Om jag fått bestämma hade jag gått ifrån korttidshemmet i samma stund som jag fattat beslutet om att sluta där. Då hade jag sluppit sitta igenom helt makalösa APT-möten, som det igår.
Att fortsätta jobba på ett ställe där man har sagt upp sig, det är lite som att befinna sig i ett ingenmansland. In the twilight zone. För jag har gett upp dom. Jag har inget brinnande hopp för kortis, och jag är inte engagerad. De har brännt sina broar till mig. Jag går dit för att det förväntas av mig, och jag gör det jag måste. Men de kan inte få mig att bry mig längre.
Därför blir det så märkligt att delta i möten, eller kaossituationer, som det var igår.
Vi har varit utan chef ganska länge. Därför hoppade jag, från skeppet som gungar alldeles för hårt utan en kotte vid rodret. De har annonserat efter en och fått tag i någon som de tror verkar lite vettig. Hon ska ta vid den 19 november. Samma dag som jag börjar på förskolan. Kanske kan hon få fason på saker och ting. Kanske inte. Men fram till hennes tillträde har vi fått en sorts chefsvikarie. En helt vanvettig liten människa som vi fick träffa igår. Hon betedde sig mycket likt en psykiskt sjuk person. I sina arga utfall, vansinniga skratt och totala osmidighet. Man trodde inte att det var sant. Jag orkar inte ens återge varför hon borde medicineras istället för att rodda i personalgrupper. Jag är bara glad att jag kunde tala om för henne att jag slutar om tre veckor. Jag är helt färdig med det här stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar