onsdag 3 oktober 2007

DET HÄR ÄR MITT GNÄLL

Jag ber om överseende. Eller snarare ber jag den som är trött på att läsa mitt ältande om korttidshemmet att hoppa över det här inlägget. Scrolla.
För jag behöver faktiskt älta lite. Då jag inte har någon psykoterapeut att trakassera får bloggen vara min ventil. Det är en terapi i sig. Jag kan ösa skit och sen låtsas jag att det i alla fall inte är någon som läser. Det kan vara hyfsat nära sanningen.

Idag har de planeringsdag på korttidshemmet. Nästan alla förstod att jag inte såg någon mening i att delta i den. De planerar för framtiden och helt klart har jag ingen del i den. Då tänker jag heller inte sitta där och le och nicka som någon av de andra marionetterna.
En av mina (soon to be ex)kollegor, han hävdar att det är min stolthet som "ställt till det" för mig. Att jag bara behöver svälja den, köpa jiddret och ställa allt tillrätta igen.
Nu vet jag inte om just stolthet är ett av mina paradord här i livet men man har ju trots allt nån sorts gräns för hur mycket man tar.
Jag inser att jag drar min ungefär runt offentlig förolämpning. När jag får talat om för mig att en människa med ett faktiskt syndrom är bättre kvalificerad än jag. Som jag har varit med och burit upp under så många pass. Täckt upp, gjort hennes jobb och sen fått sitta med och ta skiten, alla klagomål från föräldrar, som vartenda ett går att härleda direkt till henne. Det är hon som har den formella kompetensen. Sånär som på den där C-uppsatsen. "Men det ska fixas." Som om det vore en jävla blankett hon saknar.
Hon är bättre kvalificerad än jag. Det är som att flytta bort fabriksarbetaren från det löpande bandet och ställa dit en schimpans istället. "Den klarar arbetet bättre än du."

Och det finns fler saker jag inte uppskattar. Som att bli grundlurad. "Malin, SÖÖÖÖÖÖÖÖk tjänsten! Den är din. Du har den som i en liten ask!" För att två veckor senare sitta med vidöppen mun och helt chockad säga; "Men VEM har sagt det?"
Det är klart att jag är glad för det nya jobbet. Det är jag. Det är en lättnad och en befrielse att slippa ut från dårhuset.

1 kommentar:

Anonym sa...

Male!! Du behöver väl inte vara rädd för ditt nya jobb, det är där du ska vara, det är där du passar bäst. Jag har ju inga egna bevis för det så (jo delvis) men jag bara känner det på mig!! Jag kommer dock att sakna att du kan skriva i din blogg lite då och då när jag sitter här på jobbet och behöver läsa något kul, nu blir det ju "bara" nya inlägg på kvällar och helger. Men jag ser fram emot att ha dig hemma lite mer då vi andra är hemma. Kramis