Varför gör han såhär kan man undra. Ingen som vet.
måndag 31 oktober 2011
UNDER COVER
Här ligger en katt begraven, kan man säga. Eller åtminstone en sovande katt med huvudet under sängen.
Varför gör han såhär kan man undra. Ingen som vet.
Varför gör han såhär kan man undra. Ingen som vet.
3
Utöver den shopping som trillat ner i brevlådan idag så har jag också varit i Vällingby och ordnat presenter till en liten (eller inte så liten längre) kille som fyller tio år den här veckan.
Han kommer bli glad. Alldeles fantastiskt glad.
Gladare än på den här bilden kan man säga.
Han kommer bli glad. Alldeles fantastiskt glad.
Gladare än på den här bilden kan man säga.
STYLE BY
Som av en händelse kom det också ett par skor (eller egentligen två) med posten. Bilden är dålig men i verkligheten är de jättefina! Riktiga trolleriskor på så vis att det ser ut som om jag har små flickfötter och inte stora kanotditon.
Bra OCH fina!
Bra OCH fina!
BOMB!
Fick hem parfym som jag beställt idag. Hoppas inte Jennie blir ledsen för att jag härmas, men den är så god!
söndag 30 oktober 2011
BOO!
Vi är grymt bra på att skrämma barn! Vår spökkväll blev precis så bra och ändå lite bättre än vi planerat.
Jag lyckades dessutom smyga in och gömma mormor och Göran när Fredrik vallade barnen i skogen.
Kräksurnan var äcklig att gräva efter godispåsar i och de var övertygade om att leather face var en riktig människa.
Nu ska vi natta de små uppskrämda liven.
Jag lyckades dessutom smyga in och gömma mormor och Göran när Fredrik vallade barnen i skogen.
Kräksurnan var äcklig att gräva efter godispåsar i och de var övertygade om att leather face var en riktig människa.
Nu ska vi natta de små uppskrämda liven.
SCARY!
Så strax ska vi börja med lite läskig film. Monster House och Agnes Cecilia blir det. Får se hur den senare går hem. Minns att jag själv såg den två gånger på Ekerö Bio nån gång i forntiden. Men jag minns faktiskt inte hur gammal jag var.
Sen ska jag valla ut barnen i den mörka skogen. Fredrik är inte hemma under kvällen, men där ska han möta upp de intet ont anande barnen och ta med dom på en spökig tur i skogen. Under tiden ska jag rigga klart här hemma. I det övre badrummet har vi gjort iordning en läskig scen, komplett med blodigt budskap på spegeln och en replika av Leather Face skapad av en strykbräda, blodiga kläder och gummimask. I badkaret ska jag ställa en stor urna där de ska få gräva efter belöningen för väl utfört skräckuppdrag.
Vad som finns i urnan? En kräkliknande massa som jag kokat på havregryn och majs. Och tre godispåsar. Inga konstigheter.
Sen får vi se hur många barn vi får ha i sängen inatt...
LYKTA
Igår var en trevlig lördag! Fredrik tog våra grabbar till Globen för att se Batman live och jag tog med tjejerna upp till Viksund. Där var det dags för årets första pysseldag. En tradition som börjar få ett par år på nacken nu. Vi gör diverse kransar och andra arrangemang av vad skogen har att erbjuda plus sådant som går att köpa i din average blomsterhandel eller dylikt. Och så dricker man lite glögg. Igår blev det lite skumpa och en fantastiskt god thaimiddag som Cina stod för.
Jag var ingen mästerfotograf igår men nedan ser ni lite av vad jag lyckades fånga.
Jag var ingen mästerfotograf igår men nedan ser ni lite av vad jag lyckades fånga.
fredag 28 oktober 2011
LEGS
Och så bra det gick. Allt såg ut som det skulle och de behöver inte ha mer med mig att göra. Förhoppningsvis.
Så mamma och jag fortsatte den här fredagen i stan. Det blev lite shopping. Vilken lisa för själen det är ändå.
Jag har en thang för benvärmare och köpte ett par fantastiskt fina på Indiska. Jag älskar dom! Och efter att ha övervägt saken ett par timmar gick jag tillbaka och köpte den matchande mössan också. Som ni kan se på de tjusiga bilderna här under.
Hej vintern! Jag är lite redo i alla fall.
Så mamma och jag fortsatte den här fredagen i stan. Det blev lite shopping. Vilken lisa för själen det är ändå.
Jag har en thang för benvärmare och köpte ett par fantastiskt fina på Indiska. Jag älskar dom! Och efter att ha övervägt saken ett par timmar gick jag tillbaka och köpte den matchande mössan också. Som ni kan se på de tjusiga bilderna här under.
Hej vintern! Jag är lite redo i alla fall.
KS
Jag är tillbaka i väntrummet på Huddinge sjukhus där vi spenderade en lång natt för inte så längesen.
Det är inga fond memories som kommer över mig direkt men nu ser jag fram emot att få det hela överstökat. Bli godkänd och utskriven och kunna släppa det här.
Det är inga fond memories som kommer över mig direkt men nu ser jag fram emot att få det hela överstökat. Bli godkänd och utskriven och kunna släppa det här.
onsdag 26 oktober 2011
BARNMASCARA
Den här sprider jag vidare från en av favvosarna idag.
För det är så roligt med folk som sjunger fel. Och för att alla har gjort det själva.
DIRTY
Det här med tvättstuga. Det är smidigt på alla sätt och vis att tvätta på det här sättet. Man får undan en veckas tvätt på en och samma kväll och man slipper ha grejer hängande hemma och så vidare.
Men ibland, ibland tänker jag ändå drömmande på en tvättmaskin i vilken det bara får tvättas kläder som medlemmar av den här familjen smutsat.
Idag drömde jag en smula om en sådan maskin. När jag kom ner till tvättstugan och skulle langa in mina grejer. Den största maskinen är inte tömd noterar jag. Jag noterar även två saker till. Först att det enda som tvättats i den här jättestora maskinen är ett par trosor och det andra att det som körts är ett 95-gradersprogram.
Här kan ju den fantasifulle börja fantisera om en människa som går till tvättstugan för att tvätta endast ett par trosor. Av vilken anledning det kan vara så angeläget. Eller, Gud förbjude, vad som föranledde den här angelägenheten.
Jag tänkte inte på något av ovanstående. Hade fullt upp med det faktum att jag behövde stänga av och plocka ur den här maskinen. Fylla den med mitt eget.
Och drömma om den där egna tvättmaskinen...
Men ibland, ibland tänker jag ändå drömmande på en tvättmaskin i vilken det bara får tvättas kläder som medlemmar av den här familjen smutsat.
