Så vi cruisade, jag och Bodil, i hennes spretnya BMW. Vad ännu lite roligare det hade varit, sa vi, om vi varit lite snyggare också. Men man kan inte få allt. Bilen är fin och Bodil kör som en biltjuv. Eller som en hetlevrad norrlänning som väntat tills hon var 30 och flyttat från Åsele till Stockholm för att ta körkort. Typ så. Tutar och har sig. Inga konstigheter.
Det är ungefär 47 grader varmt i vardagsrummet. Jag har handlat mängder med ljus. Det luktar lavendel och grejer. Jag handlade. I went IKEAcrazy. Och nu har jag gömt det mesta i bastun. För Johan. Sen får jag fasa in grejerna lite i taget i vårt hem. Det här är nåt som min mamma lärde mig redan när jag var mycket ung. Fast hon gjorde (och gör det fortfarande) det med kläder. Handlade en massa och gömde det längst in i klädkammaren. Sen när hon plockade fram nåt nytt långt senare frågade Göran; "Har du shoppat?"
"Det här??" säger hon då, helt oskyldigt. "Den har jag ju haft jättelänge."
Precis så kommer jag säga när Johan framöver hittar nya grejer lite överallt.
I sanning har det varit en hänga-med-kortisbrudar-dag. Jelena och Walter var här och åt middag med oss. Det var soft. Vi drack vin. Gustav och Walter spelade tv-spel. Quila och Dansa, Jelenas pitbull, röjde järnet. Och nu sover samtliga. Utom jag.
Jag ska sluta på korttidshemmet. Har jag sagt det?
Jo. Jag ska sluta på korttidshemmet. Där råder sällan skådad oproffessionalitet. Det är snudd på ett fall för frickin' Uppdrag Granskning. Bring it on. Janne Josefsson. Sverker Olofsson och allt vad de heter, såna där arga upprörda svt-män.
Och ibland vet jag inte. Om det är klokt att vara diplomat. Eller uselt att vara mesig. Hur som helst. Osökt kommer jag att tänka på den där gamla klassikern... hur gick den nu...
... don't know what you got 'til its gone...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar