DEER HUNTER

Imorse fick jag se hur man sågade huvudet av en nyfälld fantastiskt stor kronhjort. Före frukost. Gissa var jag är någonstans.

Ser det inte ut lite som om det är Rudolf de skjutit? Kanske blir det ingen jul i år.

1.293

Det är fredag. Igen. Jag är sjuk. På riktigt. Jag ska gå till jobbet och lämna Elvira. Sen ta tag i min packning. Åka hem. Till mamma. Idag satsar jag på att bli omhändertagen, som sig bör, när man är risig. Det är fint.
Jag vill ju så vansinnigt gärna vara bättre imorgon. Imorgon är det Lars Vegas. Hur skulle jag kunna missa?

DAGENS SISTA TANKE

När Shakira ger utlopp för sitt Beyoncekomplex blir det bara vulgo.
Eller är det bara jag? Som blivit gammal. Och straight.

I natt sover jag i ett hus som inte längre är mitt. Varken i guds eller bankens ögon.

Amen. Och godnatt.

GRYMT

Seriöst.

Den här svinsjukan är ju ingen lek.

Det här vill man ju inte ens smitta sin värsta fiende med.

OLD NEWS

Jag har läst ikapp mig på lite nyheter. Verkar inte ha missat allt för mycket av värde, men jag fastnar för två saker.
Först och främst det äckliga detaljknarkandet i David Lettermans otrohetsaffär som verkar ha tagit världen med fullkomlig storm och oerhörd häpnad. Det är inte detaljerna i sig som är motbjudande utan moralisternas frossande i dom. Vi har en känd man med makt som har haft en väldigt mycket yngre flickvän. Tydligen har han även tyckt om att klä ut henne till cheerleader.
När ska jag bli chockad? Exakt när ska jag börja rasa?
Jag hade blivit mer förvånad om han inte haft en yngre älskarinna med pompoms. Call the cops. Call me a cynic.

Den andra grejen som absolut fångar mig är det allra senaste om Linda Rosing. Linda Rosing är alltid oerhört intressant att läsa om. Ni har kanske alla redan noterat det här, och jag kommer dragande med gamla nyheter, men Linda Rosing ska förminska brösten
– Jag vill inte stå för det idealet längre. Jag har mognat och känner att självförtroendet sitter inte i brösten. Utan jag vill bli bemött och sedd för den tjej jag är. Så hälsar hon via aftonbladet.
All publicitet är bra publicitet, inte sant? Jag ler och tänker tillbaka på mitt favvo-Linda Rosing-löp: Linda Rosing: Nu vill jag göra porr! Hon hade funnit sitt kall och skulle flytta till typ Thailand och börja spela in vuxenfilm.
Det var tider det. Typ förra året.

Undrar om Linda Rosing kommer till det här inlägget om hon googlar sig själv.
Väl mött!

GRAND OLD

Reba - Out of a dream 1979

Reba - Keep loving you 2009

Precis såhär vill jag också åldras. Med en smula värdighet. Och massor av klädsam plastikkirurgi.

HANDY ANDY

Det kan vara så att jag nyss nådde absolut personlig rock bottom. Matlagningswise. Då jag först brände fast spaghettin i kastrullen och sen brände mig på själva pastan. Jag har aldrig påstått att jag är en wizard i köket, långt ifrån, men det här var fan inget att vara stolt över.

Tätt följt av ännu ett not-so-proud-moment. Jag är ju alldeles splitterny som ensamstående och det innebär att jag måste börja bry mig om en massa saker som jag aldrig behövt bry mig om förut. Som till exempel vad man gör när strömmen går. I bara det här huset. Och jag vet att det har något med en jordfelsbrytare att göra, för det låter bekant, men jag vet inte hur en jordfelsbrytare ser ut. Eller vad jag skulle göra med den om jag hittade den.
Men rent initialt vill jag ju att barnen ska tro att jag vet vad jag gör. Så jag hämtar en ficklampa och ställer mig och lyser på proppskåpen och all annan märklig strömsupplyapparatur på väggen. Hummar och fingrar lite. Och de tittar storögt och lite bekymrat på mig. - Kan du fixa det, mamma? frågar dom. Kan du laga strömmen? Jag säger jodå, det här ska nog lösa sig och studerar ett proppschema utan att ha en aning om vad det betyder.

Sen kapitulerar jag totalt och gör det som var min tanke i samma ögonblick som huset blev mörkt. Jag ringer Johan. Tre gånger. Han svarar ingen av dom. Då ringer jag Janne. Och SOM jag uppskattar att han, efter att han skrattat åt mig, förklarar på en treårings nivå hur jag ska göra. Jag är oerhört mogen och tacksam och förklarar för honom att om jag dör när jag drar i den där lilla spaken så är det hans fel. Jag är rädd för ström. Men det jag egentligen ville säga var tack.
Nästa gång vet jag.

COVER YOUR

Vem åkte ut i Idol igår? Nån som vet? Jag slutade titta när det inte längre räckte med skämskudde händerna för öronen. Det var helt bedrövligt. Hur ingen kunde vara bra. De har ju ändå letat en smula, menar jag, efter folk som ska kunna sjunga.
Det här var lite som typ cabarét på högstadiet. Där man skämdes över mupparna som klädde ut sig och sjöng jävligt illa i nån risig mikrofon i aulan.
Fast i retrospekt så var då den där högstadieföreställningen jävligt bra.

DEFYING GRAVITY

Det är en dag för genomlyssning av nya skivor. Och idag uteslutande country. Jag har hunnit med Rascal Flatts som gick ganska obemärkt förbi. Kanske för att jag gjorde för mycket annat under tiden. Sen körde jag Keith Urban. Den satte en del djupa spår redan på första lyssningen. Det är trevligt.
Nu är jag inne på Reba's nya. Det bådar gott. Även om det är lite tråkigt att jag har det bästa ljudet utomhus. Tråkigt för grannarna. Och för mig då det inte riktigt är sommar längre. Men jag har satt på infravärmen och börjar så smått få tillbaka känseln i fingrarna.

Q&A

Låt oss blanda friskt bland lättsamt och dagsaktuellt. Det vore ju bara löjligt att låtsas som det regnar. Särskilt en sån här dag.
Vi har märkt att det här med att separera, eller att skiljas, det är att göra sig lite till en samhällets utstötte. Jag beklagar mig inte på något vis, det har känts lämpligt att bli lämnad ifred, men det är intressant att konstatera faktum. Att man är aktsam om oss på samma nervösa vis som är om någon som förlorat en anhörig. Då man låter bli att fråga hur man mår, även om man verkligen skulle vilja, av rädsla för den reaktion man eventuellt ska få. Man vill veta svaret men man vill ju inte få något känsloutbrott på halsen. Deala med gråt och grejer.
Därför frågar ingen. Utom de allra, allra modigaste. Och det är fine by me.

Men om någon skulle undra kan vi dra det den trygga bloggvägen. Sanningen är den att skilsmässa är crappigt. Det är ett jävla skit att göra mot sina barn och jag kommer leva lyckligt för resten av mitt liv om jag aldrig, aldrig behöver ta ett sånt samtal igen. Men det kan vara något klokt att göra mot två vuxna. Som förtjänar något bättre av sin tid.
Och jag mår bra,

THE CHASE

Jag hörde den gamle målbrottshjälten Basshunter i P3 för ett tag sedan. Jonas "jag-sprider-mina-egna-sexbilder-på-nätet-för-det-är-coolt" Altberg. Han har visst ett splitternytt album ute. Waddayaknow.
Och när han sjöng sin lilla repeatsång kunde jag inte låta bli att tänka på att det påminde mig om något. Det var en gnagande tanke som förföljde mig så som sådana tankar ofta gör. Tills jag kom på vad det var.
Det lät exakt som när Gustav läser sin engelskaläxa.

ON THAT NOTE

Nej, men vad säger ni. Är det inte dags att gå vidare nu. Är det, i sanning, inte dags att vi går vidare och trycker ner det där ödesmättade inlägget en bit.

Vilket väder vi har!

THIS JUST IN

Det är sällan nödvändigt att vara övertydlig, och den så kallade nyheten är redan ute och spridd för vinden. Men jag vill ändå göra klart, kanske finns det någon det undgått, att Johan och jag inte längre är gifta med varandra. Sedan i fredags bor vi inte längre tillsammans, även om vi fortfarande filar en del på detaljerna.
Och inte för att det angår någon annan än just mig och Johan, men detta är ett ömsesidigt beslut som vi båda är nöjda med.

Frågor på det?
Nej, bra.