Idag drömde jag en smula om en sådan maskin. När jag kom ner till tvättstugan och skulle langa in mina grejer. Den största maskinen är inte tömd noterar jag. Jag noterar även två saker till. Först att det enda som tvättats i den här jättestora maskinen är ett par trosor och det andra att det som körts är ett 95-gradersprogram.
Här kan ju den fantasifulle börja fantisera om en människa som går till tvättstugan för att tvätta endast ett par trosor. Av vilken anledning det kan vara så angeläget. Eller, Gud förbjude, vad som föranledde den här angelägenheten.
Jag tänkte inte på något av ovanstående. Hade fullt upp med det faktum att jag behövde stänga av och plocka ur den här maskinen. Fylla den med mitt eget.
Och drömma om den där egna tvättmaskinen...
LÖRDAGENS LILLA BARN
Kör vidare lite på middagstemat. Ikväll är Fredrik borta och jag har tvättstuga i min ensamhet. Det firar jag med en middag för riktiga vinnare!
Featured on this plate: prosciuttorullar med lite cantadou pepparrot, en näve ljuvliga tomater, en hemofer plus för att jag är järnfattig och en Mitt Val - kvinna för att jag är gammal.
Storslaget, inte sant? Till detta avnjuts ett glas Fun Light appear.
Gott så.
Featured on this plate: prosciuttorullar med lite cantadou pepparrot, en näve ljuvliga tomater, en hemofer plus för att jag är järnfattig och en Mitt Val - kvinna för att jag är gammal.
Storslaget, inte sant? Till detta avnjuts ett glas Fun Light appear.
Gott så.
tisdag 25 oktober 2011
100
Mat som ser fantastisk ut i verkligheten tenderar att se för jäkla otäck ut på bild. Men jag måste ge det en chans för ikväll gottgjorde vi sannerligen gårdagens middagsfiasko.
Fredrik marinerade och stekte lammfileerna till perfektion. Till dom serverades tomat- basilika- och mozzarellasallad, vitlöksbröd och en portvinsbrie. Osten gick tyvärr inte hem hos Freddan, den var en chansning från min sida. Men charkisarna gick desto bättre, favoriten; fransk lantsalami, pata negra-salami och en iberica. Jag tycker att det är fantastiskt roligt att åka ner till charken på Ica i Tappen och leka Fredrik. Dvs vara lite smådryg, världsvan och slänga sig med en massa köttfraser. Han är en god lärare och jag hajjar snabbt!
Vad vi drack till maten? En Chateauneuf-du-Pape förstås. Helt värdigt en grå tisdagskväll i oktober.
Och Mad Men förstås.
Fredrik marinerade och stekte lammfileerna till perfektion. Till dom serverades tomat- basilika- och mozzarellasallad, vitlöksbröd och en portvinsbrie. Osten gick tyvärr inte hem hos Freddan, den var en chansning från min sida. Men charkisarna gick desto bättre, favoriten; fransk lantsalami, pata negra-salami och en iberica. Jag tycker att det är fantastiskt roligt att åka ner till charken på Ica i Tappen och leka Fredrik. Dvs vara lite smådryg, världsvan och slänga sig med en massa köttfraser. Han är en god lärare och jag hajjar snabbt!
Vad vi drack till maten? En Chateauneuf-du-Pape förstås. Helt värdigt en grå tisdagskväll i oktober.
Och Mad Men förstås.
RETRO
Fick hem en packe armband idag som jag hade beställt (och glömt bort).
Provar dom och vips! Kolla. Jag är min mamma. För 25 år sen.
Låter till och med som jag minns att hon gjorde då. Rasslet av massor av tunna armband när hon rörde sig. Sp visste man att hon var i närheten.
Samma princip som den där bjällran korna har. Bra grej.
Provar dom och vips! Kolla. Jag är min mamma. För 25 år sen.
Låter till och med som jag minns att hon gjorde då. Rasslet av massor av tunna armband när hon rörde sig. Sp visste man att hon var i närheten.
Samma princip som den där bjällran korna har. Bra grej.
måndag 24 oktober 2011
BLÅBÄR
Dåligt med bloggande idag. Till förmån för andra säsongen av Mad Men. Lycka!
Mindre lycka var att vi, två ensamma vuxna människor, bestämde oss för att äta våfflor till middag av nån outgrundlig anledning. Middagsplanen gick på riktigt ifrån lamminnerfile' till våfflor. Vi är så seriöst störda ibland.
För efter att ha tryckt i sig två våfflor vill man ju bara göra en sak. Våldskräkas.
Så imorgon blir det lamm. Och definitivt mera Mad Men.
God natt!
Mindre lycka var att vi, två ensamma vuxna människor, bestämde oss för att äta våfflor till middag av nån outgrundlig anledning. Middagsplanen gick på riktigt ifrån lamminnerfile' till våfflor. Vi är så seriöst störda ibland.
För efter att ha tryckt i sig två våfflor vill man ju bara göra en sak. Våldskräkas.
Så imorgon blir det lamm. Och definitivt mera Mad Men.
God natt!
söndag 23 oktober 2011
FREQUENT FLYER
Up In The Air. Fantastiskt bra och annorlunda film. Mysiga farbror Clooney. Man kan liksom inte bestämma om man vill ligga med honom eller ha honom som pappa.
Men alltså, bra film!
Men alltså, bra film!
COLORADO
När jag börjar med det här videobloggandet har jag alltid så svårt att sluta. För att det helt enkelt inte finns något slut på fantastisk musik.
Som att det tål att upprepas hur mycket jag älskar de skäggiga farbröderna i Zac Brown Band. Eller i alla fall deras musik och den änglaljuva sången. För i min himmel är änglarna farbröder från den amerikanska södern med banjo istället för harpa och stämsång to die for. Även om det vore överkurs vid det här laget då man de facto redan vore död. Anyway...
Den övre låten ligger högst på min lista just nu för att den är vacker på det sättet som får armhåren att resa sig hjärat att svida lite i bröstet. Så som den allra bästa musiken gör.
Och den undre videon har jag lagt upp förut. Men allvarligt talat; kan man nånsin få nog av Zac Brown med gästsjungande Alan Jackson i en bar?! Om någon bara kunde visa mig vägen dit.
EDGE OF REASON
Idag kunde jag ha tagit tag i det här med håret. Det risiga håret som börjar bli en ganska oklädsam följetong. Men jag gjorde inte det. För på dagen valde jag att villa bort mig ett par timmar i skogen istället och plocka mossa och pinnar och bark inför nästa helgs pyssel. Och ikväll väljer bort det för att ligga i soffan och titta på film med min man när han kommer tillbaka hem.
Så skjuts projektet ytterligare en bit in i framtiden. Och jag bryr mig inte så noga. För jag är många olika saker. Massor med saker är jag, men fåfäng är i sanning inte en av dem. Det är synnerligen uppenbart.
En av bovarna i det dramat är Fredrik. För det är ju rent förödande att den som är dig närmast på alla sätt och vis tycker att du är alldeles perfekt precis som du är. Som tycker att du är vacker även i din allra mest missklädsamma stund. Det vill säga när du vaknar upp med gårdagens mascara utkladdad till bästa tvättbjärnslook, med håret åt alla omöjliga håll och lite sovdregel i mungipan. Då talar han om för dig att du är så fantastsikt fin.
Det kan jag säga, att den uppriktiga och djupa kärleken är förjävlig på så vis. Men bara på så vis. Annars fullständigt äger den.
Men bara för att Fredrik älskar mig när jag är som fulast, är det ju ingen ursäkt för att gå runt på byn och se ut som ett troll. Det må vara Halloweentider, men man behöver inte skrämmas i onödan.
Any day now, säger jag. Plöstligt händer det.
Så skjuts projektet ytterligare en bit in i framtiden. Och jag bryr mig inte så noga. För jag är många olika saker. Massor med saker är jag, men fåfäng är i sanning inte en av dem. Det är synnerligen uppenbart.
En av bovarna i det dramat är Fredrik. För det är ju rent förödande att den som är dig närmast på alla sätt och vis tycker att du är alldeles perfekt precis som du är. Som tycker att du är vacker även i din allra mest missklädsamma stund. Det vill säga när du vaknar upp med gårdagens mascara utkladdad till bästa tvättbjärnslook, med håret åt alla omöjliga håll och lite sovdregel i mungipan. Då talar han om för dig att du är så fantastsikt fin.
Det kan jag säga, att den uppriktiga och djupa kärleken är förjävlig på så vis. Men bara på så vis. Annars fullständigt äger den.
Men bara för att Fredrik älskar mig när jag är som fulast, är det ju ingen ursäkt för att gå runt på byn och se ut som ett troll. Det må vara Halloweentider, men man behöver inte skrämmas i onödan.
Any day now, säger jag. Plöstligt händer det.
AND THEN KICK YOU WHEN YOU'RE DOWN
Skulle man vilja börja sin dag med nån sorts themesong i sitt huvud, då kan den här vara nåt att rekommendera. En 2011-singel från underbart vackra Shania Twain.
Shania Twain, som för övrigt blev lämnad av sin man för en annan kvinna. Den andra kvinnan råkade vara Shanias assistent. Som i sin tur lämnade en egen man i sticket. En man som Shania då gick och blev tillsammans med. Hänger ni med? Partnerbyte i all sin enkelhet. Alla är glada och ingen är ledsen, och today is your day.
TIPS FRÅN COACHEN
Dags för lite musikpuffar! Är ni med?
Jag gillar en mängd Rascal Flatts-låtar. Helst bara att lyssna och inte lika mycket att kolla in videos. Jag har konstaterat det här i bloggen, men det är nåt med den här lille blonde lead singern, Gary LeVox, som jag inte kan ta seriöst. Han är en duktig sångare men det är något med hela hans uppsyn som gör mig tveksam.
Nåväl. Det är ett fetsligt och otippat samarbete. Country-Rascals och brittiska Natasha Bedingfield. Den fångade mig inte vid första lyssning, men Kickin' Country (min favvo-radiokanal - begrav mig gärna med spelandes i kistan för övrigt) funkar lite som vår svenska radio - det som är nytt, det spelas till förbannelse. Så jag har fått möjlighet att lyssna in den och den sätter sig.
Jag vet inte så mycket om den här killen, mer än att han hittills haft större framgångar som låtskrivare åt andra artister än som sångare själv, trots att hans skivkarriär sträcker sig tio år bak i tiden.
Det här är det första av honom som jag fastnat för. En lågmäld historia som jag får lite chills av.
När jag fyllde 31 hävdade jag att det bästa med det faktumet var att jag inte längre behövde oroa mig för att dö ung. Men för de tre syskonen i The Band Perry föreligger ju fortfarande den risken. De ser ju ut att behöva gå direkt hem efter spelningen och borsta tänderna och hoppa i säng för imorgon är det skola. Så ser de ut, men är i själva verket 29, 23 och 21 år gamla och har ungefär lika många år i branschen, även om den här singeln från 2010 är från deras allra första gemensamma skiva.
Ännu ett expempel på en låt som jag inte gillade nåt vidare till att börja men den växer och sätter sig fast.
"and maybe then you'll hear the words I've been singing
funny when you're dead how people start listenin'"
THE TIME
Freddan och jag har varit på jakt efter en klocka till köket ett tag. En stor klocka. En inte jättevanlig klocka.
Igår när vi var i Vällingby poppade vi in i en rar liten heminredningsbutik och där hängde den på väggen. Precis den rätta klockan. Tyvärr var den inte parad med precis det rätta priset för min budget just för tillfället så jag tänkte att jaja, det kommer väl fler tillfällen.
Men det tänkte inte min bror och Bella gå med på och som i all sin underbarhet köpte klockan och nu hänger den på plats i vårt kök.
Tack finingar! <3
Igår när vi var i Vällingby poppade vi in i en rar liten heminredningsbutik och där hängde den på väggen. Precis den rätta klockan. Tyvärr var den inte parad med precis det rätta priset för min budget just för tillfället så jag tänkte att jaja, det kommer väl fler tillfällen.
Men det tänkte inte min bror och Bella gå med på och som i all sin underbarhet köpte klockan och nu hänger den på plats i vårt kök.
Tack finingar! <3
lördag 22 oktober 2011
HEJ SÖNDAG
Det är så typiskt men också helt klassiskt Malin-beteende. Vi har så himla trevligt runt köksbordet. Konversationen går varm och spotify likaså.
Men så är det jag som blir trött. Alltid först och alltid tröttast. Så Mattis och Bella kastade sig i en taxi för att fortsätta festen hemma i Vällingby. Och Fredrik, ja han var sannerligen på topp men la sig med helikoptern (snurrigt huvud) och somnade som ett litet nöjt barn.
Kvar ligger jag. Fullständigt klarvaken. Ett öga på Discoverys odjursprogram. Plöjer alla mina favvovloggar. Wordfeudar med Mikaela. Rullar tummarna. Gör det mesta, kan man säga, förutom att sova.
Jag var trött förut. Men det gick över.
Men så är det jag som blir trött. Alltid först och alltid tröttast. Så Mattis och Bella kastade sig i en taxi för att fortsätta festen hemma i Vällingby. Och Fredrik, ja han var sannerligen på topp men la sig med helikoptern (snurrigt huvud) och somnade som ett litet nöjt barn.
