Jag funderar lite på det här med det heta nyhetsstoffet om hetsjakten på björn. Och nu är jag, by all means, ingen jägare men jag finner det hela lite märkligt.
Man kan ju lätt konstatera att förra veckan var ingen vidare sådan för Sveriges björnar. Om dessa inte rankar sin tid i mänsklig body count, vilket jag betvivlar. Med en död älgjägare och två rivna. Det här är ju tragiskt, naturligtvis. Man önskar ingen att bli dödad av en björn, det säger sig självt. Men jag känner litegrann, och jag kan väl inte vara ensam om detta, att man som älgjägare i de norra regionerna av det här landet inte kan vara helt aningslös när man ger sig ut i vildmarken. Där finns björn. Björnar är inte bruna pudlar. Björnar river. For a living. Om jag var björn och var ute och promenerade i skogen och mötte två beväpnade norrlänningar, ja, jag vet inte... om jag skulle stå kvar i vägkanten och käka blåbär direkt. Eat or be eaten. Eller?
Men det lite sjuka är blodtörsten detta väcker i alla efterlevande där uppe. Kravet på hämnd. Sweet revenge. Den här ursäktem för att peppra björn full med kulor tas så tacksamt emot. Jag tänker lite på jaktmenatliteteten i tecknade South Park. Där har man lagligt tillstånd att skjuta precis vad som helst så länge man samtidigt skriker, "Oh my god! It's coming right at me!!"
Byborna samlar ihop sig med högafflar och brinnande facklor och kräver död. Det bildas garden. De dödligaste av de dödliga kallas in. De hårdaste jägarna. Polisen. Bounty hunters. Viltvårdare, you name it. De snackar ihop sig, sprider ut sig och fixar biffen. Död björn.
Och jag tänker att nånstans är det ju ändå tur, att björnarna inte agerar likadant, varje gång nån av dom stryker med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar