LÅT DET BARA SKE

Egentligen är det fusk att vara ute i såhär god tid före julafton, det är inte alls likt oss, men nu är det som det är. Det är idag det händer. Det är idag vi handlar. Nu kör vi. Vi shoppar tills vi faller ner i svettfrossbrytningar. Tills vi kräks i köer, längre än ögat kan skåda. Tills vi kläms ihjäl i trängseln eller kvävs av nån glossig julkasse.
Fan vad kul det ska bli!

Och min allra yngsta syster fyller 16 år idag. Det är också fint. Grattis Marlene!

PLAYBOY-PUPPY

Men vad rart det är med hundbebis. Hon vill bara sova på någon hela tiden. I natt låg hon som en liten ullig scarf runt halsen på mig. Helt ljuvligt. Och tänderna är bara lite vassa.
Hon heter Kendra, för övrigt. Efter Hugh Hefner's yngsta flickvän.

En annan grej. Det börjar dra ihop sig mot jul känner jag. Dags att börja fundera på vad man ska köpa för julklappar. Vi tänkte satsa på shopping på fredag. Vilket känns rimligt eftersom vi åker ner till Skaresta på lördag. Och däremellan ska vi fira lillasyster Marlenes 16-årsdag på fredag kväll. Snärjigt? Inte värre än vanligt.

I morgon kommer Bodil och Jörgen ut på middag. Vi ska ha Tallinnkväll. En sån där när man tittar på bilder och kontoutdrag och återupplever allt det roliga. Bodil hade kollat över företagsekonomin efter resan och var helt förbluffad. Den sista kvällen när vi hade bokat hela övervåningen på Fridays då hade allt betalats med samma kort. Middag för 19 personer och en hel del rundor med drinkar. Inklusive ett par flarror vin och mojito-brickor. Det kostade 8000 EEK, plus 1000 i dricks. Översatt i svenska blev det 4200. Löjligt.

Carro - vi pratar om att åka tillbaka till nån öststat igen i maj. Jag bokar med dig.

THE SCAFFOLDING CREW FROM SWEDEN

Jo. Jag överlevde ju naturligtvis. Och det är lustigt att det går fortare att flyga till Tallinn än att ta bussen till Solna Centrum.
På fredagmorgonen var vi lite nervösa där på Arlanda och hälsade spänt på en lång radda främlingar. Igår kväll, på samma plats, var vi utmattade och kramades hårt och länge med samma människor. Som inte längre var främlingar. Och under tiden där emellan har vi haft så sjukt kul.
Vi var nitton stycken. Fyra tjejer och femton killar. Vi bodde på ett spa, ett alldeles fantasiskt spa säkerligen, en plats för renlevnad. Men det har konsumerats kopiösa mängder alkohol. Lobbybaren tömdes redan första kvällen. Tappkranarna var tömda. Groggvirket var slut. Personalen var... inte helt nöjda med oss.

Saker som det finns för mycket av i Tallinn är till exempel:
Strippklubbar
Alkobutiker
Rysk maffia

Man kunde inte ta många steg utan att konfronteras med allt ovanstående. Därför höll vi oss inom en radie av 50 meter av Kalev Spa. Där fanns Rimi med tidernas största alkoholavdelning. (När lobbybaren var tom fick vi ha rumsfester istället). Och där fanns Fridays. Där vi åt och drack drinkar största delen av helgen. Löjligt kanske att åka till Estland och sen hänga på en amerikansk krog, men den inhemska matkulturen var obefintlig. I spapaketet ingick frukost och middag men det var knappt ätbart. Dessutom var säkerheten på de estniska klubbarna sådär. Jackorna blev tömda (på exemplevis pass och mobil - smart kille att lämna ifrån sig sånt) i garderoben och man kunde när som helst få upp en ryss i fejjan som avkrävde din legitimation och dina pengar. Så vi hade det ganska bra på Fridays alltså.
Shoppingen var sådär. Vi har köpt skor (mina är för stora, men väldigt snygga), en del sprit och parfym. Men det får man väl vara nöjd med.
Den som känner mig och mina tvångstankar angående att alltid vara ute i extremt god tid kan föreställa sig min stressnivå på Arlanda i fredags. Vi skulle vara incheckade och klara klockan 07:40. Killen som hade alla biljetterna tog en taxi från Gamla Stan klockan sju. Sen dog datorerna när vi skulle checka in bagaget. Sen hade Callum ett brittiskt pass och sen fick Johan och Bodil strippa rätt ordentligt i security checken och ja... gaten var rätt stängd och pssagerarna ombord rätt räknade när vi till slut kom upp. Och när de öppnat upp igen, vi kommit in och satt oss då saknades i alla fall Jörgen, the boss.
- Men va fan! skrek Bodil, han var ju här!
- Ja, men han gick tillbaka för att röka, förklarade nån av de här stencoola ställningsbyggarna. Förstå att det liksom aldrig fanns utrymme för mig att hinna bli det minsta flygrädd över huvud taget. Sådär var det hela resan... när femton fulla snubbar skulle hålla reda på pass, biljetter, boarding cards och pengar... mina nerver har inte varit på semester.

Och just det, apropå matkulturen. Roligast av allt var igår förmiddag när Christoffer och Linn, kidsen i gänget, skulle ut och äta frukost. Kanonbakis men ändå lite kultursugna valde de "Estnisk frukost". Och fick in stuvat kött. Potatis. Och ett glas vodka.

ABSOLUT PÄRON

Jannes groggar och trevligt sällskap hjälpte lite litegrann. Enligt min reseplan borde jag dock sovit för längesen. Istället sitter jag här och har lite kämpigt med att hitta rätt tangenter.
Vi kommer säkert att ha det så bra så.

Men om, jag säger OM, jag inte överlever och det här för alltid ska vara mitt sista inlägg i den här stackars bloggen, då ska ni veta att jag tycker väldigt mycket om er allihop. SÅ talar en äkta grogghagga!

Tack och god natt!!

PÅ DOJJAN

Carro, jag noterar - Sprit före, under och efter.

Annars kör jag med lite olika terapier för att komma över det här med flygnojjan. Som nätshopping med expressleverans. Jag köpte skor. Ska se om jag får upp en bild...

Japp, jättefina pumps. Bara det att jag TROR att jag har mycket större fötter än vad jag i själva verket har. Jag har bevisligen inte 40 i alla fall för det går i en halv fot till i de där. Och jag vet just inte om de gör sig så bra med raggsockor... Men fina var de... till nya mörka jeans.

Kvällens terapisession blir flyggrogg hos The Janssons, fina fina Janssons. Och innan dess ska jag kolla in min lilla rosa pälskappe-tomte i luciatåget på dagis. Innan de far iväg hem med farmor och farfar. Mycket ska hända på denna dag. On this day! Mycket stämningsfull jullåt med the one and only, Reba. För övrigt.

JAG ÄR INTE RÄDD

Jag ska nu öppna mitt hjärta och tala om att en viss flygrädsla börjar utkristallisera sig i min annars så sansade person. Den allmänna uppfattningen verkar vara att jag aldrig har flugit förut, men det är alltså inte korrekt. Det har jag gjort. Faktiskt även helikopter vid tre olika tillfällen. (Jag minns väl den sista gången - jag och Mattias tjatade och tjatade och nötte till sist ner mammas försvar. Så vi fick vår rundtur. Detta var på Öland och när piloten drog ut över Östersjön tänkte jag mest bara på Hajen. Filmen alltså, där den ohyggligt stora låtsasfisken käkar upp hela helikoptern när de nödställda ungdomarna äntligen tror att räddningen är nära. Att välja helikopterrundflyg på en kringresande marknad känns för övrigt litegrann som att testa skottsäkerhet i Afghanistan, jag vet inte riktigt hur vi tänkte där...)
Men nu är det väl sisådär femton år sen jag senast var luftburen. Och vi ska inte flyga långt, det ska vi i sanning inte. Men människor har förolyckats på mycket kortare sträckor. Och jag tänker att vi kanske borde flyga sådär som kungligheter gör. Att man delar upp sig på olika plan för att inte sopa ut hela tronföljden på ett bräde. Vi borde då ta varsin flight för att våra barn inte ska bli helt föräldralösa. Men om jag skriver i bloggen att jag tror att vi ska störta och dö... då vore det ju ett lustigt sammanträffande om vi verkligen skulle göra det. Men OM det händer, kan vi en gång för alla konstatera att jag är synsk då?

Jag vet inte varifrån jag fått det här dramatiska tänket. Det borde inte höra ihop med min mamma och hur hon gav mig och Mattias nytagna kort på sig själv innan hon flög till London med jobbet för ett antal år sen. För att vi skulle minnas hur hon såg ut innan hon störtade till sin död.

Finns det inte de som säger att det är farligare att åka bil än att flyga? Då borde detta inte vara nånting för mig. Som är van att åka med Johan.

AXELRYCKNING

Det var inte bara Dolly Parton som var ett stort biljettsläpp idag. Även om hon naturligtvis var det största. Efter att ha jiddrat med Janne på telefon med kreditkortsnummer hit och dit gjorde jag ett försök med att ringa till Ticnet. I en halvtimme blev man ombedd att "ringa senare" då det var lite körigt just nu. Sen när jag till slut kom fram kunde man "Trycka 1 för Dolly Parton-biljetter". Sweet, tänkte jag, värsta gräddfilen. Tills jag fick höra; "Din uppskattade väntetid är fem. Tio. Sju. Minuter." Sen började de spela julsånger med Carola i örat på mig.
På 57 minuter hinner man ju fylla stadion flera gånger om så jag fick göra mig en profil på ticnet.se i alla fall. Slutet gott.
Men, vart jag vill komma är att under detta ringde Janne igen och frågade om jag hört talas om Countrygalan på Skansen i sommar. I had not. Men efter lite googlande fick jag i klartext reda på att man kan slänga ner fem nötter i en hattask och kalla det hela för en "Countrygala". Jag tycker att det är falsk markandsföring. Och motbjudande.
Carola Scüzs? Jag tror, men jag kan också ha fel, att hon var med i Fame Factory nån gång i tidernas begynnelse.
Tommy Körberg "goes country", utlovar programmet. Vad i helvete menas med det? Det skrämmer mig.
Mats Rådberg - "Sveriges countrykung".
Lotta Engberg. 4 bugg - helt i klass med Jolene.

Jag skulle kunna ha en countrygala, bättre värd sitt namn, hemma hos mig. Man skulle gå miste om Tommy Cash. Johnnys lillebrorsa. Men så har man aldrig nånsin hört talas om honom heller.

A DOLLY DAY!

Fredagen den 13:e juni kommer ju inte att vara någon otursdag i alla fall. För vi ska se Dolly (igen!) på Stadion. Carro - jag sejfade och köpte fyra biljetter. Blink-blink.

Det är milt pinsamt att vabba när man har tre dagar kvar på sitt vik. För någon annan som är borta. Men idag hade jag inte så stora valmöjligheter. Och det ska sägas, att Kung Karl Gustav, precis som vanligt, gör mesta möjliga av sin sjukdomstid där han ligger i soffan och domderar. Och helt klart är att plocka upp från golvet i sitt rum, det är stört omöjligt när man är sjuk.

I morgon är Johan hemma. Det blir bra det.

STRÅLANDE JUL

Jaha, barn. Idag är det andra advent. Och visst var det precis om det vi skulle få höra ikväll när adventsfirarklubben återigen samlades. Idag hade vi dessutom en exklusiv gäst med oss i form av Syster Caroline.
Stämningen var hög när Janne Jansson tog plats i läderfåtöljen och vände blad i den stora heliga boken för att läsa högt för oss andra om betydelsen av andra advent. Med rykande tekoppar och tindrande ögon satt vi där i en ring och kände värmen och gemenskapen omfamna oss som en mjuk pläd under en stormnatt.
Och Janne, i sin ulligaste cardigan och med glasögonen på nästippen, han läste med förtrollande inlevelse, endast med jämna mellanrum avbruten när något av de små ljuvliga barnen ville ställa en insiktsfull fråga. Till vilken någon av oss vuxna alltid hade ett upplysnade och vägledande svar.
Det här, mina vänner, är advent på Klevbergsvägen. Så som den aldrig är någon annanstans.


Ett litet, litet PS, bara till Milla: Johan somnade som ett barn i Gustavs säng så jag fick gå ut med hunden själv i alla fall. Och om jag kunde komma ihåg det där roliga ordet som Micke använde så skulle jag använda det nu för att tala om att det inte blev nåt sånt heller.
Jag längtar redan till nästa söndag, för som det verkar så blir de ju bara bättre och bättre. Tredje advent, det var ju då som Gud uppfann jägern. Utan att bry sig särskilt mycket om att somliga faktiskt kräks av det.