Kvar ligger jag. Fullständigt klarvaken. Ett öga på Discoverys odjursprogram. Plöjer alla mina favvovloggar. Wordfeudar med Mikaela. Rullar tummarna. Gör det mesta, kan man säga, förutom att sova.
Jag var trött förut. Men det gick över.
RON-ROM
Och sen kom Janne över. Med sig hade han en ny flaska rom som han är stolt över och bjöd till provsmakning.
Här skulle jag ju kunna vara göteborgslustig och berätta att jag sitter här och smakar på Ron Jeremy. Men så lågt ska vi väl inte sänka oss. Jag tycker ju inte ens om...
Här skulle jag ju kunna vara göteborgslustig och berätta att jag sitter här och smakar på Ron Jeremy. Men så lågt ska vi väl inte sänka oss. Jag tycker ju inte ens om...
SHORT
Jag fick med mig Mattis och Bella hem. Och de tog med sig det här dubbla budskapet till Fredrik.
PÅ G
Nu lämnar jag byhålan för en stund och drar till Vällingby för att tvinga upp Mattis och Bella ur sängen. Vi ska umgås en smula och förhoppningsvis kan jag locka med dom ut hit sen. Vet inte vad jag ska använda för knep bara. Locka med Konsums nya längre öppettider? Löftet om äldreboendet som ska stå klart vilket decennium som helst? Eller helt enkelt utlova vårt trevliga sällskap. Och så får det vara bra så.
fredag 21 oktober 2011
HEJ LÖRDAG
Ett par minuter återstår av den här veckans fredag. Hur har jag spenderat den, hur har jag myyyst?
Ja, well... Jag festfixade ju min dotter och lämnade henne på första klassfesten. Glad och lycklig unge som efter festen skulle hem till pappa och vidare fredagsmys. Sen ringde Gustav och ville ha en helt annan halloweenmask än den jag skickat med honom hem till pappa. Även min son skulle på fest i skräckens tema denna kväll så det var bara att gräva fram Jasons nuna i förrådet och promenera över till klevberget med den.
Sen tillbaka hem där Fredrik låg i soffan i feberdvala och var ynklig. Började laga sen middag till styvisarna men kocken återuppstod och vidtog vid grytorna.
Barnprogram stod på schemat sen och tog tag i lite jobbläxor. Det är väl sånt man bör ägna fredagkvällar åt?
Idol. Ja, vad säger man. Kan det vara så att Sverige, med ett par få undantag, är tömt på sångbegåvning nu? Det låter så. Om inte annat så måste Svenne fråntas sin rösträtt i de här sammanhangen.
Så jag varvade med wordfeud. Och torskade både mot dödssjuk Fredrik och Linda. Surt men underhållande!
Nu sover han. Den sjuke. Kanske kommer han att yra och gnälla som natten till idag. Kanske inte. Idag spelar det ingen roll för imorgon ringer ingen väckarklocka. Imorgon väcks vi istället av mullrande åska i form av barnfötter på övervåningen och det är ju trots allt att föredra i jämförelse.
Snart är The Game slut och vet ni vad mer man säger om imorgon? Jo, imorgon, säger man, är en helt annan dag.
Och den börjar nu.
Ja, well... Jag festfixade ju min dotter och lämnade henne på första klassfesten. Glad och lycklig unge som efter festen skulle hem till pappa och vidare fredagsmys. Sen ringde Gustav och ville ha en helt annan halloweenmask än den jag skickat med honom hem till pappa. Även min son skulle på fest i skräckens tema denna kväll så det var bara att gräva fram Jasons nuna i förrådet och promenera över till klevberget med den.
Sen tillbaka hem där Fredrik låg i soffan i feberdvala och var ynklig. Började laga sen middag till styvisarna men kocken återuppstod och vidtog vid grytorna.
Barnprogram stod på schemat sen och tog tag i lite jobbläxor. Det är väl sånt man bör ägna fredagkvällar åt?
Idol. Ja, vad säger man. Kan det vara så att Sverige, med ett par få undantag, är tömt på sångbegåvning nu? Det låter så. Om inte annat så måste Svenne fråntas sin rösträtt i de här sammanhangen.
Så jag varvade med wordfeud. Och torskade både mot dödssjuk Fredrik och Linda. Surt men underhållande!
Nu sover han. Den sjuke. Kanske kommer han att yra och gnälla som natten till idag. Kanske inte. Idag spelar det ingen roll för imorgon ringer ingen väckarklocka. Imorgon väcks vi istället av mullrande åska i form av barnfötter på övervåningen och det är ju trots allt att föredra i jämförelse.
Snart är The Game slut och vet ni vad mer man säger om imorgon? Jo, imorgon, säger man, är en helt annan dag.
Och den börjar nu.
torsdag 20 oktober 2011
THURSDAYS COZY
Det är i sanning bitterljuvt med de här torsdagskvällarna när jag har barn. Varannan vecka. Det betyder ju torsdagsmys och mormor och Göran kommer hit och vi lagar trerätters och allt är så trevligt. Idag lagade Fredrik jättegod kyckling marinerad i pepparkakskryddor och min favvocouscousblandning med rödlök och ruccola (eller "det där jävla italienska ogräset" som min ordskrädande farmor kallar den). Och mamma kom med nya favvovinet på box, Le Bistro och sen bokade vi biljetter till Batman-showen i Globen nästa helg till Fredrik, Gustav och Milton. För mormor är så rar.
Allt är så mysigt de här torsdagarna. Så mysigt att man nästan glömmer att anledningen till att vi har det här torsdagsmyset är ju att barnen försvinner iväg hem till pappa en vecka sen. Och jag ska sakna.
Men idag. Alla är glada och ingen är ledsen.
Allt är så mysigt de här torsdagarna. Så mysigt att man nästan glömmer att anledningen till att vi har det här torsdagsmyset är ju att barnen försvinner iväg hem till pappa en vecka sen. Och jag ska sakna.
Men idag. Alla är glada och ingen är ledsen.
onsdag 19 oktober 2011
PS
Tänker på det här med "mina vanliga saker" och vad det skulle kunna vara.
Jag ger er några exempel.
* Jag har fantastiskt risigt hår. Inte bara sådär att jag går runt och stör mig på det själv, utan jag får det även påpekat. Inte av experter heller utan av vänliga arbetskamrater.
Jag behöver färg och jag behöver sax men främst av allt behöver jag en frisör med gott hjärta.
* Jag lyssnar igenom gamla hembrända skivor och It's been hurting all the way with you Joanna med Moneybrother når mitt öra och mitt sinne. Funderar på den där låten. Tyckte så vansinnigt mycket om den förut. Höll den, om inte på så åtminstone i närheten av, min lista över världens bästa låtar.
Den berör mig inte så hårt längre och för mig själv undrar jag om det beror på att jag spelade sönder den där och då, eller om det har att göra med att självaste Moneybrother-Anders inte visade sig vara någon vidare sympatisk människa.
