bli) tänka på hur det är på jobbet. Inte på grund av något sorts storhetsvansinne, utan för att Pernilla och Jamina oxå är hemma. Kraftigt manfall på älgfronten kan man säga.

DÅ I VÅRT MÖRKA HUS

Läser den här artikeln på Aftonbladet och funderar lite på man inte gått till överdrift i svensk kriminalvård. När det gäller att dömda brottslingar inte ska sakna nånting på insidan. Från utsidan. Inte ens luciatåg. Även om man är pedofil.
Om det är okej? Ich don't think so.

EN SOCKERBAGARE

Jag gillar ju att stödja Emilia i hennes små försäljningsprojekt så jag hade tydligen handlat en del ur världsnaturfondens katalog oxå. En liten bok om julgodis till exempel. Så igår misslyckades jag, i tur och ordning, med tryffel, tryffel, knäck och kola. Jag skulle kunna mörka, för det syns ju inte direkt på bilden. Det ser ut som jag är värsta proffset och har slängt ihop lite schysst julgodis. Men jag vill inte fejsa nån av er om ni skulle komma hit och vilja testa skiten. Då är det bäst att ni redan vet om att knäcken är mjuk och sitter stenhårt fast i pappret. Den mörka tryffeln (som hette enkel tryffel!) är typ rinnig och knappt vill stanna kvar i sin lilla färgglada folieform. Den vita innehåller dubbelt så mycket choklad som den borde - det var där jag var på toppen av min chardonnay-fylla. Och kolan, den jäveln ligger i frysen i nån sorts desperat förhoppning om att den ska stelna och gå att få bort från pappret.
Och när jag var som mest inne i min pysslarfrenzy där igår satt Janne och var helt, höhö, tänk att det fortfarande finns folk som gör sitt eget julgodis. Well, let me tell ya... nästa år... är det folket en man kortare.

HAN VATTNAR SINA FÅLAR FEM

Det här låter väl SÅ inte likt mig, men jag sitter under den mest fantastiska randiga amaryllis. (Amaryllis, right? Blomfolk? En sån där julblomma som jag, tillsammans med hyacinter tvingas köpa av Emilia varje år för att supporta hennes klasskassa. Och tur är väl det annars skulle vi inte ha några. Julblommor).

Pepparkaksdoftande mysljus som jag fyndade på ikea igår.

Och jag gillar att tända ljus, som här till frukosten. vilket till stor del oxå beror på att vi har så förbannat dåligt med lampor. Det rimmar lite illa med vår monstruösa elräkning dock. Men det är som vi alltid har sagt i vår familj. Det är inte julklapparna som är den största meningen med julen. Huvudsaken är att de fina människorna på Ekerö energi får en fet julbonus.

ELVA NÄTTER FÖRE JUL

But if life stayed the way it was

And lovers never fell out of love

If memories didn't last so long

If nobody did nobody wrong

If we knew what we had before it was gone

If every road led back home

This would be

The very last country song

Det är ikeas förbannade doftljus och den sentimentalromantiska stämningen här i min hörna som så totalt får mig att gå igång på sån här ljuvlig Sugarland-poesi.

Men hur turligt är det inte. Att livet sällan förblir som det har varit. Att människor gör illa människor till höger och vänster och att man sällan vet vad man har förrän det är borta. Turligt. För countrysångens överlevnad, menar jag.

INGEN DAGER SYNES ÄN

Tjejen bakom bloggen En älskarinnas bekännelser, vare sig den är sanning eller fiktion (jag gissar på det senare), har blivit lika dålig på att uppdatera som jag. Och ändå värre. I kommentarsfältet kan man se att hon är saknad av 115 pers. Kanske borde jag skriva lyriskt om ostyriga lockar på kontoret. Hångel på firmafesten och hans doft som dröjer sig kvar i form av dansade dammkorn i hallen. Hon kan hon.
Jag skrev en hitte-på-blogg under en period på aftonbladet för ganska längesen. Det var fantastiskt roligt hur folk engagerade sig i ödet för en person som jag hittade på. Sen rann det hela ut i sanden. Jag samlade inläggen i en mapp, tänkte att kanske fortsätter jag nån gång i en avlägsen framtid och sätter ihop skiten till en bok. Denna dag har ännu inte kommit.
Och jag tittar på kapitel1 och de texter som ligger i toppen där. Det är inte bra grejer, inte mycket av det. Jag läste en helt fruktansvärd inledning till en bok som var en av de mest lästa. Dödisgropen. Det skulle vara nån sorts deckare och började med en beskrivning av ett lik i föruttnelse som var så skrattretande att jag till och med började längta efter Läckberg. Och jag gillar inte Läckberg.

Men jag kan tipsa om en riktig bok som är riktigt bra. Och otäck. En av Karin Alvtegen som jag lånade av Milla i somras när vi låg, inte vid en sten vid en sjö, utan vid en pool i ett varmare land. Den kröp under skinnet och hade tvister hit och dit. Hette nånting på S, så som hennes böcker gör. Skuld? Skam? Skatteavdrag? Skumbanan? Ska kolla upp det.

GODER AFTON

Det är skönt att jag nästan är 30 och ska gå med i luciatåg imorgon. Som min mamma kommer och tittar på.
För det är väl för min skull hon kommer? Och inte för det där lilla barnet jag har som tomtar sig i samma lussetåg som jag??

"Nästan 30"...brrrr....

FÖRSTA ADVENT - DET BLIR BARA BÄTTRE FRÅN HÄR

Såhär fint och stämningsfullt hade vi det i lördags när vi, tillsammans med barnen, bakade inför första advent.

Och jag hade ingenting att göra med pepparkaksbaket, jag var in charge of lussebullarna.

Men pepparkakstutte verkade falla Hartland i smaken.