Jag antar att ni sitter några stycken därute och funderar för er själva, lite sådär angående vad jag läser just nu. Och vem är jag att undanhålla sådan viktig information?
Just nu läser jag en mycket underhållande bok som heter "Att älska som en porrstjärna". Det är Jenna Jamesons självbiografi. En vida känd och mycket blond vuxenfilmsaktris. Det är en, på en och samma gång, tragisk, rolig, hemsk och rar bok. Enda problemet är att jag inte kan läsa den på bussen eftersom varannan sida är nakenbild av själva författaren. Nåt ljushuvud på VeckoRevyn är citerad på bokens baksida; "Jag sträckläste boken, TROTS att den är på över 600 sidor!" 350 av dessa är då bildsidor.
Men Jameson skriver roligt, tillsammans med en spökskrivare, och bjuder verkligen på sig själv. Men jag vet inte... det är kanske nåt som kommer med yrket? Det är fina sentimentala stunder som återges då hon sitter tillsammans med sin pappa och bror och tänker tillbaka på de första gångerna de tog syra tillsammans. Vilket osökt ledde dem fram till minnet av första gången de tog koks tillsammans. Det är ingen solskenshistoria naturligtvis. Men den sista sidan i boken är en bröllopsbild så ett lyckligt slut har den i alla fall.
Sen är jag tvungen att avsluta min lilla serie om Camilla Läckberg. Jag har nu läst allt hon har skrivit om sitt alter ego Erika Falck. Tyskungen var den sista och absolut sämsta boken. Vid min gud, så långsamt det går. Jag tror att läsaren kommer på hur morden har gått till innan Läckberg ens själv har gjort det.
Men rent privat har det ju ordnat upp sig för författaren. Den största skillnaden mellan bokhjältinnan och Läckberg själv har ju varit det att Erika Falck har varit gift med en polis istället för verklighetens Micke Läckberg som är typ... ja nåt tråkigt. Men nu har hon skilt sig och dejtar Martin Melin. Robinson-Martin. Som faktiskt är polis. Som hon tackat så vänligt i slutet av sina böcker för allt han har ställt upp med i research-arbetet. Tjena.
tisdag 30 oktober 2007
HOPPAS HON GÅR IGENOM
I eftermiddag ska jag ta med Elvira på 3-årskontroll på BVC. I förväg har vi fått ett frågeformulär som vi skulle fylla i. Kontrollen handlar om kostvanor och språkutveckling. De vill veta vad och hur och när hon äter. Ganska detaljerat. Jag kan inte minnas att jag nånsin blev såhär uppkollad med Gustav. Men jag kan minnas från hisorielektionerna att det gick till ungefär såhär i 30-talets Tyskland.
Och frågorna är så förbannat stelt och puckat ställda och jag var irriterad i morse när jag fyllde i det så jag svarade lika stelt och puckat. Sen ångrade jag mig lite. Men jag har skrivit med bläck, så det är väl bara att gå dit och skämmas. Alternativt tipexa hela skiten, men det skulle väl se ännu värre ut.
Vem/vilka bestämmer vad barnet ska äta?
De två halvmänskliga individer som fött och fostrat BARNET bestämmer också således över BARNETS födointag.
I vilket/vilka sammanhang tycker barnet om att röra på sig?
Det har, till dags datum, inte förkommit några situationer/sammanhang då BARNET uppvisat några som helst tendenser till att INTE vilja röra på sig.
Även om vi föräldrar blott är lekmän ter sig BARNET enligt vår uppfattning vara fullt friskt och normalt. Hon talar rent och i fullständiga meningar. Detta trots att hon får en glasspinne nästan varje dag efter maten.
Jag är barnslig, jag vet.
Och frågorna är så förbannat stelt och puckat ställda och jag var irriterad i morse när jag fyllde i det så jag svarade lika stelt och puckat. Sen ångrade jag mig lite. Men jag har skrivit med bläck, så det är väl bara att gå dit och skämmas. Alternativt tipexa hela skiten, men det skulle väl se ännu värre ut.
Vem/vilka bestämmer vad barnet ska äta?
De två halvmänskliga individer som fött och fostrat BARNET bestämmer också således över BARNETS födointag.
I vilket/vilka sammanhang tycker barnet om att röra på sig?
Det har, till dags datum, inte förkommit några situationer/sammanhang då BARNET uppvisat några som helst tendenser till att INTE vilja röra på sig.
Även om vi föräldrar blott är lekmän ter sig BARNET enligt vår uppfattning vara fullt friskt och normalt. Hon talar rent och i fullständiga meningar. Detta trots att hon får en glasspinne nästan varje dag efter maten.
Jag är barnslig, jag vet.
SOM EN ENDA STOR OCH LYCKLIG FAMILJ
Och det där med familjebevis är ganska lustigt. Eller inte. På mitt familjebevis står så klart Johan med. Vi är själva familjen. Och våra gemensamma barn. Och Johans barn. Mitt familjebevis sträckte sig över tre hela sidor och när jag bläddrade fram den sista satte jag lite i halsen för där stod även Maarit, Johans ex, med. På mitt familjebevis. Det är ju ett faktum att har man en gång skaffat barn tillsammans med någon så sitter man ju ihop för livet. Inga konstigheter. Men gifter man sig med någon som en gång har skaffat barn med någon annan då sitter man själv också ihop med den. Enligt lagen och skattemyndigheten. Och kassörskorna på Svensk Kassaservice.
GANSKA NÄRSTÅENDE
Min insikt i hur det går till, eller inte går till, på Kassaservice kommer sig av att jag nyligen tyvärr varit tvungen att komma i närkontakt med dom. Och man vet ju redan innan att det kommer att bli en jobbig upplevelse.
Min kommer sig av att jag behövde skaffa ny legitimation. Eftersom jag inte haft någon sen millennieskiftet och det är trots allt ganska handikappande.
Min rara mamma, som nyligen förnyat sin egen, tyckte sig veta vad jag behövde ha med mig för att fylla i den magiska blanketten. Foto, naturligtvis. Personbevis. Och två närstående, med leg, som kunde skriva under på att jag var jag.
Så jag tog med mamma och Johan. För säkerhets skull beställde jag personbevis till dom också, man kan aldrig vara för väl förberedd när det gäller att approacha luckan på kassaservice.
Vi bestämde träff i Brommaplan, jag fotade mig och så knallade vi in på gamla posten. Där inne fanns inte en kotte, det var knäpptyst. I den enda öppna luckan satt en gammal tant. Bakom henne stod en annan gammal tant. Jag gick fram, kostade på mig ett leende och sa med min snälla röst; "Hej, jag skulle vilja göra en ny legitimation". Hon spärrade upp ögonen och den bakre tanten frös i sin rörelse och drog efter andan. "Ska du beställa legitimation? Nu?!" Lucktanten fick det att låta som om jag hade bett henne gräva en grop till Kina bara för att kolla vädret. "Ehh, jaa, jag hade tänkt det. Om det går bra..." Jag är ju alltid så jävla ödmjuk. "Jaha..." sa hon och och vände upp händerna i en helt uppgiven gest.
Jag förklarade att jag inte hade någon giltig legitimation och därför hade intygande sällskap med mig. En liten gnista tändes i hennes till synes döda ögon. Plötsligt kände hon den, vittringen. Här hade hon chans att jävlas. Hon började rabbla upp allt jag behövde visa upp. Foto, personbevis, en intygande nära släkting. Jag visade då upp Johan och langade fram alla våra handlingar. Hon synade dom och oss noga. Bläddrade, läste och jämförde. "Ni måste ha ett familjebevis!" utbrast hon sen triumferande. Tydligen räcker det inte med att jag och Johan visade upp varsitt personbevis där vi har samma efternamn och är skrivna på samma adress för att hon ska tro på att vi hör ihop på något vis. "Du måste skaffa ett familjebevis så det framgår att ni är närstående." Hon hade vunnit. Jag skulle inte få något leg. Inte där, inte då. Not on her watch.
Morsan, som har ett lite hetare temperament än jag, tryckte upp fejjan i luckan och använde sin hotröst. "Det är ju jävligt svårt att veta de här grejerna när allt det står på baksidan av blanketten som man inte får se förrän man kommer hit. Skulle vi kunna få en sån så vi kan läsa själva?" Tanten backade förskräckt från sin plats i luckan och tryckte blanketten mot bröstet. Hon höll den på ett sätt, inte helt olikt det sätt Gollum håller ringen i sagan om densamma. "Neeej," väste hon "blanketten får inte vikas!"
Igår var vi tillbaka, med varenda blankett och intyg som går att uppbåda. Nästa tant, nästa långa procedur. Men den här gången fanns, till hennes stora missnöje, inget att anmärka på. Hon var tvungen att fullfölja processen. Jag kommer att få ett leg. Jag kommer att bli vuxen.
Min kommer sig av att jag behövde skaffa ny legitimation. Eftersom jag inte haft någon sen millennieskiftet och det är trots allt ganska handikappande.
Min rara mamma, som nyligen förnyat sin egen, tyckte sig veta vad jag behövde ha med mig för att fylla i den magiska blanketten. Foto, naturligtvis. Personbevis. Och två närstående, med leg, som kunde skriva under på att jag var jag.
Så jag tog med mamma och Johan. För säkerhets skull beställde jag personbevis till dom också, man kan aldrig vara för väl förberedd när det gäller att approacha luckan på kassaservice.
Vi bestämde träff i Brommaplan, jag fotade mig och så knallade vi in på gamla posten. Där inne fanns inte en kotte, det var knäpptyst. I den enda öppna luckan satt en gammal tant. Bakom henne stod en annan gammal tant. Jag gick fram, kostade på mig ett leende och sa med min snälla röst; "Hej, jag skulle vilja göra en ny legitimation". Hon spärrade upp ögonen och den bakre tanten frös i sin rörelse och drog efter andan. "Ska du beställa legitimation? Nu?!" Lucktanten fick det att låta som om jag hade bett henne gräva en grop till Kina bara för att kolla vädret. "Ehh, jaa, jag hade tänkt det. Om det går bra..." Jag är ju alltid så jävla ödmjuk. "Jaha..." sa hon och och vände upp händerna i en helt uppgiven gest.
Jag förklarade att jag inte hade någon giltig legitimation och därför hade intygande sällskap med mig. En liten gnista tändes i hennes till synes döda ögon. Plötsligt kände hon den, vittringen. Här hade hon chans att jävlas. Hon började rabbla upp allt jag behövde visa upp. Foto, personbevis, en intygande nära släkting. Jag visade då upp Johan och langade fram alla våra handlingar. Hon synade dom och oss noga. Bläddrade, läste och jämförde. "Ni måste ha ett familjebevis!" utbrast hon sen triumferande. Tydligen räcker det inte med att jag och Johan visade upp varsitt personbevis där vi har samma efternamn och är skrivna på samma adress för att hon ska tro på att vi hör ihop på något vis. "Du måste skaffa ett familjebevis så det framgår att ni är närstående." Hon hade vunnit. Jag skulle inte få något leg. Inte där, inte då. Not on her watch.
Morsan, som har ett lite hetare temperament än jag, tryckte upp fejjan i luckan och använde sin hotröst. "Det är ju jävligt svårt att veta de här grejerna när allt det står på baksidan av blanketten som man inte får se förrän man kommer hit. Skulle vi kunna få en sån så vi kan läsa själva?" Tanten backade förskräckt från sin plats i luckan och tryckte blanketten mot bröstet. Hon höll den på ett sätt, inte helt olikt det sätt Gollum håller ringen i sagan om densamma. "Neeej," väste hon "blanketten får inte vikas!"
Igår var vi tillbaka, med varenda blankett och intyg som går att uppbåda. Nästa tant, nästa långa procedur. Men den här gången fanns, till hennes stora missnöje, inget att anmärka på. Hon var tvungen att fullfölja processen. Jag kommer att få ett leg. Jag kommer att bli vuxen.
SERVICE?
När man söker anställning som en sån där människa som sitter i luckan på låtsasposten, Svensk Kassaservice. då får man börja med ett lämplighetstest. Ett formulär som ser ut såhär:
Svara Ja eller Nej på följande frågor:
1. Hyser du ett allmänt och starkt människoförakt?
2. I en given situation där du har valmöjlighet att antingen hjälpa eller stjälpa en kund, väljer du då det senare?
3. Kan du arbeta tillräckligt långsamt för att få köande kunder att tro att tiden faktiskt går baklänges?
4. Har du ett naturligt ansiktsuttryck som ser så fruktansvärt surt och förvridet ut att du aldrig behöver använda gummimasker för att skrämma barn på Halloween?
5. Kan du sucka, stöna och himla med ögonen varje gång en ny kund kliver fram med ett ärende?
6. Kan du tänka dig att hata ditt jobb, så till den milda grad, redan från första anställningsdag, att du hellre vill kasta syra på kunderna än att ställa upp på de olika besvärligheter de begär av dig?
Har du svarat Ja på minst 4 av ovanstående frågor är du välkommen att ta plats i kassan.
Och kom ihåg vårt motto här på Låtsasposten; Se till att göra allt så fruktansvärt jävla omständigt som det bara går.
Tack för visat intresse.
Svara Ja eller Nej på följande frågor:
1. Hyser du ett allmänt och starkt människoförakt?
2. I en given situation där du har valmöjlighet att antingen hjälpa eller stjälpa en kund, väljer du då det senare?
3. Kan du arbeta tillräckligt långsamt för att få köande kunder att tro att tiden faktiskt går baklänges?
4. Har du ett naturligt ansiktsuttryck som ser så fruktansvärt surt och förvridet ut att du aldrig behöver använda gummimasker för att skrämma barn på Halloween?
5. Kan du sucka, stöna och himla med ögonen varje gång en ny kund kliver fram med ett ärende?
6. Kan du tänka dig att hata ditt jobb, så till den milda grad, redan från första anställningsdag, att du hellre vill kasta syra på kunderna än att ställa upp på de olika besvärligheter de begär av dig?
Har du svarat Ja på minst 4 av ovanstående frågor är du välkommen att ta plats i kassan.
Och kom ihåg vårt motto här på Låtsasposten; Se till att göra allt så fruktansvärt jävla omständigt som det bara går.
Tack för visat intresse.
torsdag 25 oktober 2007
GALEN
Om jag fått bestämma hade jag gått ifrån korttidshemmet i samma stund som jag fattat beslutet om att sluta där. Då hade jag sluppit sitta igenom helt makalösa APT-möten, som det igår.
Att fortsätta jobba på ett ställe där man har sagt upp sig, det är lite som att befinna sig i ett ingenmansland. In the twilight zone. För jag har gett upp dom. Jag har inget brinnande hopp för kortis, och jag är inte engagerad. De har brännt sina broar till mig. Jag går dit för att det förväntas av mig, och jag gör det jag måste. Men de kan inte få mig att bry mig längre.
Därför blir det så märkligt att delta i möten, eller kaossituationer, som det var igår.
Vi har varit utan chef ganska länge. Därför hoppade jag, från skeppet som gungar alldeles för hårt utan en kotte vid rodret. De har annonserat efter en och fått tag i någon som de tror verkar lite vettig. Hon ska ta vid den 19 november. Samma dag som jag börjar på förskolan. Kanske kan hon få fason på saker och ting. Kanske inte. Men fram till hennes tillträde har vi fått en sorts chefsvikarie. En helt vanvettig liten människa som vi fick träffa igår. Hon betedde sig mycket likt en psykiskt sjuk person. I sina arga utfall, vansinniga skratt och totala osmidighet. Man trodde inte att det var sant. Jag orkar inte ens återge varför hon borde medicineras istället för att rodda i personalgrupper. Jag är bara glad att jag kunde tala om för henne att jag slutar om tre veckor. Jag är helt färdig med det här stället.
Att fortsätta jobba på ett ställe där man har sagt upp sig, det är lite som att befinna sig i ett ingenmansland. In the twilight zone. För jag har gett upp dom. Jag har inget brinnande hopp för kortis, och jag är inte engagerad. De har brännt sina broar till mig. Jag går dit för att det förväntas av mig, och jag gör det jag måste. Men de kan inte få mig att bry mig längre.
Därför blir det så märkligt att delta i möten, eller kaossituationer, som det var igår.
Vi har varit utan chef ganska länge. Därför hoppade jag, från skeppet som gungar alldeles för hårt utan en kotte vid rodret. De har annonserat efter en och fått tag i någon som de tror verkar lite vettig. Hon ska ta vid den 19 november. Samma dag som jag börjar på förskolan. Kanske kan hon få fason på saker och ting. Kanske inte. Men fram till hennes tillträde har vi fått en sorts chefsvikarie. En helt vanvettig liten människa som vi fick träffa igår. Hon betedde sig mycket likt en psykiskt sjuk person. I sina arga utfall, vansinniga skratt och totala osmidighet. Man trodde inte att det var sant. Jag orkar inte ens återge varför hon borde medicineras istället för att rodda i personalgrupper. Jag är bara glad att jag kunde tala om för henne att jag slutar om tre veckor. Jag är helt färdig med det här stället.
tisdag 23 oktober 2007
OM RÖRAN I RÖD-GRÖNA GRUPPEN
Det är kul med sexåringar. I ental. Jag är mycket förtjust i min egen. Men när man klumpar ihop dom i en stor grupp sådär. Hjälp.
Jag var tvungen att tala om för Gustavs supersnälla fröken Lisa (troligtvis flerfaldig SM-vinnare i tålamod) att jag verkligen beundrar henne. För det är ju helt jäkla omöjligt med de här ungarna. Som har så mycket kryp i kroppen så man blir helt nervös bara av att vara i samma rum som dom. Hon (Lisa) skulle försöka få allihop att sitta på en lång rad på golvet och liksom titta framåt. Samtidigt. Men shit, vilket Sisyfos-arbete (ni vet, killen som skulle rulla ett stenblock uppför ett berg, men varje gång han var nära toppen rullade stenen ner igen). När hon tryckte ner två ungar på ena sidan flög tre-fyra stycken upp på den andra. Några körde brottninsgmatch. Ett par sprang och klädde ut sig och tre tjejer gick och plockade fram plasthästarna. Som om fröken Lisa och hennes snälla röst inte fanns över huvud taget. Jag hade inte stått ut en dag. Troligtvis hade jag slagit ihjäl någon och fått livstid.
Men det allra bästa var ju det som inledde dagen. När vi fick gå till fritidsgården där Kulturskolan showar för sexåringarna varje torsdag. De berättar en spännande följetong om Lufsen på Drottningholms slott.
Någon som tror att jag har nåt snällt att säga om de två kulturtanterna?
Nej, men naturligtvis inte. Det är som om de där två varit inlåsta på fritidsgården sen jag själv var sex år. Och ännu längre. För det är fantastiskt obehagligt med deras myskläder och icke-frisyrer. Sånt där hår som varken är kort eller långt och som framförallt aldrig behöver en vårdande hand. De gälla rösterna (den ena greppade en gitarr och började sjunga sådär högt som hon verkligen inte kunde och det skar i hela kroppen och hon fick ingen luft och jag tappade livsviljan) och det extrema minspelet. Skrämde skiten ur mig, ärligt talat. Den ena hade stödskenor på händerna och den andra blockflöjt. Helt otroligt.
Men barnen. De här små oskyldiga ovetande barnen, de sitter ju som trollbundna. Och lyder minsta vink. Hälften rädsla, hälften fascination, tänker jag. För det är ju här och ingen annanstans de får komma i kontakt med vuxna som beter så här lagvidrigt. Allt i kulturens namn.
De har en hjälpreda, en extra hand, så att säga på fritids. Hon heter Luba och kommer från typ Ukraina. Hon vaktar barnen på rasten när de andra går till lärarrummet och dricker kaffe.
Din pojke er snell, sa hon till mig när de hängde i klätterställningen. Han aldrig bråcka. Han aldrig dåm med barnen. Din Gostav er jetesnell. Jag log så klart och tackade helt vänligt för det rara omdömet.
På föräldramötet vi var på för någon månad sen fick Luba presentera sig för oss föräldrar. Det var både roligt och sorgligt på samma gång. Hon berättade hur hon kommit till Sverige ifrån "typ Ukraina", jag minns inte exakt, men där i krokarna. I sitt hemland var hon utbildad till, och arbetade som ingenjör. Hon var, i sitt land, mycket högutbildad. Men i Sverige finns inga jobb för såna som hon. Så hon får passa våra barn. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, jag passa bårnen. Fredag, jag soka efter djåb. Sen urartade hennes presentation i en förbannelse över den svenska arbetsmarknadspolitiken på oerhört knackig svenska. Förskolelärarna skruvade mycket besvärat på sig, men jag förstod hennes andemening. Det spelade ingen roll om man var hjärnkirurg eller rocket scientist, man fick städa eller passa barn i vilket fall.
