TAXITERROR

Inga detaljer om själva kärleksfirandet men jag måste skriva om en händelse som var dess raka motsats.
Vi promenerade hand i hand från Stureplan till Fridhemsplan, när det var dags att åka hem. Därifrån tog vi första bästa taxi. Och det är ju lite som ett lotteri, det där med själva taxichauffören. Vi ville sitta där bak och vara lite kära och mysiga men det visade sig ganska omgående att det här var en snubbe som ville snacka. Oavbrutet.
Han började lite lätt med att berätta om en släkting han nyss besökt i Kista. Ett sjukbesök, då denna släkting som arbetat inom jordbruk tappat ett föremål på tån, det ena hade lett till det andra och nu hade han fått amputera benet uppe vid höften. Detta hade gjort hans fru helt blind av akut depression och nu hade de det inte så roligt, som han uttryckte det.
Därifrån blev det ett tvärkast. Om han var kung, talade vår chaufför om, då skulle han bygga ett hus på Tranebergsbron på grund av den fantastiska utsikten. Det här med att vara kung i Sverige, skulle komma att bli ett litet tema i den här enmanskonversationen skulle det senare visa sig.
Han hade haft cancer, den här mannen som kommit till Sverige från Turkiet för 41 år sedan. En cancer av det otroligt ovanliga slaget. Troligen orsakad av två års strålningsarbete i Tyskland. Troligen. Han visade ärren på halsen där han opererat bort körtlar och allt vad det var. 93 kilo vägde han från början, nu var han nere på 49. Han hade blivit sjukpensionerad men de papprena hade han rivit sönder och stampat på. För han var en kämpe. Man var ingenting om man inte kämpade, sa han med smått vansinnig blick och stirrade på oss i backspegeln. Vi nickade, lätt mållösa.

Det här med att mala sönder folk i köttkvarn kom han in på strax innan Brommaplan. I egenskap av muslim hade han firat någon helig dag nyligen och då kommit i gräl med en 80-åring som han tidigare kastat en kaffekopp på. Han hade talat om för gubben, och hans fru, att han hoppades att de skulle dö snart. Och gör de inte det, talade han om för oss, då ska jag för i helvete stycka upp dom i bitar och mala ner dom i en jävla köttkvarn.
Jahaja, sa vi, där ser man. Och det var sen han kom in på det här med kurderna. Kurderna som strömmar ner från bergen i Turkiet. De har alla minst tjugo ungar och de mördar och stjäl och kastar ut muslimerna från sina hus. Och likadant var det i Botkyrka där han bodde nu. De satans jävla kurderna tog över precis allting. Under honom bodde en familj med sex barn, sjunde på väg och de sopade sand framför hissen och de jävlarna skulle ner i köttkvarnen de också. Om han ändå var kung, sa han och pekade mot slottet i Drottningholm, då skulle han se till att mala ner varenda kurd till köttslamsor.

Därefter följde en historielektion som på nåt sätt gick ut på att det var turkar som på 11- eller 12oo-talet döpte Askersund till just Askersund när de hamnade där, inspirerade av nån svensk kung, jag minns inte vilken. Asker är då tydligen ett turkiskt militäruttryck.
Han frågade om vi hade barn. Jag ville inte gärna dra in mina barn i den här köttslamsehistorien, men det behövde jag inte heller för innan jag hann svara började han prata om sina fem egna. Fantastiska unga människor, inte någon av dem rökte. Kanske hamnar man i kvarnen då, hann jag tänka innan han utropade; Åh, är det ett vattentorn?

Aldrig har jag varit så glad att komma hem till Stenhamra.

Detta inlägg uttrycker inte på något sätt mina egna åsikter utan dessa från en taxichaufför på taxibolaget Kurir.