Sånt här kan jag fundera på när jag har tänkt klart på absolut allting annat.
* Jag ser fram emot att Discshop ska dra upp brallorna och få fatt i andra säsongen av Mad Men och skicka den hitåt. Så länge, så länge hade vi den första säsongen liggande i hyllan utan att visa den nåt intresse innan vi fick så tråkigt att vi började titta. Och som vi tittade. En säsong i sträck ungefär. Så tagen är jag av den här serien om reklammännen på Manhattan som super, röker och ligger i ett. I en tid i historien då kvinnorna hade så sjukt snygga frisyrer men inte var värda ett smack, i likhet med svarta och homosexuella, och det här var helt i sin ordning. Det är fascinerande.
* Och while on the subject of tv. True Talent visades här under kvällen på min tysta men ändå sällskapande tv (säg inget till min man; el-Hitler). Är det någon som tittar på True Talent? På riktigt? Jag får såna Fame Factory-flashbacks och det var ju uruselt redan på den tiden.
Ett par av mina livsparenteser från mig till er. Jag har varit ensam ikväll men snart kommer min man och mina barn hem. Fredrik har varit borta och jag har fått lyssna lite på Håkan Hellström. Alla är glada och ingen är ledsen och det jag inte ska titta på nu är Bonde Söker Fru.
Jag ger er några exempel.
* Jag har fantastiskt risigt hår. Inte bara sådär att jag går runt och stör mig på det själv, utan jag får det även påpekat. Inte av experter heller utan av vänliga arbetskamrater.
Jag behöver färg och jag behöver sax men främst av allt behöver jag en frisör med gott hjärta.
* Jag lyssnar igenom gamla hembrända skivor och It's been hurting all the way with you Joanna med Moneybrother når mitt öra och mitt sinne. Funderar på den där låten. Tyckte så vansinnigt mycket om den förut. Höll den, om inte på så åtminstone i närheten av, min lista över världens bästa låtar.
Den berör mig inte så hårt längre och för mig själv undrar jag om det beror på att jag spelade sönder den där och då, eller om det har att göra med att självaste Moneybrother-Anders inte visade sig vara någon vidare sympatisk människa.
Sånt här kan jag fundera på när jag har tänkt klart på absolut allting annat.
* Jag ser fram emot att Discshop ska dra upp brallorna och få fatt i andra säsongen av Mad Men och skicka den hitåt. Så länge, så länge hade vi den första säsongen liggande i hyllan utan att visa den nåt intresse innan vi fick så tråkigt att vi började titta. Och som vi tittade. En säsong i sträck ungefär. Så tagen är jag av den här serien om reklammännen på Manhattan som super, röker och ligger i ett. I en tid i historien då kvinnorna hade så sjukt snygga frisyrer men inte var värda ett smack, i likhet med svarta och homosexuella, och det här var helt i sin ordning. Det är fascinerande.
* Och while on the subject of tv. True Talent visades här under kvällen på min tysta men ändå sällskapande tv (säg inget till min man; el-Hitler). Är det någon som tittar på True Talent? På riktigt? Jag får såna Fame Factory-flashbacks och det var ju uruselt redan på den tiden.
Ett par av mina livsparenteser från mig till er. Jag har varit ensam ikväll men snart kommer min man och mina barn hem. Fredrik har varit borta och jag har fått lyssna lite på Håkan Hellström. Alla är glada och ingen är ledsen och det jag inte ska titta på nu är Bonde Söker Fru.
CUDOS
Jag har varit tjatig om det här järnintaget nu och jag ska snart släppa det, men en sista grej bara. För återigen slås jag av hur glad jag är för att det här är en pytteliten blogg där jag själv är allvetande.
För bland bloggar med tusen och åter tusentals läsare finns också alltid en samling experter som läser i allmänhet men kommenterar i synnerhet. Och när experten kommenterar är det aldrig trevligt. (Med "expert" menar jag alltså inte bildat folk utan den självutnämde diton. Den som har egen ääääärfarenhet och därmed alltså är... just det; expert).
Finns fantastiska exempel på det här i Alex Schulmans blogg. Experterna älskar att såga honom. En gång visade han stolt upp en bild i bloggen på ved han huggit och staplat och experterna rasade (i sann kvällstidningsanda) genast. Han hade staplat sin ved intill sin lada och nu skulle ladan suga fukten ur veden och sen skulle hela skiten ruttna och rasa ihop. En våt fläck var allt som skulle finnas kvar på marken intill den där vedstapeln inom kort. Om man skulle tro experterna.
Efter en bastubild utbröt kvistträ-i-bastu-kriget bland experterna i kommentarsfälten. Sånt här både roar och äcklar mig. Människans litenhet. Människan i sin fulaste form.
Vad jag menar med järnet är att om jag skrivit stort om detta hade jag, av experterna, fått det till mig att en kvinna kan blöda som ett frickin' vattenfall vecka ut och vecka in utan att bli påverkad. Och att samma kvinna kan sätta i sig stockvis med blodpudding utan att må nåt minsta bättre av det.
Därför tycker jag om min blogg. För mitt ord är min lag. Förbehållslöst. Och är det nån som inte håller med så orkar ni i alla fall inte kommentera och det ska ni ha cred för.
För vad mina läsare gör istället är så mycket bättre.
De skriver värdefulla sms om det fattiga språket, om att finnas till hands. De skriver meddelanden på Facebook med så mycket värme att jag skulle kunna blåsa ut hälften av mina tusen värmeljus och ändå inte frysa. De ger mig en kram på jobbet. De finns till hands. De är riktiga människor.
Tack.
För bland bloggar med tusen och åter tusentals läsare finns också alltid en samling experter som läser i allmänhet men kommenterar i synnerhet. Och när experten kommenterar är det aldrig trevligt. (Med "expert" menar jag alltså inte bildat folk utan den självutnämde diton. Den som har egen ääääärfarenhet och därmed alltså är... just det; expert).
Finns fantastiska exempel på det här i Alex Schulmans blogg. Experterna älskar att såga honom. En gång visade han stolt upp en bild i bloggen på ved han huggit och staplat och experterna rasade (i sann kvällstidningsanda) genast. Han hade staplat sin ved intill sin lada och nu skulle ladan suga fukten ur veden och sen skulle hela skiten ruttna och rasa ihop. En våt fläck var allt som skulle finnas kvar på marken intill den där vedstapeln inom kort. Om man skulle tro experterna.
Efter en bastubild utbröt kvistträ-i-bastu-kriget bland experterna i kommentarsfälten. Sånt här både roar och äcklar mig. Människans litenhet. Människan i sin fulaste form.
Vad jag menar med järnet är att om jag skrivit stort om detta hade jag, av experterna, fått det till mig att en kvinna kan blöda som ett frickin' vattenfall vecka ut och vecka in utan att bli påverkad. Och att samma kvinna kan sätta i sig stockvis med blodpudding utan att må nåt minsta bättre av det.
Därför tycker jag om min blogg. För mitt ord är min lag. Förbehållslöst. Och är det nån som inte håller med så orkar ni i alla fall inte kommentera och det ska ni ha cred för.
För vad mina läsare gör istället är så mycket bättre.
De skriver värdefulla sms om det fattiga språket, om att finnas till hands. De skriver meddelanden på Facebook med så mycket värme att jag skulle kunna blåsa ut hälften av mina tusen värmeljus och ändå inte frysa. De ger mig en kram på jobbet. De finns till hands. De är riktiga människor.
Tack.
NERE MEN UPPE PÅ FEM
Jag har aldrig förut lagat blodpudding for one. Så nu kan jag stryka det från listan.
Minns när vi var små och Mattias alltid önskade blodpudding på sin födelsedag. Vi är inte lika på så vis, jag och min bror.
Jag lagar middag för en och sjunger finstämd Sugarland om standing back up och jag tänker att det är en sorglig syn, men att det är okej för ibland är det ett sorgligt liv. Det är fult och trasigt ibland med mammor som dränker sina barn, barn som dödas av andra barn på lekplats och ibland är det barn som inte fick födas alls. Och det är orättvist och meningslöst, men jag tänker att lite mening får det kanske om någon är lite ledsen och tänker på det en stund åtminstone. I den här stunden är det jag men när den är över är det någon annans tur att ta över. Man får nämligen inte tänka på det för mycket eller för länge för då tappar alltihopet mening och till slut finner man inte ens syfte att kliva ur sängen och sen är det väl bara nån sorts rutschkana utför och det blir ingen glad av.
Den som är glad att bloggen återuppstått kan tacka Blogger-appen för det (skriver hon på sin dator). Vilken fantastisk sak! Den kan vara livlinan för den här bloggen. Jag tror verkligen det.
Och tänk vad kul sen när jag börjar blogga om mina vanliga saker igen.
Minns när vi var små och Mattias alltid önskade blodpudding på sin födelsedag. Vi är inte lika på så vis, jag och min bror.
Jag lagar middag för en och sjunger finstämd Sugarland om standing back up och jag tänker att det är en sorglig syn, men att det är okej för ibland är det ett sorgligt liv. Det är fult och trasigt ibland med mammor som dränker sina barn, barn som dödas av andra barn på lekplats och ibland är det barn som inte fick födas alls. Och det är orättvist och meningslöst, men jag tänker att lite mening får det kanske om någon är lite ledsen och tänker på det en stund åtminstone. I den här stunden är det jag men när den är över är det någon annans tur att ta över. Man får nämligen inte tänka på det för mycket eller för länge för då tappar alltihopet mening och till slut finner man inte ens syfte att kliva ur sängen och sen är det väl bara nån sorts rutschkana utför och det blir ingen glad av.
Den som är glad att bloggen återuppstått kan tacka Blogger-appen för det (skriver hon på sin dator). Vilken fantastisk sak! Den kan vara livlinan för den här bloggen. Jag tror verkligen det.
Och tänk vad kul sen när jag börjar blogga om mina vanliga saker igen.
IRONING
Idag fyller min kusin Lukas år och meningen var att vi skulle åka på kalas i Viksund. Nu blev det så att barnen fick följa med mormor och Göran dit istället för jag är slut som artist. Jag räckte inte längre än arbetstid idag. Så får det vara.
På bild ser ni min middag. Det tar emot, det kan jag säga, men jag tänker att det kanske gör nån nytta.
Kimpan - du vill kanske inte bli överbjuden just idag? Jag ska whippa ihop nåt trevligare åt dig vid tillfälle.
På bild ser ni min middag. Det tar emot, det kan jag säga, men jag tänker att det kanske gör nån nytta.
Kimpan - du vill kanske inte bli överbjuden just idag? Jag ska whippa ihop nåt trevligare åt dig vid tillfälle.
tisdag 18 oktober 2011
THE FLOOD
Minns inte när jag var såhär trött sist. Säkert nån gång i forntiden när både månen och jag var unga och man tyckte att vaknätter var festliga. Ända tills det var dags att gå till skolan.
Jag har myror i huvudet och ska snart gå och lägga mig pensionärstidigt. Egentligen borde jag kanske marineras i blodpudding eller koka mig en kopp te på rostiga spikar. Ta ett järn, så att säga.
Jag har myror i huvudet och ska snart gå och lägga mig pensionärstidigt. Egentligen borde jag kanske marineras i blodpudding eller koka mig en kopp te på rostiga spikar. Ta ett järn, så att säga.
KNOCK KNOCK
Idag slutade jag tidigt och eftersom Gustav är på fritidsgården och Elvira gått hem med en kompis hade jag inte mycket annat val än att ta med min stora pärm med pappersarbete hem. Jag hann med en del av det innan mamma dök med lite surprisemellis. Grönsaker och bär och bröd och stora tekoppar har vi dukat upp nu.
Pappersarbetet finns kvar imorgon tänker jag.
Pappersarbetet finns kvar imorgon tänker jag.
måndag 17 oktober 2011
PAUSBILD
Ledsen att bloggen återuppstod som värsta emohörnan. Snart är allt bra igen.
Titta på mitt halloweeniga pumpaochljusarrangemang så länge.
Titta på mitt halloweeniga pumpaochljusarrangemang så länge.
CLOSURE
Det ska jag säga, att jag har inte gjort så många knop under den här helgen. Mitt hus är min borg och här vilar jag med mina tusen värmeljus och kramar från dom som är mig allra mest kära.
Igår tog vi oss så längt som ner till Färjestaden för mysig söndagsmiddag med mamma och Göran. Plöstligt är det okej med vin och chark igen. Men vilken klen tröst det är. Så oerhört klen.
Idag är det meningen att jag ska samla ihop mig för imorgon går jag tillbaka till jobbet. Det är inte utan ångest i bröstet. Samtidigt vill jag få det gjort, hoppa tillbaka igen och släppa på det här. Med en samling nya stygn i hjärtat.
Elvira frågar hur lång tid det kommer att ta innan det börjar växa en ny bebis. Lilla fina Elvira, som under den här gångna veckan när vi hade sorg i det här huset faktiskt blev storasyster ändå. Hos pappa och Petra föddes en ljuvlig liten flicka. Alla mår bra och alla är glada och jag fick lånemysa lite igår. Det är märkligt med den ödesironiska tajmingen, men på så sätt och vis, och framför allt för barnens skull, tycker jag att den är briljant.
Livet liksom. Man kan vara naiv och tro att det stannar upp bara för dig, om så bara för ett ögonblick. Men så är det ju inte. Det går vidare, i varje stund, vare sig du är på toppen eller på botten. Så, at the end of the day, den enda valmöjligheten man har, är att hänga med.
Igår tog vi oss så längt som ner till Färjestaden för mysig söndagsmiddag med mamma och Göran. Plöstligt är det okej med vin och chark igen. Men vilken klen tröst det är. Så oerhört klen.
Idag är det meningen att jag ska samla ihop mig för imorgon går jag tillbaka till jobbet. Det är inte utan ångest i bröstet. Samtidigt vill jag få det gjort, hoppa tillbaka igen och släppa på det här. Med en samling nya stygn i hjärtat.
Elvira frågar hur lång tid det kommer att ta innan det börjar växa en ny bebis. Lilla fina Elvira, som under den här gångna veckan när vi hade sorg i det här huset faktiskt blev storasyster ändå. Hos pappa och Petra föddes en ljuvlig liten flicka. Alla mår bra och alla är glada och jag fick lånemysa lite igår. Det är märkligt med den ödesironiska tajmingen, men på så sätt och vis, och framför allt för barnens skull, tycker jag att den är briljant.
Livet liksom. Man kan vara naiv och tro att det stannar upp bara för dig, om så bara för ett ögonblick. Men så är det ju inte. Det går vidare, i varje stund, vare sig du är på toppen eller på botten. Så, at the end of the day, den enda valmöjligheten man har, är att hänga med.
fredag 14 oktober 2011
TOM
Jag kan på rak arm räkna upp ganska många fredagkvällar som varit bra mycket trevligare än den här. Kanske alla jag upplevt tidigare i livet rent av.
Men nu är tabletterna slut och jag lever lycklig om jag aldrig behöver göra om det.
För faktum är ju, att såhär ont ska det ju bara göra om man får världens finaste belöning på slutet.
Men det fick jag inte och jag ska sura över det en liten stund innan jag borstar av mig och går vidare.
Bra så.
Men nu är tabletterna slut och jag lever lycklig om jag aldrig behöver göra om det.
För faktum är ju, att såhär ont ska det ju bara göra om man får världens finaste belöning på slutet.
Men det fick jag inte och jag ska sura över det en liten stund innan jag borstar av mig och går vidare.
Bra så.
"KLART VI RESER OSS. VI HÄMTAR BARA ANDAN PÅ BOTTEN"
Eftersom jag låtit den här bloggen täckas av damm och spindelväv och inte ägnat den många tankar alls den sista tiden hann jag aldrig skriva här att jag var gravid.
Nu spelar det visserligen inte så stor roll eftersom den ändå hann bli allmänt känt i alla våra andra forum. Vi hann tala om för världen att vi väntade barn. Det finns alltid en risk att det ska kunna hända tråkigheter under en graviditet, men när man når vecka 12, då kan släppa litegrann på garden. Så tänkte vi.
För våra allra närmaste blev det dock känt ännu tidigare, redan under Kretaresan. Vi talade om för barnen, samtidigt som det blev alldeles uppenbart för våra andra medresenärer.
Men jag var helt uppriktig mot mina barn. Det kan hända att "ärtan trillar ut" sa jag. Det är sånt som kan hända. De förstod.
Och så hände det.
Det är märkligt vilka tankar som far genom ens huvud när klockan är halv två på natten och man ligger i en gynstol på akuten med sina ljusblå Hello Kitty-strumpor i vädret och får höra att fostret som man trodde var 12 veckor gammalt i själva verket slutade växa för flera veckor sen. Och där finns inte längre något hjärta som slår.
Jag tänkte på barnvagnen vi blev påsålda på loppis. Den som vi skulle ställa nere hos pappa i Skaresta så vi skulle slippa åka till och från med vagn.
Jag tänkte på barnen. Alla våra barn som redan visste. Som redan var så glada och vad vi nu skulle ta ifrån dem.
Jag tänkte på den lilla glipan mellan fönsterkarmen och persiennen framför mig. Hur jag kunde se tvärs över innergården och in i ett annat lysande fönster. Undrar om de kan se mig, tänkte mig. Undrar om de kan förstå vad som händer i det här lilla skitrummet där datorn kraschat och den stressade läkaren var tvungen att skriva ner mina uppgifter med sin kråkiga handstil på trasigt kollegieblockspapper.
Jag tänkte på en av mina favoritbloggare, Malin Wollin. Hur hon förlorade sitt barn i den tjugonde graviditetsveckan. Hur sorgetyngd hennes blogg varit sen dess. Det här är bättre Malin, tänkte jag. Du har tur att det inte gick så långt.
Och jag tänkte på Fredrik där utanför i väntrummet. Hur vi glatt oss åt det här. Hur vi planerat och fantiserat. Att jag nu skulle behöva gå ut och tala om det här för honom. Att det blir ingen bebis. Gode tid, tänkte jag, om jag bara kunde få det här ogjort skulle jag till och med gått med på hans knasiga namnförslag. Vore det bara möjligt skulle jag byta det knasiga namnet mot fullgången graviditet och ett friskt barn.
Men det fungerar inte så.
Så läkaren frågade om jag ville se själv på ultraljudsskärmen. Om jag vågade. Det ville jag. Jag ville se med egna ögon, det som inte fanns längre. Så hon förstorade och pekade på den mörka skuggan som var en fostersäck och resterna där i som hade varit men inte längre var början på vårt gemensamma barn.
Och hon såg mig så stint i ögonen när hon talade. Hon väntar på att jag ska gråta, tänkte jag. Hon vill att jag ska gråta. Lika noga studerade hon mig när jag kommit upp på fötter och fick informationen om de tabletter jag skulle ta när jag kommit hem. De tabletter som ska få min livmoder att krampa tillräckligt mycket för att stöta ut det som ligger där. Det som inte längre fyller något syfte.
Hon tyckte nog att jag borde gråta. Inte kunde hon veta att jag redan gråtit mig torr. Hemma på badrumsgolvet där insikten om att det var ett liv som rann ur mig sköt mig som en kanonkula i magen. Jag grät i tvättstugan där jag ringde sjukvårdsupplysningen och så naivt hoppades att de skulle säga att det här var ingen fara, sånt här kan hända, men de istället manade mig att genast åka till akuten och var vänliga nog att meddela dom om att jag var på väg.
Jag grät när jag ringde mamma och talade om varför hon behövde komma och ta hand om barnen.
Så när jag väl fick beskedet, då visste jag egentligen redan. Och tårarna var tillfälligt slut.
Vi åkte hem. Klockan var tre på morgonen och jag pussade på de barnen jag redan har. Som sov så sött i sina sängar. Och jag har väl i stort sett legat i min egen sen dess.
Och de tabletterna. Abortpillren, de ska jag börja med nu. Eftersom man inte får vara ensam under själva processen. Jag ser inte fram emot det, men jag vill få det gjort. Sen, när jag är tom, då ska jag dricka ett glas rödvin, landa på fötterna.
Sen tänker jag på Malin Wollin igen. Nu när jag vänt ut och in på själen i bloggen. Hur glad jag är att min blogg är min och inte stor som hennes. För vet ni vad som hänt då, när man delat med sig av en sån här sak? Då hade jag fått höra att vad det här handlar om är inget annat än en sen mens, och vad fan är det att sörja? Och har man redan barn ska man väl vara glad för det istället för att grina över att man inte fick ett till. Och att jag tänker dricka ett glas vin så småningom, det skulle förvrängas till fullblommad alkoholism och då ska man väl för i helvete inte få ha några barn alls. Självupptagen och otacksam, det skulle jag få höra av mina läsare att jag var. Sådan är atmosfären i kommentarsfälten. Människan är svinig på så vis.
Men sådan är inte atmosfären bland mina vänner och vi är tacksamma för allt stöd och kärlek och alla virtuella kramar på facebook. Det kommer ju att läka det här, och kanske går det bättre en annan gång.
Kanske.
Nu spelar det visserligen inte så stor roll eftersom den ändå hann bli allmänt känt i alla våra andra forum. Vi hann tala om för världen att vi väntade barn. Det finns alltid en risk att det ska kunna hända tråkigheter under en graviditet, men när man når vecka 12, då kan släppa litegrann på garden. Så tänkte vi.
För våra allra närmaste blev det dock känt ännu tidigare, redan under Kretaresan. Vi talade om för barnen, samtidigt som det blev alldeles uppenbart för våra andra medresenärer.
Men jag var helt uppriktig mot mina barn. Det kan hända att "ärtan trillar ut" sa jag. Det är sånt som kan hända. De förstod.
Och så hände det.
Det är märkligt vilka tankar som far genom ens huvud när klockan är halv två på natten och man ligger i en gynstol på akuten med sina ljusblå Hello Kitty-strumpor i vädret och får höra att fostret som man trodde var 12 veckor gammalt i själva verket slutade växa för flera veckor sen. Och där finns inte längre något hjärta som slår.
Jag tänkte på barnvagnen vi blev påsålda på loppis. Den som vi skulle ställa nere hos pappa i Skaresta så vi skulle slippa åka till och från med vagn.
Jag tänkte på barnen. Alla våra barn som redan visste. Som redan var så glada och vad vi nu skulle ta ifrån dem.
Jag tänkte på den lilla glipan mellan fönsterkarmen och persiennen framför mig. Hur jag kunde se tvärs över innergården och in i ett annat lysande fönster. Undrar om de kan se mig, tänkte mig. Undrar om de kan förstå vad som händer i det här lilla skitrummet där datorn kraschat och den stressade läkaren var tvungen att skriva ner mina uppgifter med sin kråkiga handstil på trasigt kollegieblockspapper.
Jag tänkte på en av mina favoritbloggare, Malin Wollin. Hur hon förlorade sitt barn i den tjugonde graviditetsveckan. Hur sorgetyngd hennes blogg varit sen dess. Det här är bättre Malin, tänkte jag. Du har tur att det inte gick så långt.
Och jag tänkte på Fredrik där utanför i väntrummet. Hur vi glatt oss åt det här. Hur vi planerat och fantiserat. Att jag nu skulle behöva gå ut och tala om det här för honom. Att det blir ingen bebis. Gode tid, tänkte jag, om jag bara kunde få det här ogjort skulle jag till och med gått med på hans knasiga namnförslag. Vore det bara möjligt skulle jag byta det knasiga namnet mot fullgången graviditet och ett friskt barn.
Men det fungerar inte så.
Så läkaren frågade om jag ville se själv på ultraljudsskärmen. Om jag vågade. Det ville jag. Jag ville se med egna ögon, det som inte fanns längre. Så hon förstorade och pekade på den mörka skuggan som var en fostersäck och resterna där i som hade varit men inte längre var början på vårt gemensamma barn.
Och hon såg mig så stint i ögonen när hon talade. Hon väntar på att jag ska gråta, tänkte jag. Hon vill att jag ska gråta. Lika noga studerade hon mig när jag kommit upp på fötter och fick informationen om de tabletter jag skulle ta när jag kommit hem. De tabletter som ska få min livmoder att krampa tillräckligt mycket för att stöta ut det som ligger där. Det som inte längre fyller något syfte.
Hon tyckte nog att jag borde gråta. Inte kunde hon veta att jag redan gråtit mig torr. Hemma på badrumsgolvet där insikten om att det var ett liv som rann ur mig sköt mig som en kanonkula i magen. Jag grät i tvättstugan där jag ringde sjukvårdsupplysningen och så naivt hoppades att de skulle säga att det här var ingen fara, sånt här kan hända, men de istället manade mig att genast åka till akuten och var vänliga nog att meddela dom om att jag var på väg.
Jag grät när jag ringde mamma och talade om varför hon behövde komma och ta hand om barnen.
Så när jag väl fick beskedet, då visste jag egentligen redan. Och tårarna var tillfälligt slut.
Vi åkte hem. Klockan var tre på morgonen och jag pussade på de barnen jag redan har. Som sov så sött i sina sängar. Och jag har väl i stort sett legat i min egen sen dess.
Och de tabletterna. Abortpillren, de ska jag börja med nu. Eftersom man inte får vara ensam under själva processen. Jag ser inte fram emot det, men jag vill få det gjort. Sen, när jag är tom, då ska jag dricka ett glas rödvin, landa på fötterna.
Sen tänker jag på Malin Wollin igen. Nu när jag vänt ut och in på själen i bloggen. Hur glad jag är att min blogg är min och inte stor som hennes. För vet ni vad som hänt då, när man delat med sig av en sån här sak? Då hade jag fått höra att vad det här handlar om är inget annat än en sen mens, och vad fan är det att sörja? Och har man redan barn ska man väl vara glad för det istället för att grina över att man inte fick ett till. Och att jag tänker dricka ett glas vin så småningom, det skulle förvrängas till fullblommad alkoholism och då ska man väl för i helvete inte få ha några barn alls. Självupptagen och otacksam, det skulle jag få höra av mina läsare att jag var. Sådan är atmosfären i kommentarsfälten. Människan är svinig på så vis.
Men sådan är inte atmosfären bland mina vänner och vi är tacksamma för allt stöd och kärlek och alla virtuella kramar på facebook. Det kommer ju att läka det här, och kanske går det bättre en annan gång.
Kanske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)