Men hon är snäll, Luba. Ingen annan leker med barnen som hon. Kanske är det nåt man lär sig på teknisk högskola i typ-Ukraina.
Jag var tvungen att tala om för Gustavs supersnälla fröken Lisa (troligtvis flerfaldig SM-vinnare i tålamod) att jag verkligen beundrar henne. För det är ju helt jäkla omöjligt med de här ungarna. Som har så mycket kryp i kroppen så man blir helt nervös bara av att vara i samma rum som dom. Hon (Lisa) skulle försöka få allihop att sitta på en lång rad på golvet och liksom titta framåt. Samtidigt. Men shit, vilket Sisyfos-arbete (ni vet, killen som skulle rulla ett stenblock uppför ett berg, men varje gång han var nära toppen rullade stenen ner igen). När hon tryckte ner två ungar på ena sidan flög tre-fyra stycken upp på den andra. Några körde brottninsgmatch. Ett par sprang och klädde ut sig och tre tjejer gick och plockade fram plasthästarna. Som om fröken Lisa och hennes snälla röst inte fanns över huvud taget. Jag hade inte stått ut en dag. Troligtvis hade jag slagit ihjäl någon och fått livstid.
Men det allra bästa var ju det som inledde dagen. När vi fick gå till fritidsgården där Kulturskolan showar för sexåringarna varje torsdag. De berättar en spännande följetong om Lufsen på Drottningholms slott.
Någon som tror att jag har nåt snällt att säga om de två kulturtanterna?
Nej, men naturligtvis inte. Det är som om de där två varit inlåsta på fritidsgården sen jag själv var sex år. Och ännu längre. För det är fantastiskt obehagligt med deras myskläder och icke-frisyrer. Sånt där hår som varken är kort eller långt och som framförallt aldrig behöver en vårdande hand. De gälla rösterna (den ena greppade en gitarr och började sjunga sådär högt som hon verkligen inte kunde och det skar i hela kroppen och hon fick ingen luft och jag tappade livsviljan) och det extrema minspelet. Skrämde skiten ur mig, ärligt talat. Den ena hade stödskenor på händerna och den andra blockflöjt. Helt otroligt.
Men barnen. De här små oskyldiga ovetande barnen, de sitter ju som trollbundna. Och lyder minsta vink. Hälften rädsla, hälften fascination, tänker jag. För det är ju här och ingen annanstans de får komma i kontakt med vuxna som beter så här lagvidrigt. Allt i kulturens namn.
De har en hjälpreda, en extra hand, så att säga på fritids. Hon heter Luba och kommer från typ Ukraina. Hon vaktar barnen på rasten när de andra går till lärarrummet och dricker kaffe.
Din pojke er snell, sa hon till mig när de hängde i klätterställningen. Han aldrig bråcka. Han aldrig dåm med barnen. Din Gostav er jetesnell. Jag log så klart och tackade helt vänligt för det rara omdömet.
På föräldramötet vi var på för någon månad sen fick Luba presentera sig för oss föräldrar. Det var både roligt och sorgligt på samma gång. Hon berättade hur hon kommit till Sverige ifrån "typ Ukraina", jag minns inte exakt, men där i krokarna. I sitt hemland var hon utbildad till, och arbetade som ingenjör. Hon var, i sitt land, mycket högutbildad. Men i Sverige finns inga jobb för såna som hon. Så hon får passa våra barn. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, jag passa bårnen. Fredag, jag soka efter djåb. Sen urartade hennes presentation i en förbannelse över den svenska arbetsmarknadspolitiken på oerhört knackig svenska. Förskolelärarna skruvade mycket besvärat på sig, men jag förstod hennes andemening. Det spelade ingen roll om man var hjärnkirurg eller rocket scientist, man fick städa eller passa barn i vilket fall.
Men hon är snäll, Luba. Ingen annan leker med barnen som hon. Kanske är det nåt man lär sig på teknisk högskola i typ-Ukraina.
GÅ TILL SKOLAN
Idag hänger jag med Gustav till plugget. Det ska bli intressant att kolla in om de sköter sig. Men visst är man en lite jobbig morsa när man göra såna här grejer? Kanske får jag en obs-stämpel nu. Men det får det väl vara värt.
måndag 22 oktober 2007
IT'S MIDNIGHT, CINDERELLA
Billboard Mag. har gjort ett utmärkt val. Alldeles strålande är det, att Reba är deras Woman Of The Year. Efter mer än 30 år i branschen. Kanske för att hon hänger med de coola kidsen just nu, som Justin och Kelly Clarkson, vad vet jag. Men senaste skivan, som jag rejvat om, Reba Duets debuterade på första platsen på Billboardlistan. Debuterade - hon har släppt i runda slängar sådär 14 miljoner skivor, men det har aldrig hänt förut. "It's been a good year," så sammanfattar hon det i en rar intervju som man kan kolla in på billboard.com.
Reba McEntire här intill är snart 55 år. Och även det överlägset bästa som nånsin kommit ur det där landet.
MALIN TACKAR, ÄN EN GÅNG, GUD FÖR SITT TVÄRFULLA INTELLEKT
Into the night är en, gissar jag, helt ny och galet skön låt. Med Santana och Chad Kroeger (rösten i Nickelback) på sång. Men jag har undrat en grej ganska länge när det gäller Carlos Santana. Han sjunger inte själv utan spelar sin gitarr ihop med nån bättre känd sångare. Och konceptet går alltid hem. Några som gjort det med Santana; Michelle Branch, Michael Jackson, Sean Paul, Jennifer Lopez, Shakira, Whitney Houston, Rob Thomas och John Mayer. Och att han spelar gitarr som ingen annan, det fattar till och med ett musikaliskt strömavbrott som jag, man kan ju alltid urskilja hans musik i en mix av en mängd andra. Jag undrar varför det är så. Varför finns det ingen annnan gitarrist som kan spela precis som Carlos Santana? Det borde ju rimligtvis inte vara omöjligt. Någon borde ju ha snappat upp, sen 70-talet, att det verkar vara ett vinnande koncept.
Det är något jag undrar över idag. Plus en grej till. De här white trashiga brudarna i white trash-kanalen nummer ett. Jag menar naturligtvis de tre i toppenproduktionen Ensam mamma söker, kan de möjligtvis få någon mer publicitet?! Har man verkligen täckt in allt? Finns det ingen liten bilaga, nätrubrik, annonspelare eller omslag där de kan få figurera bara litegrann? Jag har inte sett programmet. Jag tänker inte. Men jag är inte heller intresserad av att läsa om hur kinky en mattant från, jag griper ur luften, Årjäng är. I morse hade de släpat in den mest populära av dom, den kristna med silikon och blåställ (every man's dream...) i Morgonpasset-studion i P3. Jag visste inte om jag skulle vrida mig i pinsamt medlidande eller jubla av överlägsenhet när hon inte fattade över huvud taget att Olle och Martina (mitt trygga morgonsällskap) drev skiten ur henne. P3 är pretto, TV3 är trash, och om man som profil från den kanalen blir inbjuden för att göra radio där måste man ju inse att det är som ren såga-dig-vid-knäna-och-om-om-igen-påvisa-ditt-tvärtomma-intellekt-underhållning. Det måste man. She didn't. I rest my case.
Det är något jag undrar över idag. Plus en grej till. De här white trashiga brudarna i white trash-kanalen nummer ett. Jag menar naturligtvis de tre i toppenproduktionen Ensam mamma söker, kan de möjligtvis få någon mer publicitet?! Har man verkligen täckt in allt? Finns det ingen liten bilaga, nätrubrik, annonspelare eller omslag där de kan få figurera bara litegrann? Jag har inte sett programmet. Jag tänker inte. Men jag är inte heller intresserad av att läsa om hur kinky en mattant från, jag griper ur luften, Årjäng är. I morse hade de släpat in den mest populära av dom, den kristna med silikon och blåställ (every man's dream...) i Morgonpasset-studion i P3. Jag visste inte om jag skulle vrida mig i pinsamt medlidande eller jubla av överlägsenhet när hon inte fattade över huvud taget att Olle och Martina (mitt trygga morgonsällskap) drev skiten ur henne. P3 är pretto, TV3 är trash, och om man som profil från den kanalen blir inbjuden för att göra radio där måste man ju inse att det är som ren såga-dig-vid-knäna-och-om-om-igen-påvisa-ditt-tvärtomma-intellekt-underhållning. Det måste man. She didn't. I rest my case.
söndag 21 oktober 2007
HAN ÄR MIN ERNST
Eftersom vårt sovrum är under construction fick vi ställa rundsängen i köket igår. Lite märkligt var det att sova med huvudet vid sopskåpet.
M - Hey! Vi har aldrig gjort det i köket.
J - Har vi inte? Jo, men på köksbordet?
M - Inte med mig.
J - Diskbänken?
M - Nix.
J - Nej... det kanske var nån film jag sett.
Men! Så fint det blir i vårt hem! Tidsplanen var lite väl optimistisk, det blir köket i natt igen, men det spelar ingen roll. Det blir kanonsnyggt. Och som jag älskar det här hantverkandet. Som den här mannen utför.
Alltså Carro, nu vänder jag mig till min singelflingigaste väninna, man kan klara sig utan killar när det gäller det mesta. Jag köper det, i många avseenden är de mest till besvär och man kan klara mycket på egen hand. Men nu, det är ju i det här fantastiskt rara hemsnickeriet de kommer till sin fulla rätt. Jag känner mig så vansinnigt trygg i att kunna plocka ihop lite färg, golvplankor och tapet och att sen bara kunna beskåda hur han far runt här i sina (svarta) blåbyxor och svingar färgtråg, vinklejärn och sticksåg och fixar allt.
Visst, det finns jättecoola brudar som lyssnar på Destiny's Child Independent Woman och blir höga av prestigen i att typ tapetsera och svinga hammare själva. Men varför? This is why god created man. Könsdiskriminerande? Jag ser det snarare som en hyllning.
Och Milla - det blir på tvären. Jag är så tacksam.
M - Hey! Vi har aldrig gjort det i köket.
J - Har vi inte? Jo, men på köksbordet?
M - Inte med mig.
J - Diskbänken?
M - Nix.
J - Nej... det kanske var nån film jag sett.
Men! Så fint det blir i vårt hem! Tidsplanen var lite väl optimistisk, det blir köket i natt igen, men det spelar ingen roll. Det blir kanonsnyggt. Och som jag älskar det här hantverkandet. Som den här mannen utför.