God natt mina människor!

Malin - mycket upplyst bibelkvinna

VI SKA FÅ EN BEBIS

Ja, just det pappa, det var en grej till som jag glömde säga. Vi har skaffat en liten kompis till Quila. Är det inte underbart?

VECKAN I KORTHET

Jag är ju världens sämsta bloggare nu för tiden, så vå gör såhär istället; summerar den fantastiska veckan som gått i ett gäng små notiser. Nu kör vi.

Jag skulle kunna göra en stor grej av att Johan kovänt och blivit Facebookare. Jag bara konstaterar att så är fallet och njuter lite i smyg. Han vill bara ha chicks som vänner dock. Han har fem stycken än så länge. Om man räknar mig och det är väl inte mer än rätt då vi är i guds mening bästa vänner, han och jag.

Ett tecken på det? I veckan kom han hux flux hem med en ny bil. Som jag väntat på detta! Det är naturligtvis en buss fortfarande, eftersom vi har en truckload med ungar, men den är splitterny och SVART, Inte ollonlila nånstans. Flodhästen har varit en trotjänare, men nu är den ett minne blott. Halleluja.

På tunnelbanan mellan Brommaplan och Vällingby hamnade jag och barnen bredvid Kristina Lugn. Hon tyckte att mina barn pratade för mycket. Elvira tyckte tillbaka att hon såg konstig ut. Vilket hon sa. Högt. Och pekade. Tre gånger. Det är så härligt med barn, hur de är så himla ärliga jämt.

Och när vi är inne på det här med kollektivtrafik. Jag jobbade på kortidshemmet igår. Ren välgörenhet. Och när jag skulle åka hem regnade det. Det var inget vanligt regn. Det var sådär så man började fundera på att snickra ihop en ark och samla in djur av olika slag. Sånt regn.
Busschauffören, ungefär den svartaste man jag nånsin sett, var ändå rar. När jag skulle gå av erbjöd han mig sitt paraply. "Här!" sa han. "Ta det, snälla, det regnar jättemycket." Och Malin, helt svensk och livrädd för all sorts spontan vänlighet säger, "Tack, men nej tack. Jag är redan ganska blöt."

Från och med idag är det jul. Varje dag från och med idag till själva julafton är jul. Det här är bästa tiden på året. För en juloholic. Och en av de bästa grejerna med det är adventssöndagarna med The Janssons. Det låter lite som om vi tänder ljus och läser tillsammans ur julevangeliet. Och det låter jag er tro.

Nu hörrni, nu tänder vi några doftljus, kokar en kopp te så kryper vi upp i soffan och gör slut på den här veckan. Nånting säger mig att nästa kommer bli ännu bättre. Är det verkligen möjligt?

SPAT

Jo. Det där med passen. Tanken är inte några vita stränder utan att vi ska följa med Bodil och Jörgen på spa-resa till Tallinn. Och jag vet inte, men rasslar det inte till ordentligt i vuxenpoängskassan där?

HÅRT

Och här är en fråga, apropå föregående inlägg; är det riktiga poliser som sitter i de där passluckorna eller är det nån sorts svensk kassaservice-låtsas-poliser som bara drar på sig den där tröjan med emblemet?
Och om det är helt riktiga poliser, känns det okej då? Att utbilda sig på den där supertuffa högskolan för att sitta bakom glaset och säga; "Legitimation tack. 400 kronor tack. Titta rakt in i linsen. Skriv på där. Tack." Och sen titta på Cops för att få lite spänning i tillvaron.

Nåt jag funderar på såhär i reklamen.

PASSA SIG

Joel och jag var hos snuten i Solna idag och fixade pass. Det tog ungefär 3.15 sekunder. Och förra veckan fick jag mitt leg. Jag har inte haft giltig legitimation på över sex år. Jag börjar nästan bli som en riktig människa nu.

Men det är kul att man blir så snygg på passfoton i alla fall. Johan gör nån grej på foton för att inte le. Han kniper med munnen så att han ser ut som en bulldog. En terroristbulldog i det här fallet. Han ser helt livsfarlig ut. Men han tänker att till en del utvalda länder i mellanöstern kommer han inte ha problem med att komma in i alla fall.
- Welcome home son, kommer de säga och krama om honom. You have been missed. Here is your suicidebomb.

SEGERTÅGET

För många år sen snubblade jag över en sida på nätet där man kunde bekänna pinsamheter angående låtar man gått och sjungit på. Där man trott sig kunna texten men i själva verket sjungit nåt helt jävla galet. Det kan vara obehagligt när sådant uppdagas. Fast idag i bilen, när det hände Johan, då var det bara hysteriskt kul.
Han lyssnar ju alltid på Winnerbäck, min man. Fast kanske inte så mycket på själva orden visar det sig.
Det handlade om låten Du hade tid, och texten lyder;

Du frågar; "Älskade dom dig ikväll?"
Jag svarar "Dom älskar mig bara nu,
den enda som verkligen älskar mig är du"
Du frågar; "Tog du dom med storm ikväll?"
Jag kommer faktiskt inte ihåg
men mina fingrar säger att det var ett segertåg

Johan sjöng litegrann, så som han brukar och jag hajade till lite där på det sista ordet.
- Vad sa du?
- Vadå?
- Det sista du sjöng, det som ska vara "segertåg", vad säger du?
- Segertåg? Vad är det för jävla ord? SÄKERT HÅL sjunger han.

Mina fingrar säger att det var ett säkert hål... jag skrattade så jag höll på att dö. Samtidigt som vi bråkade om den rätta texten. Vilket inte var så länge eftersom jag slet upp cd-fodralet för att styrka mitt påstående. Jag har alltid rätt, goddammit.
Han tyckte nog att det var lite pinsamt fast han började genast snacka om Anders och hur mycket han sjunger fel när de är ute och jobbar tillsammans. Som till exempel Metallicas kända cover "Whiskey in the BAR" och David Bowies hitlåt "Let's CHANCE". Så fantastiskt roligt. Bara att de sjunger tillsammans är ju så rart så man smäller av.

För övrigt köpte Johan och jag matchande allväders/vinter/snöstövlar idag. Det är väl naturligtvis nån sorts varning på det.

JUST DO IT

Okej, mina små vänner, det här är enkelt. Ni är ju som jag och tycker om att ha det lite kul och mysigt på fredagen. Det här kan man få jättebra hjälp med av en finfin ung man.
Gör såhär nu; skicka ett mail till calle@schulmangruppen.se. Ange "veckobrevet" som ämne och i själva meddelandet kan ni skriva exempelvis; "Jag vill vara som Malin och få ditt sköna veckobrev varje fredag. Tack på förhand, ditt namn."

Vill ju vända nedåttrenden för killen.

KALLA MIG GÄRNA BAKÅTSTRÄVARE, MEN...

Alltså. Jag är väl helt för jämlikhet på olika vis. Om lika villkor för män och kvinnor och annat crap. Men samtidigt är jag också, vet jag, kanske lite konservativ i mitt tänkande om att män ska vara män och kvinnor... ja. Kvinnor.
På nya jobbet har jag nu konfronterats med mycket obehaglig kategori människor som strider mot just det. Det är de här papporna. Som vill vara mammor.
Två pappor satt ute i hallen och pratade. Tillsammans med sina respektive två barn, alla fyra flickor. Och det började helt rätt med fotbollssnack. Sånt som låter helt normalt när två vuxna karlar samtalar med varandra. Men sen gick det snabbt utför och jag började må dåligt.
Jag hade tänkt försöka återge konversationen men den gör sig inte i text. Den måste illustreras med bögiga röster, inte för att det är nåt fel på bögar, utan för att de pratar som tjejer.
Men de pratade länge och ingående om tröga och struliga magar. Om bajs- och kostvanor. Innan de började beundra varandras döttrars hår! Och utbytte hårvårdstips och flätteknik med varandra.
Men jag dör. Det var det mest osexiga manliga beteende jag någonsin bevittnat. Jag skulle aldrig kunna respektera en man som höll på sådär. Jag vill ha en man som inte kan fläta. Som aldrig skulle snacka barnbajs med sina polare. En man som är bra på sina saker och låter mig ta hand om mina.

Och söta lilla styvmor - jag visste inte att du var ett sånt stenhårt bloggfan. Hoppas du kickar ass på nya jobbet i natt. Från och med nu ska jag råda alla jag känner att titta in på Nyköpings Bro när de passerar. Nattetid.

GUBBE

Johan och jag delar upp hunden på samma sätt som vi gjort med ansvaret för våra gamla spädbarn. Han tar tidiga mornar och jag kvällar och nätter. Det är ett system som funkat utan kinks eftersom min man aldrig, ALDRIG, även om vi festat till gryningen, är trött på morgonen.
Nu för tiden går han upp kvart över fem för att promenera 45 minuter innan han åker till jobbet. All heder åt honom för detta. Mornar är inte min grej. Det absolut bästa med nya jobbet är att jag aldrig behöver gå upp klockan fem längre.
Det är ju nattsvart ute vid den tiden på morgonen. Johan är ju man och så klart inte mörkädd han heller (se tidigare inlägg) men i morse var det nåt som frustade och brölade i skogen när de gick mellan Stockmos och Ramundvägen. Han trodde det var minst en älgtjur eller dylikt men när de kommit en bit förbi tändes en ficklampa inne i skogen och det var nån läbbig gubbe som stod där inne och lös på sig själv. Skrämde skiten ur både honom och hunden.

Jag gick där nu på kvällen. Skulle ha kunnat gå nån annan väg men mina autistiska drag hindrar mig från att bryta mönstret. Tyvärr fick jag inte uppleva nån spänning men Quila visade var han stått genom att ställa sig blickstilla, blänga på en osynlig punkt i allt det svarta och vägra gå vidare. Kanske stod han där ändå. Vad vet jag.

SJUKT

Det är kul på nya jobbet. Jag är fröken på Älgen. Tillsammans med Pernilla, Jamina och Rasmus. Idag var Pernilla, Jamina och Rasmus sjuka. Desto mer kul till mig.

MÖRKORÄDD

Jag tänker lite på det där med att vara mörkrädd och vilket besvär det kan vara. Jag är det inte. Det är en begränsning som jag liksom inte har råd med. Jag glider runt i mörkret om kvällarna med hunden och så tänker jag en del på Jan Guillou. Han fick frågan nån gång i en intervju, om han var mörkrädd. "Nej, varför skulle jag vara det?" svarade Jan på typiskt Jan Guillou-vis, "Det farligaste som finns i mörkret är ju jag." Jag tycker det är så tufft. Och vem vill inte vara som Guillou, bortsett från hans T-rex-korta och missbildade armar, så jag tänker också så när jag går genom skogen. Det farligaste som finns i mörkret. Är jag.
Särskilt när jag är I-pod-döv. Och har en ganska speciell sorts hund. Om typ HIV-mannen skulle anfalla mig och bakbinda mig där i skogen, då skulle Quila vifta sådär glatt på svansen och slicka honom på kinden. Den sortens hund.
Men jag är inte mörkrädd.

VEM VILL LIGGA MED PETER JIHDE?

Man frågar sig gång på gång...
Jag hörde något enastånde nyss när jag borstade tänderna. En trailer för Kalla Fakta, TV4's program för djuplodande journalistik. De drar fram nakna sanningar, sätter en strålkastare på skiten och folk får skämmas till höger och vänster.
En trailer för Kalla Fakta alltså. Om manliga prostituerade. Som en minoritet i samhället. Och så hör jag den där mörka TV4-rösten; "Män som säljer sex - är de offer eller förenar de nytta med nöje?"

Jag vet naturligtvis inte svaret på det. Det låter makabert och helt förenligt med kanalens sensationsjournalistik. Men kanske är bögsex så jävla kul så man lika gärna kan skapa sig ett litet företag runt det hela. I wouldn't know.
Vad jag tänker på är vilken cirkus det skulle blivit om man sagt samma sak om kvinnliga prostituerade - om TV4-rösten frågat sig om de faktiskt förenar nytta med nöje. Eller ej.

