Jag tänker lite på det där med att vara mörkrädd och vilket besvär det kan vara. Jag är det inte. Det är en begränsning som jag liksom inte har råd med. Jag glider runt i mörkret om kvällarna med hunden och så tänker jag en del på Jan Guillou. Han fick frågan nån gång i en intervju, om han var mörkrädd. "Nej, varför skulle jag vara det?" svarade Jan på typiskt Jan Guillou-vis, "Det farligaste som finns i mörkret är ju jag." Jag tycker det är så tufft. Och vem vill inte vara som Guillou, bortsett från hans T-rex-korta och missbildade armar, så jag tänker också så när jag går genom skogen. Det farligaste som finns i mörkret. Är jag.
Särskilt när jag är I-pod-döv. Och har en ganska speciell sorts hund. Om typ HIV-mannen skulle anfalla mig och bakbinda mig där i skogen, då skulle Quila vifta sådär glatt på svansen och slicka honom på kinden. Den sortens hund.
Men jag är inte mörkrädd.
2 kommentarer:
Tänk om jag bara hade lite lite lite utav den där känslan du har, va skönt det skulle vara!
Hoppas du har en bra första riktiga dag på ditt nya jobb!!
Jag är inte Mp3 döv utan jag anser att ska jag nu bli anfallen o mördad kan jag ju lika gärna bli det med lite bra musik i öronen!
Kram Jelena
Skicka en kommentar