Alltså Carro, nu vänder jag mig till min singelflingigaste väninna, man kan klara sig utan killar när det gäller det mesta. Jag köper det, i många avseenden är de mest till besvär och man kan klara mycket på egen hand. Men nu, det är ju i det här fantastiskt rara hemsnickeriet de kommer till sin fulla rätt. Jag känner mig så vansinnigt trygg i att kunna plocka ihop lite färg, golvplankor och tapet och att sen bara kunna beskåda hur han far runt här i sina (svarta) blåbyxor och svingar färgtråg, vinklejärn och sticksåg och fixar allt.
Visst, det finns jättecoola brudar som lyssnar på Destiny's Child Independent Woman och blir höga av prestigen i att typ tapetsera och svinga hammare själva. Men varför? This is why god created man. Könsdiskriminerande? Jag ser det snarare som en hyllning.
Och Milla - det blir på tvären. Jag är så tacksam.
lördag 20 oktober 2007
JO, DET ÄR DET VISST DET
Jo, det är (var) det 200:e inlägget, oavsett vad det står i arkivet till höger. Där förskingras inlägg på nåt sätt. Som fortfarande finns kvar dock bland mina inställningar. Jag har koll. Stenkoll. Okej?
DET HÄR ÄR MITT 200:E INLÄGG
Alla som käkade tacos igår krattar löv idag. Det är sanning. Man promenerar genom Stenhamra och överallt, på varenda uppfart och bakom alla små buskar hör man ritscccchh, ritsssch. ritssscchh, ljudet av bestämda krattag mot torra löv. Och efter krattandet går de en promenad genom den höstvackra byn. Klär sig i många tjocka tröjor, täckjackor, stora hemstickade mössor och tumvantar som tvingar händerna att hänga slappt längs sidorna som stora tunga dasslock. Det var frost imorse, därför klär sig folk som vore det Sibirien vi plötsligt bodde i. Man frågar sig vad de här människorna ska ta på sig när det blir kallt på riktigt.
Igår kväll när Johan spacklade i sovrummet och jag hängde i soffan väntade jag på att de festliga fredags-sms:en skulle trilla in. Man brukar få små skojiga rapporter om vad folk har för sig. Ibland efterfrågas till och med ens sällskap. Dock var det ganska fattigt på den fronten igår. Två personer tänkte på mig. Milla skickade ett mms av en schysst blondin som gnuggade sina tuttar mot min display. Hon vet så väl vad jag går igång på, den där Camilla Jansson.
Sen var det Calle som var på krogen och tyckte att jag skulle komma in. Återigen fick jag förklara att jag är Fru Förort, tittar på idol och däckar mig själv på vin hemma i soffan. Han är rolig, Calle. Inte ens om jag så fick sex månaders extreme makeover skulle jag kliva in på de ställena han hänger på. Men det är väl tanken som räknas.
Idag har vi spenderat förmiddagen på Bauhaus. En så där kul grej på två griniga ungar en lördag. Men det funkade. Vi har tjackat två riviga tapeteter och ett golv som är så sjukt häftigt så jag blir lycklig bara jag tänker på det. Får väl se hur bra det gör sig i vår ghettolåda. Det hette Trendy nånting och kommer väl kanske få en del av våra stilrena inredningsvänner att ännu mer tappa tron på oss.
Önskar att jag skrivit ihop nåt mer fiffigt inlägg för att fira detta 200-jubiléum. Jag undrar vad det skulle kunna ha varit...
Igår kväll när Johan spacklade i sovrummet och jag hängde i soffan väntade jag på att de festliga fredags-sms:en skulle trilla in. Man brukar få små skojiga rapporter om vad folk har för sig. Ibland efterfrågas till och med ens sällskap. Dock var det ganska fattigt på den fronten igår. Två personer tänkte på mig. Milla skickade ett mms av en schysst blondin som gnuggade sina tuttar mot min display. Hon vet så väl vad jag går igång på, den där Camilla Jansson.
Sen var det Calle som var på krogen och tyckte att jag skulle komma in. Återigen fick jag förklara att jag är Fru Förort, tittar på idol och däckar mig själv på vin hemma i soffan. Han är rolig, Calle. Inte ens om jag så fick sex månaders extreme makeover skulle jag kliva in på de ställena han hänger på. Men det är väl tanken som räknas.
Idag har vi spenderat förmiddagen på Bauhaus. En så där kul grej på två griniga ungar en lördag. Men det funkade. Vi har tjackat två riviga tapeteter och ett golv som är så sjukt häftigt så jag blir lycklig bara jag tänker på det. Får väl se hur bra det gör sig i vår ghettolåda. Det hette Trendy nånting och kommer väl kanske få en del av våra stilrena inredningsvänner att ännu mer tappa tron på oss.
Önskar att jag skrivit ihop nåt mer fiffigt inlägg för att fira detta 200-jubiléum. Jag undrar vad det skulle kunna ha varit...
fredag 19 oktober 2007
OM ATT VARA ETT ORIGINAL
Precis som vanligt handlar jag på Konsum på vägen till dagis. Idag är det fredag och som alltid dessa dagar blir jag lite bedrövad när jag tänker på Stehamraborna och deras fredagstacos. Hur varenda kotte äter samma sak. Jag har skrivit om det förut, jag vet, men varenda fredag konfronteras jag med detta och blir sorgsen på nytt.
Jag är crazy och köper lax och färsk pasta. Troligtvis tycker de, bakåtsträvarna, 70-talisterna, att det är jag som är knäpp. Och det bjuder jag på. För det är mitt hån. Jag och min lax skrattar dom i ansiktet.
Idag fyller min minikusin Lucas sju år. Och så väl jag minns det, när han var nyfödd och jag åkte hem till Nettan efter jobbet för att få snusa lite bebis. Det var väl finfin inspiration kan man säga, för vad tog det, tre-fyra minuter, sen låg Gustav där som en bulle i min egen ugn.
Nu är de polare och Gustav ska dit ikväll på kalas.
Men jag ska inte försöka lura i någon att jag är nåt sorts original bara för att jag inte steker köttfärs ikväll. För efter middagen då är jag precis som alla andra. Jag kommer tända upp min jävla ljusbricka i vardagsrummet, tappa upp ett glas från vindunken och sen, mina vänner, tittar jag på idol.
Maia Hirasawa - Mattis & Maia, veckans fyndlåt.
Trevlig fredagkväll hörrni! Tacos or not.
Jag är crazy och köper lax och färsk pasta. Troligtvis tycker de, bakåtsträvarna, 70-talisterna, att det är jag som är knäpp. Och det bjuder jag på. För det är mitt hån. Jag och min lax skrattar dom i ansiktet.
Idag fyller min minikusin Lucas sju år. Och så väl jag minns det, när han var nyfödd och jag åkte hem till Nettan efter jobbet för att få snusa lite bebis. Det var väl finfin inspiration kan man säga, för vad tog det, tre-fyra minuter, sen låg Gustav där som en bulle i min egen ugn.
Nu är de polare och Gustav ska dit ikväll på kalas.
Men jag ska inte försöka lura i någon att jag är nåt sorts original bara för att jag inte steker köttfärs ikväll. För efter middagen då är jag precis som alla andra. Jag kommer tända upp min jävla ljusbricka i vardagsrummet, tappa upp ett glas från vindunken och sen, mina vänner, tittar jag på idol.
Maia Hirasawa - Mattis & Maia, veckans fyndlåt.
Trevlig fredagkväll hörrni! Tacos or not.
tisdag 16 oktober 2007
SAMTALSTID
Idag ska jag gå på utvecklingssamtal. Mitt första i skolan med mitt alldeles egna barn. Förväntansfull är nog inte helt rätt ord i sammanhanget men jag ser klart fram emot detta. Eftersom det är i princip första gången jag som förälder faktiskt ska få prata på riktigt med någon av pedagogerna som tar hand om mitt barn om dagarna. Jag undrar om de har lärt känna honom. Jag undrar hur de uppfattar honom, min Gustav, där i skolan.
Vi fick hem ett papper som vi skulle fylla i innan det här samtalet. Med bland annat frågor om vad Gustav är bra på. Och vad han behöver träna på. Sånt som jag trodde att hans fröken Lisa skulle tala om för mig. Men vi försökte hitta på lite grejer jag och Gustav. Han är en bra kompis, säger han. Och bra på att städa.
Men här då, sa jag sen. Vad du behöver träna på, vad ska vi skriva där? frågar jag.
Skriv tennis, sa Gustav. Jag har ingen aning om hur man spelar tennis.
Nej, men det ska bli intressant med samtal. Jag har fortfarande mina egna hyfsat färskt i minnet. Alltså när jag var själva barnet i sammanhanget. Främst från högstadiet. Det var aldrig jobbigt. Mina föräldrar var alltid yngst och coolast. Jag har aldrig behövt känna att mina föräldrar varit skämmiga i skoloffentliga sammanhang, jag är oerhört tacksam över detta. Och mina samtal var alltid avklarade på mindre än halva den avsatta tiden. För att jag alltid varit så jäkla lagom. Vad mer fanns det att säga än att... ja, det är bra alltså.
Och mer än så kan jag väl inte önska för mina egna ungar. Inte att deras föräldrar ska vara unga och coola, det tåget har ju på nåt sätt redan gått. Men att allt ska vara... bra.
Vi fick hem ett papper som vi skulle fylla i innan det här samtalet. Med bland annat frågor om vad Gustav är bra på. Och vad han behöver träna på. Sånt som jag trodde att hans fröken Lisa skulle tala om för mig. Men vi försökte hitta på lite grejer jag och Gustav. Han är en bra kompis, säger han. Och bra på att städa.
Men här då, sa jag sen. Vad du behöver träna på, vad ska vi skriva där? frågar jag.
Skriv tennis, sa Gustav. Jag har ingen aning om hur man spelar tennis.
Nej, men det ska bli intressant med samtal. Jag har fortfarande mina egna hyfsat färskt i minnet. Alltså när jag var själva barnet i sammanhanget. Främst från högstadiet. Det var aldrig jobbigt. Mina föräldrar var alltid yngst och coolast. Jag har aldrig behövt känna att mina föräldrar varit skämmiga i skoloffentliga sammanhang, jag är oerhört tacksam över detta. Och mina samtal var alltid avklarade på mindre än halva den avsatta tiden. För att jag alltid varit så jäkla lagom. Vad mer fanns det att säga än att... ja, det är bra alltså.