"MEN DU KOMMER JU SNART TILLBAKA"

Tänk om jag fått en stjärna i himlen för varje gång jag hört de orden ikväll. Då hade jag kunnat lysa någons väg i natten.
Det var mitt allra sista pass på Korttidshemmet. Och det var, på en och samma gång, både vemodigt och bitterljuvt, det kan jag erkänna. Jag fick ett jättevackert halsband och blommor, kramar och fina ord, men ändå verkar ingen riktigt tro på att jag slutar på riktigt. Natt-Leena ville absolut inte kramas och knappt säga hej då. Hon viftade bort mitt avsked som vore det ett infall av tillfällig sinnesförvirring.
Och jag vet inte jag. Jag har varit så less på alla omständigheter kring det här jobbet och nöjd med beslutet att lämna det. Men så står man där med rosorna i handen och minns plötsligt bara de bra sakerna. Och de allra bästa arbetskamraterna. Man är ju lustig som människa.
Så jag åker hem med 21:12-bussen. Och använder, så som jag gör ibland, min ipod shuffle som en sån där magic eight ball. En sån man skakar på för att få hjälp med svåra beslut, så svarar den Yes, No, Maybe eller Try again. Jag funderar på mitt beslut att byta jobb och så shufflar jag. Och får lyssna på Stay med Sugarland. Det var ju oxå lustigt. Jag ger den en chans till och den serverar mig Fly away med Lorrie Morgan. Ibland är den så himla tvetydig, min ipod.

Hur det än är så tycker jag mycket om att vara tillbaka på dagis. Jag har fått ett jättefint mottagande och själva jobbet sitter i ryggmärgen. Jag passar där. Även om jag just nu saknar Pernilla, men förhoppningsvis är hon snart tillbaka.

God natt små vänner.

ETT AV MINA BÄSTA INLÄGG...

I morgon börjar jag på förskolan. Inte helt enligt planerna. Men det vet man ju... att ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Ser fram emot torsdagen, med dagpass på dagis och kvällen på kortis. Men sen är det slut.

SAPPY TUNES

http://www.youtube.com/watch?v=Z95fC8NKWos

Den här satans bloggen vill ju fortfarande inte lägga upp filmer när jag så snällt ber den. Så det blir en länk. Den som vill kan titta på Kellie Pickler från CMA-galan i förra veckan. Hur hon kan låta bli att storgråta nästan ända till slutet.
För att American Idol har plockat upp henne från Albemerle, NC . Och för att den där mamman hon sjunger om i I Wonder, som lämnade henne när hon var väldigt liten troligtvis ser henne nu.
Jupp, Kellie Pickler is in Tennessee. Svårt att undgå.

EN GARTH FÖR SJÄLEN

Jag har aldrig sett Karate Kid, men jag tror att jag pretty much har förstått sensmoralen av historien. Om den asgamla och fantastiskt kloke gubben som lär upp nån sorts grabb. Det oskrivna bladet, så att säga. Och det är klyschor till höger och vänster men slutar med att gubben kan vara oerhört stolt när grabben har lärt sig allt av värde och spöar skiten ur alla andra.
Som sagt. Jag har inte sett filmen. Nån av dom. Men vad jag ska komma till är att jag vet precis hur det känns när man lärt upp någon och en vacker dag (eller kväll i november) får njuta frukten av det. Så var det igår, när Janne kom hem med Skatten. Att karatechoppa ett gäng asiater är ju ingenting i jämförelse med att plocka russinen ur den amerikanska countrykakan på samma sätt som han gjort. Till min stora stora glädje och stolthet. Det var så klockrent handlat, utan någon som helst vägledning från mig. Bortsett från Garth Brooks-boxen. 7 timmar med Garth, all I'm sayin. Ändå tittade jag på samma konsert från Texas Stadium fyra gånger i natt. För att jag ryser på samma ställen. Grinar till The Dance och flinar som en satans mupp.

Men för övrigt har jag en hel trave skivor att lyssna in (and so little time...). Allihopa, courtesy of... Janne Jansson.

OM MJÖLKEN OCH DESS FÄRG

I morse när jag vaknade hade jag sju mottagna sms på mobilen. Ett för varje utdelat pris på CMA Awards. Han gör minsann ett bra jobb där borta, countrykorren från Klevberget.
Jag suckar lite när jag läser sms:et "Album of the year: George Strait", och jag undrar om George Strait ens lever längre eller om det är nån sorts vaxdocka de baxar in på Grand Old Opry år efter år.
Ser hur som helst fram emot typ januari eller när det nu blir SVT visar alltihop. Fast det går säkert att kolla online nånstans.

Några har frågat hur det gick för Elvira på 3-årskontrollen. Om hon blev godkänd. Och jo, det blev hon ju naturligtvis. Språkligt har hon ju inga problem direkt. Snarare tvärtom. Skulle behövas en muteknapp ibland.
Men så var det det här med kosten. Jag hade svarat rätt på allt utom en grej. Det här med vilken mjölk "Barnet" dricker hemma. Jag hade kryssat mellanmjölk och det var ju helt fel. Om barnen ska dricka mjölk över huvud taget så ska det vara lättmjölk. Nya rön, förstår ni. Hon drog nån lång harang om bästa näringsupptag, vitaminer och gud vet allt. Jag lyssnade mycket lite. Mest tänkte jag på hur högt detta måste kvala in på listan över, inte i-landsproblem utan, i-landsfräckhet. Är det nåt att lägga resurser på? Att den här kvinnan ska träffa Ekerö och Färingsös alla småbarnsföräldrar för att tala om för dom att det är lättmjölk de ska hälla i sina ungar?
Och sen ser jag scenen helt tydligt framför mig. Det är en treåring i, låt oss säga för sakens skull, Sudan? Han är bara skinn och ben med en svullen svältmage på mitten. Flugor kryper i hans ögon där han ligger som ett litet sakta döende bylte på marken under den obarmhärtigt gassande Afrikanska solen. Brunnen har sinat, byns enda ko är sedan länge död och uppäten av gamar. Pojkens far har lämnat dem i sin jakt på föda och mamman är utmattad, på gränsen till döende, av att ha fött fler barn än någon kan räkna.
Då, som genom magi, uppenbarar sig ett glas framför den svältande pojken. Den vita vätskan däri är så ljuvligt kall så imma bildas på glaset. En liten gnista av liv tänds i pojkens ögon och han uppbådar all sin magra kropps sista kraft och sträcker sen beniga lilla hand efter glaset. Han hinner precis uppfatta den fuktigt svlkande känslan mot sin heta hud innan BVC-Kerstin uppenbarar sig. "App, app app!" hojtar hon och slår med ett enda kraftigt slag glaset ur handen på den lilla svarta pojken. Ljuset i hans ögon slocknar för gott när han ser hur mjölken sprids och genast sugs upp av den torra gårdsplanen. BVC-Kerstin skakar på huvudet och gör små smackande ljud med munnen av besvikelse. "Vad har vi sagt? Den röda mjölken har för hög fetthalt. Och är dessutom inte vitaminberikad. Skäms på dig unge man!"
Sen är hon försvunnen igen. Och likt mjölken på det dammiga underlaget rinner livet ur den lille pojken.

Somliga säger att jag är dramatisk av mig. Men jag vet inte jag...

071107

Förlåt Milla, jag är en usel bloggare just nu. Men nu ska jag skriva lite om din man. För jag skulle offra nån sorts kroppsdel för att vara Janne Jansson ikväll. Han är ju för guds skull på plats i Kentucky, som en annan utrikeskorrespondent, och får kolla på CMA-galan live (på tv alltså) tillsammans med ett sexpack bud. Satan i gatan, vilken lycklig man.

Mindre lyckligt, faktiskt fruktansvärt tragiskt är att vi fick ett dödsbud ikväll. En kompis till mina föräldrar omkom i en olycka på sin arbetsplats här på öarna idag. Så onödigt, kan man känna. Och det bevisar än en gång att livet är kort och man bör leva därefter.

HÖG

Ja, just det. Bloggen. Det är mycket just nu, kan man säga. Utan att överdriva.
Jag har inte tid nu heller. Johan och jag firar vår åttaårsdag idag. Det är fint. Det är så mycket kärlek här så luften liksom vibrerar. Det är antingen det eller så beror det på ångorna från målarfärgen i hallen. Ingen vet säkert. Men jag gillar att tänka positivt.
I morgon är vi lediga båda två. Det är en skön känsla.

Ge inte upp hoppet - jag återkommer.

BOKTIPSET

Jag antar att ni sitter några stycken därute och funderar för er själva, lite sådär angående vad jag läser just nu. Och vem är jag att undanhålla sådan viktig information?
Just nu läser jag en mycket underhållande bok som heter "Att älska som en porrstjärna". Det är Jenna Jamesons självbiografi. En vida känd och mycket blond vuxenfilmsaktris. Det är en, på en och samma gång, tragisk, rolig, hemsk och rar bok. Enda problemet är att jag inte kan läsa den på bussen eftersom varannan sida är nakenbild av själva författaren. Nåt ljushuvud på VeckoRevyn är citerad på bokens baksida; "Jag sträckläste boken, TROTS att den är på över 600 sidor!" 350 av dessa är då bildsidor.
Men Jameson skriver roligt, tillsammans med en spökskrivare, och bjuder verkligen på sig själv. Men jag vet inte... det är kanske nåt som kommer med yrket? Det är fina sentimentala stunder som återges då hon sitter tillsammans med sin pappa och bror och tänker tillbaka på de första gångerna de tog syra tillsammans. Vilket osökt ledde dem fram till minnet av första gången de tog koks tillsammans. Det är ingen solskenshistoria naturligtvis. Men den sista sidan i boken är en bröllopsbild så ett lyckligt slut har den i alla fall.

Sen är jag tvungen att avsluta min lilla serie om Camilla Läckberg. Jag har nu läst allt hon har skrivit om sitt alter ego Erika Falck. Tyskungen var den sista och absolut sämsta boken. Vid min gud, så långsamt det går. Jag tror att läsaren kommer på hur morden har gått till innan Läckberg ens själv har gjort det.
Men rent privat har det ju ordnat upp sig för författaren. Den största skillnaden mellan bokhjältinnan och Läckberg själv har ju varit det att Erika Falck har varit gift med en polis istället för verklighetens Micke Läckberg som är typ... ja nåt tråkigt. Men nu har hon skilt sig och dejtar Martin Melin. Robinson-Martin. Som faktiskt är polis. Som hon tackat så vänligt i slutet av sina böcker för allt han har ställt upp med i research-arbetet. Tjena.

HOPPAS HON GÅR IGENOM

I eftermiddag ska jag ta med Elvira på 3-årskontroll på BVC. I förväg har vi fått ett frågeformulär som vi skulle fylla i. Kontrollen handlar om kostvanor och språkutveckling. De vill veta vad och hur och när hon äter. Ganska detaljerat. Jag kan inte minnas att jag nånsin blev såhär uppkollad med Gustav. Men jag kan minnas från hisorielektionerna att det gick till ungefär såhär i 30-talets Tyskland.
Och frågorna är så förbannat stelt och puckat ställda och jag var irriterad i morse när jag fyllde i det så jag svarade lika stelt och puckat. Sen ångrade jag mig lite. Men jag har skrivit med bläck, så det är väl bara att gå dit och skämmas. Alternativt tipexa hela skiten, men det skulle väl se ännu värre ut.

Vem/vilka bestämmer vad barnet ska äta?
De två halvmänskliga individer som fött och fostrat BARNET bestämmer också således över BARNETS födointag.

I vilket/vilka sammanhang tycker barnet om att röra på sig?
Det har, till dags datum, inte förkommit några situationer/sammanhang då BARNET uppvisat några som helst tendenser till att INTE vilja röra på sig.

Även om vi föräldrar blott är lekmän ter sig BARNET enligt vår uppfattning vara fullt friskt och normalt. Hon talar rent och i fullständiga meningar. Detta trots att hon får en glasspinne nästan varje dag efter maten.

Jag är barnslig, jag vet.

SOM EN ENDA STOR OCH LYCKLIG FAMILJ

Och det där med familjebevis är ganska lustigt. Eller inte. På mitt familjebevis står så klart Johan med. Vi är själva familjen. Och våra gemensamma barn. Och Johans barn. Mitt familjebevis sträckte sig över tre hela sidor och när jag bläddrade fram den sista satte jag lite i halsen för där stod även Maarit, Johans ex, med. På mitt familjebevis. Det är ju ett faktum att har man en gång skaffat barn tillsammans med någon så sitter man ju ihop för livet. Inga konstigheter. Men gifter man sig med någon som en gång har skaffat barn med någon annan då sitter man själv också ihop med den. Enligt lagen och skattemyndigheten. Och kassörskorna på Svensk Kassaservice.

GANSKA NÄRSTÅENDE

Min insikt i hur det går till, eller inte går till, på Kassaservice kommer sig av att jag nyligen tyvärr varit tvungen att komma i närkontakt med dom. Och man vet ju redan innan att det kommer att bli en jobbig upplevelse.
Min kommer sig av att jag behövde skaffa ny legitimation. Eftersom jag inte haft någon sen millennieskiftet och det är trots allt ganska handikappande.
Min rara mamma, som nyligen förnyat sin egen, tyckte sig veta vad jag behövde ha med mig för att fylla i den magiska blanketten. Foto, naturligtvis. Personbevis. Och två närstående, med leg, som kunde skriva under på att jag var jag.
Så jag tog med mamma och Johan. För säkerhets skull beställde jag personbevis till dom också, man kan aldrig vara för väl förberedd när det gäller att approacha luckan på kassaservice.
Vi bestämde träff i Brommaplan, jag fotade mig och så knallade vi in på gamla posten. Där inne fanns inte en kotte, det var knäpptyst. I den enda öppna luckan satt en gammal tant. Bakom henne stod en annan gammal tant. Jag gick fram, kostade på mig ett leende och sa med min snälla röst; "Hej, jag skulle vilja göra en ny legitimation". Hon spärrade upp ögonen och den bakre tanten frös i sin rörelse och drog efter andan. "Ska du beställa legitimation? Nu?!" Lucktanten fick det att låta som om jag hade bett henne gräva en grop till Kina bara för att kolla vädret. "Ehh, jaa, jag hade tänkt det. Om det går bra..." Jag är ju alltid så jävla ödmjuk. "Jaha..." sa hon och och vände upp händerna i en helt uppgiven gest.
Jag förklarade att jag inte hade någon giltig legitimation och därför hade intygande sällskap med mig. En liten gnista tändes i hennes till synes döda ögon. Plötsligt kände hon den, vittringen. Här hade hon chans att jävlas. Hon började rabbla upp allt jag behövde visa upp. Foto, personbevis, en intygande nära släkting. Jag visade då upp Johan och langade fram alla våra handlingar. Hon synade dom och oss noga. Bläddrade, läste och jämförde. "Ni måste ha ett familjebevis!" utbrast hon sen triumferande. Tydligen räcker det inte med att jag och Johan visade upp varsitt personbevis där vi har samma efternamn och är skrivna på samma adress för att hon ska tro på att vi hör ihop på något vis. "Du måste skaffa ett familjebevis så det framgår att ni är närstående." Hon hade vunnit. Jag skulle inte få något leg. Inte där, inte då. Not on her watch.
Morsan, som har ett lite hetare temperament än jag, tryckte upp fejjan i luckan och använde sin hotröst. "Det är ju jävligt svårt att veta de här grejerna när allt det står på baksidan av blanketten som man inte får se förrän man kommer hit. Skulle vi kunna få en sån så vi kan läsa själva?" Tanten backade förskräckt från sin plats i luckan och tryckte blanketten mot bröstet. Hon höll den på ett sätt, inte helt olikt det sätt Gollum håller ringen i sagan om densamma. "Neeej," väste hon "blanketten får inte vikas!"

Igår var vi tillbaka, med varenda blankett och intyg som går att uppbåda. Nästa tant, nästa långa procedur. Men den här gången fanns, till hennes stora missnöje, inget att anmärka på. Hon var tvungen att fullfölja processen. Jag kommer att få ett leg. Jag kommer att bli vuxen.

SERVICE?

När man söker anställning som en sån där människa som sitter i luckan på låtsasposten, Svensk Kassaservice. då får man börja med ett lämplighetstest. Ett formulär som ser ut såhär:


Svara Ja eller Nej på följande frågor:

1. Hyser du ett allmänt och starkt människoförakt?

2. I en given situation där du har valmöjlighet att antingen hjälpa eller stjälpa en kund, väljer du då det senare?

3. Kan du arbeta tillräckligt långsamt för att få köande kunder att tro att tiden faktiskt går baklänges?

4. Har du ett naturligt ansiktsuttryck som ser så fruktansvärt surt och förvridet ut att du aldrig behöver använda gummimasker för att skrämma barn på Halloween?

5. Kan du sucka, stöna och himla med ögonen varje gång en ny kund kliver fram med ett ärende?

6. Kan du tänka dig att hata ditt jobb, så till den milda grad, redan från första anställningsdag, att du hellre vill kasta syra på kunderna än att ställa upp på de olika besvärligheter de begär av dig?

Har du svarat Ja på minst 4 av ovanstående frågor är du välkommen att ta plats i kassan.
Och kom ihåg vårt motto här på Låtsasposten; Se till att göra allt så fruktansvärt jävla omständigt som det bara går.

Tack för visat intresse.

GALEN

Om jag fått bestämma hade jag gått ifrån korttidshemmet i samma stund som jag fattat beslutet om att sluta där. Då hade jag sluppit sitta igenom helt makalösa APT-möten, som det igår.
Att fortsätta jobba på ett ställe där man har sagt upp sig, det är lite som att befinna sig i ett ingenmansland. In the twilight zone. För jag har gett upp dom. Jag har inget brinnande hopp för kortis, och jag är inte engagerad. De har brännt sina broar till mig. Jag går dit för att det förväntas av mig, och jag gör det jag måste. Men de kan inte få mig att bry mig längre.
Därför blir det så märkligt att delta i möten, eller kaossituationer, som det var igår.

Vi har varit utan chef ganska länge. Därför hoppade jag, från skeppet som gungar alldeles för hårt utan en kotte vid rodret. De har annonserat efter en och fått tag i någon som de tror verkar lite vettig. Hon ska ta vid den 19 november. Samma dag som jag börjar på förskolan. Kanske kan hon få fason på saker och ting. Kanske inte. Men fram till hennes tillträde har vi fått en sorts chefsvikarie. En helt vanvettig liten människa som vi fick träffa igår. Hon betedde sig mycket likt en psykiskt sjuk person. I sina arga utfall, vansinniga skratt och totala osmidighet. Man trodde inte att det var sant. Jag orkar inte ens återge varför hon borde medicineras istället för att rodda i personalgrupper. Jag är bara glad att jag kunde tala om för henne att jag slutar om tre veckor. Jag är helt färdig med det här stället.

OM RÖRAN I RÖD-GRÖNA GRUPPEN

Det är kul med sexåringar. I ental. Jag är mycket förtjust i min egen. Men när man klumpar ihop dom i en stor grupp sådär. Hjälp.
Jag var tvungen att tala om för Gustavs supersnälla fröken Lisa (troligtvis flerfaldig SM-vinnare i tålamod) att jag verkligen beundrar henne. För det är ju helt jäkla omöjligt med de här ungarna. Som har så mycket kryp i kroppen så man blir helt nervös bara av att vara i samma rum som dom. Hon (Lisa) skulle försöka få allihop att sitta på en lång rad på golvet och liksom titta framåt. Samtidigt. Men shit, vilket Sisyfos-arbete (ni vet, killen som skulle rulla ett stenblock uppför ett berg, men varje gång han var nära toppen rullade stenen ner igen). När hon tryckte ner två ungar på ena sidan flög tre-fyra stycken upp på den andra. Några körde brottninsgmatch. Ett par sprang och klädde ut sig och tre tjejer gick och plockade fram plasthästarna. Som om fröken Lisa och hennes snälla röst inte fanns över huvud taget. Jag hade inte stått ut en dag. Troligtvis hade jag slagit ihjäl någon och fått livstid.

Men det allra bästa var ju det som inledde dagen. När vi fick gå till fritidsgården där Kulturskolan showar för sexåringarna varje torsdag. De berättar en spännande följetong om Lufsen på Drottningholms slott.
Någon som tror att jag har nåt snällt att säga om de två kulturtanterna?
Nej, men naturligtvis inte. Det är som om de där två varit inlåsta på fritidsgården sen jag själv var sex år. Och ännu längre. För det är fantastiskt obehagligt med deras myskläder och icke-frisyrer. Sånt där hår som varken är kort eller långt och som framförallt aldrig behöver en vårdande hand. De gälla rösterna (den ena greppade en gitarr och började sjunga sådär högt som hon verkligen inte kunde och det skar i hela kroppen och hon fick ingen luft och jag tappade livsviljan) och det extrema minspelet. Skrämde skiten ur mig, ärligt talat. Den ena hade stödskenor på händerna och den andra blockflöjt. Helt otroligt.
Men barnen. De här små oskyldiga ovetande barnen, de sitter ju som trollbundna. Och lyder minsta vink. Hälften rädsla, hälften fascination, tänker jag. För det är ju här och ingen annanstans de får komma i kontakt med vuxna som beter så här lagvidrigt. Allt i kulturens namn.

De har en hjälpreda, en extra hand, så att säga på fritids. Hon heter Luba och kommer från typ Ukraina. Hon vaktar barnen på rasten när de andra går till lärarrummet och dricker kaffe.
Din pojke er snell, sa hon till mig när de hängde i klätterställningen. Han aldrig bråcka. Han aldrig dåm med barnen. Din Gostav er jetesnell. Jag log så klart och tackade helt vänligt för det rara omdömet.
På föräldramötet vi var på för någon månad sen fick Luba presentera sig för oss föräldrar. Det var både roligt och sorgligt på samma gång. Hon berättade hur hon kommit till Sverige ifrån "typ Ukraina", jag minns inte exakt, men där i krokarna. I sitt hemland var hon utbildad till, och arbetade som ingenjör. Hon var, i sitt land, mycket högutbildad. Men i Sverige finns inga jobb för såna som hon. Så hon får passa våra barn. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, jag passa bårnen. Fredag, jag soka efter djåb. Sen urartade hennes presentation i en förbannelse över den svenska arbetsmarknadspolitiken på oerhört knackig svenska. Förskolelärarna skruvade mycket besvärat på sig, men jag förstod hennes andemening. Det spelade ingen roll om man var hjärnkirurg eller rocket scientist, man fick städa eller passa barn i vilket fall.
Men hon är snäll, Luba. Ingen annan leker med barnen som hon. Kanske är det nåt man lär sig på teknisk högskola i typ-Ukraina.

GÅ TILL SKOLAN

Idag hänger jag med Gustav till plugget. Det ska bli intressant att kolla in om de sköter sig. Men visst är man en lite jobbig morsa när man göra såna här grejer? Kanske får jag en obs-stämpel nu. Men det får det väl vara värt.

IT'S MIDNIGHT, CINDERELLA

Billboard Mag. har gjort ett utmärkt val. Alldeles strålande är det, att Reba är deras Woman Of The Year. Efter mer än 30 år i branschen. Kanske för att hon hänger med de coola kidsen just nu, som Justin och Kelly Clarkson, vad vet jag. Men senaste skivan, som jag rejvat om, Reba Duets debuterade på första platsen på Billboardlistan. Debuterade - hon har släppt i runda slängar sådär 14 miljoner skivor, men det har aldrig hänt förut. "It's been a good year," så sammanfattar hon det i en rar intervju som man kan kolla in på billboard.com.

Reba McEntire här intill är snart 55 år. Och även det överlägset bästa som nånsin kommit ur det där landet.

MALIN TACKAR, ÄN EN GÅNG, GUD FÖR SITT TVÄRFULLA INTELLEKT

Into the night är en, gissar jag, helt ny och galet skön låt. Med Santana och Chad Kroeger (rösten i Nickelback) på sång. Men jag har undrat en grej ganska länge när det gäller Carlos Santana. Han sjunger inte själv utan spelar sin gitarr ihop med nån bättre känd sångare. Och konceptet går alltid hem. Några som gjort det med Santana; Michelle Branch, Michael Jackson, Sean Paul, Jennifer Lopez, Shakira, Whitney Houston, Rob Thomas och John Mayer. Och att han spelar gitarr som ingen annan, det fattar till och med ett musikaliskt strömavbrott som jag, man kan ju alltid urskilja hans musik i en mix av en mängd andra. Jag undrar varför det är så. Varför finns det ingen annnan gitarrist som kan spela precis som Carlos Santana? Det borde ju rimligtvis inte vara omöjligt. Någon borde ju ha snappat upp, sen 70-talet, att det verkar vara ett vinnande koncept.
Det är något jag undrar över idag. Plus en grej till. De här white trashiga brudarna i white trash-kanalen nummer ett. Jag menar naturligtvis de tre i toppenproduktionen Ensam mamma söker, kan de möjligtvis få någon mer publicitet?! Har man verkligen täckt in allt? Finns det ingen liten bilaga, nätrubrik, annonspelare eller omslag där de kan få figurera bara litegrann? Jag har inte sett programmet. Jag tänker inte. Men jag är inte heller intresserad av att läsa om hur kinky en mattant från, jag griper ur luften, Årjäng är. I morse hade de släpat in den mest populära av dom, den kristna med silikon och blåställ (every man's dream...) i Morgonpasset-studion i P3. Jag visste inte om jag skulle vrida mig i pinsamt medlidande eller jubla av överlägsenhet när hon inte fattade över huvud taget att Olle och Martina (mitt trygga morgonsällskap) drev skiten ur henne. P3 är pretto, TV3 är trash, och om man som profil från den kanalen blir inbjuden för att göra radio där måste man ju inse att det är som ren såga-dig-vid-knäna-och-om-om-igen-påvisa-ditt-tvärtomma-intellekt-underhållning. Det måste man. She didn't. I rest my case.

HAN ÄR MIN ERNST

Eftersom vårt sovrum är under construction fick vi ställa rundsängen i köket igår. Lite märkligt var det att sova med huvudet vid sopskåpet.
M - Hey! Vi har aldrig gjort det i köket.
J - Har vi inte? Jo, men på köksbordet?
M - Inte med mig.
J - Diskbänken?
M - Nix.
J - Nej... det kanske var nån film jag sett.

Men! Så fint det blir i vårt hem! Tidsplanen var lite väl optimistisk, det blir köket i natt igen, men det spelar ingen roll. Det blir kanonsnyggt. Och som jag älskar det här hantverkandet. Som den här mannen utför.
Alltså Carro, nu vänder jag mig till min singelflingigaste väninna, man kan klara sig utan killar när det gäller det mesta. Jag köper det, i många avseenden är de mest till besvär och man kan klara mycket på egen hand. Men nu, det är ju i det här fantastiskt rara hemsnickeriet de kommer till sin fulla rätt. Jag känner mig så vansinnigt trygg i att kunna plocka ihop lite färg, golvplankor och tapet och att sen bara kunna beskåda hur han far runt här i sina (svarta) blåbyxor och svingar färgtråg, vinklejärn och sticksåg och fixar allt.
Visst, det finns jättecoola brudar som lyssnar på Destiny's Child Independent Woman och blir höga av prestigen i att typ tapetsera och svinga hammare själva. Men varför? This is why god created man. Könsdiskriminerande? Jag ser det snarare som en hyllning.

Och Milla - det blir på tvären. Jag är så tacksam.

JO, DET ÄR DET VISST DET

Jo, det är (var) det 200:e inlägget, oavsett vad det står i arkivet till höger. Där förskingras inlägg på nåt sätt. Som fortfarande finns kvar dock bland mina inställningar. Jag har koll. Stenkoll. Okej?

DET HÄR ÄR MITT 200:E INLÄGG

Alla som käkade tacos igår krattar löv idag. Det är sanning. Man promenerar genom Stenhamra och överallt, på varenda uppfart och bakom alla små buskar hör man ritscccchh, ritsssch. ritssscchh, ljudet av bestämda krattag mot torra löv. Och efter krattandet går de en promenad genom den höstvackra byn. Klär sig i många tjocka tröjor, täckjackor, stora hemstickade mössor och tumvantar som tvingar händerna att hänga slappt längs sidorna som stora tunga dasslock. Det var frost imorse, därför klär sig folk som vore det Sibirien vi plötsligt bodde i. Man frågar sig vad de här människorna ska ta på sig när det blir kallt på riktigt.

Igår kväll när Johan spacklade i sovrummet och jag hängde i soffan väntade jag på att de festliga fredags-sms:en skulle trilla in. Man brukar få små skojiga rapporter om vad folk har för sig. Ibland efterfrågas till och med ens sällskap. Dock var det ganska fattigt på den fronten igår. Två personer tänkte på mig. Milla skickade ett mms av en schysst blondin som gnuggade sina tuttar mot min display. Hon vet så väl vad jag går igång på, den där Camilla Jansson.
Sen var det Calle som var på krogen och tyckte att jag skulle komma in. Återigen fick jag förklara att jag är Fru Förort, tittar på idol och däckar mig själv på vin hemma i soffan. Han är rolig, Calle. Inte ens om jag så fick sex månaders extreme makeover skulle jag kliva in på de ställena han hänger på. Men det är väl tanken som räknas.

Idag har vi spenderat förmiddagen på Bauhaus. En så där kul grej på två griniga ungar en lördag. Men det funkade. Vi har tjackat två riviga tapeteter och ett golv som är så sjukt häftigt så jag blir lycklig bara jag tänker på det. Får väl se hur bra det gör sig i vår ghettolåda. Det hette Trendy nånting och kommer väl kanske få en del av våra stilrena inredningsvänner att ännu mer tappa tron på oss.

Önskar att jag skrivit ihop nåt mer fiffigt inlägg för att fira detta 200-jubiléum. Jag undrar vad det skulle kunna ha varit...

OM ATT VARA ETT ORIGINAL

Precis som vanligt handlar jag på Konsum på vägen till dagis. Idag är det fredag och som alltid dessa dagar blir jag lite bedrövad när jag tänker på Stehamraborna och deras fredagstacos. Hur varenda kotte äter samma sak. Jag har skrivit om det förut, jag vet, men varenda fredag konfronteras jag med detta och blir sorgsen på nytt.
Jag är crazy och köper lax och färsk pasta. Troligtvis tycker de, bakåtsträvarna, 70-talisterna, att det är jag som är knäpp. Och det bjuder jag på. För det är mitt hån. Jag och min lax skrattar dom i ansiktet.

Idag fyller min minikusin Lucas sju år. Och så väl jag minns det, när han var nyfödd och jag åkte hem till Nettan efter jobbet för att få snusa lite bebis. Det var väl finfin inspiration kan man säga, för vad tog det, tre-fyra minuter, sen låg Gustav där som en bulle i min egen ugn.
Nu är de polare och Gustav ska dit ikväll på kalas.

Men jag ska inte försöka lura i någon att jag är nåt sorts original bara för att jag inte steker köttfärs ikväll. För efter middagen då är jag precis som alla andra. Jag kommer tända upp min jävla ljusbricka i vardagsrummet, tappa upp ett glas från vindunken och sen, mina vänner, tittar jag på idol.

Maia Hirasawa - Mattis & Maia, veckans fyndlåt.

Trevlig fredagkväll hörrni! Tacos or not.

SAMTALSTID

Idag ska jag gå på utvecklingssamtal. Mitt första i skolan med mitt alldeles egna barn. Förväntansfull är nog inte helt rätt ord i sammanhanget men jag ser klart fram emot detta. Eftersom det är i princip första gången jag som förälder faktiskt ska få prata på riktigt med någon av pedagogerna som tar hand om mitt barn om dagarna. Jag undrar om de har lärt känna honom. Jag undrar hur de uppfattar honom, min Gustav, där i skolan.
Vi fick hem ett papper som vi skulle fylla i innan det här samtalet. Med bland annat frågor om vad Gustav är bra på. Och vad han behöver träna på. Sånt som jag trodde att hans fröken Lisa skulle tala om för mig. Men vi försökte hitta på lite grejer jag och Gustav. Han är en bra kompis, säger han. Och bra på att städa.
Men här då, sa jag sen. Vad du behöver träna på, vad ska vi skriva där? frågar jag.
Skriv tennis, sa Gustav. Jag har ingen aning om hur man spelar tennis.

Nej, men det ska bli intressant med samtal. Jag har fortfarande mina egna hyfsat färskt i minnet. Alltså när jag var själva barnet i sammanhanget. Främst från högstadiet. Det var aldrig jobbigt. Mina föräldrar var alltid yngst och coolast. Jag har aldrig behövt känna att mina föräldrar varit skämmiga i skoloffentliga sammanhang, jag är oerhört tacksam över detta. Och mina samtal var alltid avklarade på mindre än halva den avsatta tiden. För att jag alltid varit så jäkla lagom. Vad mer fanns det att säga än att... ja, det är bra alltså.
Och mer än så kan jag väl inte önska för mina egna ungar. Inte att deras föräldrar ska vara unga och coola, det tåget har ju på nåt sätt redan gått. Men att allt ska vara... bra.

TAXITERROR

Inga detaljer om själva kärleksfirandet men jag måste skriva om en händelse som var dess raka motsats.
Vi promenerade hand i hand från Stureplan till Fridhemsplan, när det var dags att åka hem. Därifrån tog vi första bästa taxi. Och det är ju lite som ett lotteri, det där med själva taxichauffören. Vi ville sitta där bak och vara lite kära och mysiga men det visade sig ganska omgående att det här var en snubbe som ville snacka. Oavbrutet.
Han började lite lätt med att berätta om en släkting han nyss besökt i Kista. Ett sjukbesök, då denna släkting som arbetat inom jordbruk tappat ett föremål på tån, det ena hade lett till det andra och nu hade han fått amputera benet uppe vid höften. Detta hade gjort hans fru helt blind av akut depression och nu hade de det inte så roligt, som han uttryckte det.
Därifrån blev det ett tvärkast. Om han var kung, talade vår chaufför om, då skulle han bygga ett hus på Tranebergsbron på grund av den fantastiska utsikten. Det här med att vara kung i Sverige, skulle komma att bli ett litet tema i den här enmanskonversationen skulle det senare visa sig.
Han hade haft cancer, den här mannen som kommit till Sverige från Turkiet för 41 år sedan. En cancer av det otroligt ovanliga slaget. Troligen orsakad av två års strålningsarbete i Tyskland. Troligen. Han visade ärren på halsen där han opererat bort körtlar och allt vad det var. 93 kilo vägde han från början, nu var han nere på 49. Han hade blivit sjukpensionerad men de papprena hade han rivit sönder och stampat på. För han var en kämpe. Man var ingenting om man inte kämpade, sa han med smått vansinnig blick och stirrade på oss i backspegeln. Vi nickade, lätt mållösa.

Det här med att mala sönder folk i köttkvarn kom han in på strax innan Brommaplan. I egenskap av muslim hade han firat någon helig dag nyligen och då kommit i gräl med en 80-åring som han tidigare kastat en kaffekopp på. Han hade talat om för gubben, och hans fru, att han hoppades att de skulle dö snart. Och gör de inte det, talade han om för oss, då ska jag för i helvete stycka upp dom i bitar och mala ner dom i en jävla köttkvarn.
Jahaja, sa vi, där ser man. Och det var sen han kom in på det här med kurderna. Kurderna som strömmar ner från bergen i Turkiet. De har alla minst tjugo ungar och de mördar och stjäl och kastar ut muslimerna från sina hus. Och likadant var det i Botkyrka där han bodde nu. De satans jävla kurderna tog över precis allting. Under honom bodde en familj med sex barn, sjunde på väg och de sopade sand framför hissen och de jävlarna skulle ner i köttkvarnen de också. Om han ändå var kung, sa han och pekade mot slottet i Drottningholm, då skulle han se till att mala ner varenda kurd till köttslamsor.

Därefter följde en historielektion som på nåt sätt gick ut på att det var turkar som på 11- eller 12oo-talet döpte Askersund till just Askersund när de hamnade där, inspirerade av nån svensk kung, jag minns inte vilken. Asker är då tydligen ett turkiskt militäruttryck.
Han frågade om vi hade barn. Jag ville inte gärna dra in mina barn i den här köttslamsehistorien, men det behövde jag inte heller för innan jag hann svara började han prata om sina fem egna. Fantastiska unga människor, inte någon av dem rökte. Kanske hamnar man i kvarnen då, hann jag tänka innan han utropade; Åh, är det ett vattentorn?

Aldrig har jag varit så glad att komma hem till Stenhamra.

Detta inlägg uttrycker inte på något sätt mina egna åsikter utan dessa från en taxichaufför på taxibolaget Kurir.

071013

Kanske är det några som sitter som på nålar och undrar över hur vi hade det på vår bröllopsdag i lördags.
Till er kan jag säga så här om den;
Den var väldigt, väldigt bra.

BLÖDIG FÖR BJÖRN

Jag funderar lite på det här med det heta nyhetsstoffet om hetsjakten på björn. Och nu är jag, by all means, ingen jägare men jag finner det hela lite märkligt.

Man kan ju lätt konstatera att förra veckan var ingen vidare sådan för Sveriges björnar. Om dessa inte rankar sin tid i mänsklig body count, vilket jag betvivlar. Med en död älgjägare och två rivna. Det här är ju tragiskt, naturligtvis. Man önskar ingen att bli dödad av en björn, det säger sig självt. Men jag känner litegrann, och jag kan väl inte vara ensam om detta, att man som älgjägare i de norra regionerna av det här landet inte kan vara helt aningslös när man ger sig ut i vildmarken. Där finns björn. Björnar är inte bruna pudlar. Björnar river. For a living. Om jag var björn och var ute och promenerade i skogen och mötte två beväpnade norrlänningar, ja, jag vet inte... om jag skulle stå kvar i vägkanten och käka blåbär direkt. Eat or be eaten. Eller?

Men det lite sjuka är blodtörsten detta väcker i alla efterlevande där uppe. Kravet på hämnd. Sweet revenge. Den här ursäktem för att peppra björn full med kulor tas så tacksamt emot. Jag tänker lite på jaktmenatliteteten i tecknade South Park. Där har man lagligt tillstånd att skjuta precis vad som helst så länge man samtidigt skriker, "Oh my god! It's coming right at me!!"

Byborna samlar ihop sig med högafflar och brinnande facklor och kräver död. Det bildas garden. De dödligaste av de dödliga kallas in. De hårdaste jägarna. Polisen. Bounty hunters. Viltvårdare, you name it. De snackar ihop sig, sprider ut sig och fixar biffen. Död björn.

Och jag tänker att nånstans är det ju ändå tur, att björnarna inte agerar likadant, varje gång nån av dom stryker med.

WIN-WIN

Nu ska jag, återigen, blotta mitt ointellekt. Men det måste sägas, att få saker i världen intresserar mig så oerhört lite som Nobelpriset. Varken i litteratur eller... supertrimmning av labbmöss, eller vad man nu kan tänkas belönas för.
Och när det gäller det här med Nobelpriset i just litteratur och mitt stora ointresse för detta, kan jag inte med säkerhet säga hur stor del av det som grundar sig i att jag aldrig kommer tilldelas något själv eller att Horace Engdahl finns topp tio-listan över världens mest obehagliga, rent vidriga, människor. Det där kan också vara den längsta mening jag någonsin fått ihop i min bloggkarriär.
Sen det här med Nobelmiddagen, don't even get me started. Okej, det här med äran i att vinna. Att man får lite hard cash. Men är det värt det? För att sitta igenom världens längsta och mest plågsamma middagssittning? (medräknat Jesus sista). Bland gamla uppspackade lik och fornminnen. Det kan inte förekomma någon, ur rent mänsklig synvinkel, intressant bordskonversation. Detta, eller så är det bara jag som är så vansinnigt icke-intellektuell. Och i så fall; ett-noll till mig.

VI SÄGER TORSDAG

Jag jobbar ikväll också. Och det är inga konstigheter. Vi är uteslutande bra människor där ikväll. Det kommer bli bra. Nu när jag plötsligt har ett slut i sikte känns det inte alls motigt att gå dit. Jag är knappt ens irriterad längre.
Igår kväll svarade jag i telefonen på kortis till någons stora och oförställda glädje;
"Heeeeej Malin! Det är [förnamn efternamn]. [pojknamn]s mamma." Mamman till mitt enda och hyfsat väl omhändertagna kontaktbarn. "Vad roligt att äääääntligen få prata med dig! Hur ääääär det?"
Kanske kan man tycka att det här hade varit ett ypperligt tillfälle för mig att greppa och tala om för den här familjen att jag faktiskt ska sluta. Inom kort. Men å så dålig jag är på att göra just det. Fånga sådana tillfällen. När hon var så glad och det var så mycket lättare att bara småprata lite om vad man gjort på semestern och så. Jag är usel.
Men å andra sidan. Hade jag sagt att jag ska sluta, då hade hon frågat varför. Ska jag ljuga då? Troligtvis. Då måste jag i vilket fall som helst öva lite först.

Johan, den lilla raringen, har dejt här ikväll. När jag jobbar.
Milla, det kommer hit en lång och gladlynt kvinna med en liten argsint hund. Kan du hålla lite koll på dom åt mig? Så som du gjorde med min dotter igår. Det är så himla mysigt att få lite mms-rapporter hemifrån när man hastar mellan matmixern och badrummet på korttidshemmet.

I morgon, hörrni. Då kör vi en coctail, eller poolparty or call it what you will. Jag tycker ni ska komma allihop.
Så gör vi.

DÄR DET HÄNDE

1999. Årtalet känns brutalt avlägset och som en flydd tid. Samtidigt som jag lite, lite känner, men vänta. Var det inte igår? Var det inte nästan igår som världen inte var större än sträckan mellan Söderström och Stadshagen. När Helena och jag hade något sorts SM i störda grejer och vi sådär lite efter hand lärde oss en del grundläggande saker i livet. Som till exempel att man inte bara kräks av lakritsshots utan man kan faktiskt bli i princip medvetslös också. Och en annan viktig grej; om man träffar en galen gammal punkare på en Ålandskryssning ska man inte bjuda hem honom på grillfest. Inte ens på skoj. För han kommer verkligen att komma.

Detta, plus en hel del andra visdomar som jag besparar mina känsligaste läsare.

1999 började jag på mitt första riktiga jobb, men av större vikt är att jag snubblade över ett riktigt schysst span. Och jag var spänd och pirrig varje eftermiddag när han alltid kom förbi. Fixade med håret och försökte alltid se till att, vad jag än gjorde vid de här tillfällena, se så snygg och cool ut som möjligt. När jag spanade.

Han hade sexiga blåbyxor, detta var, och är fortfarande, mycket viktigt, gelefixat hår, mörk blick och bestämda steg. Det hade han, och allt gick, vad jag minns, väldigt fort.

Ett par oskyldiga dejter. Ett par halloweenfester i Hästhagen. Sen var det klappat och klart och läge att hångla in 2000-talet.

På lördag har vi varit gifta i sex år. Tillsammans i åtta. Och det måste ju säga lite mer om oss än att vi bara har blivit väldigt mycket äldre. "Ingen annan skulle stå ut med dig," säger jag ibland i mina ljusare stunder. Fast vi vet båda två att ingen annan skulle fixa mig heller. Så egentligen är det väl helt enkelt inget annat än en jäkla tur att vi har varandra.

1999. Det var inte alls det här jag skulle skriva om. Det var bara det där om jobbet, där mr. och mrs. Mupp fann varandra all those years ago, det är där jag ska börja jobba. Igen.

DUBOIS, DU ÄR EN SÅ FANTASTISKT LUGN MÄNNISKA

"Den där löjliga föreståndaren", sa en av mina arbetskamrater igår om min blivande nya chef. Inte för att han har den minsta aning eller uppfattning om vem hon är, utan för att han är besviken över mitt beslut att byta jobb. Och det är väl hans fulla rätt naturligtvis.
Jag träffar föreståndaren, som istället för att vältra sig i chefsskapet är väldigt ödmjuk och talar om den negativa klangen i just det ordet. Chef. Men vad jag tänker där och då är att det är såhär, det är precis såhär en chef faktiskt ska vara. Det är proffsigt och hon är säker och trygg när hon beskriver för mig en verksamhet och en struktur som är genomtänkt och faktiskt fungerande. Det är så tydligt att här finns ett engagemang och ett driv som kontiunerligt pumpar friskt blod genom det här omloppet. Det är såhär det ska vara. Hur kan jag inte ha vetat att det är såhär det ska vara?
Vi samtalar och jag befinner mig nånstans i det suddiga gränslandet mellan arbetssökande och nyanställd men jag känner mig helt säker och så lyssnad på. Jag inser att jag inte är van.
Här är personalpolitik inte ett flyktigt begrepp som svävar i luften, långt bortom räckhåll för den som ibland hoppar lite med handen uppsträckt i ett tafatt försök att fånga det. Här är begreppet så mycket mer än ett sådant. Det är en verklighet, fångad i en glasburk med stora lufthål i locket.

Det finns ingen anledning att driva särskiljningen mellan de två längre än så. Jag tror att budskapet gått fram.
Men det var lustigt igår, på korttidshemmet, när jag fick frågan; "Malin du har ingen kompis eller så som skulle vilja komma in och ta ditt vikariat på ett år?"
Och jag funderar. Har jag någon vän? Som jag skulle rekommendera mitt jobb på korttidshemmet? Ni vet, det som jag skrivit en del om här i bloggen. Jag har ju naturligtvis en helt objektiv syn på det hela. Men vi kan göra såhär; den som är intresserad av ett vik på kortis efter mig kan anmäla sig nedan.

DET ÄR UNGEFÄR NYTT

Jag har haft ett möte på morgonen. Ett möte där jag har sålt mig själv. Fast på ett bra sätt. Eller åtminstone efter bästa förmåga. För jag är inte särskilt duktig på just det. Att boosta mig själv. Jag har lättare att tala om vad jag inte är bra på istället för att på beställning redovisa för mina goda egenskaper. Det är ett problem jag har.
De värsta frgorna, tycker jag, är de mest klassiska. "Malin, vad kan just du tillföra arbetsgruppen? Hur ser du på din roll i [arbetsplatsen]?"
Jag hinner först alltid tänka att jag borde göra det lätt för mig och helt enkelt vara ärlig;
"Alltså, helt seriöst. Jag är inte särskilt bra alls och det smartaste draget från er sida vore troligtvis att välja någon annan."
Men det gör jag sällan. Faktiskt har det aldrig hänt. Istället samlar jag mig. Och sen pratar munnen på som av sig själv. Ofta kommer helt bra saker ut och som en följd av detta har jag nu ett helt nytt jobb. Eller ja... halvnytt. Jag gratulerar mig själv till detta.

LITE OM DET

Åh, Milla! Jag förtjänar inte dina sympatier. Jag skulle kunna förneka det, men det plötsliga insjuknandet var självförvållat. Jag har lärt mig min läxa och det finns skäl till att jag inte dricker whiskey. I vanliga fall.

Vi har promenerat med Lena ikväll, Johan och jag. Undrar om det finns någon annan som uppskattar vårt sällskap så mycket som hon. Det råder en epidemi av äktenskaplig leda och skilsmässotankar i Stenhamra säger hon. Vi kontrar med att vi är mer kära och lyckliga än nånsin. Men tröstar med den där gamla klyschan om att man måste vara lite deppig ibland för att veta när man har det bra. Så gick vi där i mörkret och höll i varandra. Vid ett tillfälle trodde vi att vi skulle bli överfallna av ett rusande vilddjur. Men det visade sig vara en helt vanlig cykel när den kom närmare. Tänk vad vi skrek, helt i onödan.

Idag har jag blivit vän med Annelie. Jag kastade ett får på henne. Som för att fira. Facebook ÄR roligt.

DÅLIG

Tidigt i morse stod jag, helt ensam, vid kanten av en äng och såg hur dimmorna lättade över åkrarna i den vackraste delen av Sörmland. Det var i det närmaste en trolsk stämning och helt tyst, bortsett från ett gäng tappra höstfåglar.
Jag tänker på hur fantastiskt fin den här stunden varit om jag inte stått där dubbelvikt och...ja...mått väldigt illa helt enkelt. Jag gör inte bilden mer målande än så. Galla i daggvått gräs, osv, jag besparar er det.
Det var jättetrevligt att Carro kvistade över till Skaresta från Katrineholm, det var det. Men den där kräksjukan hon tog med sig (som drabbat henne och hennes andra kamrat tidigare på morgonen) den kunde jag varit utan.

Nu tycker jag att alla ska göra som jag och kolla på Sam Jackson i 51st State. Kan lätt vara en av hans bästa.

Peace.

HEADING SOUTH

Idag åker vi till landet. Det gör vi. Jag skulle egentligen förortshänga med Bodil o co på lokalhaket i Råcksta i morgon, men istället blir det skogshäng i Skaresta. Detta känns som ett helt moget och sunt beslut.
Och lillebror ska följa med. Bara det är ju stort. I morse låg Elvira i sängen och kramade oss allihop.
- Å, sa hon och var helt mysig, det här är min familj!
Det är den känslan. Den här helgen.

Jag önskar er alla lika hög trevlighetsfaktor. Ja... alla utom den som åker på arbetsbeordringen från korttidshemmet förstås. Själv har jag nåt fel på min telefon. Det hela är mycket märkligt.

RÅKALLT DIS

Dagens tagg i hjärteroten är, och jag tror inte att det är första gången, Jag saknar Dig med Uffe. Jag städar och lyssnar på den cirka fjorton gånger. Detta utan att jag egentligen saknar någon. Inte, så som min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig, inte på det viset i alla fall. Och utan att jag egentligen är särskilt förtjust i Ulf Lundell heller.