Och mer än så kan jag väl inte önska för mina egna ungar. Inte att deras föräldrar ska vara unga och coola, det tåget har ju på nåt sätt redan gått. Men att allt ska vara... bra.
måndag 15 oktober 2007
TAXITERROR
Inga detaljer om själva kärleksfirandet men jag måste skriva om en händelse som var dess raka motsats.
Vi promenerade hand i hand från Stureplan till Fridhemsplan, när det var dags att åka hem. Därifrån tog vi första bästa taxi. Och det är ju lite som ett lotteri, det där med själva taxichauffören. Vi ville sitta där bak och vara lite kära och mysiga men det visade sig ganska omgående att det här var en snubbe som ville snacka. Oavbrutet.
Han började lite lätt med att berätta om en släkting han nyss besökt i Kista. Ett sjukbesök, då denna släkting som arbetat inom jordbruk tappat ett föremål på tån, det ena hade lett till det andra och nu hade han fått amputera benet uppe vid höften. Detta hade gjort hans fru helt blind av akut depression och nu hade de det inte så roligt, som han uttryckte det.
Därifrån blev det ett tvärkast. Om han var kung, talade vår chaufför om, då skulle han bygga ett hus på Tranebergsbron på grund av den fantastiska utsikten. Det här med att vara kung i Sverige, skulle komma att bli ett litet tema i den här enmanskonversationen skulle det senare visa sig.
Han hade haft cancer, den här mannen som kommit till Sverige från Turkiet för 41 år sedan. En cancer av det otroligt ovanliga slaget. Troligen orsakad av två års strålningsarbete i Tyskland. Troligen. Han visade ärren på halsen där han opererat bort körtlar och allt vad det var. 93 kilo vägde han från början, nu var han nere på 49. Han hade blivit sjukpensionerad men de papprena hade han rivit sönder och stampat på. För han var en kämpe. Man var ingenting om man inte kämpade, sa han med smått vansinnig blick och stirrade på oss i backspegeln. Vi nickade, lätt mållösa.
Det här med att mala sönder folk i köttkvarn kom han in på strax innan Brommaplan. I egenskap av muslim hade han firat någon helig dag nyligen och då kommit i gräl med en 80-åring som han tidigare kastat en kaffekopp på. Han hade talat om för gubben, och hans fru, att han hoppades att de skulle dö snart. Och gör de inte det, talade han om för oss, då ska jag för i helvete stycka upp dom i bitar och mala ner dom i en jävla köttkvarn.
Jahaja, sa vi, där ser man. Och det var sen han kom in på det här med kurderna. Kurderna som strömmar ner från bergen i Turkiet. De har alla minst tjugo ungar och de mördar och stjäl och kastar ut muslimerna från sina hus. Och likadant var det i Botkyrka där han bodde nu. De satans jävla kurderna tog över precis allting. Under honom bodde en familj med sex barn, sjunde på väg och de sopade sand framför hissen och de jävlarna skulle ner i köttkvarnen de också. Om han ändå var kung, sa han och pekade mot slottet i Drottningholm, då skulle han se till att mala ner varenda kurd till köttslamsor.
Därefter följde en historielektion som på nåt sätt gick ut på att det var turkar som på 11- eller 12oo-talet döpte Askersund till just Askersund när de hamnade där, inspirerade av nån svensk kung, jag minns inte vilken. Asker är då tydligen ett turkiskt militäruttryck.
Han frågade om vi hade barn. Jag ville inte gärna dra in mina barn i den här köttslamsehistorien, men det behövde jag inte heller för innan jag hann svara började han prata om sina fem egna. Fantastiska unga människor, inte någon av dem rökte. Kanske hamnar man i kvarnen då, hann jag tänka innan han utropade; Åh, är det ett vattentorn?
Aldrig har jag varit så glad att komma hem till Stenhamra.
Detta inlägg uttrycker inte på något sätt mina egna åsikter utan dessa från en taxichaufför på taxibolaget Kurir.
Vi promenerade hand i hand från Stureplan till Fridhemsplan, när det var dags att åka hem. Därifrån tog vi första bästa taxi. Och det är ju lite som ett lotteri, det där med själva taxichauffören. Vi ville sitta där bak och vara lite kära och mysiga men det visade sig ganska omgående att det här var en snubbe som ville snacka. Oavbrutet.
Han började lite lätt med att berätta om en släkting han nyss besökt i Kista. Ett sjukbesök, då denna släkting som arbetat inom jordbruk tappat ett föremål på tån, det ena hade lett till det andra och nu hade han fått amputera benet uppe vid höften. Detta hade gjort hans fru helt blind av akut depression och nu hade de det inte så roligt, som han uttryckte det.
Därifrån blev det ett tvärkast. Om han var kung, talade vår chaufför om, då skulle han bygga ett hus på Tranebergsbron på grund av den fantastiska utsikten. Det här med att vara kung i Sverige, skulle komma att bli ett litet tema i den här enmanskonversationen skulle det senare visa sig.
Han hade haft cancer, den här mannen som kommit till Sverige från Turkiet för 41 år sedan. En cancer av det otroligt ovanliga slaget. Troligen orsakad av två års strålningsarbete i Tyskland. Troligen. Han visade ärren på halsen där han opererat bort körtlar och allt vad det var. 93 kilo vägde han från början, nu var han nere på 49. Han hade blivit sjukpensionerad men de papprena hade han rivit sönder och stampat på. För han var en kämpe. Man var ingenting om man inte kämpade, sa han med smått vansinnig blick och stirrade på oss i backspegeln. Vi nickade, lätt mållösa.
Det här med att mala sönder folk i köttkvarn kom han in på strax innan Brommaplan. I egenskap av muslim hade han firat någon helig dag nyligen och då kommit i gräl med en 80-åring som han tidigare kastat en kaffekopp på. Han hade talat om för gubben, och hans fru, att han hoppades att de skulle dö snart. Och gör de inte det, talade han om för oss, då ska jag för i helvete stycka upp dom i bitar och mala ner dom i en jävla köttkvarn.
Jahaja, sa vi, där ser man. Och det var sen han kom in på det här med kurderna. Kurderna som strömmar ner från bergen i Turkiet. De har alla minst tjugo ungar och de mördar och stjäl och kastar ut muslimerna från sina hus. Och likadant var det i Botkyrka där han bodde nu. De satans jävla kurderna tog över precis allting. Under honom bodde en familj med sex barn, sjunde på väg och de sopade sand framför hissen och de jävlarna skulle ner i köttkvarnen de också. Om han ändå var kung, sa han och pekade mot slottet i Drottningholm, då skulle han se till att mala ner varenda kurd till köttslamsor.
Därefter följde en historielektion som på nåt sätt gick ut på att det var turkar som på 11- eller 12oo-talet döpte Askersund till just Askersund när de hamnade där, inspirerade av nån svensk kung, jag minns inte vilken. Asker är då tydligen ett turkiskt militäruttryck.
Han frågade om vi hade barn. Jag ville inte gärna dra in mina barn i den här köttslamsehistorien, men det behövde jag inte heller för innan jag hann svara började han prata om sina fem egna. Fantastiska unga människor, inte någon av dem rökte. Kanske hamnar man i kvarnen då, hann jag tänka innan han utropade; Åh, är det ett vattentorn?
Aldrig har jag varit så glad att komma hem till Stenhamra.
Detta inlägg uttrycker inte på något sätt mina egna åsikter utan dessa från en taxichaufför på taxibolaget Kurir.
071013
Kanske är det några som sitter som på nålar och undrar över hur vi hade det på vår bröllopsdag i lördags.
Till er kan jag säga så här om den;
Den var väldigt, väldigt bra.
Till er kan jag säga så här om den;
Den var väldigt, väldigt bra.
BLÖDIG FÖR BJÖRN
Jag funderar lite på det här med det heta nyhetsstoffet om hetsjakten på björn. Och nu är jag, by all means, ingen jägare men jag finner det hela lite märkligt.
Man kan ju lätt konstatera att förra veckan var ingen vidare sådan för Sveriges björnar. Om dessa inte rankar sin tid i mänsklig body count, vilket jag betvivlar. Med en död älgjägare och två rivna. Det här är ju tragiskt, naturligtvis. Man önskar ingen att bli dödad av en björn, det säger sig självt. Men jag känner litegrann, och jag kan väl inte vara ensam om detta, att man som älgjägare i de norra regionerna av det här landet inte kan vara helt aningslös när man ger sig ut i vildmarken. Där finns björn. Björnar är inte bruna pudlar. Björnar river. For a living. Om jag var björn och var ute och promenerade i skogen och mötte två beväpnade norrlänningar, ja, jag vet inte... om jag skulle stå kvar i vägkanten och käka blåbär direkt. Eat or be eaten. Eller?
Men det lite sjuka är blodtörsten detta väcker i alla efterlevande där uppe. Kravet på hämnd. Sweet revenge. Den här ursäktem för att peppra björn full med kulor tas så tacksamt emot. Jag tänker lite på jaktmenatliteteten i tecknade South Park. Där har man lagligt tillstånd att skjuta precis vad som helst så länge man samtidigt skriker, "Oh my god! It's coming right at me!!"
Byborna samlar ihop sig med högafflar och brinnande facklor och kräver död. Det bildas garden. De dödligaste av de dödliga kallas in. De hårdaste jägarna. Polisen. Bounty hunters. Viltvårdare, you name it. De snackar ihop sig, sprider ut sig och fixar biffen. Död björn.
Och jag tänker att nånstans är det ju ändå tur, att björnarna inte agerar likadant, varje gång nån av dom stryker med.
torsdag 11 oktober 2007
WIN-WIN
Nu ska jag, återigen, blotta mitt ointellekt. Men det måste sägas, att få saker i världen intresserar mig så oerhört lite som Nobelpriset. Varken i litteratur eller... supertrimmning av labbmöss, eller vad man nu kan tänkas belönas för.
Och när det gäller det här med Nobelpriset i just litteratur och mitt stora ointresse för detta, kan jag inte med säkerhet säga hur stor del av det som grundar sig i att jag aldrig kommer tilldelas något själv eller att Horace Engdahl finns topp tio-listan över världens mest obehagliga, rent vidriga, människor. Det där kan också vara den längsta mening jag någonsin fått ihop i min bloggkarriär.
Sen det här med Nobelmiddagen, don't even get me started. Okej, det här med äran i att vinna. Att man får lite hard cash. Men är det värt det? För att sitta igenom världens längsta och mest plågsamma middagssittning? (medräknat Jesus sista). Bland gamla uppspackade lik och fornminnen. Det kan inte förekomma någon, ur rent mänsklig synvinkel, intressant bordskonversation. Detta, eller så är det bara jag som är så vansinnigt icke-intellektuell. Och i så fall; ett-noll till mig.
Och när det gäller det här med Nobelpriset i just litteratur och mitt stora ointresse för detta, kan jag inte med säkerhet säga hur stor del av det som grundar sig i att jag aldrig kommer tilldelas något själv eller att Horace Engdahl finns topp tio-listan över världens mest obehagliga, rent vidriga, människor. Det där kan också vara den längsta mening jag någonsin fått ihop i min bloggkarriär.
Sen det här med Nobelmiddagen, don't even get me started. Okej, det här med äran i att vinna. Att man får lite hard cash. Men är det värt det? För att sitta igenom världens längsta och mest plågsamma middagssittning? (medräknat Jesus sista). Bland gamla uppspackade lik och fornminnen. Det kan inte förekomma någon, ur rent mänsklig synvinkel, intressant bordskonversation. Detta, eller så är det bara jag som är så vansinnigt icke-intellektuell. Och i så fall; ett-noll till mig.
VI SÄGER TORSDAG
Jag jobbar ikväll också. Och det är inga konstigheter. Vi är uteslutande bra människor där ikväll. Det kommer bli bra. Nu när jag plötsligt har ett slut i sikte känns det inte alls motigt att gå dit. Jag är knappt ens irriterad längre.
Igår kväll svarade jag i telefonen på kortis till någons stora och oförställda glädje;
"Heeeeej Malin! Det är [förnamn efternamn]. [pojknamn]s mamma." Mamman till mitt enda och hyfsat väl omhändertagna kontaktbarn. "Vad roligt att äääääntligen få prata med dig! Hur ääääär det?"
Kanske kan man tycka att det här hade varit ett ypperligt tillfälle för mig att greppa och tala om för den här familjen att jag faktiskt ska sluta. Inom kort. Men å så dålig jag är på att göra just det. Fånga sådana tillfällen. När hon var så glad och det var så mycket lättare att bara småprata lite om vad man gjort på semestern och så. Jag är usel.
Men å andra sidan. Hade jag sagt att jag ska sluta, då hade hon frågat varför. Ska jag ljuga då? Troligtvis. Då måste jag i vilket fall som helst öva lite först.
Johan, den lilla raringen, har dejt här ikväll. När jag jobbar.
Milla, det kommer hit en lång och gladlynt kvinna med en liten argsint hund. Kan du hålla lite koll på dom åt mig? Så som du gjorde med min dotter igår. Det är så himla mysigt att få lite mms-rapporter hemifrån när man hastar mellan matmixern och badrummet på korttidshemmet.
I morgon, hörrni. Då kör vi en coctail, eller poolparty or call it what you will. Jag tycker ni ska komma allihop.
Så gör vi.
Igår kväll svarade jag i telefonen på kortis till någons stora och oförställda glädje;
"Heeeeej Malin! Det är [förnamn efternamn]. [pojknamn]s mamma." Mamman till mitt enda och hyfsat väl omhändertagna kontaktbarn. "Vad roligt att äääääntligen få prata med dig! Hur ääääär det?"
Kanske kan man tycka att det här hade varit ett ypperligt tillfälle för mig att greppa och tala om för den här familjen att jag faktiskt ska sluta. Inom kort. Men å så dålig jag är på att göra just det. Fånga sådana tillfällen. När hon var så glad och det var så mycket lättare att bara småprata lite om vad man gjort på semestern och så. Jag är usel.
Men å andra sidan. Hade jag sagt att jag ska sluta, då hade hon frågat varför. Ska jag ljuga då? Troligtvis. Då måste jag i vilket fall som helst öva lite först.
Johan, den lilla raringen, har dejt här ikväll. När jag jobbar.
Milla, det kommer hit en lång och gladlynt kvinna med en liten argsint hund. Kan du hålla lite koll på dom åt mig? Så som du gjorde med min dotter igår. Det är så himla mysigt att få lite mms-rapporter hemifrån när man hastar mellan matmixern och badrummet på korttidshemmet.
I morgon, hörrni. Då kör vi en coctail, eller poolparty or call it what you will. Jag tycker ni ska komma allihop.
Så gör vi.
onsdag 10 oktober 2007
DÄR DET HÄNDE
1999. Årtalet känns brutalt avlägset och som en flydd tid. Samtidigt som jag lite, lite känner, men vänta. Var det inte igår? Var det inte nästan igår som världen inte var större än sträckan mellan Söderström och Stadshagen. När Helena och jag hade något sorts SM i störda grejer och vi sådär lite efter hand lärde oss en del grundläggande saker i livet. Som till exempel att man inte bara kräks av lakritsshots utan man kan faktiskt bli i princip medvetslös också. Och en annan viktig grej; om man träffar en galen gammal punkare på en Ålandskryssning ska man inte bjuda hem honom på grillfest. Inte ens på skoj. För han kommer verkligen att komma.
Detta, plus en hel del andra visdomar som jag besparar mina känsligaste läsare.
1999 började jag på mitt första riktiga jobb, men av större vikt är att jag snubblade över ett riktigt schysst span. Och jag var spänd och pirrig varje eftermiddag när han alltid kom förbi. Fixade med håret och försökte alltid se till att, vad jag än gjorde vid de här tillfällena, se så snygg och cool ut som möjligt. När jag spanade.
Han hade sexiga blåbyxor, detta var, och är fortfarande, mycket viktigt, gelefixat hår, mörk blick och bestämda steg. Det hade han, och allt gick, vad jag minns, väldigt fort.
Ett par oskyldiga dejter. Ett par halloweenfester i Hästhagen. Sen var det klappat och klart och läge att hångla in 2000-talet.
På lördag har vi varit gifta i sex år. Tillsammans i åtta. Och det måste ju säga lite mer om oss än att vi bara har blivit väldigt mycket äldre. "Ingen annan skulle stå ut med dig," säger jag ibland i mina ljusare stunder. Fast vi vet båda två att ingen annan skulle fixa mig heller. Så egentligen är det väl helt enkelt inget annat än en jäkla tur att vi har varandra.
1999. Det var inte alls det här jag skulle skriva om. Det var bara det där om jobbet, där mr. och mrs. Mupp fann varandra all those years ago, det är där jag ska börja jobba. Igen.
tisdag 9 oktober 2007
DUBOIS, DU ÄR EN SÅ FANTASTISKT LUGN MÄNNISKA
"Den där löjliga föreståndaren", sa en av mina arbetskamrater igår om min blivande nya chef. Inte för att han har den minsta aning eller uppfattning om vem hon är, utan för att han är besviken över mitt beslut att byta jobb. Och det är väl hans fulla rätt naturligtvis.
Jag träffar föreståndaren, som istället för att vältra sig i chefsskapet är väldigt ödmjuk och talar om den negativa klangen i just det ordet. Chef. Men vad jag tänker där och då är att det är såhär, det är precis såhär en chef faktiskt ska vara. Det är proffsigt och hon är säker och trygg när hon beskriver för mig en verksamhet och en struktur som är genomtänkt och faktiskt fungerande. Det är så tydligt att här finns ett engagemang och ett driv som kontiunerligt pumpar friskt blod genom det här omloppet. Det är såhär det ska vara. Hur kan jag inte ha vetat att det är såhär det ska vara?
Vi samtalar och jag befinner mig nånstans i det suddiga gränslandet mellan arbetssökande och nyanställd men jag känner mig helt säker och så lyssnad på. Jag inser att jag inte är van.
Här är personalpolitik inte ett flyktigt begrepp som svävar i luften, långt bortom räckhåll för den som ibland hoppar lite med handen uppsträckt i ett tafatt försök att fånga det. Här är begreppet så mycket mer än ett sådant. Det är en verklighet, fångad i en glasburk med stora lufthål i locket.
Det finns ingen anledning att driva särskiljningen mellan de två längre än så. Jag tror att budskapet gått fram.
Men det var lustigt igår, på korttidshemmet, när jag fick frågan; "Malin du har ingen kompis eller så som skulle vilja komma in och ta ditt vikariat på ett år?"
Och jag funderar. Har jag någon vän? Som jag skulle rekommendera mitt jobb på korttidshemmet? Ni vet, det som jag skrivit en del om här i bloggen. Jag har ju naturligtvis en helt objektiv syn på det hela. Men vi kan göra såhär; den som är intresserad av ett vik på kortis efter mig kan anmäla sig nedan.
Jag träffar föreståndaren, som istället för att vältra sig i chefsskapet är väldigt ödmjuk och talar om den negativa klangen i just det ordet. Chef. Men vad jag tänker där och då är att det är såhär, det är precis såhär en chef faktiskt ska vara. Det är proffsigt och hon är säker och trygg när hon beskriver för mig en verksamhet och en struktur som är genomtänkt och faktiskt fungerande. Det är så tydligt att här finns ett engagemang och ett driv som kontiunerligt pumpar friskt blod genom det här omloppet. Det är såhär det ska vara. Hur kan jag inte ha vetat att det är såhär det ska vara?
Vi samtalar och jag befinner mig nånstans i det suddiga gränslandet mellan arbetssökande och nyanställd men jag känner mig helt säker och så lyssnad på. Jag inser att jag inte är van.
Här är personalpolitik inte ett flyktigt begrepp som svävar i luften, långt bortom räckhåll för den som ibland hoppar lite med handen uppsträckt i ett tafatt försök att fånga det. Här är begreppet så mycket mer än ett sådant. Det är en verklighet, fångad i en glasburk med stora lufthål i locket.
Det finns ingen anledning att driva särskiljningen mellan de två längre än så. Jag tror att budskapet gått fram.
Men det var lustigt igår, på korttidshemmet, när jag fick frågan; "Malin du har ingen kompis eller så som skulle vilja komma in och ta ditt vikariat på ett år?"
Och jag funderar. Har jag någon vän? Som jag skulle rekommendera mitt jobb på korttidshemmet? Ni vet, det som jag skrivit en del om här i bloggen. Jag har ju naturligtvis en helt objektiv syn på det hela. Men vi kan göra såhär; den som är intresserad av ett vik på kortis efter mig kan anmäla sig nedan.
DET ÄR UNGEFÄR NYTT
Jag har haft ett möte på morgonen. Ett möte där jag har sålt mig själv. Fast på ett bra sätt. Eller åtminstone efter bästa förmåga. För jag är inte särskilt duktig på just det. Att boosta mig själv. Jag har lättare att tala om vad jag inte är bra på istället för att på beställning redovisa för mina goda egenskaper. Det är ett problem jag har.
De värsta frgorna, tycker jag, är de mest klassiska. "Malin, vad kan just du tillföra arbetsgruppen? Hur ser du på din roll i [arbetsplatsen]?"
Jag hinner först alltid tänka att jag borde göra det lätt för mig och helt enkelt vara ärlig;
"Alltså, helt seriöst. Jag är inte särskilt bra alls och det smartaste draget från er sida vore troligtvis att välja någon annan."
Men det gör jag sällan. Faktiskt har det aldrig hänt. Istället samlar jag mig. Och sen pratar munnen på som av sig själv. Ofta kommer helt bra saker ut och som en följd av detta har jag nu ett helt nytt jobb. Eller ja... halvnytt. Jag gratulerar mig själv till detta.
De värsta frgorna, tycker jag, är de mest klassiska. "Malin, vad kan just du tillföra arbetsgruppen? Hur ser du på din roll i [arbetsplatsen]?"
Jag hinner först alltid tänka att jag borde göra det lätt för mig och helt enkelt vara ärlig;
"Alltså, helt seriöst. Jag är inte särskilt bra alls och det smartaste draget från er sida vore troligtvis att välja någon annan."
Men det gör jag sällan. Faktiskt har det aldrig hänt. Istället samlar jag mig. Och sen pratar munnen på som av sig själv. Ofta kommer helt bra saker ut och som en följd av detta har jag nu ett helt nytt jobb. Eller ja... halvnytt. Jag gratulerar mig själv till detta.
måndag 8 oktober 2007
LITE OM DET
Åh, Milla! Jag förtjänar inte dina sympatier. Jag skulle kunna förneka det, men det plötsliga insjuknandet var självförvållat. Jag har lärt mig min läxa och det finns skäl till att jag inte dricker whiskey. I vanliga fall.
Vi har promenerat med Lena ikväll, Johan och jag. Undrar om det finns någon annan som uppskattar vårt sällskap så mycket som hon. Det råder en epidemi av äktenskaplig leda och skilsmässotankar i Stenhamra säger hon. Vi kontrar med att vi är mer kära och lyckliga än nånsin. Men tröstar med den där gamla klyschan om att man måste vara lite deppig ibland för att veta när man har det bra. Så gick vi där i mörkret och höll i varandra. Vid ett tillfälle trodde vi att vi skulle bli överfallna av ett rusande vilddjur. Men det visade sig vara en helt vanlig cykel när den kom närmare. Tänk vad vi skrek, helt i onödan.
Idag har jag blivit vän med Annelie. Jag kastade ett får på henne. Som för att fira. Facebook ÄR roligt.
Vi har promenerat med Lena ikväll, Johan och jag. Undrar om det finns någon annan som uppskattar vårt sällskap så mycket som hon. Det råder en epidemi av äktenskaplig leda och skilsmässotankar i Stenhamra säger hon. Vi kontrar med att vi är mer kära och lyckliga än nånsin. Men tröstar med den där gamla klyschan om att man måste vara lite deppig ibland för att veta när man har det bra. Så gick vi där i mörkret och höll i varandra. Vid ett tillfälle trodde vi att vi skulle bli överfallna av ett rusande vilddjur. Men det visade sig vara en helt vanlig cykel när den kom närmare. Tänk vad vi skrek, helt i onödan.
Idag har jag blivit vän med Annelie. Jag kastade ett får på henne. Som för att fira. Facebook ÄR roligt.
söndag 7 oktober 2007
DÅLIG
Tidigt i morse stod jag, helt ensam, vid kanten av en äng och såg hur dimmorna lättade över åkrarna i den vackraste delen av Sörmland. Det var i det närmaste en trolsk stämning och helt tyst, bortsett från ett gäng tappra höstfåglar.
Jag tänker på hur fantastiskt fin den här stunden varit om jag inte stått där dubbelvikt och...ja...mått väldigt illa helt enkelt. Jag gör inte bilden mer målande än så. Galla i daggvått gräs, osv, jag besparar er det.
Det var jättetrevligt att Carro kvistade över till Skaresta från Katrineholm, det var det. Men den där kräksjukan hon tog med sig (som drabbat henne och hennes andra kamrat tidigare på morgonen) den kunde jag varit utan.
Nu tycker jag att alla ska göra som jag och kolla på Sam Jackson i 51st State. Kan lätt vara en av hans bästa.
Peace.
Jag tänker på hur fantastiskt fin den här stunden varit om jag inte stått där dubbelvikt och...ja...mått väldigt illa helt enkelt. Jag gör inte bilden mer målande än så. Galla i daggvått gräs, osv, jag besparar er det.
Det var jättetrevligt att Carro kvistade över till Skaresta från Katrineholm, det var det. Men den där kräksjukan hon tog med sig (som drabbat henne och hennes andra kamrat tidigare på morgonen) den kunde jag varit utan.
Nu tycker jag att alla ska göra som jag och kolla på Sam Jackson i 51st State. Kan lätt vara en av hans bästa.
Peace.
fredag 5 oktober 2007
HEADING SOUTH
Idag åker vi till landet. Det gör vi. Jag skulle egentligen förortshänga med Bodil o co på lokalhaket i Råcksta i morgon, men istället blir det skogshäng i Skaresta. Detta känns som ett helt moget och sunt beslut.
Och lillebror ska följa med. Bara det är ju stort. I morse låg Elvira i sängen och kramade oss allihop.
- Å, sa hon och var helt mysig, det här är min familj!
Det är den känslan. Den här helgen.
Jag önskar er alla lika hög trevlighetsfaktor. Ja... alla utom den som åker på arbetsbeordringen från korttidshemmet förstås. Själv har jag nåt fel på min telefon. Det hela är mycket märkligt.
Och lillebror ska följa med. Bara det är ju stort. I morse låg Elvira i sängen och kramade oss allihop.
- Å, sa hon och var helt mysig, det här är min familj!
Det är den känslan. Den här helgen.
Jag önskar er alla lika hög trevlighetsfaktor. Ja... alla utom den som åker på arbetsbeordringen från korttidshemmet förstås. Själv har jag nåt fel på min telefon. Det hela är mycket märkligt.
onsdag 3 oktober 2007
RÅKALLT DIS
Dagens tagg i hjärteroten är, och jag tror inte att det är första gången, Jag saknar Dig med Uffe. Jag städar och lyssnar på den cirka fjorton gånger. Detta utan att jag egentligen saknar någon. Inte, så som min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig, inte på det viset i alla fall. Och utan att jag egentligen är särskilt förtjust i Ulf Lundell heller.
Men vissa saker fastnar, vissa saker är vackra ändå.
Som Milla. Min trygga punkt på Klevbergsvägen. Jag får lov att skriva för brinnande livet på kvällar och nätter. Om så bara för din skull!
DET HÄR ÄR MITT GNÄLL
Jag ber om överseende. Eller snarare ber jag den som är trött på att läsa mitt ältande om korttidshemmet att hoppa över det här inlägget. Scrolla.
För jag behöver faktiskt älta lite. Då jag inte har någon psykoterapeut att trakassera får bloggen vara min ventil. Det är en terapi i sig. Jag kan ösa skit och sen låtsas jag att det i alla fall inte är någon som läser. Det kan vara hyfsat nära sanningen.
Idag har de planeringsdag på korttidshemmet. Nästan alla förstod att jag inte såg någon mening i att delta i den. De planerar för framtiden och helt klart har jag ingen del i den. Då tänker jag heller inte sitta där och le och nicka som någon av de andra marionetterna.
En av mina (soon to be ex)kollegor, han hävdar att det är min stolthet som "ställt till det" för mig. Att jag bara behöver svälja den, köpa jiddret och ställa allt tillrätta igen.
Nu vet jag inte om just stolthet är ett av mina paradord här i livet men man har ju trots allt nån sorts gräns för hur mycket man tar.
Jag inser att jag drar min ungefär runt offentlig förolämpning. När jag får talat om för mig att en människa med ett faktiskt syndrom är bättre kvalificerad än jag. Som jag har varit med och burit upp under så många pass. Täckt upp, gjort hennes jobb och sen fått sitta med och ta skiten, alla klagomål från föräldrar, som vartenda ett går att härleda direkt till henne. Det är hon som har den formella kompetensen. Sånär som på den där C-uppsatsen. "Men det ska fixas." Som om det vore en jävla blankett hon saknar.
Hon är bättre kvalificerad än jag. Det är som att flytta bort fabriksarbetaren från det löpande bandet och ställa dit en schimpans istället. "Den klarar arbetet bättre än du."
Och det finns fler saker jag inte uppskattar. Som att bli grundlurad. "Malin, SÖÖÖÖÖÖÖÖk tjänsten! Den är din. Du har den som i en liten ask!" För att två veckor senare sitta med vidöppen mun och helt chockad säga; "Men VEM har sagt det?"
Det är klart att jag är glad för det nya jobbet. Det är jag. Det är en lättnad och en befrielse att slippa ut från dårhuset.
För jag behöver faktiskt älta lite. Då jag inte har någon psykoterapeut att trakassera får bloggen vara min ventil. Det är en terapi i sig. Jag kan ösa skit och sen låtsas jag att det i alla fall inte är någon som läser. Det kan vara hyfsat nära sanningen.
Idag har de planeringsdag på korttidshemmet. Nästan alla förstod att jag inte såg någon mening i att delta i den. De planerar för framtiden och helt klart har jag ingen del i den. Då tänker jag heller inte sitta där och le och nicka som någon av de andra marionetterna.
En av mina (soon to be ex)kollegor, han hävdar att det är min stolthet som "ställt till det" för mig. Att jag bara behöver svälja den, köpa jiddret och ställa allt tillrätta igen.
Nu vet jag inte om just stolthet är ett av mina paradord här i livet men man har ju trots allt nån sorts gräns för hur mycket man tar.
Jag inser att jag drar min ungefär runt offentlig förolämpning. När jag får talat om för mig att en människa med ett faktiskt syndrom är bättre kvalificerad än jag. Som jag har varit med och burit upp under så många pass. Täckt upp, gjort hennes jobb och sen fått sitta med och ta skiten, alla klagomål från föräldrar, som vartenda ett går att härleda direkt till henne. Det är hon som har den formella kompetensen. Sånär som på den där C-uppsatsen. "Men det ska fixas." Som om det vore en jävla blankett hon saknar.
Hon är bättre kvalificerad än jag. Det är som att flytta bort fabriksarbetaren från det löpande bandet och ställa dit en schimpans istället. "Den klarar arbetet bättre än du."
Och det finns fler saker jag inte uppskattar. Som att bli grundlurad. "Malin, SÖÖÖÖÖÖÖÖk tjänsten! Den är din. Du har den som i en liten ask!" För att två veckor senare sitta med vidöppen mun och helt chockad säga; "Men VEM har sagt det?"
Det är klart att jag är glad för det nya jobbet. Det är jag. Det är en lättnad och en befrielse att slippa ut från dårhuset.
tisdag 2 oktober 2007
SOVA?
Men jag är ju inte trött. Är det för att jag tog en sån där migräntablett? Inget jag kan svara på. När klockan är halv tolv en tisdagnatt i oktober är risken rätt stor att man är den enda som är vaken i den här byn.
Jag downloadar lite. Jens Lekman. Regina Spektor. Kanye och en del grejer som jag inte är direkt stolt över som exempelvis Danny och September. Och så Vincent. Som bara vill heta Vincent. För att han heter Pontare i efternamn? Miss Blue är en helt bra låt. Men jag undrar hur han ser ut, Roger Pontares son. Jag tänker att han är rebell. Han har kläder från Dressman. Och en frisyr som en mentalt stabil.
Det är vad jag tänker istället för att sova.
Jag downloadar lite. Jens Lekman. Regina Spektor. Kanye och en del grejer som jag inte är direkt stolt över som exempelvis Danny och September. Och så Vincent. Som bara vill heta Vincent. För att han heter Pontare i efternamn? Miss Blue är en helt bra låt. Men jag undrar hur han ser ut, Roger Pontares son. Jag tänker att han är rebell. Han har kläder från Dressman. Och en frisyr som en mentalt stabil.
Det är vad jag tänker istället för att sova.
TRICKS
Så vi cruisade, jag och Bodil, i hennes spretnya BMW. Vad ännu lite roligare det hade varit, sa vi, om vi varit lite snyggare också. Men man kan inte få allt. Bilen är fin och Bodil kör som en biltjuv. Eller som en hetlevrad norrlänning som väntat tills hon var 30 och flyttat från Åsele till Stockholm för att ta körkort. Typ så. Tutar och har sig. Inga konstigheter.
Det är ungefär 47 grader varmt i vardagsrummet. Jag har handlat mängder med ljus. Det luktar lavendel och grejer. Jag handlade. I went IKEAcrazy. Och nu har jag gömt det mesta i bastun. För Johan. Sen får jag fasa in grejerna lite i taget i vårt hem. Det här är nåt som min mamma lärde mig redan när jag var mycket ung. Fast hon gjorde (och gör det fortfarande) det med kläder. Handlade en massa och gömde det längst in i klädkammaren. Sen när hon plockade fram nåt nytt långt senare frågade Göran; "Har du shoppat?"
"Det här??" säger hon då, helt oskyldigt. "Den har jag ju haft jättelänge."
Precis så kommer jag säga när Johan framöver hittar nya grejer lite överallt.
I sanning har det varit en hänga-med-kortisbrudar-dag. Jelena och Walter var här och åt middag med oss. Det var soft. Vi drack vin. Gustav och Walter spelade tv-spel. Quila och Dansa, Jelenas pitbull, röjde järnet. Och nu sover samtliga. Utom jag.
Jag ska sluta på korttidshemmet. Har jag sagt det?
Jo. Jag ska sluta på korttidshemmet. Där råder sällan skådad oproffessionalitet. Det är snudd på ett fall för frickin' Uppdrag Granskning. Bring it on. Janne Josefsson. Sverker Olofsson och allt vad de heter, såna där arga upprörda svt-män.
Och ibland vet jag inte. Om det är klokt att vara diplomat. Eller uselt att vara mesig. Hur som helst. Osökt kommer jag att tänka på den där gamla klassikern... hur gick den nu...
... don't know what you got 'til its gone...
Det är ungefär 47 grader varmt i vardagsrummet. Jag har handlat mängder med ljus. Det luktar lavendel och grejer. Jag handlade. I went IKEAcrazy. Och nu har jag gömt det mesta i bastun. För Johan. Sen får jag fasa in grejerna lite i taget i vårt hem. Det här är nåt som min mamma lärde mig redan när jag var mycket ung. Fast hon gjorde (och gör det fortfarande) det med kläder. Handlade en massa och gömde det längst in i klädkammaren. Sen när hon plockade fram nåt nytt långt senare frågade Göran; "Har du shoppat?"
"Det här??" säger hon då, helt oskyldigt. "Den har jag ju haft jättelänge."
Precis så kommer jag säga när Johan framöver hittar nya grejer lite överallt.
I sanning har det varit en hänga-med-kortisbrudar-dag. Jelena och Walter var här och åt middag med oss. Det var soft. Vi drack vin. Gustav och Walter spelade tv-spel. Quila och Dansa, Jelenas pitbull, röjde järnet. Och nu sover samtliga. Utom jag.
Jag ska sluta på korttidshemmet. Har jag sagt det?
Jo. Jag ska sluta på korttidshemmet. Där råder sällan skådad oproffessionalitet. Det är snudd på ett fall för frickin' Uppdrag Granskning. Bring it on. Janne Josefsson. Sverker Olofsson och allt vad de heter, såna där arga upprörda svt-män.
Och ibland vet jag inte. Om det är klokt att vara diplomat. Eller uselt att vara mesig. Hur som helst. Osökt kommer jag att tänka på den där gamla klassikern... hur gick den nu...
... don't know what you got 'til its gone...
MUPPAR
Men kolla på de här två riksmupparna. Och deras kvällstidningsminer. Häromdagen betydde de här svåra ansiktsuttrycken "Jag visar Burma-munkarna mitt stöd med den här röda tröjan". Idag är budskapet ett helt annat. Med samma min. Idag lägger Swartling och Breitholtz huvudet lite på sned, kniper ihop munnen till ett jävla streck och kisar lite med ögonen för att klargöra att de är för prettiga för let's dance. Idol - okej. Let's dance - nej, där går gränsen. Breitholtz säger; "Jag vill inte utrrycka mig med min kropp på det sättet." Tacka fan för det.
I en annan rubrik i kategorin Nöje står att läsa; Nicole Kidmans man i mc-olycka. Jag undrar om Kidman nånsin omtalas som Mrs. Keith Urban.
Istället för att fundera så mycket vidare på det ska jag dra till IKEA med Bodil. Vi ska muntra upp oss själva och varandra genom att spendera en ansenlig summa pengar tänkte vi. Sorgen ligger i att vi inte längre kommer att vara arbetskamrater. Bodil fick de behålla, mig blev de av med. Och fortfarande är det så att det är korttidshemmet som lider den största förlusten.
måndag 1 oktober 2007
MÅNDAGSBRIEFING
Det finns ett gäng bra låtar på duettskivan också, naturligtvis. Även om inget känns direkt nyskapande eller toppfräscht. Men det är helt fina och klassiska låtar. Duetten med Rascal Flatts ligger i topp just nu. Han är lustig den där lille sångaren i RF. Han är knubbig och blonderad och har alltid solglasögon och jag kommer aldrig ihåg vad han heter. Det om det.
Alex Schulman slutar blogga idag. En blogg som inte längre klassas som sådan utan som ett fenomen. Han får ångest av bloggen, skriver han. Men lovar att snart dyka upp i ett annat sorts forum. Fortfarande under Aftonbladets flagg. Troligtvis kan man hålla andan till dess.
Igår jobbade jag på korttidshemmet. De där helgpassen med sina tolv timmar har en förmåga att kännas som en hel livstid. Det är som att kliva in i ett sorts parallellt universum när man går in genom dörren på morgonen. Ett slags svart hål där tiden liksom inte finns. Den går i vilket fall som helst inte framåt. Och världen utanför vet man liksom inget om. På kvällen när man släpps ut blir man som lite förvånad när man inser att allt varit som vanligt där ute hela tiden. Och det har hunnit bli väldigt mörkt.
Jag var minst sagt nöjd när jag gick hem igår kväll. Jenny Lietz, på väg till jobbet, hojtade från andra sidan vägen.
- Ska du sluta på [korttidshemmet] Malin?
- Japp.
- Å va trist. Men du gör helt rätt!
- Jag vet.
- För du vet hur det är. När skeppet sjunker...
- ... då hoppar man.
- Det är bara att gratulera dom som får dig!
Det är som jag alltid har sagt. Hon är för rar den där Jenny Lietz.
Och det har varit en bra vecka för Stenhamra. Tillflyttningswise. Först Jelena och Walter. Och nu bor även hela familjen Ljungblom därnere på de gamla jaktmarkerna. När du minst anar det, Kimbratt, då står jag där utanför dörren med en welcome-to-the-neighborhood-korg. Precis som i vilken amerikansk förort som helst.
Alex Schulman slutar blogga idag. En blogg som inte längre klassas som sådan utan som ett fenomen. Han får ångest av bloggen, skriver han. Men lovar att snart dyka upp i ett annat sorts forum. Fortfarande under Aftonbladets flagg. Troligtvis kan man hålla andan till dess.
Igår jobbade jag på korttidshemmet. De där helgpassen med sina tolv timmar har en förmåga att kännas som en hel livstid. Det är som att kliva in i ett sorts parallellt universum när man går in genom dörren på morgonen. Ett slags svart hål där tiden liksom inte finns. Den går i vilket fall som helst inte framåt. Och världen utanför vet man liksom inget om. På kvällen när man släpps ut blir man som lite förvånad när man inser att allt varit som vanligt där ute hela tiden. Och det har hunnit bli väldigt mörkt.
Jag var minst sagt nöjd när jag gick hem igår kväll. Jenny Lietz, på väg till jobbet, hojtade från andra sidan vägen.
- Ska du sluta på [korttidshemmet] Malin?
- Japp.
- Å va trist. Men du gör helt rätt!
- Jag vet.
- För du vet hur det är. När skeppet sjunker...
- ... då hoppar man.
- Det är bara att gratulera dom som får dig!
Det är som jag alltid har sagt. Hon är för rar den där Jenny Lietz.
Och det har varit en bra vecka för Stenhamra. Tillflyttningswise. Först Jelena och Walter. Och nu bor även hela familjen Ljungblom därnere på de gamla jaktmarkerna. När du minst anar det, Kimbratt, då står jag där utanför dörren med en welcome-to-the-neighborhood-korg. Precis som i vilken amerikansk förort som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)