Men vissa saker fastnar, vissa saker är vackra ändå.

Som Milla. Min trygga punkt på Klevbergsvägen. Jag får lov att skriva för brinnande livet på kvällar och nätter. Om så bara för din skull!

DET HÄR ÄR MITT GNÄLL

Jag ber om överseende. Eller snarare ber jag den som är trött på att läsa mitt ältande om korttidshemmet att hoppa över det här inlägget. Scrolla.
För jag behöver faktiskt älta lite. Då jag inte har någon psykoterapeut att trakassera får bloggen vara min ventil. Det är en terapi i sig. Jag kan ösa skit och sen låtsas jag att det i alla fall inte är någon som läser. Det kan vara hyfsat nära sanningen.

Idag har de planeringsdag på korttidshemmet. Nästan alla förstod att jag inte såg någon mening i att delta i den. De planerar för framtiden och helt klart har jag ingen del i den. Då tänker jag heller inte sitta där och le och nicka som någon av de andra marionetterna.
En av mina (soon to be ex)kollegor, han hävdar att det är min stolthet som "ställt till det" för mig. Att jag bara behöver svälja den, köpa jiddret och ställa allt tillrätta igen.
Nu vet jag inte om just stolthet är ett av mina paradord här i livet men man har ju trots allt nån sorts gräns för hur mycket man tar.
Jag inser att jag drar min ungefär runt offentlig förolämpning. När jag får talat om för mig att en människa med ett faktiskt syndrom är bättre kvalificerad än jag. Som jag har varit med och burit upp under så många pass. Täckt upp, gjort hennes jobb och sen fått sitta med och ta skiten, alla klagomål från föräldrar, som vartenda ett går att härleda direkt till henne. Det är hon som har den formella kompetensen. Sånär som på den där C-uppsatsen. "Men det ska fixas." Som om det vore en jävla blankett hon saknar.
Hon är bättre kvalificerad än jag. Det är som att flytta bort fabriksarbetaren från det löpande bandet och ställa dit en schimpans istället. "Den klarar arbetet bättre än du."

Och det finns fler saker jag inte uppskattar. Som att bli grundlurad. "Malin, SÖÖÖÖÖÖÖÖk tjänsten! Den är din. Du har den som i en liten ask!" För att två veckor senare sitta med vidöppen mun och helt chockad säga; "Men VEM har sagt det?"
Det är klart att jag är glad för det nya jobbet. Det är jag. Det är en lättnad och en befrielse att slippa ut från dårhuset.

SOVA?

Men jag är ju inte trött. Är det för att jag tog en sån där migräntablett? Inget jag kan svara på. När klockan är halv tolv en tisdagnatt i oktober är risken rätt stor att man är den enda som är vaken i den här byn.
Jag downloadar lite. Jens Lekman. Regina Spektor. Kanye och en del grejer som jag inte är direkt stolt över som exempelvis Danny och September. Och så Vincent. Som bara vill heta Vincent. För att han heter Pontare i efternamn? Miss Blue är en helt bra låt. Men jag undrar hur han ser ut, Roger Pontares son. Jag tänker att han är rebell. Han har kläder från Dressman. Och en frisyr som en mentalt stabil.
Det är vad jag tänker istället för att sova.

TRICKS

Så vi cruisade, jag och Bodil, i hennes spretnya BMW. Vad ännu lite roligare det hade varit, sa vi, om vi varit lite snyggare också. Men man kan inte få allt. Bilen är fin och Bodil kör som en biltjuv. Eller som en hetlevrad norrlänning som väntat tills hon var 30 och flyttat från Åsele till Stockholm för att ta körkort. Typ så. Tutar och har sig. Inga konstigheter.

Det är ungefär 47 grader varmt i vardagsrummet. Jag har handlat mängder med ljus. Det luktar lavendel och grejer. Jag handlade. I went IKEAcrazy. Och nu har jag gömt det mesta i bastun. För Johan. Sen får jag fasa in grejerna lite i taget i vårt hem. Det här är nåt som min mamma lärde mig redan när jag var mycket ung. Fast hon gjorde (och gör det fortfarande) det med kläder. Handlade en massa och gömde det längst in i klädkammaren. Sen när hon plockade fram nåt nytt långt senare frågade Göran; "Har du shoppat?"
"Det här??" säger hon då, helt oskyldigt. "Den har jag ju haft jättelänge."
Precis så kommer jag säga när Johan framöver hittar nya grejer lite överallt.

I sanning har det varit en hänga-med-kortisbrudar-dag. Jelena och Walter var här och åt middag med oss. Det var soft. Vi drack vin. Gustav och Walter spelade tv-spel. Quila och Dansa, Jelenas pitbull, röjde järnet. Och nu sover samtliga. Utom jag.

Jag ska sluta på korttidshemmet. Har jag sagt det?
Jo. Jag ska sluta på korttidshemmet. Där råder sällan skådad oproffessionalitet. Det är snudd på ett fall för frickin' Uppdrag Granskning. Bring it on. Janne Josefsson. Sverker Olofsson och allt vad de heter, såna där arga upprörda svt-män.
Och ibland vet jag inte. Om det är klokt att vara diplomat. Eller uselt att vara mesig. Hur som helst. Osökt kommer jag att tänka på den där gamla klassikern... hur gick den nu...

... don't know what you got 'til its gone...

MUPPAR

Men kolla på de här två riksmupparna. Och deras kvällstidningsminer. Häromdagen betydde de här svåra ansiktsuttrycken "Jag visar Burma-munkarna mitt stöd med den här röda tröjan". Idag är budskapet ett helt annat. Med samma min. Idag lägger Swartling och Breitholtz huvudet lite på sned, kniper ihop munnen till ett jävla streck och kisar lite med ögonen för att klargöra att de är för prettiga för let's dance. Idol - okej. Let's dance - nej, där går gränsen. Breitholtz säger; "Jag vill inte utrrycka mig med min kropp på det sättet." Tacka fan för det.

I en annan rubrik i kategorin Nöje står att läsa; Nicole Kidmans man i mc-olycka. Jag undrar om Kidman nånsin omtalas som Mrs. Keith Urban.

Istället för att fundera så mycket vidare på det ska jag dra till IKEA med Bodil. Vi ska muntra upp oss själva och varandra genom att spendera en ansenlig summa pengar tänkte vi. Sorgen ligger i att vi inte längre kommer att vara arbetskamrater. Bodil fick de behålla, mig blev de av med. Och fortfarande är det så att det är korttidshemmet som lider den största förlusten.

MÅNDAGSBRIEFING

Det finns ett gäng bra låtar på duettskivan också, naturligtvis. Även om inget känns direkt nyskapande eller toppfräscht. Men det är helt fina och klassiska låtar. Duetten med Rascal Flatts ligger i topp just nu. Han är lustig den där lille sångaren i RF. Han är knubbig och blonderad och har alltid solglasögon och jag kommer aldrig ihåg vad han heter. Det om det.

Alex Schulman slutar blogga idag. En blogg som inte längre klassas som sådan utan som ett fenomen. Han får ångest av bloggen, skriver han. Men lovar att snart dyka upp i ett annat sorts forum. Fortfarande under Aftonbladets flagg. Troligtvis kan man hålla andan till dess.

Igår jobbade jag på korttidshemmet. De där helgpassen med sina tolv timmar har en förmåga att kännas som en hel livstid. Det är som att kliva in i ett sorts parallellt universum när man går in genom dörren på morgonen. Ett slags svart hål där tiden liksom inte finns. Den går i vilket fall som helst inte framåt. Och världen utanför vet man liksom inget om. På kvällen när man släpps ut blir man som lite förvånad när man inser att allt varit som vanligt där ute hela tiden. Och det har hunnit bli väldigt mörkt.
Jag var minst sagt nöjd när jag gick hem igår kväll. Jenny Lietz, på väg till jobbet, hojtade från andra sidan vägen.
- Ska du sluta på [korttidshemmet] Malin?
- Japp.
- Å va trist. Men du gör helt rätt!
- Jag vet.
- För du vet hur det är. När skeppet sjunker...
- ... då hoppar man.
- Det är bara att gratulera dom som får dig!

Det är som jag alltid har sagt. Hon är för rar den där Jenny Lietz.

Och det har varit en bra vecka för Stenhamra. Tillflyttningswise. Först Jelena och Walter. Och nu bor även hela familjen Ljungblom därnere på de gamla jaktmarkerna. När du minst anar det, Kimbratt, då står jag där utanför dörren med en welcome-to-the-neighborhood-korg. Precis som i vilken amerikansk förort som helst.

THE ONLY PROMISE THAT REMAINS

Just det! Rebaduetterna är ute och tillgängliga.
Och jag tyckte ju att det lät lite spännande, det här med Reba och Justin.
Justin Timberlake har skrivit en låt till skivan. Det borde ju kunna bli bra tänker man.
Men efter att ha sett videon. Jag kan inte ljuga. Vilket sömnpiller...

http://www.youtube.com/watch?v=J0XH-iDpgAk

DET ÄR EN BRA DAG AFTER ALL

Får jag släppa bomben? Jag vill så gärna släppa bomben!

Jag är mycket mycket glad.

Idag flyttar Jelena och Walter till Stenhamra. Det är en bra dag. Jag vet att de kommer trivas här. Ikväll ligger vi i bubblet vid 21:30. Ya'll should come by.

MALIN RECENSERAR, TIPSAR OCH VARNAR

Nu ska jag ta och gå igenom lite vad jag läst, sett och lyssnat på den sista tiden. Jag tänker att det här är något som intresserar er något oerhört.

Vi börjar med böcker. För att vara någon som kastar skit på Camilla Läckberg så har jag läst väldigt många av hennes böcker. Jag har alla och har bara den sista, Tyskungen, kvar att ge mig på. Det här betyder inte att jag tycker att hon skriver nåt bättre än i den första, supertröga Isprinsessan. Det är mer så att jag vill ju vara säker på min sak. Typ.
Jag läser Läckbergs böcker i lönndom. Skulle aldrig plocka upp en bok på bussen eller visa den på jobbet. Läser dom endast instängd i sovrummet under min lilla lampa. Men helt nyligen visade det sig att jag och Carro var mitt i Olycksfågeln samtidigt. Det är också den bästa av böckerna i min mening får jag lov att erkänna. Jag tävlar med mig själv om att komma på vem mördaren är så snabbt som möjligt. Det är, i likhet med alla de där fräsiga gamla mördarserierna som Mord och inga visor och Diagnos mord alltid någon som introduceras tidigt i handlingen. Och alltid den man minst ska tro. I Stenhuggaren var det helt enkelt. Det handlade om simpel matematik. Och i Olycksfågeln var det trots allt ganska solklart. Nu ska jag kanske inte avslöja nåt eftersom det är meningen att jag ska rekommendera boken... kul att läsa om man vet att det är psykologen och polisen som mördar ihop.

Alex Schulman och Carolina Gynning har skrivit en bok. Eller de har skrivit mail till varandra som har blivit en bok. PRIVAT - mejlkorrespondens. Det är en både kul och ångestfylld liten bok som man kan läsa om man har en kvart över. Att Alex kan skriva är ju allmänt känt men det här med Gynning i kombination med ord var jag lite tveksam till. Men, förutsatt att det verkligen är hon som skrivit, så blev jag överraskad. Hon skriver kul, djupt och stundom rent av insiktsfullt. Jag tycker om att få mina förutfattade meningar lite kullkastade, men trots allt är de två ganska trasiga människor och man stänger boken efter den där kvarten med en lite lite tung känsla i bröstet.

Man ska inte skriva långa inlägg. Så vi gör såhär. Kolla på Little Miss Sunshine. Och lyssna på Jens Lekmans nya singel Sipping on the sweet nectar.

FRÅGA:

Jag är på inga sätt och vis en smart brud. Jag har aldrig pluggat nåt annat än sånt jag tycker är kul, vilket har begränsat sig till de två språken jag behärskar. Det finns till exempel få saker i världen som kan få mig att känna sån panikartad frustration som matte.
Därför valde jag, vad jag ofta kallar, ett förlorarspår. Det vill säga omvårdnadsprogrammet på Stadshagens vårdgymnasium. En konstig skola. En märklig tid. Men Helena och jag hade kul i alla fall. Även om vi kanske inte blev så mycket klokare.

Vart jag vill komma med det här är egentligen en fråga. Angående det här med högskoleutbildning. Där har jag ju naturligtvis inga begrepp. "Högskola" är som en stort suddigt ingenting för mig. Men jag vet att det finns en del brainiacs som är desto mindre aningslösa.
Jag undrar över det här med C-uppsats. Hur stor del av en högskoleutbildning upptar den. Och kan man tillräkna sig en utbildning till, låt oss säga... jag hugger i luften här... socionom, om man inte har skrivit uppsatsen? Det är vad jag undrar.

Anyone?

OSTÄMNING

Idag tänker jag inte kämpa för att bygga upp nån fredagsstämning. Jag jobbar kväll förstår ni. Så ni kan ta eran stämning och shove it.
Men det går bra att återkomma 20:48. Då börjar min helg.

SAXAT

Såhär skrev Carl Johan Schulman om saker för ett tag sedan...

"Jag surfar runt efter svåra olyckor som inträffat under natten. Men hittar inte särskilt mycket. Bara några brasor i Grekland. Kommer att tänka på var brytpunkten går mellan geografisk närhet och antal döda.

100 000 döda indier kan möjligen väga upp 10 döda svenskar. Men det är knappt.

Men det behövs så klart fler norrmän. Skulle säga att uppåt 50 norrmän måste dö för att jag ska bry mig mer om dem.
Lika många finnar.
Och danskar.
200 fransmän är värda lika mycket som 100 000 indier.
400 italienare.
500 Schweizare får nog sätta livet till för att bli värda att motsvara 100 000 indier.
1000 belgare. De är rätt så obehagliga, de där belgarna, visst är de?
Men tyskar... Ge mig en halv miljon döda tyskar. Så höjer jag på mina ögonbryn här framför datorn.

Så ligger min geografiska dödslista."

Och så mycket skit han fick sen, Calle.

Källa: www.schulmangruppen.se/schulmania

FÅNGAD MITT I KATASTROFEN

Jag har gnällt mycket på sista tiden. Och jag ska göra det lite lite till innan jag byter spår.
För det är det här med nyheter, kriser och katatsrofer av olika slag runtom i världen och hur vi i det här landet inte verkar kunna ta till oss givna katastrof om det inte finns andra svenskar inblandade att på nåt sätt relatera till. En flygkrasch, ett bombdåd eller översvämning rör oss liksom inte om inte en eller ännu hellre ett par svenskar har strukit med. Eller ännu bättre är om nån överlevt och kan vittna om det oerhörda som inträffat. Kanske har de till och med varit lite fiffiga och tagit schyssta bilder av infernot som vid flygolyckan i Thailand. Det är mumma för de svenska Aftonbladetläsarna. För utan svenskt vittnesmål - ingen katastrof.

Idag läser jag om det här spektaklet i Burma. (Tänk vilken skit jag skulle fått för "spektaklet" om detta varit en vida känd blogg. Det här är ingen vida känd blogg. It's a good thing.) Och visst har man nu, sent omsider, lyckats skramla fram ett par svenskar även där. Och det är klart att de är fångade "mitt i kravallerna". Är det nån som tror på det? Att vi har stridande parter på varsin sida, folk gapar och skriker och slåss och skjuter på varandra och allt vad man nu kan tänkas att de håller på med. Och mitt i allt det här står ett par svenska backpackers med reseguide i handen och helt förvånad uppsyn. Och sen ringer de hem på nån raspig mobillinje och rapporterar om att de har själva har bevittnat hur folk typ har fallit till marken och allting.

Jag finner detta sådär troligt. Men likafullt är det precis vad Svenne Banan vill läsa. Där finns svenskar, lika med att vi är berörda.

GAMLA

En grej som jag hatar när det gäller bankomater är det här med framförallt gamla människor och hur de inte bara kan ta sina pengar och gå. Lämna över utrymmet och själva bankomaten till nästa man i kön.
Det är ungefär det tråkigaste som finns att vänta i bankomatkön. Det ska gå snabbt, snabbt, snabbt. Jag är snabb och kräver, i det närmaste, att alla andra ska vara det också. Men äldre människor har en trög grej för sig. Utöver det här med att vara allmänt långsam, det köper jag, att de kanske inte riktigt ser knapparna när de trycker koden och så. Men sen! De tar sina pengar i ena handen, kontobeskedet i den andra som de noga granskar. Medans de fortfarande står kvar och hoggar hela utrymmet. Sen måste de dubbelkolla, trippelkolla kanske till och med att inget oväntat händer med bankomaten. Att den inte börjar spontanspotta ut sedlar från deras konto, eller jag vet inte vad. De kollar. Inga extra besked, inga flygande sedlar, det står VÄLKOMMEN på nytt på skärmen, de betraktar näste man i kön. Sen stapplar de iväg.

Ja. Jo, okej. Jag antar att det här går under kategorin Dagens i-landsproblem.

FORSKNING

På en nyhetssajt läser jag forskningsresultatet av en viktig studie. Där har forskare äntligen fastslagit att män med mörka röster får fler barn. Än män med ljusare röster då, får man förmoda. Eftersom kvinnor finner de mörkröstade männen sexigare.
Och det är det jag säger. Skit i cancer. Stamceller och annat trams. Det här är forskning när den är som bäst. Det här är grejer som det ska satsas på. Konkreta fakta som vi vanliga människor förstår oss på. Fram för mer anslag till den här sortens forskning. Genast.

Det här är sånt vi verkligen behöver veta.

DEFINIERA IDIOT

Jag tog med Gustav till stan idag. Hade lovat honom nya skor. Och en ny frisyr.
Vi åkte rulltrappan upp till perrongen i Brommaplan. Gustav ville stå själv, utan att jag höll i honom. Det gick bra. Nästan hela vägen upp. Han höll i sig på nåt sätt så att han fastnade och tappade balansen. Och föll, med huvudet före, tillbaka nerför trappan. Han studsar på ryggen längre och längre ner, panikslagen och kämpandes som för sitt liv.
Det hela gick så klart väldigt fort, jag kastade mig nerför efter honom för att få upp honom på fötter. Men innan jag når fram till min son har två personer, två män klivit över honom. De var tvungna att ta extra långa steg för att komma över det här barnet som liksom blockerar deras väg. Den ena säger i sin mobiltelefon när han har ena foten nånstans över Gustavs huvud; "Jaha, nu ligger det folk i rulltrappan också". Jag blir så arg när jag tänker på det här så jag nästan kan grina. Och hade jag inte varit tvungen att bära min vettskrämda unge tillbaka uppför rulltrappan hade jag absolut sprungit efter den här idioten och knuffat ner honom på spåret. Och sen när tunnelbanan mot Skarpnäck dundrat in hade jag lite nonchalant konstaterat till ingen särskild runtomkring att, "Jaha, nu ligger det nån jävel på spåret också."

Det gick bra med Gustav. Utöver lite ont i ena armen. Han fick sina skor. En ashäftig frilla och lite nya kläder.
Och från och med nu, när vi åker rulltrappa, håller han stenhårt i mig.

THE VAB IS WORKING MIRACLES

Igår kväll när jag kom hem vid 21-tiden såg jag små brinnande ljus redan ute vid grinden. Det var nästan så att jag fick gnugga ögonen.
På poolkanten stod de uppställda som i en ring. Där stod även en flaska Asti (courtesy of Carro) och glas. Och mitt i alltihopa, under stjärnorna i det varma vattnet, låg en man och väntade.
Precis så, ska en måndagkväll vara.

HAN HAR EN SOFT DAG

Det skulle kunna vara så, Milla. Johan är otroligt tacksam för att han får vabba med Elvira idag för han kan knappt röra sig. Jättejobbigt varje gång han ska upp från tv-spels-ryggläge i soffan. Fast vi har varit ute och gått långpromenad på morgonen med Viran nerbäddad i vagnen. Det var mysigt. Önskar att man kunde gå runt och skrota såhär lugnt tillsammans varje dag.
Men det skulle bli en fattig tillvaro. Jag ska snart åka till jobbet. Någon måste ju dra ihop till brödfödan.

UNITED

Jag har haft roligt idag på eftermiddagen. Johan spelade sina allra första matcher med sitt innebandylag. I korpklass. De går under det fräcka namnet Mälarö United och håller till vid Brommaplan.
Jag tjatade mig till att få följa med och bevaka detta. Han var inte överförtjust. Han trodde nog att jag ville följa med för att spana på heta killar. Och även om jag haft sådana intentioner så togs jag ganska snabbt ner på jorden igen när vi kom dit. Den här innebandy-korp-ligan, det var en ren festival i ölmagar och mansbröst. Gamla mukisbrallor och bakisflås. Men inte desto mindre underhållande att titta på för det.
Det är ju rätt fantastiskt det här med män och bollar. Av olika slag. Och det här gravallvaret, på-liv-och-dödheten, som genast läggs in i det här. Som oskyldig åskådare och icke-frälst kan man nu tycka att det är softa snubbar som har lite kul ihop och petar runt en liten boll till varandra för att de, i princip, inte har nåt bättre för sig. Men det handlar inte alls om det. Det handlar om att vinna, vinna, vinna och döda, döda, döda. Fullkomligt krossa allt i ens väg och hela ens egen, och till och med kanske världens, fortsatta existens verkar hänga på att man får in den lilla lilla plastbollen i mål. Det var slagsmål och flygande klubbor och utvisningar till höger och vänster. Fantastiskt kul!
Och jag tycker om att se Johan in action. Han är så duktig och jag var en helt okej supportive wife (den enda för övrigt) när han gjorde mål och när han stapplade av planen. På slutet trodde jag nästan att jag skulle komma att behöva en defibrillator eller minst syrgas när han låg och flämtade på golvet. Men han repade sig. Han gör oftast det, Johan.

TACKSAM

Men innan dess måste jag bli seriös för ett ögonblick. Fredagkvällen till trots.
Något som man aldrig kan få för mycket av och är i ständig jakt på är ju bekräftelse. På alla olika vis som man faktiskt behöver den. Det är ett mänskligt behov. Där kan ingen säga något annat.
Man vill ha den inom alla sina olika områden. I sitt yrke, från sina vänner, sina barn och från... den man lever med.
Men i min bok är det nog allra mest belönande att få bekräftelse som mamma. För hur det än är så känner man sig ganska ofta som en rätt crappy sådan. Man stressar och man gapar och skriker och det finns aldrig tid till allt man vill. Det är så svårt att bara vara här och nu med sina ungar. Att bara använda upp ett ögonblick tillsammans för vad det är.
Därför blir jag själaglad och varm ända in i djupet av hjärtat när jag får bekräftelse som mamma. Som en okej mamma. Särskilt från någon som faktiskt kan säga något om saken.
Precis det fick jag idag. På bussen. Av Elviras (och min, men säg inte det till nån) bästa Inger. För hur fantastiskt fina saker sa hon egentligen. Och sen har jag så svårt att bemöta snälla omdömen sådär. Då blir jag liksom tyst och förlägen när jag egentligen bara vill krama henne och tacka för att hon i och med detta gjort min dag, för att säga min hela vecka, så mycket ljusare.
Jag tar till mig vartenda ord. Och jag blir lite lite längre (inte för att det behövs) och tänker att, hej, kanske är det inte så illa ställt med just den här familjen trots allt.

Och om detta var ren taktik för att få mig att gå på mitt första dagisföräldramöte. Då var det otroligt skickligt gjort. För ja, jag kommer.
Nu är det lite trist att just Inger inte läser det här. Men det kanske Pernilla kan ordna?

THE GRÄNDHAPPENING

Darling Milla - nånting starkt coming up så fort vi ses!

För det är så det blir. Kräftorna tinar. Vinet är kallt. Det är hos Ylva och Staffan det händer ikväll. Jag är mycket förväntansfull inför detta.

KENT-URBAN!

Matar på med stämning. Här i form av Keith. Han gör sitt både för öronen och ögonen.

http://www.youtube.com/watch?v=mZH9pJHB2nY


Alltså, det ska gå att få upp själva videon här i en liten youtube-ruta. Men jag får bara bloggers jävla felmeddelande i fejjan. Ledsen att den som vill kolla in snubben måste klicka sig till youtube. Verkligen.

Nu åker jag och handlar. Nån som ska ha nåt?

NIGHT OF PASSION

Nästa steg är ju helt naturligt.

En skvoosh (Duboiskt drinkmått) Bacardi Grand Melón

och sen passionsfruktsjuice och en näve is på det.

Shake well n enjoy.

Men jag måste väl åtminstone handla först.